Idag har jag varit på ett mycket intressant studiebesök på Essunga plantskola. De jobbar för att ersätta torven i sin plantuppdragning så mycket som möjligt. Istället för att dra upp buskar och träd i torv blandad med gödsel gör de nu olika försök med bland annat inblandning av biokol som de tillverkar själva.
Fortsätt läsaVi har aldrig testat att göra en Johnson-Su bioreaktor utan detta inlägg är helt enkelt tänkt som ett faktainsamlingsinlägg så vi kan bestämma om vi ska testa att göra det eller inte. Vi har planerat att fixa till komposter i vinter och kanske kan det här vara ett alternativ? Om någon läsare har testat och vill dela med sig så skriv gärna en kommentar.
Vi har två mål med att testa olika komposteringsmetoder:
De flesta komposter görs för att man vill tillföra näring till jorden. Vi komposterar t.ex. fårens ströbädd och använder den komposten för att gödsla kålen. Den här metoden siktar istället på att uppföröka gynnsamt mikroliv för att förbättra jordhälsan.
David Johnson, adjungerad professor vid ”California State University’s Center för Regenerativt jordbruk och resilienta system” och Hui-Chun Su forskade på biologiska jordförbättringar för ”Institutet för hållbart jordbruk” vid New Mexico State University. De skapade ett system för att kompostera kogödsel från mjölkgårdar och att ta fram en svamprik kompost som kan användas som mikrobiellt ympmedel för att öka mikrolivet, kolinlagringen och bördigheten i jorden. Målet är att få våra jordar att ha ett förhållande på 1:1 när det gäller bakterie:svamp enligt David Johnson.
Svamparna gynnas enligt David Johnson av att komposten inte vänds. Istället luftas materialet och hålls aerobt genom rör så den kan ligga still under hela processen. Det gör att svamptrådarna inte trasas sönder i vändningen. Att det håller 70% luftfuktighet är också något som svamparna gillar.
Enligt Johnson minskade också salthalten i det färdiga kompostmaterialet jämfört med ingångsmaterialet.
I originalversionen av Johnson-Su så använder de sig till största delen av träflis men andra verkar slänga i vad som helst. Men nog måste det påverka bakterie/svamprelationen i komposten?
På nätet hittar jag två olika modeller för att bygga sin Johnson-Su bioreaktor. Originalet bygger på ett system med armeringsnät som formas som en , cylinder. Den andra använder sig av en IBC tank med urtagen plasttank så att bara stödburen är kvar. I båda fallen fodrar du metallburen med markduk och sticker ner ett antal släta rör som ska sticka upp cirka 15 centimeter ovanför nätet. I dessa ska det vara borrade lufthål med 15 cm mellanrum på fyra sidor. Fördelen med armeringsnätsvarianten är nog att det är enkelt att ta isär den och komma åt det färdiga materialet vilket blir svårare med IBC-tanken.
På en webbsida är receptet på material i komposten:
Enligt den sidan eftersträvar man en kol/kvävekvot på 25:1
Enligt en annan sida kan receptet vara
På ytterligare en sida används i princip bara träflis som blandas med lite koskit och frågan är nog hur bra resultatet blir. Enligt Odla med naturen så är det inte materialet eller kol/kvävekvoten som är det viktiga i den här komposteringsmetoden utan själva metoden i sig. Det är komposteringsprocessen utan vändning och med god syretillförsel som gör att det blir bra. Hmm…
Här känns det som om man behöver forska mer för att komma framåt. Helt klart är att allt material som läggs i ska vara finfördelat. Vår traktordrivna flismaskin göre sig icke besvär. Kanske kan vår kompostkvarn duga men det tar en evinnerlig tid om man ska tillverka tillräckligt med material med den metoden.
