Östängs gård

Just nu går den mesta av min tid åt åt att förbereda för murning av växthusväggen. Leran är på plats i hinkar i ladugården sedan igår.

Jag har satt upp ett par presenningar bakom lutans reglar för att vi ska kunna nödvärma växthuset när vi har murat ifall vädret skulle slå om. Det får inte bli minusgrader om lerputsen ska må bra.

Att mura med begagnade stenar känns bra på många sätt men att göra rent dem från gammalt kalkbruk, lerbruk och cementbruk är inte lika roligt.

Fram tills idag är detta de verktyg jag arbetat med. Det tar tid! Dessutom får man ont i armen av att slå och slå och slå. Det är nästan så jag börjat misströsta om att få alla stenar rena tills det är dags att börja mura. Jag försöker rengöra några sten varje dag men det är enorma mängder kvar att knacka rent. Ibland lossar det lätt men när det är cementbruk så kan man stå och slå väldigt länge utan egentligt resultat.

I torsdags sa Jonas att han trodde att vi hade en mejselhammare för tryckluft liggande någonstans. Vi letade fram den men den fungerade inte. Jag tänkte inte så mycket mer på det utan knackade vidare. Jonas köpte en ny mejselhammare för 249 kronor på Jula när han ändå körde förbi och vi drog igång vår lilla röda kompressor och testade.

Jag har aldrig riktigt förstått det där med tryckluft. När vi flyttade hit till gården var det en av de första sakerna som Jonas ville inhandla. Eftersom jag inte hade någon kunskap på tryckluftsområdet fick han fria händer och köpte en stor blå sak som vi har i ladugården. Jag använder den ibland för att pumpa däck men det är i princip allt. Jonas använder den ganska ofta till att lossa muttrar som rostat fast, till att blåsa rent saker med mera.

För ett tag sedan fick vi en liten röd kompressor av Jonas far när de sålde sitt hus och flyttade till lägenhet. Jag tyckte kanske att det räckte med en kompressor men Jonas (som i en något större utsträckning än jag tycker att saker är bra att ha i reserv) hävdade att det var bra att ha en stor stationär och en liten som man kan flytta med sig. Eftersom det är han som använder kompressorerna så blev det så.

Vår lilla röda kompressor fick igång mejselhammaren och plötsligt blev målet att få alla stenar rena inte lika avlägset. Snabbt och lätt knackade mejseln loss både kalkbruk och cementbruk. Kompressorn tappade dock kraften ganska snabbt så då fick jag låta den vila och knacka för hand en stund tills kompressorn fått upp trycket igen. Helt acceptabelt tyckte jag.

Jonas kom dock dragande med vår stora kompressor som är väldigt tung och mer att betrakta som stationär men när vi kopplade in den så var det inga tryckproblem längre. Det hela kändes ännu bättre för nu behövde jag inte pausa alls.

Ganska snart började det dock krångla och mejseln fastnade, maskinen pös istället för att jobba och trycket gick ner trots att det var tryck i kompressorn. Det som skulle underlätta visade sig istället ta mer tid än om jag hade knackat för hand.

Jonas lösning på det problemet blev att titta efter dyrare mejselhammare men det var sen lördag eftermiddag så han kunde inte åka iväg och köpa någon utan vi fick skruva isär, olja, skruva isär igen, vrida, olja, fixa och dona och problemen löstes och kom tillbaka och löstes igen. Nu tror jag att jag har börjat förstå mig på mejselhammaren så i morgon kommer allt att fungera perfekt och massor av röda stenar ska slippa sin cement. Trots en del krångel under dagen så förstår jag nu Jonas positiva inställning till tryckluft. Sicken grej!

Jag la ut ett inlägg om hur jag försökte förstå mig på murarförband. Det ledde till att flera tog kontakt och kom med råd och tips. Sånt är alltid uppskattat och roligt. Roligast var nog att Johannes Riesterer från Eld och Lera som också är medlem i Lerbyggeföreningen Sverige skrev en kommentar på vår Facebooksida. Det ledde till att vi kunde ställa en hel rad frågor och fick många bra tips.

