Östängs gård

En gård för omställning

Tankar en måndagskväll

Permakultur står för (på svengelska) permanent agrikultur. Alltså att försöka designa sin omgivning så att den kan fungera permanent. Det kanske inte låter revolutionerande men de flesta mänskliga verksamheter utarmar en plats eller resurs eller miljö. Platsen ska bli bättre med åren istället för sämre. Det uppnår man genom att sluta kretslopp och se allt avfall som tillgångar som man försöker finna en användning för. Man gör det också genom att föra in så lite som möjligt i systemet. Varje sak som förs in i systemet bör ha tre användningsområden. Lyckas man inte hitta det så bör man överväga att låta bli att ta in det i systemet. Våra ankor t.ex. De äter mördarsniglar, de bajsar bra i sin damm så vi får gödselvatten och de lägger ägg. Lätt att motivera när de dessutom ser lite overkliga ut och gör att man blir på gott humör så fort man ser dem.

Vi försöker tänka permakultur när vi utvecklar Östängs Gård. Vi tycker att det ger oss en styrka och en kompass att hålla oss till så vi inte går helt vilse i detta jätteprojekt. Vi är övertygade om att vi behöver klara oss utan fossil energi i framtiden både av klimatskäl men också för att olja har blivit så extremt dyr att ta upp så det faktiskt inte är ekonomiskt försvarbart med de nya mer komplicerade utvinningsmetoderna. Vi använder fossil energi idag på gården både i form av bilåkande, traktorkörande men också genom att vi köper in en hel del saker som är tillverkade av och med hjälp av fossil energi. Vår tanke är dock att vi vill bygga upp en gård som faktiskt går att driva utan fossil energi i framtiden den dag det blir nödvändigt. Det gör att vi satsar på småskalighet, variation och på att sluta kretslopp. Vi har djur för att de ger oss gödsel och för att de är fantastiska på att omvandla gräs som vi själva inte kan tillgodogöra oss från marker där vi inte kan odla och ge oss kött istället. Vår mat så här års består till allra största delen av egenproducerade oförpackade grönsaker samt kött och ägg från egna djur. Det känns bra och resilient. Det vi köper mest i matväg är mejeriprodukter men vi har faktiskt en ekologisk mjölkgård i vår dal där vi kan köpa mjölk och vi skulle kunna göra egen yoghurt och ost. Just nu räcker dock inte tiden till.

Men så är det det här med att leva dels i nuet i vårt fossildrivna högkostnadssamhälle och på väg in i framtiden där vi alla måste klara oss utan fossil energi. Vi behöver inkomster och då tänjer vi på våra ideal. Det är lite trist men vi måste finna vägar att tjäna pengar på gården. En av de saker som vi tjänar pengar på och som vi inte har några som helst problem att sälja är hönsens ägg. Vi tar fyra kronor styck och ofta får vi gå ut i hönshuset och hämta ägg direkt under hönorna för att efterfrågan är så stor. Vi har aldrig ägg längre än en halvtimme på marknaden och oftast inte ens det.

Hönorna köper vi in vid 16 veckors ålder. Det är värphybrider som är framavlade för att lägga många ägg. De är effektiva foderomvandlare och lägger i princip ett ägg om dagen året runt. ”Rasen” är patenterad och eftersom det är en hybridras så kan vi inte ta kycklingar och få samma sort i nästa led utan vi måste köpa in kycklingar från en uppfödare. Vi ger hönorna ekologisk säd från en bonde nästgårds men vi köper också in ekologiskt värpfoder. Skulle man hålla sig strikt till permakultur så vore det mer korrekt att bara ha lantrashönor för husbehov och låta dem föröka sig själva samt bara servera dem det som vi själva producerar. Då skulle kretsloppet slutas än mer och bli mer hållbart och resilient. Men det ger inte samma inkomster. Vi brukar trösta oss med att för varje ägg vi säljer så säljs ett ägg mindre i affären. Ju färre ägg som säljs i affären desto mindre gynnas de stora hönsuppfödarna som inte låter hönorna ha ett så bra liv. När våra hönor kommer till oss så lever bra liv med utevistelse varje dag på stora ytor.  Kretsloppen är inte slutna men i en framtid där vi inte kan importera det vi gör nu får vi helt enkelt byta spår och skaffa en lantras.