Materialet du lägger i ska vara fuktigt, sönderdelat och blandat för att det ska fungera. Du behöver sedan vattna komposten så att materialet hålls fuktigt. 70% fuktighet är riktmärket och det gäller under hela tiden vilket är minst ett år. I originalet lägger de ut en vattenslang med hål i och vattnar en minut om dagen med hjälp av en timerstyrning. Andra vattnar en gång i veckan. Det ska hållas fuktigt men inte blött så komposten är inte tät utan läcker undertill. Timerstyrd bevattning verkar ju vara bekvämt men om det ska fungera under minst ett år går nog inte i ett klimat med minusgrader. Dessutom blir nog problemet här i Sverige att det kan bli för fuktigt snarare än för torrt i långa perioder. Kanske behöver komposten istället täckas för att inte bli för blöt.
Originalet har sex rör som sticks ner inne i metallbehållaren och där poängteras att det inte får vara långt till luft någonstans i reaktorn. Det finns också de som säger att man kan ha en cylinder av nät i mitten istället men då ser det ut som om det i vissa delar blir längre avstånd till närmaste luftintag. Motivet för att ha en central cylinder verkar vara att det är lättare att fylla reaktorn och att man inte behöver ta bort den då den består av ett nät istället för rör. Men i de videos jag sett verkar det inte vara svårt att få ur rören. Dessutom blir jag tveksam till en stor nätcylinder i mitten. Blir det verkligen tillräckligt varmt med en sådan lösning?
Enligt originalet ska du ta bort rören efter 24 timmar medan en annan sida säger att rören ska bort efter en vecka. Initialt kommer temperaturen att stiga till 60-70 grader för att därefter sjunka och när temperaturen går ner under 30 grader ska man tillsätta mask för att hjälpa processen ytterligare.
Fördelarna med systemet enligt Regeneration International
Slutprodukten är som en lera när komposten är mogen efter ett eller två år. Den kan användas som ett extrakt, blandas med vatten till en trögflytande vätska för att blanda med de frön du ska så eller appliceras direkt som jordförbättring. Det ska räcka med bara 2-3 kilo kompost per hektar som sprutas ut som ett kompost-te för att göra skillnad i skördevolym och bördighet. Detta kallas för att inokulera. Det verkar finnas en övertro på den här metoden ute i världen och kanske är den så revolutionerande som det låter om du inokulerar skadad mark med obefintligt mikroliv. Jag har svårt att tänka mig att metoden skulle få lika stor verkan i en jord som redan innehåller ett levande mikroliv.
I pdf-en nedan hittar du en beskrivning av hela komposteringsmetoden.
Andra användbara länkar:
Johnsson Su berättar själva i följande video.
Här har metoden använts i större skala och demonstreras i samtal med lantbrukare.
En modifierad variant med central cylinder istället för sex rör
Ganska likt originalet så vitt jag kan bedöma och här används till största delen träflis.
Ett år senare
Som så mycket inom odlingsvärlden så verkar bioreaktorn ha fått en något överentusiastisk följarskara som synes i videorna ovan. Det blir nästan lite religiöst och tilltron till metoden blir så stor att andra metoder förkastas. Den här metoden innefattar roliga moment som konstruktion och byggande. Den ser intressant ut och den kräver inget jobb under tiden (annat än att du helst ska vattna varje dag 🙂 Entusiasterna förenklar ofta komplexa förlopp och det som började som en metod för att kompostera kogödsel verkar mer ha blivit en modell för att göra kompost av träflis. Jag hittar inte något i originalet som poängterar just träflis så som följarna gör. I originalet verkar det vara lika ok med löv och växtrester som träflis.
