En gård för omställning

Författare: jonas (Sida 1 av 14)

Ljunghonung

I år har vi för första gången fått ljunghonung. I alla fall såpass mycket att det ger problem. För även om många gillar smaken så är ljunghonung ett bekymmer.

Förr i tiden var det mycket vanligt med ljunghonung. I Alexander Lundgrens klassiska lärobok om biskötsel som kom i början av 1900-talet så var det tydligt att Sverige var ett land präglat av jordbruk. Det fanns två perioder av drag, det vill säga när bina hämtar mycket nektar. Det första var klöverdraget i juni och det andra var ljungdraget i augusti. Sedan dess har många betesmarker fått växa igen och ljungen har minskat.

Så här kan en ram med honung se ut efter slungning. Det kanske inte syns tydligt på bilden men den ser ut som den gjorde före slungningen. Ljunghonungen har konsistens som gelé och vägrar att lämna vaxkakan.

Det finns några olika sätt att tackla problemet. Det finns speciella ”ljunghonungslossare” som petar i varje cell med en plastnål. Efter det så går det att slunga honungen. Metoden som vi har valt är att pressa honungen ur vaxet. Nackdelen med att pressa är naturligtvis att ramen måste vaxas om innan den kan användas igen. Fördelen är att en vaxpress kostar en bråkdel av vad en riktig honungslossare kostar.

Från Italien. Bara rostfritt stål. Bygeln går att fälla bakåt så att vaxet kan läggas i korgen.

Lite försiktighet med kniven så finns trådarna kvar efter operationen.

Dags för premiärpressning.

Det är ungefär 30 grader i slungrummet, trots det så rinner honungen trögt och det går att se att den är gelé-artad och inte stelnad.

Det fungerar! Pressning av äpplen har lärt oss att skynda långsamt. Vätskan måste få lit tid att finna utgången så det gäller att veva ett halvt varv i taget mot slutet. Sedan tar det tid för honungen att rinna ner i hinken. Tålamod…

Efter pressningen finns det en ganska hård vaxkaka på bottnen av pressen. Lite honung också men det mesta har pressats ut. Det fungerade! Skönt

Ogetingsommar

För ett par dagar sedan blev jag stucken i långfingret av en geting. Jag räddade den från att drunkna när jag tvättade ur det rostfria uppsamlingskärlet vi har i musteriet. Jag klämde den inte alls, den blev kanske bara överraskad och stack lite för säkerhets skull när den uppfattade lite värme. Vad vet jag?

I år har det varit ont om getingar. Påfallande getingbrist. Jag har känt en liten glädjestöt varje gång jag har sett en humla eller en geting.

Jag vet inte hur många olika arter av getingar som vi har hos oss. Utan att ta fram läsglasögon kan jag i alla fall hålla isär en art som är mer gul än svart, en som är mer svart än gul (snarstucken) och de vackra bålgetingarna.

Höstgetingar kan ju vara irriterande när de vandrar omkring på köksgolvet men i år har det känts uppiggande varje gång jag har sett en geting eller bålgeting. Vi har bara upplevt sex somrar på Östäng men vi har redan upplevt några tillfällen när getingarna har varit för många och för nära för att det ska kännas bra. I år har det varit annorlunda. Vi har till exempel kunnat plocka fallfrukt utan att vänta på getingstick.

Det är inget konstigt med att balansen mellan djurarter varierar kraftigt. Förutsättningar för födosök och fortplantning varierar när konkurrens, närmiljö och väder hela tiden varierar. Det som gör att den här sommaren med nästan inga getingar känns obehaglig är för att den visar en glimt av det stora som sker utanför vår horisont. Rubriker om utrotningshotade arter har vi alla sett.

Att arter försvinner är för de flesta av oss bara abstrakt information. I de flesta fall är det arter vi inte bryr oss det minsta om, dessutom sker det ofta långt borta. Men getingsticket blev en liten påminnelse om att arter försvinner.

Nästa år är läget förmodligen ett annat för getingarna i trakten. Kanske är de fler, kanske kommer de att vara irriterande många. Men den globala artminskningen kommer att fortsätta. Jag gissar att det blir lite annorlunda när drivkraften förändras. Än så länge försvinner arter för att människor tar deras plats i anspråk, framöver kommer ett annorlunda och instabilt klimat att läggas till som extra börda på ekosystemen. Det känns inte alls bra.

