Kategori: Prylar (Sida 5 av 9)

Flugsmällor

En av de saker vi bara var halvt beredda på när vi flyttade från stad till land var mängden flugor. Eftersom vi inte har kor så kommer vi lindrigt undan men fårens gödsel kan nog hjälpa till att producera flugor och dessutom, flugor finns ju alltid.

Vi hade med oss en flugsmälla i flytten men den dög inte riktigt och sedan gick den sönder. På järnaffärn i Sollebrunn fick vi veta att de visserligen hade flugsmällor men att de bra var slut för tillfället. Vi rekommenderades att vänta.

Detta var för några år sedan. De flugsmällor som fanns i lager var helgjutna i plast och de som skulle komma någon vecka senare var de med metallskaft. ”De med bra snärt”.

Så här ser de ut. Skaftet är av tunn metalltråd som är ingjutet i den platta plast delen. Fungerar mycket bra. Den röda flugsmällan på bilden nedanför fungerar naturligtvis inget vidare. Dels så är hållen i plattan för stora men framför allt så är skaftet av plast. Snärten uteblir och flugan kommer undan.

Nästa flugsmälla har mindre hål i plattan och en flugsymbol så att alla ska förstå syftet med flugsmällan. Men den är värdelös. Skaftet är av vek, platt plast som gör att all snärt uteblir. Skaftet är dessutom fäst på ett tveksamt sätt som inte kommer att hålla länge.

Vi köper inte längre några flugsmällor av plast. En sådan kunde duga i vårt tidigare radhusliv, men inte när köket behöver tömmas på ett dussin flugor. Vi var på loppis för ett par veckor sedan och fick några flugsmällor på köpet, bland annat den röda och den gul-vita. Det fanns fler smällor att välja på.

Den som vill slippa plastskaft för att de vill ha en flugsmälla som kan smälla flugor kan behöva leta ett slag. De flesta butiker som finns i stan för bara helplastsmällor. Det är inte konstigt. Att producera en flugsmälla i ett stycke är mycket enklare och billigare än att blanda in stål som ska formas och sitta fast. För ögat ser båda produkterna ut att kunna utföra sitt arbete men så är det inte. Det spelar ingen roll om plastskaftet är gjutet på ett annat sätt för större styvhet. Som den röda här ovanför. Skaftet är fortfarande för mjukt.

Det går naturligtvis att konstruera en flugsmälla utan stål som fungerar. Lite kevlar eller kolfiber i skaftet så skulle snärten infinna sig men få är nog villiga att betala vad det skulle kosta.

Vi har stött på två konstruktioner av flugsmällor med metallskaft. Dels den som finns på bild här uppe, dels denna.

Den här har ett skaft av vriden ståltråd som är lite tjockare än den andra. Detta skulle kunna vara den bästa men så är det inte. Ståltråden är för mjuk, trots sin grovlek, vilket gör att snärten är lite sämre. Flugsmällans vinkel vid träffen är inte heller lika exakt. Den vridna delen av skaftet bidrar inte till vinkelprecision, det gör bara den den korta delen som ligger i bakre delen av handflatan. Det låter kanske som påhitt men det är sant. Det gör faktiskt skillnad.

Så detta är den av våra flugsmällor som fungerar bäst. Skaftet kan klämmas ihop något så att pekfingret vilar på båda trådarna. Bra kontroll på vart flugsmällan är på väg. Tillsammans med lagom fjädrande stål gör det att den här smällan kan tömma köket på rimlig tid. Även denna har en fjantig fluga i plasten men rutmönstret i övrigt är lagom grovt för att en dödad fluga enkelt kan plockas upp med ett lätt andraslag. Toppenpryl! Hittar ni ingen av denna modell så rekommenderar vi ett besök i järnaffären i Sollebrunn. Passa på att ta en fika på kaffekoppen. Vi rekommenderar vaniljbullen eller ät en lunch på Gästgiveriet. Båda ligger intill järnaffären.

Vägsladd

Vår grusväg är 900 meter. Det är inte särskilt långt men den behöver ändå lite omsorg emellanåt. Gropar ska fyllas i, gräskanter ska tuktas och vartannat år lägger vi på ett dubbellass grus som bekostas av ett bidrag från kommunen.

Då och då har jag försökt forma vägen med hjälp av schaktbladet men det är svårt att få till det så att det blir bra. I helgen lånade vi Gerhards vägsladd.

Han svetsade ihop den för många år sedan av begagnade stålbitar från skroten i Bäreberg. Den ser inte märkvärdig ut alls men den gör ett bra jobb.