När vi träffar på överentuastiska rörelser inom odlingsvärlden så blir vi alltid lite skeptiska och om man letar vidare så finns det kritiska röster. På California State Universities Center For Regenerative Agriculture And Resilient Systems sida kan man läsa att Johnsons egna försök innebar att jorden började återhämta sig med slående förbättringar i skördar och i markens koltillväxt. Organisationer och individer runt om i världen har sedan experimenterat för att se om resultaten kan replikeras i olika klimat och markförhållanden. Resultaten har dock varit blandade. I försök gjorda av lekmän indikeras att det kan vara användbart i mycket försämrade markförhållanden där jorden brukats konventionellt under många år. Flera har dock inte sett någon eller begränsad effekt. På denna sida kan man också läsa
”Under tre år har vi på CRARS gjort fyra upprepade studier med radgrödor, fruktträdgårdar och markmark. I varje fall utformade vi försöken med hjälp av lämpliga interna kontroller för att kontrastera regenerativa metoder med och utan Johnson Su (JS) inokulum. Inokulumet administrerades under Dr. Johnsons övervakning, ofta med hans eget inokulum och applicerades med de rekommenderade appliceringsmängderna på 4 lbs/acre. Vi testade för markens hälsa, markens koltillväxt, vatteninfiltration och grödors produktivitetsmått och såg ingen ökad ympeffekt. Däremot fann man mycket positiva resultat med användning av täckgrödor av flera arter och ingen jordbearbetning.”
Ok. Inga övertygande bevis för att inokulering av Johnson-Su komposten gör skillnad. Men det behöver ju faktiskt inte betyda att det inte fungerar som en vettig och bra komposteringsmetod som skapar en kompost som gynnar ditt mikroliv. Det här vill vi nog i alla fall testa. För den som vill nörda ner sig ordentligt så finns det en Johnson Su grupp på facebook med hjälpsamma medlemmar.
Vi har skrivit om biokol förr. Vi har prövat att göra biokol. Dels i en kakburk i pannan men det blir väldigt lite biokol i en kakburk som dessutom går sönder efter några gånger.
Vi har också prövat att göra biokol i ett öppet badkar och det fungerade bättre men det var mycket som inte blev förbränt och vi hade inte tid att följa upp projektet.
När jag var på Koster senast fick jag se en annan biokolsmodell i form av en kon med tappkran i botten. Den lär fungera bra.
Nu är säsongen slut och jag har tagit mig ner till stugan i Tylösand på min årliga retreat. Då kommer tankar på allt möjligt. Nu ska jag tänka tankar klara och göra såplanering i lugn och ro samt läsa böcker, gå promenader och börja träna upp konditionen inför vintern. Det är ett stort privilegium att ha den här möjligheten. (Tack svärmor Ingrid för att du spenderade din första sommarlön på att köpa stugan!)
Idag har jag suttit med såplaneringen hela dagen men efter många timmar vill man göra något annat så då läste jag FOBO:s lilla skrift Svart jord – Terra preta skriven av Karin Jansson. Texten från skriften finns även på nätet.
Där kan man bland annat läsa att träkol i jorden ger följande fördelar:
För att få alla fördelar krävs minst fem kilo träkol per kvadratmeter men redan ett kilo kol ger betydande förbättringar. Källa: http://terrapreta.bioenergylists.org/
Fem kilo träkol per kvadratmeter i min odling ger 86 bäddar a 12 kvadratmeter = 1032 kvadratmeter gånger fem kilo = 5160 kilo träkol!!! Målet får nog istället bli det lägre värdet på ett kilo kol per kvadratmeter vilket gör att jag behöver komma över 1032 kilo biokol… Det kanske inte blir gjort på en säsong utan får ses mer långsiktigt.
Jag blir sugen på att göra experiment men vet att när säsongen väl är igång så är det svårt att få tid. Jag skulle vilja välja ut några grödor där jag odlar fler än en bädd och ladda den ena med biokol och se om det blir skillnad. Några saker jag i så fall behöver fundera vidare på är:
Jag har skrivit ett mail till en lokal hembygdsförening som gör en kolmila varje år och frågat om man kan köpa av dem och det verkar som om jag får positiv respons. I så fall så kanske jag snabbare kan nå upp i den kvantitet jag vill. Löser inte det sig så får jag i vinter tända ett par badkar så jag har biokol till våren eller pröva den metod som Rotad i Vånga förespråkar. Jag måste undersöka detta närmare.