När vi var på Ridgedale såg vi väldigt mycket inspirerande saker. Fiffiga redskap, effektiva metoder och nya tankar som vi blev inspirerade av. Ridgedale lägger till permaculture i namnet och marknadsför sig som den nordligaste permakulturgården i världen. På ungefär lika lång tid som vi haft vår gård har de byggt upp en gård som omsätter flera miljoner om året. Det gör inte vi. Deras verksamhet är många gånger mer effektiv än vår. De producerar mycket mer, de får sålt mycket mer, de har fler djur, mer grönsaksodling, fler kunder och massor av kursdeltagare. De producerar böcker, filmer och kurser i en rasande takt. Det är lätt att bli bländad och imponerad men om man är van att tänka permakultur så smyger sig tvivlet in. Frågan är bara hur slutna kretsloppen är?

Två exempel: För att slippa ogräs köper de varje år in ogräsfri kompost som de lägger i bäddar för att odla i. Komposten har tillverkats någon annanstans. Det är naturligtvis  effektivt och eftersom de säljer stora mängder grönsaker så tjänar de ekonomiskt på det istället för att lägga massa tid på ogräsrensning.

Vi fick under vårt besök studera gräset som växte frodigt där kor och hönor gått fram och gödslat  det. Gräsets tillväxt binder kol i marken och det framförs ofta som en enorm fördel att kol blir inlagrat på detta sätt. Det stämmer naturligtvis men frågan är hur mycket kol som frigjorts någon annanstans för att binda kolet på denna plats. En höna utfodras med 130 gram pellets om dagen. 156 kilo pellets varje dag vilket ger nästan 57 ton om året. Inget foder produceras lokalt utan köps in någonstans ifrån där det odlas. Hur stor yta upptas av odlandet av Ridgedales hönsfoder? Hur mycket fossil energi går åt till odlandet och transporterna?

Jonas brukar säga att det man vinner i effektivitet förlorar man i resiliens och den tanken hjälper oss att analysera och reflektera över det vi gör. Ridgedale bygger upp sin verksamhet för att lära ut hur man utvecklar småskaliga produktionsenheter som är ekonomiskt effektiva och det lyckas de väldigt bra med. En äggproduktion som deras går runt ekonomiskt och det skulle förmodligen gå att leva på den. Hönorna lever definitivt ett bättre liv än många hönor som värper affärens ägg. Som vi ser det så blir också Ridgedale, helt enligt permakulturens principer, en bättre plats med åren med mer kolinlagring, bättre markförhållanden, mer återväxt, fler träd som håller vatten på platsen, större biodiversitet m.m. Men håller produktionen i längden i ett samhälle utan fossil energi? Vi känner oss faktiskt lite tveksamma och strävar på i våra egna ineffektiva system där vi själva gärna avviker från permakulturens principer för att hålla näsan över den ekonomiska vattenytan. Vi sitter i samma båt  som Ridgedale i och med att även vi köper in pellets. Kanske kan vi så småningom ersätta det inköpta värpfodret med egenodlade blandningar men det känns just nu avlägset.

 

Alingsås Mobila Musteri är igång!

Idag har vi haft vår första publika mustning. Vi träffades halv åtta i morse för att packa den sista utrustningen. Sedan körde vi in till Nolbygård i Alingsås. Det är ett trevligt ställe där vi ju står och säljer grönsaker varje lördag på Nolbygårds Matmarknad. Idag var det åtta olika säljare på matmarknaden som sålde bär, svamp, bröd, allergibröd och kakor, honung, lammkött, korvar, grönsaker och ägg. Idag gick det också att köpa färdig must direkt från musteriet även om man inte hade egna äpplen med sig. Ett musteri passar bra in i miljön. 

Krossen, pressen och pastöriseringsapparaten fungerade bra hela tiden. Det enda som krånglade var pumparna. Det är lite lurigt att få dem att suga och undvika luftbubblor. Vid ett tillfälle började båda pumparna att krångla men som tur var fick vi ordning på det igen. Knepet för mustpumpen är att inte låta nivån i mellantanken sjunka för lågt. Knepet för pumpen till hydropressen är att vi nog ska göra om vattentunnan på något sätt.

Det kom lagom mycket folk för att musta. Ibland var det lite kö men inte så att det blev för lång väntan. De som väntade passade på att handla andra matvaror, besökte Hus till hus eller tog en fika i caféet. Många var väldigt intresserade av själva mustningen och stod och tittade på en lång stund också. 