Tanken när jag satt och byggde lego var att bygga en enstensmur med kalkbruk. Jag funderade på olika förband och på tjocklek på fogar, räknade på materialåtgång och tyckte jag började förstå vad jag ville och så kom diskussionen med Johannes igång . Han tyckte att det räckte med en halvstensmur eftersom den inte skulle vara bärande. Teglet som blir över kan du använda till att lägga ett snyggt golv var hans tips. Dessutom tyckte han inte att vi skulle mura med kalkbruk utan använda lera. Kul!

Där trodde jag att jag börjat komma fram till hur jag ville ha det men så blir allt kullkastat igen. Jag funderade någon dag och försökte läsa på i boken Hantverkets bok Mureri men utan resultat. Där står ingenting om att mura med lera. Hade det inte varit för att jag hade träffat på Johannes namn många många gånger och hört väldigt gott om honom och hans arbete hade jag nog avfärdat hans kommentarer men nu gick inte det.

Jag funderade och googlade och funderade igen och ringde till slut Malena Kinberg på Mamma Mur som är ett lokalt företag som jobbar mycket med restaureringar och byggnadsvård. Hon är kompis till vår före detta granne Maria.

Vi hade ett långt samtal där vi vände och vred på diverse detaljer och så småningom bestämde vi att hon ska komma hit och sätta igång oss med lermurning.

Det fiffiga med att mura med lera är för det första att man kan använda sig av lokala material. Det är också mycket mer förlåtande för oss som är nybörjare. Leran bränner inte som kalkbruk eller cement utan torkar. Det gör att om fogen blir för tjock eller för tunn så kan du ta bort stenen igen och lägga på mer eller ta bort bruk tills du blir nöjd.

Samtalet med Malena hade jag igår och idag var jag och Jonas nere vid en bäck på betet och grävde fram lera.

Förhållandena var inte optimala eftersom all mark är täckt av snö men vi känner oss lite osäkra på hur vädret blir framöver.

Kanske blir tjälen värre och då får vi definitivt inte upp någon lera. Nu var det bara ett par centimeter tjäle och när vi väl hittat en riktigt lergrop så gick uppgrävningen mycket smidigare än vi trodde.

Det blev ett par vändor med vår gamla trotjänare militärkärran. Vi upptäckte att vi har en uppförsbacke på grusvägen som inte fanns där igår.

Det är svårt att uppskatta hur mycket bruk som går åt. Vi kommer att blanda leran med 0,2 sand och en del bindmaterial. En del lera, en del sand och en halv del bindematerial siktar vi på. Fogarna ska vara ganska tunna.

I boken mureri står det att det går åt 24 liter per kvadratmeter. Väggen är 33 kvadratmeter vilket ger 792 liter bruk. Vi ska ha tunna fogar så vi räknar med 600 liter bruk. Två femtedelar av bruket ska vara lera vilket ger 316 liter lera. Det är många hinkar det.

Idag försöker jag förstå det här med murarförband. Till min hjälp har jag boken mureri, internet och en flyttlåda full med lego.

Det är tur att Jonas sparar på allt för jag tänker att legot kan hjälpa mig att tänka. Började med att sortera ut legobitar som kan tjäna som halv och hel sten.

Jag hittade en siffra på internet som sa att man behöver 40 sten för en enkelmur och räknade då ut att jag skulle behöva 80 sten för en dubbelmur. I boken mureri som känns något mer seriös än diverse sidor på internet hittade jag en tabell som sa att man behöver mellan 148 och 200 sten per kvadratmeter för en dubbelmur och mitt mod sjönk snabbt. Det blir inte de 2640 stenar jag hade räknat med utan i värsta fall 6600.

Det kändes svettigt för det finns inte en chans att vi har så mycket sten. Jag blev tvungen att ta en kaffepaus på det. Läste vidare i boken och insåg att det jag kallat för enkelstensmur är en halvstensmur och att en tvåstensmur helt enkelt betyder två stenar på som läggs med kortsidorna mot varandra. I boken mureri talar man därför om halvstensmur, enstensmur, en-och-en-halvstensmur och tvåstensmur. Det innebär att jag kommer undan med någonstans mellan 37 och 50 stenar per kvadratmeter beroende på hur stora våra stenar är. Jag ska mäta en annan dag.