Wae Nelson är en biokolsfantast som berättar om alla fördelar i sitt TedX talk.
När man ska tillverka biokol krävs en syrefattig process som kallas pyrolys. För att något ska brinna krävs syre och när trä brinner bildas aska. Om trä upphettas utan tillgång till syre förkolnar det och istället för aska får du biokol. I häftet beskrivs en biokolstillverkningsprocess som Folke Günter har använt sig av. Folke var en svensk biokolsfantast som vi träffade första gången på vår Permakulturkurs på Ankhult 2012. Han gör biokol en en stor tunna som han vänder upp och ner i en ännu större tunna. Den inre tunnan fylls med trävaror, pinnar, spån och sedan eldar man i den yttre tunnan. Fördelen med den här processen är att rökgaserna som bildas i den inre tunnan kommer ut i elden i den yttre tunnan och förbränns där. Det ger också möjlighet att skapa mer biokol än kakburksmodellen.
Biokol ska ge speciellt stor effekt på mullfattiga jordar då egenskaperna motsvarar mullens. I Kenya har SLU gjort experiment med biokol i majsodlingen. Försöken visar att skörden kan fördubblas. I jordar med mycket kol har man sett höga innehåll av mykorrhiza och svampar.
Terra Preta eller den svarta jorden beskriver de jordar man funnit i Amazonas med 1-2 meter djupa jordlager med stort kolinnehåll. De har visat sig vara självgenererande och bygger upp sig själva med cirka en centimeter per år.
Jag har mullfattiga, sura, näringsfattiga jordar även om de är bra mycket bättre på många sätt nu än när jag började för åtta säsonger sedan. Då var det mycket ont om mask men nu är jorden full av liv. Som odlare vill du dock alltid bli bättre och på alla möjliga sätt bidra till tjockare jordlager och rikare mikroliv.
Jag kommer i alla fall att använda biokol i mina framtida komposter. Ett bra sätt att hindra näringsämnen från att läcka ut från komposterna är att lägga ett lager biokol i botten på komposten. Den kommer att suga åt sig mycket av det som vill läcka ut.
Är det någon där ute som jobbar medvetet med biokol? Dela gärna med er av era erfarenheter i så fall.
Nu har jag läst ut hela boken ”Teaming with microbes”. Boken är uppdelad i två delar med 12 kapitel i varje. Jag tyckte mycket om del 1 som handlade om hur mikrolivet i jorden fungerar. Den delen gav mig en hel del nya tankar och har fått mig att se annorlunda på många saker. Del två imponerar inte alls men det kan kanske vara för att jag faktiskt inte förstår mig på boken. Enligt del två så har vi som odlare tre saker att ta till om vi vill arbeta tillsammans med mikrober; Kompost, organiskt täckmaterial och kompostteer. Dessa tre tillsammans med att sluta använda konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel är grejen.
Kompost
Genom att tillföra kompost till din jord så kan du styra vilket mikroliv du får i jorden och anpassa de till de växter du vill odla. Olika komposter skiljer sig åt både i vilket mikroliv de innehåller och vilket pH de har och det bestäms av vad som stoppas i komposten från början. Beroende på vad du ska odla så kan du själv bestämma om du vill tillverka en kompost som domineras av bakterier eller en kompost som domineras av svampar. Vilket du väljer avgörs av om det du ska odla föredrar att få sitt kväve i form av nitrat (bakteriedominerat) eller i form av ammonium (svampdominerat). I vanlig jord så är halterna av bakterier och svampar aldrig så höga som de kan vara i en riktigt bra kompost men genom att tillföra kompost så ökar förekomsten i jorden.