Vi har funderat rätt mycket på hur vi ska göra med alla pressrester. Ungefär hälften av alla inlämnade äpplen blir rester och vi har pratat om backar eller sopsäckar men det är svårt att få plats med i vagnen och till slut enades vi om att det var bäst att ta med en gallerkärra och helt enkelt tippa alla mustresterna på den så vi kan ta med dem hem igen. 

Alla kunder verkade nöjda och flera har hört av sig efteråt när de provsmakat och då har de definitivt varit nöjda.

Vi har inte annonserat och inte gjort så mycket reklam och ändå så var det folk nästan hela tiden. På bilderna ser det lite ödsligt ut men större delen av tiden mustade vi inför publik. Flera som inte hade hört talas om musteriet sa att de skulle komma tillbaka med äpplen nästa vecka. På onsdag kommer en artikel i Alingsåskuriren så nästa lördag kan det bli bra tryck om vädret är med oss.

När musteriet var  rengjort och klockan närmade sig 18 kunde vi konstatera att det bästa är att premiären är avklarad utan några större katastrofer. Det var dessutom roligt!

Välkomna nästa lördag!

Manon, Simon och Julie

Idag på morgonen åkte våra wwoofare. De har varit här i drygt två veckor vilket ju inte är så mycket men de har verkligen hunnit med en hel del. Åtta gamla krusbärsbuskar är flyttade ut ur skogen till vår bärodling, stöd och vajrar till äppleodlingen är på plats, alla ekstolpar är kluvna, hönsens vinterhönshus är skurat, ett ny sträcka snigelstaket är påbörjad, diken för rörnedläggning är uppgrävda och sedan igengrävda igen, grönsaker är skördade, bäddar är rensade, verkstaden är städad, djuren har tagits om hand varje morgon, med mera. Idag tog de bussen tillbaka till Frankrike via Oslo med väskorna packade med sill.  Svensk kultur i form av nubbevisor, punktlighet och att alla hälsar på varandra på landet tar de med sig tillbaka liksom något mer vältränade kroppar och nya insikter.  Att ha wwoofare till hjälp i odlingen är fantastiskt. Tre wwoofare ger sex extra händer och om man bara är noga med hur man instruerar dem så gör de ett kanonjobb. I början när de skördar går det ganska långsamt men de ökar snart takten och blir till stor hjälp.  Här skördas squash till gårdsbutiken. 

Här skördar de mangold till REKO-ringsutlämning.

Vår wwooflista innehåller många saker att välja mellan. Vi räknar aldrig med att listan ska bli tom utan att varje omgång wwoofare ska åta sig ett projekt som de slutför. Det här gänget har dock betat av en hel del från listan. Vi har fått ekstockar av Richard som vi använt till stängsling men vi har inte hunnit klyva upp alla utan de har blivit liggande på gårdsplanen. Simon blev sugen på att lära sig och med lite instruktioner från Guillaume så blev det ett riktigt bra resultat.  Knepet är att få snittet rakt så att det inte bär iväg åt något håll. Man vill ju ha stolparna så raka som möjligt.  En regning dag gav de sig på hönsens vinterbostad. All gödsel och strö kördes ut och golv och väggar skurades.  Det känns bra att inte ha hönorna i samma utrymme året runt utan att de har en sommarbostad och en vinterbostad. Vi tänker oss att det minskar risken för ohyra.
Förra vintern hade vi en liten flock hönor som nu har fått flytta till Sara och Guillaume. Vi vet inte riktigt vad vi ska ha detta utrymme till i vinter men det behövdes hur som helst städas. 

De flesta wwofare får äta några sorters inlagd sill med färskpotatis, smör, gräslök, nubbe och allt som hör till. Det här gänget åt mer sill än de flesta som har provat vår svenska specialitet.

Istället för att göra en fågelholk bad de om att få konstruera en behållare för foder åt grisar och får. Upprinnelsen till det är att när vi skördar så lägger vi rens och osäljbara grönsaker åt sidan och detta går sedan till djuren som foder. Grisarna får t.ex. alla förväxta gurkor, en del squash och lite annat. Fåren får alla kålblad, rödbetsblad och så vidare.

Nu har vi två fack där vi kan sortera och sedan är det bara att köra en skottkärra intill och skrapa ur allt. 

Som alltid så är det viktigt att wwoofarna får lämna avtryck på gården. Stabilt bygge som kommer att påminna oss om Manon, Simon och Julie. 