Det här med biodiversitet är inte så enkelt. I Sverige finns det nästan inga stora skogar kvar. Det som vi brukar kalla för skogar är granplantage med inslag av andra trädslag. Det har varit så i ett par hundra år, så vi har vant oss. I vissa trakter dominerar tall, ek eller bok men den svenska skogen är i allmänhet planterad. Syftet med skogen är inte att låta ekosystemen sköta sig själva utan att skörda granar efter 60-70 år. Monokulturen gran försvinner och blir en tillfällig kalhygges-öken innan nästa generation granplantor planteras ut. Detta ger oss mycket stora exportinkomster och en hel del arbetstillfällen. De lite rikare ekosystemen är hänvisade till skogsbryn, dikeskanter och ”misskötta” skogar.

I och med den svenska skogens ekonomiska tyngd så är vi alla mer eller mindre delaktiga i att ha utarmat den svenska skogen, vilket kan kännas jobbigt. Vår självbild vill gärna att vi ska ha ett moraliskt kapital att stå på när vi vill påverka hur andra ska sköta sina skogar. Det är extremt viktigt att rädda tropiska regnskogar som är mycket äldre och rikare än våra skogar någonsin har varit. Men det kan vara bra att krångla till bilden lite så att våra åsikter och pekpinnar blir lagom stora.

Det här blev ett märkligt inlägg. Det började med ett getingstick och slutade med storpolitik. Så kan det gå.

Lök på tork

I år har vi odlat tolv bäddar lök. Det är ganska mycket. Tre olika sorter har det blivit. En tidig lök, en röd lök och en lagringslök. Lagringslöken är vi inte helt nöjda med då en del har börjat ruttna. Därför fick vi ta upp den lite hastigt. Förra året byggde vi en löktork – även det lite hastigt och den blev helt värdelöst eftersom kanalfläktarna vi använde var för svaga. I år byggde vi en ny löktork (lite hastigt) framför en höfläkt som blåser på rejält men inte heller det fungerar. Jordbruksverket har i en skrift där de beskriver hur man SKA bygga en löktork – men den har vi bara läst och inte följt. Skälet till dessa hafsverk är helt enkelt att vi inte känner att vi hittar rätt plats för vår mer seriösa löktork som även ska fungera som lagerutrymme. Till nästa år ska vi därför definitivt göra ett nytt försök och denna gången följa rekommendationerna.

Tanken med en löktork är att man packar den färska löken i säckar och lägger dem omlott i löktorken. Sedan låter man luften cirkulera inne i löktorken genom att sätta i en fläkt som blåser in luft under lökarna så att luften tvingas upp mellan lökarna i säckarna. Även om vi körde med höfläkt så blev det inte bra och vi cirkulerade inte heller luften utan tillförde ny luft utifrån. Vi fick därför bära ner alla säckarna nu när solen kom och lägga dem utomhus och breda ut innehållet. Nu vänder vi dem ett par gånger om dagen och har fått flytta isär en del.

Eftersom SMHI lovade uppehåll i veckan passade vi på att ta upp tre bäddar röd lök också och dagen efter blev det heldagsregn. Därför har vi nu flyttat löken till alla ytor vi kunde komma på i solen. En del ligger på trädgårdsskjulets plåttak.

En del ligger på ankhusets plåttak och resten ligger i alla backar vi hittade, på EU-pallar och på bord och galler. Det kan gå – men det kan också gå fel. Nu har i alla fall SMHI lovat sol.

Premiär för nya slungan

Våra bin har varit tröga med att täcka honungen. I vanliga fall är tumregeln att två tredjedelar av honungen ska ha vaxlock. Det är ett säkert tecken på att honungen är tillräckligt torr. Nektarn som är råvaran består av ungefär lika delar sockerarter och vatten. För att honungen ska gå att lagra, både för bina i kupan och för oss i glasburk, så ska vattenhalten ner under 20%. Helst ner till 17-18%.

Det sker genom att bina håller värmen i kupan och i god ordning fläktar med vingarna så att fukten transporteras bort genom ventilation. De behandlar honungen under tiden genom att tugga på den och tillsätta ett enzym och flera sorters mjölksyrabakterier .

I år så var bina som sagt tröga med att täck honungen så jag dröjde med att skörda. Till slut var det dags och då visade sig honungen vara precis lika torr som vanligt, trots att den var mindre täckt än den brukar vara.

Honungsskörd innebar att det till sist äntligen blev premiär för den nya slungan. Den är ganska stor och ganska dyr.