Även i detta kapitel märks det att författarna lever i en värld långt ifrån min. De skriver till exempel att de undviker djurskit i sina komposter eftersom man inte kan veta vilka mediciner som djuren fått i sig. Är det något vi har koll på så är det vilka mediciner våra djur har fått i sig.
Viktiga komponenter förutom växtmaterial är vatten och syre för att få en kompost att fungera. Vatten för att mikrolivet ska kunna transportera sig och leva och syre för att få tillväxt av rätt sorts bakterier. Värmen i en kompost kommer av mikrolivet. Komposteringen kan enligt författarna ta ett år men också gå så snabbt som på några veckor. Olika bakterier trivs vid olika temperaturer och när temperaturen stiger i komposten så är det andra bakterier som tar över allt eftersom.
En rätt lagd kompost bör stiga till 57 grader inom 24-72 timmar. Sker inte detta bör du vända komposten och därigenom tillföra syre. Sker det ändå inte någonting så tillför färskt grönt material eller ympa in inköpt kompost!?! Oavsett så behöver komposten bevakas och en temperatur på 60 till 65 grader behöver man nå upp till under ett par dagar för att farliga bakterier ska dö. Vid 65 grader dör ogräsfrön. Komposten bör dock inte gå över 68 grader då så höga temperaturer får kol att förbränna. Blir det för varmt så vänd komposten. Hjälper inte det så tillsätt vatten eller mer kolrikt material.
Gammalt brunt material som kvistar, löv och vissnade växtdelar främjar svamptillväxt medan grönt färskt växtmaterial främjar bakterietillväxt och det går att lägga komposten och blanda material så man främjar antingen det ena eller det andra. För mig som inte har varit en medveten komposterare över huvud taget utan mer slängt saker i högar som fått sköta sig själv så känns det där med olika recept för olika komposter som lite överkurs än så länge. Jag har under den gångna säsongen gjort två försök. Ett utomhus som jag glömde av och som det regnade på för mycket och ett inne i glasväxthuset som först verkade lovande och som steg till över 40 grader men sedan kom några dygn med många minusgrader och då avstannade allt. Kommande säsong ska jag lägga fler komposter och försöka komma ihåg att sköta dem. Sedan kanske det kommer kännas aktuellt att försöka styra sammansättningen bättre. Kanske kommer jag att återkomma till det här kapitlet då även om jag inte kommer att följa deras rekommendationer om att blanda in köpt lucern i alla mina komposter.
Organiskt täckmaterial
Kapitel 17 handlar om täckmaterial och det är något vi jobbade med mycket när vi odlade på kolonilott. Nu när vi har 85 stycken 16-meters bäddar så är det svårt att hinna med att täcka med organiskt material. I år gjorde vi det i bäddarna där vi odlade vitlök, potatis, och vissa gurkväxter men det tar enormt mycket tid och arbete och är svårt att få rationellt i ett market gardening system. Hade jag odlat i kolonilottsformat så hade jag definitivt jobbat mer med täckodling men som alltid så är det en avvägning mellan det man skulle vilja göra och det som kan vara rationellt. Enligt författarna är täckmaterial inte lika effektivt som att tillföra kompost om målet är att öka mikrolivet.
Genom att tillföra olika sorters täckmaterial kan du återigen välja om du vill främja bakterier eller svampar. Brunt främjar svamptillväxt och grönt bakterietillväxt. Alla som täckt gångar med flis har nog upplevt att det ofta sker en tillväxt av svamp där. Frågan är då om det är bra eller dåligt att täcka gångar med flis då ettåriga grönsaker enligt författarna vill ha bakteriedominerad jord. I skogsträdgården verkar det ju däremot helt rätt då vi där odlar perenner, träd och buskar. Fem centimeter flis tar ca 3 år att bryta ner och då kommer svamparna att dominera de första åren och bakterierna att allt mer ta över efter några år. Vill man använda täckmaterial och ha en bakteriedominerad jord men bara har brunt material att tillgå så rekommenderar författarna att man sönderdelar materialet och myllar ner det lite för att processerna ska gå snabbare.
