Under de tre senaste säsongerna har vi drabbats av att en duvhök tar hönor.
Vi är lite kluvna inför hökproblemet. Duvhök är ingen utrotningshotad art men det gör ju inte att vi vill skjuta den även om det hade varit tillåtet. I gamla tider då äggens protein var viktig för människors hälsa och svälten lurade bortom nästa missväxtår var saken en annan. Men så ser det inte ut för oss. Vi har egentligen råd att låta en hökhona föda upp sina ungar på våra hönor, men det finns andra sidor. Den första är naturligtvis att hönorna drabbas på ett sätt som visserligen är ”naturligt” men ändå grymt.
För oss människor är det inte roligt att hitta resterna av en höna efter att först höken och sedan korpar varit på plats hela natten. Då kan det se ut så här:
Vi har hunnit rädda flera hönor när tuppen har skrikit sitt speciella ”anfall-från-luften-läte” tillräckligt länge för att vi ska hinna reagera. Då springer någon av oss runt lagårn varpå höken flyger iväg från sitt offer. Det är en stor blå-grå hona som flyger med tunga vingslag. Hon har två olika reträttvägar att ta till beroende på var hon satt på sin höna. Det verkar som att hon plockar hela bröstkorgen ren innan hon sprättar upp och därmed dödar sitt byte. Det tar tydligen lite tid eftersom vi har lyckats rädda upp emot tio hönor på det här sättet. De ser döda ut till de lyfts upp. Då springer de i säkerhet till tuppen och de andra under husvagnen, helt nakna där fram.
Vi har testat några olika varianter för att avskräcka vår duvhök. Det första försöket bestod i att måla stora ögon på masonitskivor som enligt säkra källor på nätet skulle skrämma bort alla rovfåglar. Det fungerade inte.
Nästa försök kom sig av att en av våra wwoofare tyckte synd om hönorna och ville sätta upp nät över delar av hönsgården. Hon fick göra det men eftersom höken anföll utanför nätet så fick det bli större och större under förrförra året. Till sist kanske det fungerade men det är lite svårt att säga eftersom hösten kom och attackerna kan ha slutat av det skälet. Det fanns nackdelar med att ha ett nät över en äppelodling men det växer ju upp nya toppar.
Men i år kom vi på en idé som verkar fungera. Höken hade tagit flera hönor i de ganska trånga gångarna som är mellan raderna med äppelträd. De är skickliga flygare men hon är ganska stor och har inte råd att skada någon vinge. Förmodligen sitter hon och spanar i något av träden som finns utanför den inhägnade äppelodlingen tills hon vet hur hon ska gå tillväga.
Vi satte upp stängselpinnar av plast i gångarna. Vi satte dem med några meters mellanrum. Höken skulle kunna attackera eller landa mellan pinnarna men hon skulle inte kunna följa efter en flyende höna som är betydligt snabbare till fots än när den flyger. Så var planen.
Och den fungerade. Inga fler dödade hönor i någon av gångarna. Det dröjde ett par veckor innan en höna hade gått åt igen, den här gången nedanför äppelraderna. Det var beviset. Höken hade tvingats att vänta till den kunde ta en höna på en öppen yta som var längre bort. Det var bara att skaffa fler pinnar. Nu ser det ut så här i vår äppelodling:
Pinnarna kommer att vara i vägen när gräset klipps. Det sker ju egentligen bara under en månad kring midsommar, kanske tre gånger, så då får vi ta smällen att flytta runt pinnarna.
Vi kan inte lova att detta fungerar för andra men det verkar som att det fungerar för oss. Höken får i så fall vänja sig vid att skaffa mat på svårare sätt än på Östängs höns-servering.