Chicken traktors

När vi var på Ridgedale studerade vi deras chickentraktors lite extra. De har i dagsläget tre stycken med 400 hönor i varje. De har precis som vi, Lohmanhönor som värper mycket. Eftersom de räknar på allt så hade de exakta siffror på äggläggningen och under sommaren värper 95 procent av deras hönor varje dag och under vintern ungefär 85 procent. Hönorna köps in vid 16 veckors ålder och slaktas när de är ett år gamla. Eftersom de på gården har ett slakteri så är det inte några problem och de säljer köttet för ungefär samma pris som de köper in hönorna för. Eftersom de har så många djur tillsammans så har de inte så stora problem med rovfågel. Vi såg minst två rovfåglar som var framme och kollade på ganska hög höjd, men det är kanske svårt att fokusera på en höna om många höns rör sig alldeles intill. Om däremot någon höna rymmer så blir den lätt tagen av rovfåglar. 

Kycklingtraktorerna är byggda på släp och flyttas var tredje dag. De följer efter gårdens kor och sprätter ut kornas bajs och äter upp de fluglarver som lagts i bajset. De flyttas över stora ytor en bit i taget och kan komma tillbaka till en yta tre gånger på en säsong. Hönorna släpps ut varje morgon och går i hagar gjorda av två 50 meters hönsnät med el som drivs av solceller. Husen är byggda med snedtak som placeras med låga sidan mot det väderstreck där vinden oftast kommer ifrån. Varje morgon hämtas äggen och hönorna matas på backen tre gånger om dagen. De får 130 gram foder per höna och dag. De värper i utrullningsreden där äggen rullar ut framåt under en lucka. På kvällen fälls en anordning upp som gör att hönorna inte kan sova i redena på natten vilket bidrar till att äggen är rena. Den fälls ner igen kl 06 av den som har morgonturen.Golvet är täckt med nät. Vi trodde inte att man fick ha nätgolv till hönor med enligt Richard så är det viktiga att de har stöd för alla tårna samtidigt så storleken på nätet är viktig. Hönorna är ju annars mest ute på dagarna så problemet är kanske inte så stort. Fördelen är uppenbar eftersom allt bajs trillar rätt igenom ut på backen. Eftersom hönorna flyttas var tredje dag så är det heller inte något problem med att det blir för mycket hönsskit på ett ställe. 

Längs med taket finns sittpinnar och över redena är det spänt en presenning. Eftersom plåten är svart tänkte vi att det skulle bli varmt för djuren på sommaren men eftersom det är öppet längst upp och nät i botten så strömmar den varma luften ut. På vintern kör de in husen i växthuset. Vi funderade också över hur de gör när det är fågelinfluensalarm men enligt Yohanna har de klarat det bra eftersom de perioder man inte får ha hönor utomhus har sammanfalligt med de perioder då hönorna går i växthuset. Växthusets golv täcker de med torv och det fylls sedan med hönsbajs. Detta odlar de sedan tomater i. Hönorna släpps ut genom att de fäller ned en lucka på långsidan.

Tuffa bud någonstans i höjd med Mellerud

Som våra följare förstått så har vi varit på studieresa. Det är alltid bra med nya intryck. När vi flyttade till gården 2014 gjorde vi en plan som vi i stort sett har hållit oss till. En del av planen utgjordes av att gräva bäddar i fyra kvarter, ett kvarter per år. Vi ser inga alternativ till att gräva och rensa bäddarna helt eftersom vi har enorma mängder kvickrot och skräppa. Jobbet har varit hårt men nu är det klart. Vi har 99 bäddar a’ sex kvadratmeter. De är fem meter långa och 120 cm breda med 60 centimeter gångar mellan sig. Det var en enormt skön känsla när sista bädden var grävd. Under de här åren har rörelsen med Market Gardening växt sig allt starkare.

Först mötte vi det i Jean-Martin Fortiers bok ”The Market Gardener”. Boken gavs ursprungligen ut på franska men när den kom i engelsk översättning köpte vi ett ex och läste med intresse.  Han förespråkar att man odlar i 75 cm breda bäddar. Vi har 120 centimeter. Det som talar för smalare bäddar är att man enkelt kliver över dem så man kan ha längre bäddar, att man har lätt att nå mitten av bädden vilket sparar ryggen men framför allt att många tidsbesparande redskap har den brädden. Jean-Martin räknar mycket. Han räknar på tidsåtgång och effektivisering. Det är inte riktigt vår grej. Vi hinner aldrig sitta ner och räkna så vi har väldigt dålig koll på tidsåtgångar. Vi läste som sagt med intresse men fortsatte att gräva våra bäddar på sex kvadratmeter. Vi blev inte helt övertygade och eftersom vi redan lagt ner mycket jobb så kändes det jobbigt att börja om.