Kompostte
Det här kapitlet har jag sett fram emot eftersom jag vill pröva att jobba med kompostte kommande säsong.
För det första så behöver man skilja på vad boken benämner AACT (Actively arated compost tea) och andra typer av teer som nässelvatten eller vallörtsvatten. De används för att vattna ut näring eller stärka plantorna medan AACT i huvudsak används för att öka mikrolivet i jorden. Författarna går så långt som till att avråda från att använda annat än AACT då de kan innehålla farliga anaeroba bakterier eller alkoholer. (känns lite överdrivet) De skriver också ”Using manure is asking for pathogenic problems and, especially under anaerobic conditions, virtually assures the presence of E.coli.” (även här känns det som de tar i en del…)
Den ”moderna” (författarnas beskrivning) kompostteet är något helt annat då det hela tiden syresätts för att främja de aeroba bakterierna. Man tar kompost, oklorerat vatten, något energirikt som mat till bakterierna (sirap, fruktjuice e.dyl) och sedan syresätter man detta i en eller två dagar och sedan vattnas det ut.
Man kan bygga en komposttebryggare av en hink och en akvariepump. De rekommenderar att man köper den största man kan komma över och den ska helst ha två utflöden. Har den inte det så rekommenderar de att man köper två pumpar. Man kommer att märka om det hela fungerar genom att lukta på sitt te. Luktar det illa (som nässelvatten) så är det de anaeroba bakterierna som tagit över. Har syresättningen varit tillräckligt så är de aeroba bakterierna i övertag och då luktar inte teet. Bryggningen bör ske i rumstemperatur och inte i direkt solljus.
Man kan även öka upp svamptillväxten genom kompostte enligt författarna. I så fall så tillsätter man alger eller fruktkött från apelsiner, blåbär eller äpple. Det är dock mycket svårare att få till ett svampdominerat te eftersom bakterier växer till så mycket snabbare. Tur för mig då att jag odlar annueller. Man kan dock fixa till detta genom att blanda i sojamjöl, malt, havremjöl t.ex som får ligga tillsammans med fuktig kompost tills det bildats ett vitt fluff på komposten.
Teet bör efter bryggning vattnas ut så fort som möjligt och inte i solljus då det tar död på mikrolivet. Självklart finns det numer även kompostteer att köpa.
Mykorrhiza
Mykorrhizasvampar förlänger rötternas räckvidd på 95% av alla växter. Svampen gör detta för att få tillgång till kolhydrater som växternas rotexudat innehåller och som svamparna inte kan producera själva. I utbyte bryter mykorrhizasvamparna ner organiskt material, absorberar nödvändiga näringsämnen ur jorden och transporterar och levererar dessa näringsämnen till rötterna. Mykorrhizasvampar i jorden innehåller 30% av all kol i jorden. Utan dessa mykorrhizasvampar så kommer växterna inte att må lika bra. Naturligtvis finns det mykorrhiza att köpa. Här avråder författarna från att sterilisera jord, något som är vanligt i odlingskretsar för att slippa bland annat sorgmyggor. Problemet med sterilisering är dock att det även tar död på alla nyttiga mikroorganismer och skapar en steril jord.