Boken Mureri är en seriös tegelsten på 503 sidor som tar upp det mesta man kan behöva veta om man ska mura. Nu har jag inte för avsikt att lära mig allt utan väljer ut delar att läsa ur innehållsförteckningen.

Boken är sammanställd av en redaktionskommitté bestående av fem herrar och en redaktionssekreterare vid namn Siri Lind. Vi har den andra utökade upplagan från 1939 och det är verkligen en fantastiskt fin bok.

Läser vidare och hittar sidorna om förband och sedan är det bara att börja försöka förstå. Börjar med blockförband. När en sten läggs med kortsidan utåt kallas den för koppsten och när långsidan är synlig kallas den för löpsten.

Där lägger man först ett lager med stenar bredvid varandra med kortsidan (koppstenen) utåt och sedan lägger man ett lager med stenar åt andra hållet med långsidan utåt (löpsten) så att andra lagrets skarvar inte hamnar rakt ovanför skarvarna i undre lagret. Det innebär att man längst ut åt sidan måste ha en 3/4 sten för att det ska gå jämnt upp. Där blev det bara att leta rätt på legobitar med sex pluppar också.

Det känns stabilt och rimligt enkelt att förstå sig på. Jag tycker dock inte att det är så snyggt med vart annat varv långsida och vart annat varv kortsida. Här återkommer skarvarna rakt ovanför varandra vart annat lager.

Nästa förband jag försökte förstå mig på kallas för kryssförband.

Det anses vara det starkaste förbandet eftersom löpstenarna återkommer rakt över varandra först var fjärde skift.

Även det bygger på vart annat lager koppsten och vartannat lager löpsten men ivartannat löpstensförband lägger man in en koppsten innanför 3/4 stenen för att förskjuta löpstenarna då det blir ett kryssmönster.

Även detta blev begripligt med hjälp av lego men frågan är om jag kan hålla reda på detta när jag murar.

Kochs förband är ett mellanting mellan kryssförband och blockförband.

Vartannat varv innehåller löpstenar och vartannat koppstenar men med en förskjutning som bör att kryssmönstret undviks och att skarvarna förskjuts mellan löpbanden.

Jag förstår inte riktigt varför man inte kör förskjutningen vart annat löpband istället utan låter två löpband ligga över varandra och sedan har två löpband förskjutna. Det ges inte någon bra förklaring i det i boken.

Efter dessa tre förband som i boken kallas egentliga murförband kommer en avdelning med beklädnadsförband.

Där testar jag först ett Polskt förband som bygger på att varannan sten är en koppsten och varannan en löpsten i varvet. Sedan förskjuter man varvet så koppstenen hamnar rakt över löpstenen och tvärt om.

Det tycker jag blir snyggare men så läser jag i boken om mureri att detta förband inte är lika starkt eftersom det innehåller för få bindstenar. Med bindstenar avses koppstenarna som alltså binder ihop de två delarna.

Där finns också beklädnadsförband som Munkförband och Vendiskt förband men om de ändå inte är starka så kanske det inte är någon idé.

Sedan hittade jag på ett eget förband som jag tyckte blev snyggt med vartannat band bestående av bara löpstenar och vart annat av varannan löpsten och varannan koppsten.

Men med tanke på att boken mureri inte tycker att det polska förbandet var hållbart så ska jag nog inte ge mig på att mura med min uppfinning även om jag tycker att det var snyggast.

Nu får det räcka för idag men här är i alla fall alla murarna. Ska fundera vidare över detta. Det som slår mig är att jag inte använt några halva stenar alls. Där man ser en halv sten i en mur så ligger den helt enkelt bara åt andra hållet. Alla fyrpluppars legobitar ligger oanvända men däremot har jag använt många fler sexpluppars än jag trodde.