För några år sedan var vi på studiebesök på Bossgården hos Jonas och Sanna Ringqvist. De har odlat i över 20 år. Först på friland med radodling men på senare år har det övergått till fasta bäddar som är 75 cm breda. De är också grymma på odling och bra på att räkna på sådder, skörd och tidsåtgång. De talar sig varmt om sina bäddar. Nu har de också gett ut en bok på svenska som heter ”Odla till försäljning” De är två vuxna som under säsong odlar på heltid även om de har andra jobb på vintern. I år har de till och med haft möjlighet att anställa och ändå få odlingen att gå runt. De är enormt effektiva och duktiga men har också lång erfarenhet.

Vi ingår i ett nätverk för småskaliga grönsaksproducenter som har träffats flera gånger för att utbyta erfarenheter. Där diskuteras naturligtvis bäddar och många andra kör med denna standard på 75 centimeter. Vi har envist hållit fast vid vårt mått. I år har det varit jobbigare än någonsin. Vi har anlagt sista kvarteret och odlar nu i alla 99 bäddarna men vi ligger hela tiden efter när det gäller ogräs, sådder och plantering. Planerna som görs upp i början av året hålls inte för vi inte hittar tid. Nu har det visserligen varit ett extremt år eftersom torkan gjort att vi fått ägna än mer tid åt djuren men känslan av att vi måste bli mer effektiva för att få det hela att gå runt på sikt har växt sig allt starkare. Det är jobbigt att erkänna att man har tänkt fel, speciellt som man var så nöjd från början och har investerat så många arbetstimmar.

Så åkte vi till Ridgedale. Där odlar de i fasta bäddar på 75 centimeter. Om och om igen möts vi av samma bäddstorlek och alltid hos människor som är duktiga på att få odlingarna att bära sig och gå runt tidsmässigt och ekonomiskt. Nu kan vi inte jämföra vår verksamhet med Ridgedales av flera skäl. De har haft möjlighet att investera mer pengar än vad vi har och de är väldigt många fler som jobbar på gården hela säsongen så vi kommer aldrig komma upp i deras klass men det är inte heller det som är poängen. Ska vi odla utan att bränna ut oss måste vi hitta sätt att spara tid. 

Har man en bädd på 75 centimeter kan man skaffa en kratta på 75 centimeter och gå en sväng med den. Ska man bredgrepa så kan man skaffa en bredgrep med rätt mått men en bredgrep med vårt bäddmått hade blivit alldeles för tung att arbeta med. Det finns såmaskiner för 75 cm breda bäddar. De har sex fack så man kan på en vända så sex rader, tre rader eller två rader beroende på hur tätt man vill ha plantorna. Det finns effektiva småbladsplockare som är 75 centimeter breda. Med en sådan går man över bädden så långt som man vill skörda en sväng. Den drivs av en sladdlös morrmaskin och skär av alla blad effektivt och samlar upp dem i en behållare. Alla ståltrådarna som hänger på ställningen är avklippta för 75 centimeters bäddar och blir tillräckligt stabila för att bära upp ett insektsnät eller en fiberduk. Våra mått kräver VP-rör. Vi lägger sandsäckar för att hålla nere våra nät men här har de metall-U som de trycker ner i jorden vilket innebär att de inte ligger i vägen i gångarna. En radmarkör/jordtillplattare finns att köpa 75 centimeter bred. Den markerar raderna på exakt samma avstånd och gör även rutmönster i jorden så du kan få ett omedelbart avstånd för varje planta. En sak som vi inte vill ta efter är att köpa in en massa kompost att hälla på bäddarna. Så gör de på Ridgedale. Fördelen är att du minskar ogrästrycket rejält men vi känner inte att vi vill göra oss beroende av inköpt material varje år. Vi kommer alltså alltid ha mer ogräs än på Ridgedale men med exakta rader är det väldigt mycket lättare att gå med en radhacka mellan raderna. Våra rader är alltid krokiga eftersom vi drar upp dem med baksidan av en kratta. Det gör också att om vi ska göra fem rader så går vi fem vänder utefter bädden. Med en raduppdragare så går man bara en vända och det spar naturligtvis tid. Vi har sett mer eller mindre bra exempel på hemmagjorda raduppdragare med piggar i trä men det bör vara mycket lättare med en hjulvariant. I bädden i mitten på bilden nedan har de sått småblad. Tänk att komma med den gröna skördaren och föra den över bädden så långt du behöver för att få den mängd blad du tror du ska sälja istället för att ta med dig en sax och börja klippa i ena änden.
Ett av kommande vinterns projekt är tänkt att bli att täcka alla gångar mellan bäddarna med flis. Det var bestämt redan innan. Vi har möjlighet att köpa lövflis ifrån en såg i närheten. Tanken med flisade gångar är att slippa rensa ogräs i gångarna. Det skulle spara tid men vi kan inte hälla ut massa flis i gångarna innan vi riktigt har bestämt bäddstorlek. Ska vi byta ut våra bäddar mot 75 cm breda så måste det ske nu i vinter. Jobbiga beslut men någonstans i höjd med Mellerud på hemresan blev nog ändå beslutet fattat. Vi ska göra om och göra rätt. Det kommer att bli jobbigt men om vi lägger bäddarna åt andra hållet mot vad vi har nu så blir det ändå inte så mycket som ska flyttas runt. Vi hade tänkt att aldrig mer gräva i våra bäddar men så blir det alltså inte. Täckmaterialet i gångarna ska tas bort, jord flyttas, gångar täckas med tidningar och flis och sedan ska de nya bäddarna täckas för att minska ogräsinvasionen. Så alla läsare som odlar själva, tänker vi rätt eller tänker vi fel? Ha gärna synpunkter innan vi sätter igång med årets stora projekt.

