Författare: jonas (Sida 24 av 52)

Vi gillar hö. Det är inget fel på ensilage men vanligt hör passar oss bra. Det är lätthanterligt, vi kan skaffa fram det själva och fåren tycker om det.

Hö och ensilage är ju egentligen bara två olika konserveringsmetoder. För att bakterier ska må bra (och förstöra gräset som fåren ska äta under vintern) ska de ha fyra saker. De behöver mat (gräs), någorlunda rätt temperatur och de behöver vatten och syre. Ta bort en av dessa fyra så kan inte bakterierna äta eller föröka sig. Att ta bort gräset är naturligtvis inte aktuellt. Att frysa in gräset är inte heller realistiskt. Alltså står valet mellan att ta bort vattnet eller syret. Att ta bort syret var inte genomförbart innan sträckplasten kom och nu är det den självklara konserveringsmetoden av gräs för nästan alla. De vita bollarna dyker upp på de flesta av Sveriges vallar i väntan på transport till djurens vinterställe.

Det finns några nackdelar med ensilage, i alla fall för oss. Vi har inte så många djur. Vinterbesättningen har varierat mellan fem och 12 djur. Det har fungerat att använda ensilage, i alla fall när antalet får närmar sig tio. När ensilagebalen väl är öppnad bör den inte förbli oäten alltför länge, samma som för konserverad människomat. För de som har kor är saken en annan. Två kor äter mer än våra får och det är kanske därför som balarna är såpass stora. Vikten på balarna varierar men drygt ett halvt ton är en vanlig vikt. Vi testade att plasta egna minibalar men det var inte heller något för oss. Som sagt, vi gillar hö.

Vädret har varit helt annorlunda än förra året som var ett torrår. Vi har fått lagom med regn. En skur var tredje dag eller någon gång i veckan. Det har varit en bra försommar för växterna men nu ville vi gärna ha några dagas uppehåll för att bärga hem vårt hö. Till slut såg SMHI:s prognos tillräckligt bra ut. Inget regn på en vecka – det var dags.

Vår rotorslåtter har förlorat sin kåpa efter en närkamp med en fallen asp, men den fungerar alldeles utmärkt ändå. Med ganska hög ambition slogs gräset på fem olika gärden. Det är inga stora arealer. Det största är precis 1 ha och tillsammans är de fem gärdena nog drygt 2 ha.

När både traktor och redskap är ålderstigna är det alltid lite nervöst. Det är som att ta ett riktigt djupt andetag inför ett utdraget hopp. Det är fem manicker som ska vara på gott mekaniskt humör. Dels traktorn, sedan rotorslåtteraggregatet. Efter dem kommer hövändaren, strängläggaren och självlastarvagnen.

Traktorn startade snällt som vanligt och visade sin bästa sida trots att bromsarna är lika dåliga som alltid. Rotorslåttern fungerade som sagt utan problem. Så efter 5-6 timmar (ja, det kan ta så lång tid för 2 ha även när allt fungerar), så var det dags för fortsättningen.

Och nu ville det sig inte riktigt. Vår hövändare är egentligen ett kombinerat hövandar- och strängläggaraggregat. Det betyder att det är inte särskilt bra på någon av uppgifterna. I början hade vi bara detta och våra strängar med hö var aldrig imponerande. Sedan kom vi över en (gammal) riktig strängläggare till ett rimligt pris så nu får kombimaskinen duga som hövändare, det vill säga, den luftar gräset så att det ska torka fortare.

Första stoppet kom efter 700 meter. Jag hade glömt att spärra trepunktsarmarna efter bytet från rotorslåtter till hövändare så vändaren kunde röra sig något i sidled. Det gjorde den och tog med sig den undre stängseltråden.

Den som tittar noga ser metalltråd och plast/metall-snöre som inte ska sitta fast runt hjul och annat.

Det gick att få bort stängseltråden för att fortsätta. Plötsligt lät det annorlunda. Det berodde på att den långa kilremmen som driver de båda roterande hjulen hade lossnat. Det verkade bero på att en liten sprint hade hoppat loss. Det skulle i sin tur eventuellt kunna bero på att ”sprätthjulens” fjädrar nästan möttes i stället för att turas om. Så det slog stopp när det blev mycket gräs att vända på.

Observera att båda gummihjulen än så länge är hela…

Med hjälp av en haj, det vill säga en slank skiftnyckel som alltid är med mig, så gick det att få tillbaka remmen och att temporärt ersätta den försvunna sprinten. Remmen är intressant på så sätt att den vrider sig ett kvartsvarv för att ta upp kraften från kraftaxeln, sedan ett kvarts varv tillbaka igen. Sedan vrider den sig ett halvt varv för att få sprätthjulen att röra sig åt olika håll, sedan ett halvt varv tillbaka igen. Fiffigt.

Det finns en fot på vändaren som bara används vid parkering. Den hölls uppe med en bult som förmodligen var av fel dimension. Eftersom bulten försvann och foten slog i backen i farten så är det för sent att mäta upp den. Om den inte hittas igen såklart. De sitter en lagom stor bult på plats.

Ena däcket behövde pumpas före start. Det såg fint ut, men efter drygt halva jobbet så såg det ut så här.

Slangen på hitsidan, däcket på bortsidan och fälgen mittemellan. Det gick att slutföra arbetet trots ett havererat däck.

Så dagen har varit blandad. Några saker ska dock föras in på plus-sidan. Den första är att det kom en ormvråk som ville jaga sorkar. Den landade på det första fältet redan innan jag var klar med hövändandet.

Minns inte om den landade eller flög iväg. Det är svårt med mobilkamera genom en skitig traktorruta. När jag närmade mig lite för mycket blev den sur och satte sig i en tall.

Dagen bästa inträffade dock under förmiddagen. Tre fjärdedelar av gärdet var slaget och Ylva, Ina och Tilda skulle komma med kaffe.

Något skuttar plötsligt iväg. Ett kid. Finns det ett så finns det ofta två. Det var bara att börja leta i det meterhöga gräset och nog låg det ett syskon och tryckte.

Jag har hört om hur obehagligt det är att skada eller döda kid under slåttern när de ligger och trycker i gräset. Jag har funderat på om det verkligen är svårt att se ett kid i gräset men nu kan jag intyga att det stämmer. Jag hade tur när ett av dem sprang iväg trots att de ”ska” ligga och vänta tills faran är över. Kanske var det vår traktor som förde tillräckligt mycket oväsen?

Det är inte alls konstigt att de inte upptäcks. De plattar inte till onödigt mycket gräs. Tvärtom så lutar sig gräset över dem. Så när familjen kom med fika kunde vi försiktigt ta en titt på det liggande kidet innan vi skrämde iväg det åt samma håll som det första.

Mitt under kaffet hörde vi ett tydligt skrik, som från en kraftig fågel. Sekunden efter kom kidens mamma med ett språng över stängslet. Hon hade varit på andra sidan än åt det håll som kiden hade begett sig men efter signalen så kom hon som en vind. Det gick fort så vi kunde inte bestämma oss för om hon var rådjur eller hjort. Ett par timmar senare gick de tre i kvällssolen och såg inte särskilt skärrade ut. Skönt att det gick bra.