I tisdags var det dags att ta in höet.

Det har torkat bra på backen några dagar och eftersom SMHI lovat regn på onsdag så fick vi lite bråttom att få in det under tisdagen.

Jonas strängade höet efter fikat. Maskinen fungerade som den skulle och det var inte några större problem. Det tog dock en stund och först efter lunch kom vi igång med självlastarvagnen.

Det är en av våra favorithjälpmedel på gården. Det får ses mot bakgrund av att vi första året lassade allt hö för hand på en bilkärra som vi sedan lossade för hand. Det var jobbigt och det var tur att släkten från Stockholm råkade vara på besök just den dagen. Tur för oss, alltså. Självlastarvagnen både lastar på höet och lastar sedan av det också.

I år är första gången som vi kan köra rätt igenom ladan. Tidigare var de bakre dörrarna blockerade av gammal isolering som låg kvar sedan förre ägaren. Förra året körde vi dock de sista isoleringsbalarna till tippen så nu fick vi äntligen upp dörrarna. Planen var att köra in med självlastarvagnen och att sedan backa den åt ena sidan inne i ladan och lasta av höet. Det fungerade dock inte eftersom ekipaget inte gick att svänga skarpt nog, varken framåt eller bakåt. Det beror på att hitchkroken sitter monterad långt fram. Nästan vid bakaxeln.

Lite teknikhistoria. Hitchkrokar är en nordisk specialitet för att kunna koppla på och av vagnar och redskap inifrån hytten. Som om dragkulan på en bil skulle kunna höjas och sänkas från förarsätet. Praktisk lösning som fick nästan totalt genomslag. I alla fall i Skandinavien. Så alla traktormärken tar fram en egen lösning för hitchkrokar för den svenska marknaden. Kroken på Ferguson 165 sitter alltså ovanligt långt fram och det gör att dragbomen tar i bakdäcken redan vid måttliga svängar. Det gör i sin tur att så vi fick lassa av allt höet mitt i gången och sedan skyfflade vi det åt sidan med högafflar och med hjälp av våra wwoofare Lukas och Iris.

De är bra på att jobba och tur var väl det för årets höskörd är den bästa vi någonsin bärgat här. Jonas kom körande med lass efter lass och vi skyfflade och skyfflade timme efter timme. Klockan passerade tre när wwoofarna ska sluta jobba men de gav sig inte utan jobbade vidare. Vid sextiden var alla så trötta så vi fick ta en paus med lite mat och en kall öl på verandan innan vi fortsatte.

Ni som varit i vår lada vet att den är stor. Väldigt stor. Vi fyllde båda sidor om mittgången och skyfflade så mycket vi kunde. När Jonas åkte iväg för att hämta nästa lass så försökte vi packa höet så mycket vi kunde genom att gå omkring i det för att sedan kunna lassa upp mer. Några hopp blev det också.

Till sist gick inte det utan vi fick helt enkelt stänga dörrarna på ena sidan och lassa av även i mittgången. Till sist var precis hela ladan full.

Då kom regnet som enligt väderleksrapporten skulle komma klockan 8 på onsdagen. Två skiften hade vi kvar men ingen ork så det höet fick helt enkelt ligga kvar.

Vi får nog göra kompost av det för det finns inte någon chans att våra tackor äter upp så här mycket hö.

Det verkar som om alla här ikring har samma angenäma problem. Det fanns förmodligen näring kvar i jorden sedan förra årets torrsommar. 2019 kommer att gå till historien som det år då alla hade rekordstor förstaskörd. Det är välkommet eftersom 2018 gick till historien för sina rekordlåga skördar.