Dag två på studieresan

Idag vaknade vi på Sillegården vid Frykens strand. Ett mysigt pensionat där vi fick ett litet hus för oss själva. Efter gårdagens besök på Ridgedale kände vi oss alla både trötta och inspirerande. Det är lätt att få mindevärdeskomplex när man besöker ett sådant ställe och vi hade långa diskussioner om vad vi själva vill och vilka liv vi vill leva. Vi tog en lugn morgon och åt frukost i lugn och ro i en vacker matsal.Sillegården återvänder vi gärna till. Det kändes bra att kunna sitta i lugn och ro och prata igenom saker och ting.

Sedan åkte vi vidare söderut till hantverks- och konstnärskooperativet Not Quite. Där möttes vi av Lisa som visade oss runt på det gamla bruket. Där pågår en mängd verksamheter. Under sommaren pågår konstutställningar och många hantverkare och konstnärer hyr in sig på området i olika ateljéer. Där finns också gemensamma verkstäder för trä och keramik som man kan hyra samt gemensamma utställningslokaler. Bruket har varit ett pappersbruk och hela linan finns kvar intakt.  Utomhusmiljön var full av intressanta saker som detta ”pumpaträd”.
I helgen hade de haft ”Glupsk på Dalsland” i två dagar med massa aktiviteter. En sak som vi tar med oss hem är smart konstruerade marknadsbord som är lätta att bygga men också att ta ner och ställa undan. 

Alla hantverkare och konstnärer har en gemensam butik där de säljer sina saker.  Där fanns mycket intressant att titta på. 

Vi besökte också bageriet med en fantastisk vedugn som eldas varje dag och där de bakar bröd.  Eldningen sker på baksidan av den massiva massugnen och när den blivit tillräckligt varm får elden brinna ut innan de bakar i ugnen dagen efter. Vi åt lunch och diskuterade ekonomisk förening med deltagarna från Not Quite. Vi har precis fått vår egen ekonomiska förening godkänd hos bolagsverket vilket gör att vi nu kan ansöka om godkännande från Miljöskyddskontoret och sedan sätta igång att musta. På vägen hem fortsatte diskussionerna och vi stannade även till och köpte en del utrustning som fattas i mustvagnen. Skönt att vara borta men faktiskt ganska skönt att komma hem också.