Stocken är till för att tynga ner lite extra på höger sida, vilket är själva finessen med sladden. Groparna i vägen bildas när vatten står still och bilar kommer som skvätter bort vatten och grus. Om vägen har en rygg på mitten så stannar inte vattnet utan rinner ner i dikena. Bilarna skapar hjulspår och sladdens uppgift är att återställa vägen så att inte vatten kan bli stående i hjulspåren. Så har i alla fall vi uppfattat saken.

Det krävdes lite trixande innan trepunkten kunde höja och sänka sladden som det är tänkt. Sladden väger inte extremt mycket men den utgör en ganska stor hävarm. Hydrauliken på traktorer är en fantastisk uppfinning!

Filmen försöker visa hur de olika skären formar vägen men det ser mest ut som att den flyttar lösgrus fram och åter. Men vägen blev bättre och det det viktigaste.

Gräva diken

Innan solen gick ner i förrgår så hann jag testgräva lite. Den lilla skopan satt på så jag grävde ett dike längs med bågväxthuset. Det fungerade men det var inte optimalt för att förankra plasten till växthuset.

Nästa dag inleddes med att montera på planskopan som är bredare och som dessutom har inbyggd hydraulisk släntfunktion så att den kan vinklas lite åt höger eller vänster.

Det här kändes bättre så det var bara att sätta igång.

Daniel hade nämnt att bara en gång under de nio åren som han har ägt grävaren så hade den vält. Jag var på väg att välta efter tio minuter men började efter det att ställa maskinen lite på diagonalen. Då gick det att lägga ifrån sig jorden lång borta på sidan utan att tippa. Den väger visserligen bara 1,6 ton, en mygga bland andra grävare, men den skulle ändå vara tung och otymplig att hantera om den låg på sidan.

Efter några timmar var båda sidorna grävda. Det kommer att krävas lite manuellt arbete med spade för att jämna till men det mesta är gjort.

Nästa grävjobb var att förbereda för en kulvert i ett dike på betet. Korna vandrar över bäcken och det gör att vattnet rinner dåligt. Samtidigt har vi inget bra ställe att passera diket med traktor. Om vi lägger ner någon form av vägtrumma som är tillräckligt bred så kan både kor, får och traktorer använda den bro som skapas.

Den lilla Kubotan är förvånansvärt kraftfull och extremt lättanvänd. På bilden ovan har jag ställt mig en bit från bäcken eftersom marken är mjuk. I fronten sitter ett schaktblad som kan fällas upp och ner en decimeter ungefär. När den är hårt nedfälld mot marken blir maskinen stabil. Det blir en ganska stor hög med gegga vid sidan men vattnet rinner mycket bättre i bäcken.

Sista arbetet blev att rensa bäcken vid äppelodlingen. Den nedre delen var ett träsk. Ingen dålig sak i sig. Näringsämnen fördröjs och om jag minns rätt så återgår en del av näringskvävet till luften. Men vattennivån höjs med tiden och små träd börjar skicka ut rötter i det ständigt blöta diket. Så det var läge för en rensning.

Uppe till vänster syns den lilla damm som bildades efter en hel del grävande. De tegelfärgade bitarna är mynningen av en gammal igensatt dränering som dolde sig under bäckens botten. När jag stötte på den så rev grävaren loss en flisa och då såg det ut så här:

Vattnet kom från en dräneringsbrun som står i anslutning till bäcken, ca 7-8 meter uppströms. Den har alltid varit full med vatten trots alla våra försök att rensa den på slam och ha spolat rent i till- och utlopp. Under perioder har vi till och med placerat en dränkbar pump i brunnen för att sänka vattennivån. Nu sjönk nivån brunnen en halvmeter på några minuter och det är verkligen goda nyheter.

Den nedre delen av äppelodlingen, den där hönsen har varit, har varit för sorgligt dåligt dränerad. Det har funkat bra under torra perioder men har varit mycket geggigt efter regn. Vi hade svårt att veta var stoppet satt. Var det i åkern på andra sidan vägen eller var det kanske uppe i äppelhagen? Nu är kanske det problemet löst. Till sommaren får vi veta.

Liten grävmaskin

I eftermiddags kom Daniel med sin grävmaskin som vi behöver några dagar. Det är en halvgammal Kubota i gott skick. I helgen skulle den få ett oljebyte men Daniel fick lite feeling och passade på att måla upp den lite.

Storleken på grävmaskiner verkar anges i maskinens vikt utan skopa. I det här fallet väger den 1,6 ton. ”Enåenhalvtonnare” är en vanlig storlek och det som gör denna till en marginellt större maskin är att den är extrautrustad med det som på en bil skulle vara en kofångare. Kofångaren består av 100 kg gjutjärn som, i och med att den extra vikten är placerad längst bak, ger den lilla grävmaskinen lite större kapacitet. Det ska bli spännande att gräva i morgon.

« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2025 Östängs gård

Tema av Anders NorenUpp ↑