Det är trevligt med blankt rostfritt stål och en touch-skärm där alla varvtal och tider går att ställa in men det är den självvändade automatiken som gör den stora skillnaden.

På skärmen går det att följa när slungan arbetar sig genom de olika riktningarna och varvtalen. Medurs kallas för 0 och moturs kallas för 1. Så blir det när programmerare får hållas.

Efter ett par omgångar höjde jag de två sista omgångarna till 120 varv per minut. Det fanns ingen tendens till att vaxkakorna skulle spricka så det går kanske att höja farten lite mer. Högre varv ger lite, lite mer honung till mig och lite, lite mindre kvar i kakan. Så här års gör det inget att det blir honung kvar i kakorna eftersom bina ska få slicka dem rent. De är många och de är noggranna så det blir faktiskt helt torrt och rent efter bara ett par dagar.

Så här ser en vändning ut. Hållarna är ledade och hålls i ursprungsläget av en fjäder. Det är därför de gungar lite under stoppet.

Under tiden som slungan centrifugerar vaxkakans båda sidor i flera steg med allt högre hastighet så står jag och täcker av vaxlock från nästa sex ramar som ska slungas. Det är en stor skillnad jämfört med att manuellt justera varvtal och att stanna slungan för att lyfta upp och vända ramarna 3-5 gånger under en slungning. Härligt!

Kanske bättre honungssil

Efter att honungen kommer ur slungan finns det en hel del vaxsmulor i den som ska silas bort. Jag brukar göra det i tre steg, först en grovsil innan honungen hamnar i en rostfri hink, sedan hälls honungen i en dubbelsil. Först en halvfin, sedan en finsil. Det låter kanske omständligt men det minskar risken att någon sil sätter igen sig. Det är ett ganska vanligt problem att vax sätter igen finsilen så det är värt krånglet att sila i tre steg.

Hur som helst, Mina dubbelsilar har sett ut så här:

Flera nackdelar. En är att det är lite ostadigt. Om någon av de tre vingmuttrarna inte är åtdragen så kan silen välta. Det händer bara om silen är full med honung och resultatet är avskräckande.

Den andra nackdelen är att den färdigsilade honungen är öppen och det finns en risk att något ska hamna i den. Det är inte helt ovanligt med ett förvirrat bi i ett slungrum och när det blir hungrigt så dras det till honungen och vips ligger det ett dött bi i honungen. Eller en fluga.

När jag gick biodlarkursen för många år sedan visade läraren en sak han hade byggt själv. Det var en skydd för silarna som han hade byggt i tunn plywood som sedan lackat med tvåkomponentsfärg. Den såg ut som en hög hatt med hål i toppen.

Jag har inte tid att finsnickra men jag ville testa om jag kunde fixa till något liknande. Inte snyggt men det funkade nästan som tänkt.

Jag gjorde hål i bottnen på en sirapshink och ett annat hål i ett stort lock. Klart.

Jag tycker nog att det fungerade ungefär som planerat. Silarna sitter inte helt perfekt så jag ska testa att skära ut hela bottnen i sirapshinken och vända den upp och ner. Då borde silarnas sarger hamna alldeles utanför hinkens kant. Vi får se.

Hur mycket el drar kylrummet?

När vi väl hade blivit klara med kylrummet så var vi lite oroliga för att det kanske skulle vara dyrt i drift. Kylkompressorn är visserligen bara på 3 kW men det är svårt att bedöma hur ofta den är igång. Vi har inte tid att stå där med ett stoppur.

Men det finns ju manicker som kan hjälpa till. Vi börjar med klimatet i kylrummet. Funkar det som det var tänkt? Diagrammet visar en fredag och lördag. Vi valde de dagarna eftersom det är då som dörren till kylrummet öppnas flest gånger. Fredag är skördedag och lördag är marknadsdag.

Bilden blir för liten så det är svårt att se men den röda linjen visar att temperaturen pendlar mellan 4,5 – 5,5 grader. När vi drog igång kylrummet så stod termostaten på 2,0 men det var onödigt kallt så vi höjde till 4 grader. Det ser bra ut när det gäller temperaturen. De två små topparna är tillfällen då temperaturen är en smula högre, en gång 6,4 grader och en gång 5,9. Först tänkte vi att det kanske var att anläggningen hade frostat av sig. Vi vet att kylanläggningen ska avfrosta sig ibland. Det bildas alltid lite is på förångaren i kylrummet så emellanåt så släpper kompressorn fram varm kylvätska för att smälta isen. Kanske var de två topparna sådana tillfällen? Men sedan insåg vi att det är förmodligen så att dörren stått öppen lite längre i samband med att många backar ska bäras in eller ut. Den först toppen är kl 13 på fredagen vilket stämmer med att många grönsaker ska bäras från kylrummet till butiken. Den andra toppen borde vara vid sjutiden på lördag morgon när vi lastar inför marknaden men i stället finns toppen vid niotiden på lördag kväll. Skumt.