Ridgedale permaculture

I morse ringde klockan klockan fem och det var dags att gå upp för att åka på studiebesök i Värmland. En solig och sval morgon med vacker dimma över betet. Vi åkte och hämtade upp Sara hemma hos henne och Magnus i Sollebrunn och sedan gav vi oss av mot Dalsland. Eftersom vi nästan alltid jobbar med mustvagnen eller har arbetsdag när vi träffas så var det rätt skönt att åka bil ihop så vi hade tid att diskutera med varandra. Vi stannade för en kaffepaus utanför Köpmannebro och njöt av vacker utsikt och fint väder. Det kändes lyxigt att inte behöva ta hand om djur, gräva eller flytta något hemma på gården.  Klockan tio var vi på plats på Ridgedale Permaculture och blev mottagna av Richard och Yohanna som ägt gården i Värmland sedan 2014. Ett halvår mer än vad vi ägt vår. Vi tycker att vi har uträttat rätt så mycket på vår gård men efter en dag på Ridgedale så bleknar det arbete vi utfört.

Vi började med att studera kartan över området och sedan gav vi oss ut och tittade på alla olika delar. Varje del kan lätt bli ett eget inlägg så det här får bli en överskådlig introduktion så följer fortsättningen i veckan som kommer. 

Ridgedale har över 1200 kycklingar som ger lika många ägg varje dag. Äggen säljer de på REKO-ring, via äggprenumeranter och till butiker och restauranger. Eftersom de har så många hönor måste de ha ett godkänt äggpackeri och göra salmonellaprov tre gånger om året. Två av proven kan de göra själva men ett prov måste dessutom göras av veterinär. De har tre flyttbara ”äggmobiler” som flyttas var tredje dag med 400 hönor i varje. Vi tittade en hel del på gräset och jämförde även med grannens gräs och skillnaden var väldigt tydlig. På Ridgedale flyttar korna in på ett  område först och sedan kommer hönorna. Gräset betas hårt och gödslas väl men lämnas sedan för att kunna återhämta sig ordentligt innan det betas igen. Förutom hönor för äggproduktion har de även broilerkycklingar som flyttas runt på cykelhjul. Lätta att dra för hand. Broilerkycklingarna behöver inga sittpinnar och inga reden så deras ”hus” blir väldigt mycket lättare att bygga och flytta. På vintern har de inte några broilerkycklingar och äggläggarna flyttar in i växthuset. Växthusets golv täcks med torv som sedan blandas med hönsskit under vintern. Detta används sedan att odla tomater i.

Förutom växthuset så finns flera caterpillartunnels på 4,3 meter breda och 25- 40 meter långa. De är lätta att sätta upp och flytta varje år.

För att spara steg finns vid varje odlingsyta en ställning med alla redskap. Bäddarna är 75 centimeter breda och redskapen är anpassade till den bredden. Eller rättare sagt så är bäddarnas bredd anpassade till de redskap som finns på marknaden.

Runt varje odlingskvarter finns ett vindnät. De går också in för att plantera barriärer av träd på flera ställen för att minska vindutsattheten.

Lunch fick vi i en av två gerar som finns på gården. Den andra geren används till föreläsningslokal eftersom de har kurser hela säsongerna.

Efter lunch fick vi titta på slakteriet och sedan gick vi runt själva en stund innan vi gav oss av till vårt pensionat Sillegården där vi ska tillbringa natten. När vi har mer tid ska vi skriva lite mer om varje område.

 

 

Arbetsdag på Köksträdgården i Mölnemad

Idag var det dags igen. Femte arbetsdagen i projektet gårdssamverkan och mobilt musteri skedde hos Andy och Lena som driver ett andelsjordbruk fem kilometer ifrån vår gård. De har odlat i flera år men har i år utökat med ett tunnelväxthus för tomater, gurka, paprika och lite annat samt en mängd bäddar ute på en åker. I dagsläget har de 30 andelar men räknar med att utöka med fler åren som kommer. De odlar i 70 centimeter breda bäddar med gångar täckta med tidningar och halm. Som alltid när man anlägger ny odlingsyta så har man för lite tid och de är det en bra hjälp med en rejäl arbetsdag. Vi började med att lägga ut alla tidningar som fanns i gångarna som vi sedan täckte med halm. Ytan har varit täckt med plansiloplast och är därför relativt ogräsfri. Andy märker ut bäddarna med snören och så skottade vi upp jorden ifrån det som ska bli gångar i ramar som blir bäddar. När bädden är gjord tas ramen bort och sådderna kan ske.

Några ägnade tid åt att rensa bland tomaterna i tunnelväxthuset.Det blir väldigt mycket, otroligt goda tomater i ett såpass stort växthus. Vi  hann också med att rensa en hel del bäddar från revsmörblomma, groblad och kvickrot.