Kapitel 20 som handlar om gräsmattan hoppade jag över. Kapitel 21 handlar om träd och buskar och påtalar vikten av att stimulera svamptillväxt i jorden genom att tillsätta ”rätt” AACT, kompost och organiskt material. Vid plantering rekommenderar de att man köper mykorrhiza-preparat och lägger i vid roten för att hjälpa trädet. Jag minns att vi gjorde detta när vi planterade vår skogsträdgård men vi har ju inte något att jämföra med så vi har inte någon aning om om det fungerade eller ej. På skogsträdgårdsbloggen kan man läsa att de gjorde likadant och att de för att se skillnaden gav mykorrhizapulver till hälften av sina hasselnötsplantor. Jag kontaktade Phillipp Weiss och frågade hur det hade gått och han berättade att de inte kunde se någon skillnad i sitt försök mellan plantor som fått mykorrhizapulver och de som inte hade fått. Förmodligen är det så att om man jobbar med plantor i en skog där det redan finns mykorrhiza så behöver man inte tillsätta några inköpta sporer men att man kan ha stor nytta av det i en plantskolemiljö t.ex där det inte finns naturligt i jorden.
Slutligen kom jag till kapitel 22 som handlar om att odla annueller och grönsaker. Här rekommenderar de att man testar sin gjord för att se om den är svamp- eller bakteriedominerad. De hävdar också att man kan se det genom att kolla pH-värdet. En svampdominerad jord har lågt pH medan en bakteriedominerad jord har ett högt pH. I så fall har jag en svampdominerad jord för jag ligger lågt i pH. I nästa stycke skriver de att om man har gott om maskar så har man troligen en bakteriedominerad jord. Jag har gott om maskar – så i så fall är min jord bakteriedominerad. Frågan kvarstår alltså.
Nästa råd man får är att sluta plöja och harva för att inte störa mikrolivet samt att inte gå i bäddarna och täcka jorden över vintern. Allt detta gör vi redan så kapitlet jag mest såg fram emot innehöll inte något jag kände att jag hade nytta av.
Hittills har jag gjort som Hushållningssällskapets och Länsstyrelsens hortonomer har rått mig och använt kalk för att få upp pH. Kanske skulle jag istället bara vattnat ut kompostte – men boken är inte tillräckligt övertygande för att jag ska nöja mig med att göra bara det.
Därefter följer ett kapitel med vad man ska göra olika tider på året – som tar upp mycket av det redan sagda. Slutligen kommer kapitel 24 som heter ”No One Ever Fertilized an Old Growth Forest” ??? Att ingen gödslat en gammal skog tas som intäkt för att man aldrig behöver gödsla om man bara jobbar tillsammans med mikrolivet. Här blir jag lite trött. Det är en ganska dålig jämförelse och jag tänker att författarna trasslar till begreppen. Enligt dem ska man tillföra kompost, organiskt material och kompostte till sina odlingar – men vem har någonsin gjort det till en gammal skog? Att tillföra kompost är väl att gödsla? I gamla skogar får dessutom det mesta av näringsämnena stanna kvar. Inga stora skördar som tar bort näring. Modernt skogsbruk är en annan sak, efter avverkning händer det att skogen gödslas.
Boken känns väldigt amerikansk och att sluta gödsla för att i stället köpa in diverse svampsporer och bakterier känns inte som den väg jag vill gå. Jag jobbar gärna med att stärka mikrolivet i min odling men får hitta annan inspiration än den här boken.
Jag tyckte verkligen om första delen av boken och skulle gärna vilja lära mig mer om allt fantastiskt mikroliv som finns i våra jordar och kommer att jobba ännu mer för att gynna detta – men andra delen ger jag tyvärr inte mycket för. Nu är i alla fall boken slutläst och det känns skönt att kunna lägga den åt sidan.
Vi, Jonas, Ylva driver sedan 2014 ett småskaligt diversifierat jordbruk med fokus på grönsaksodling, must och honung. På gården finns får, hönor, bin, ankor och katter.
Gårdsbutiken är alltid öppen med ett varierande utbud av grönsaker beroende på säsong. Från och med 24 maj till och med oktober är gårdsbutiken bemannad onsdagar mellan 15:00 och 18:00.
Praktikanter: Vi tar emot praktikanter inom grönsaksodling och agro forestry. Skicka en intresseanmälan till info@ostangsgard.se.
© 2024 Östängs gård
Tema av Anders Noren — Upp ↑