Processen att tina is visste vi om och det gjorde det ännu svårare att gissa hur mycket el som kylrummet skulle använda.

Den blå linjen visar den relativa luftfuktigheten i kylrummet. Värdena pendlar mellan 85 – 100% vilket vi tror är helt ok. Att den relativa luftfuktigheten pendlar i samma takt som temperaturen är inte konstigt. Så fort temperaturen stiger en grad så kan luften hålla mer luft, alltså sjunker den relativa fuktigheten då. När temperaturen sjunker tillbaka en grad så ger samma mängd fukt ett värde på 100%. Över 100% är inte aktuellt eftersom redan vid 100 börjar luftfuktigheten att fällas ut som vatten på den kallaste ytan i rummet.

Elen då?

Elen mättes under 9 dygn och slutsumman för den tiden slutade på 46,6 kWh. Om det är mycket eller lite beror kanske på hur man vill räkna. 46,6 delat på 9 är drygt 5 kWh per dygn så kostnaden är grovt avrundat en femma om dagen. Med tanke på lagringsmöjligheterna och kvalitetshöjningen på bladgrönt så tycker vi att det är en helt rimlig driftkostnad.

Mätperioden var inte helt idealisk. Den korta värmeböljan vi hade i början av sommaren var över och vi hade ett typiskt skitsommarväder, 15 – 18 graden och lite som mellan molnen. Kanske ska vi återkomma med en mätning om det bli riktigt varmt igen.

Fårhusgolv

Igår kom han – årets första wwoofare – Carl från Göteborg. Vi satte honom på ett skitjobb direkt.

Han och Jonas har rivit ut gamla golvet i fårhuset. Det har bestått till hälften av betong och till hälften av brädor. Betongdelen har kollapsat helt och är full av sprickor och hål och bräddelen går sönder varje gång vi gödslar ut ströbädden. Varje år är det någon planka som måste bytas. Det har blivit mer och mer irriterande och nu har vi bestämt oss för att riva ut alltihop och gjuta ett nytt golv på hela ytan.

Efter djurskötseln på morgonen gick de loss på bräddelen.

De flesta brädorna lossade rätt lätt då de satt med rostiga spik. De nytillkomna brädorna däremot var skruvade men skruvhuvudena hade ätit sig in i brädan så de var inte lika lätta att få loss.

Sedan var det dags för det kollapsade betonggolvet. Det lutar inåt mitten och där har det spruckit upp så till att börja med var det bara att plocka upp bitarna som var lösa.

Det visade sig att de hade gjutit betonggolvet ovanpå ett brädgolv. Inga rediga plankor utan smala tunna brädor. De hade naturligtvis ruttnat sönder och därför hade mitten fallit ner. Under betonggolvet hittade vi också en grävlinggång.

Golvet är tydligen gjutet 1975 av B-OT vilka eller vem det nu kan vara.

När de lösa bitarna var borta var det bara att gå loss med slägga och spett.

De tjockaste delarna fick tas med vinkelslip.

Eftersom vår släpkärra är full med flis som ska ut i gångarna i morgon så fick det bli en hög utanför som vid senare tillfälle ska transporteras till tippen.

Skönt att ha kommit igång med det här. Bara resten kvar…

Mignonankor – igen

Ni som följer vår blogg vet att vi saknar våra mignonankor och att vi är tämligen skeptiska till våra myskankor. Ända sedan våra mignonankor försvann har vi letat efter nya. Jonas har ringt mängder av telefonsamtal och letat på nätet utan att få napp.

Men idag kom de hem – våra nya fina mignon. Vi ville helst ha vita men vilken färg som helst fick duga i detta läge.

En vit blev det i alla fall.

Vi har gjort i ordning en liten hage av kompostgaller där de ska få bo de första dagarna så de vänjer sig vid sitt nya liv.

De är bara två månader gamla och vi är dels lite oroliga för vad Gerben och Gunilla ska tycka och dels för att det ska komma någon fiende ovanifrån.