Till våra arbetsdagar kommer dels de som bor på gårdarna som ingår i projektet men även andra människor som av en eller annan anledning är intresserade av att skita ner sig och ta i under en dag. Det är alltid väldigt trevliga människor på arbetsdagarna och fikastunder och luncher är trevliga avbrott. 

Foto: Emelie Andersson

När tidningarna var slut och de uppmarkerade gångarna grävda övergick vi till att täcka en stor bit åker med ensilage. Balarna kommer ifrån en mjölkbonde i närheten. När man hanterar stora mängder ensilage så blir det alltid några balar som går sönder eller blir dåliga för att fåglar hackar i plasten. Många bönder tar då av plast och nät och låter dem ligga någonstans där de inte är i vägen tills de blivit jord. Dåliga ensilagebalar är för många ett avfall och därmed ett problem men om man vill odla grönsaker så är dålig ensilage en tillgång för att öka mullhalten i jorden, använda som täckmaterial mellan grödor och runt bärbuskar. Svårast var att få ner balarna som låg staplade på varandra. Vi höll på med ensilaget i flera timmar men åkern som skulle täckas är stor och balarna många så det kändes som ett enormt stort jobb som Andy och Lena får fortsätta med själva en annan dag. Vi kände dock, som alltid efter en arbetsdag, att vi fick gjort rätt mycket. 

Regn – äntligen!

Idag kom det regn. Det började vid åttatiden på kvällen och det håller på än, 30 minuter senare!

Det är ett beskedligt regn men tillräckligt mycket för att det ska komma en liten, liten rännil ur stuprören. Det har vi inte varit med om sedan midsommarafton. Det är 46 dagar utan regn. Det låter kanske inte så illa men marken var ju inte vattenmättad vid midsommar, snarare torr efter en utdragen försommartorka.

Nu står vårt hopp till att SMHI har gjort en prognos som inte sviker oss som de tidigare löftena om regn har gjort. Så här ser en pinfärsk prognos ut:

Egentligen så ser den bara ut som de brukar under somrarna. Regnen kommer och går. Men eftersom denna sommaren inte varit någon vanlig sommar när det gäller nederbörd så ser vi verkligen fram mot flera dagar med regn. En rejäl rotblöta skulle minska pressen lite när det gäller bete, bränder och odlingarna.

 

Sveriges snyggaste fårtransport

Lea, Sandra och Sandrine har tagit sig an en gammal balvagn och konverterat den till en fårtransport. Den stod bortglömd och överväxt bakom andra redskap. Golvet bestod av gamla plankor som var helt ruttna. Första jobbet blev att ta bort dem och inspektera underredet som såg rostigt men ganska friskt ut. I det läget kom Alingsås Tidning på besök och gjorde ett reportage om våra wwoofare. När de gamla plankorna var borta liksom den mesta växtligheten transporterade vi ner vagnen så de kunde stå i skuggan och jobba. Där hade de också närmare till kapsågen som användes flitigt. Golvet byggdes upp av två lager brädor som skruvades i varandra. Sidorna byggdes upp av osb-skivor som oljades på ena sidan och målades vita på den andra. Alla rostiga stag sandpapprades av och oljades in med kokt linolja. Sedan fäste de skivorna genom att ta genomgående bult till en skiva på utsidan om järnstängerna. Våra wwoofare inspireras av varandra. När de ser ett projekt som andra wwoofare gjort vill de göra ännu bättre. Det gör att vi får en allt mer estetiskt tilltalande gård. Lea är duktig på att måla och tjejerna diskuterade fram och tillbaka vad de ville ha för motiv på vagnen. Till slut fastnade de för en fransk barnsaga ”Den lille prinsen” och motiven blev utifrån den med tillägg av en svensk och en fransk flagga. 

Idag blev fårtransporten klar. På ena sidan finns tre får som heter Lea, Sandra och Sandrine.

Bak på vagnen finns en otäck varg som vi hoppas att fåren inte skräms av. Tjejerna har svetsat på gångjärnen. Deras första svetsprojekt i livet.

På gångjärnen har de fäst en ramp som går att fälla ner så att fåren kan gå upp i vagnen på den.

På fredag åker Sandrine hem till Frankrike igen medan Lea och Sandra stannar ytterligare en vecka. Nu ska vi bara testköra vagnen också och se om fåren gillar den.

« Äldre inlägg

© 2018 Östängs gård

Tema av Anders NorenUpp ↑