Kategori: ankor (Sida 4 av 8)

Vi vill egentligen inte ha myskankor. Det är lika bra att erkänna. Vi har hittills haft mignonankor som man blir glad av varje gång man ser dem. De får en alltid på gott humör och är oerhört söta och charmiga. De äter sniglar precis som myskankor så det har känts bra. Men vi har haft otur och våra mignonankor travade helt enkelt iväg en dag. De bestämde sig för att flytta just när de skulle börja tjänstgöra för året som snigeldödare.

Vi försökte få tag på nya mignonankor men det är ont om dem. Vi hittade inga på tillräckligt nära håll och eftersom snigelsituationen är som den är kändes behovet av ankor stort. Vi fick kontakt med några som har mignonankor och myskankor men som bara hade myskankor till salu så det var bara att ge upp och köpa dessa två.

De är inte vackra och inte heller speciellt charmiga men de kanske vinner i längden. Eftersom alla djur får namn på G i år så döptes de till Gerben och Gunilla. Nu har vi hägnat in med elstaket utefter odlingen så de kan röra sig längst hela kanten och ta de mördarsniglar som är på väg in från de våta markerna.

Det här är Gunilla. Hon är mindre än hanen Gerben och inte lika ful. Vi vingklippte båda två på ena sidan för att de inte ska flyga iväg och bli tagna av räven.

Här är hanen Gerben som är mycket rödare i ansiktet och en rejäl anka. Vi som är vana vid mignonankor blev lite tagna på sängen av de krafter han visade prov på. Man får hålla hårt för att ha en chans.

Problemet hittills är att Gerben och Gunilla inte verkar ett dugg intresserade av att utforska sin inhägnad. De står i princip still på samma ställe och verkar väldigt konfunderade. Än så länge så är de inte riktigt till hjälp i kriget mot sniglarna.

Sniglarna har dock minskat betydligt de senaste dagarna. Från att ha varit långt över 1000 stycken på morgonpromenaden till ett hundratal idag. Så om Gerben och Gunilla bara fattar meningen med sina liv så ser vi kriget nästan som vunnet.

Vi har haft ankungar i köket ett bra tag. De kläcktes när det var som kallast och eftersom mamman inte brydde sig om dem så var vi tvungna att ta in dem för att de inte skulle dö.

Vi lyckades inte med alla men tre har vi lyckats hålla liv i. De har bott i en back med halm och en handduk i köket under en värmelampa.

Ankförvaring i köket har sina nackdelar för det luktar en del även om man byter strö till dem ofta.

Största faran har nog varit att vi skulle glömma dörren så katterna kom åt dem och någon gång har katterna smitit in, men det har gått bra. I början matade vi dem med uppblött äggula och startfoder. Vi har också matat dem med en del ärtskott, mungobönsskott och boveteskott.

Två av ankungarna har växt rejält men en är mycket, mycket mindre än sina syskon. Den verkar äta lika ofta men växer helt enkelt inte lika fort.

I veckan insåg vi att de blivit för stora för sin back så igår fick de flytta ut i ladugården.

Nu bor de i en hundbur där vi hängt värmelampan. Det har ju också blivit betydligt mildare så risken för minusgrader i ladugården är över för säsongen. Vi tror att de kommer att klara sig bra.

Hundburen står precis vid de andra ankornas bur och de verkar vara lite intresserade av varandra. Förhoppningsvis innebär det att det blir lättare när flocken ska slås samman. Vi byter vatten i ankornas badkar var tredje dag men det ser alltid lika skitigt ut förutom första kvarten. De andra ankorna ruvar på nya ägg så vi får se hur många ankungar vi har när sommaren kommer.