Vi vet inte kön på dem än men några av varje sort borde det vara när vi fick sex stycken. Än har de inte ätit någon snigel men Jonas kom å andra sidan inte hem med dem förrän klockan nio ikväll.

Det är mycket lätt att bli förtjust i dessa små ankor!

Lite hö – mycket regn

Vädret under våren har varit lite blandat. Först var det svalt. Sedan kom det lite för lite regn. Eller egentligen, alldeles för lite regn. Hur som helst så har gräset inte vuxit bra. Det som skulle bli hö har sett lågt och klent ut men vi ville inte vänta för länge. Det känns som att vi har en liten press på oss att inte slå våra små vallar för sent. Proteinhalten sjunker ganska snabbt så även om volymen blir större så kan näringsvärdet minska.

Väderprognosen såg bra ut så vi satte igång. Först slog vi med ett nytt rotorslåtteraggregat. Inte nytt, men ett fint begagnat. Vårt förra var bra ända tills det inte fungerade. Att ta isär ett rotorslåtteraggregat kräver tid och kunskaper. Säkert några specialmaskiner med. Så det ska säljas som reservdelar.

Sedan skulle höet luftas med den gamla kombivändaren som numera inte är betrodd med att lägga strängar. Efter tre luftningar och intensiv sol med torr luft var det torrt. Efter det bytte vi till sidoräfsan eller vad den kan heta för att göra strängar.

Till sist var det dags för självlastarvagnen. Jag glömde att ta bilder under de första momenten. Tiden var knapp.

Men så här såg det ut när de första stråna med hö lastades på kärran. Inte mycket att se, dels för att jag höll kameran för högt, dels för att det inte är mycket att se.

Efter det så körde vi vår nya rutt genom lagården, lastade av mitt på golvet och lät hö-klon lyfta upp det till höloftet.

Efter att första lasset var hemma var det dags för lunch. Hö-jobbet hade pågått i två och en halv arbetsdag.

Då mörknade himlen snabbt och det började regna. Det var igår. Idag har det regnat kraftigt och resten av höet är genomblött. Det har sjunkit samman och ser inte roligt ut.

Förmodligen kan vi sprida ut det igen, lufta några gånger i rätt väder, sedan stränga och hämta in det. Eller så sprider vi ut den klena höskörden och låter näringen återgå till marken. Det är hög aktivitet så här års. Kanske kan vi hämta mer hö senare.

Vi har tagit hö sedan 2015 och detta är första gången det inte fungerar. Vi har nog sett det som nybörjartur och har väntat på detta. Förra året gav mycket stora mängder hö så vi har förmodligen tillräckligt för vintern redan nu. Det hänger naturligtvis på hur många tackor vi ska ha. Vi får se.

Gödselsystem

I och med att vi har skaffat en gödselspridare så har vi en bra bas för att hantera fårgödseln. I dag så hyrde vi samma Bobcat som vi gjort två gånger tidigare. Det är en fantastisk liten maskin som bara jobbar på. I början är det läskigt när den ställer sig på bara fram- eller bakhjulen men den välter inte. I alla fall inte om man är snabb med att sänka lastaren under midjehöjd.

Att hyra Bobcaten ett dygn kostar 1200 kr plus moms. Arbetet går naturligtvis att utföra för hand men det är slitsamt och tar tid. Fårbädden sitter ihop i en kaka som är armerad med halm. Det är segt jobb att slita isär det med en grep så vi tycker att det är värt pengarna till hyran. Särskilt detta år när wwoofarna uteblir.

Lagom lass. Det känns extremt bra att det trasiga lagret blev bytt direkt så att spridaren var redo. Det är lätt hänt, i alla fall för mig, att det som inte måste göras denna veckan inte blir gjort förrän det är panik. men inte denna gången.

Nya gödsel-limpan påbörjad. Den blir någorlunda finfördelad och kommer nog att multna bra under en presenning.

Arbetet är nästan klart. Det svåraste är att baxa trakton så att spridaren kunde stå på rätt ställe. den skulle köras fram en halvmeter då och då. det var enkelt i början men svårt mot slutet.

Formen blev lite oregelbunden men det är ju ingen installation.
Till höger syns presenningen som täcker förra vinterns gödsel. Högen var lika stor som årets från början men det har multnat bra och kommer att vara fint att köra ut nästa år.

« Äldre inlägg

© 2020 Östängs gård

Tema av Anders NorenUpp ↑