Våra får tycker om hö när de får mat av oss under vinterhalvåret. De tycker om ensilage med, men vi tycker oss se att de gillar hö bättre, trots att ensilaget är ”färskt”. Första säsongen vi tog in löshö så slog vi det med ett gammalt slåtteraggregat som krånglade mest hela tiden. Kanske inte så mycket för att det var gammalt utan för att slåtterbalkar med fram-och tillbakagående knivar är en långsam och känslig manick. Höet luftades med hjälp av en kombinerad hösprätt och strängläggare. Sedan krattade vi ihop höet för hand och lastade det på vårt bilsläp med hjälp av släkten.
När vi kom in i ladan lastade vi av det sammanpressade höet för hand med högafflar. Sedan fick det ligga i högar tills vi matade fåren med det.
Året därefter hade vi köpt en rotorslåtter. Rotorslåttern är vi väldigt nöjda med och använder fortfarande men den kombinerade vändaren/strängläggaren visade sina bra och dåliga sidor. Den var bra på att sprätta hö men mindre bra på att stränga. Vi lassade även detta år på bilsläpet och körde in i ladan och la i högar.
Tredje året köpte vi en ny (ny för oss, naturligtvis. Inte i närheten av ny) icke-krånglande strängläggare och en självlastarvagn. Vagnen lastar ombord höet och det är skönt men det bästa är nästan att den även lastar av höet när man kommer in i ladan. Till detta år hade vi också byggt ett höloft för att höet ska ligga luftigt så vi inte riskerar att det möglar. Problemet var bara att få upp allt hö på höloftet. Till det använde vi wwoofare som hade olika metoder. En del slängde upp höet med högaffel medan andra lassade bigbags fulla som de sedan släpade upp på loftet. Vi hjälpte naturligtvis också till.
I år, vårt fjärde år, så har vi fått igång traversen i taket på ladan. Till att börja med fungerade den alldeles utmärkt och vi kunde använda ett nät, med för stora maskor, till att forsla höet upp på höloftet.
Efter ett tag började dock två funktioner av fyra på traversen krångla. Vi kunde bara hissa diagonalt så vi kunde bara köra upp och bort till höloftet medan vi fick dra för hand till baka. Nätet krånglade en hel del så vi övergick till att lassa i bigbags som vi lyfte upp och tömde. 
Nu är allt hö uppe men det är märkbart mindre än förra årets förstaskörd. Torkan har helt enkelt gjort att det växt dåligt. Nu har vi fått en hel del regn det sista så vi hoppas på en bättre andraskörd. Det lär dock bli foderbrist i landet eftersom många inte fått någon vidare skörd. Det lär också bli problem med tillgång på halm eftersom säden hade det tufft i majvärmen. De som odlar säd pratar om korta strå. Många uppskattar den långa perioden med varmt och soligt väder – men det är inte någon hit när det gäller att producera mat. Vare sig köttproduktion, grönsaker eller säd mår bra av en hel månad med sol. Särskilt inte i början av säsongen när allt ska växa.
Vi är i alla fall nöjda med att allt hö är inne. Till nästa år ska vi försöka få tag på en gripklo för att ersätta nät och bigbags. Sättet att hantera hö år från år har förändrats mycket och vi hittar sätt och utrustning som är bättre och bättre. Nu tycker vi nästan att vi nått ett tillvägagångssätt som är acceptabelt. Vi tycker om enkla maskiner som är rimliga i pris. Det här gäller på område efter område. Ju mer vi lär oss desto effektivare metoder hittar vi.
För några år sedan kom det ut en bok på svenska som heter Gratislunchen. Den är skriven av kulturjournalisten Therese Uddenfeldt som ägnat fem år av sitt liv åt att skriva boken. Det började med panik över klimatfrågan men när hon satte sig in i ämnet så bytte hon ganska snart fokus och blev mer och mer intresserad av begreppet peak-oil. Fördelen med Uddenfeldt jämfört med Foss och Tverberg är att hon är mycket mer lättillgänglig. Hon har ett levande språk med hänvisningar till konst och litteratur som gör boken spännande och den är svår att sluta läsa. Recensionerna av hennes bok har varit översvallande. Svenska dagbladet skriver bland annat ”Therese Uddenfeldt har skrivit en vacker och häpnadsväckande bok – som drar ner byxorna på vårt oljeberoende samhälle.” Det är en vacker bok. Lätt att ta till sig och med ett målande språk som gör att man vill läsa vidare.
Hon går igenom termer som entropi, exergi, EROI. Begrepp som kan tyckas svåra men som Uddenfeldt mycket pedagogiskt förklarar. Det är förmodligen en fördel att hon själv var ganska okunnig i de här frågorna när hon började sina studier för att skriva boken. Faktagenomgångar vävs samman med konkreta exempel. Vi får till exempel följa med till Storbritannien i september 2000 då några bönder blockerade ett raffinaderi med sina traktorer för att protestera mot det höga bränslepriset. Det tog inte många dagar innan fler följde efter och snart var alla Storbritanniens 18 raffinaderier blockerade. Efter några dagar hade 3000 bensinmackar slut på bensin, Brandkåren, ambulansen, polisen blev tvungna att begränsa sina utryckningar och fick order om att inte köra mer än 35 km/h. Operationer började ställas in, tåg slutade gå, djur svalt ihjäl, skolor stängde, sophämtningen avbröts, kollektivtrafiken stod still, folk började hamstra livsmedel, mackanställda misshandlades, några livsmedelskedjor ransonerade viss mat, bankerna fick ont om kontanter, industrin stod utan råvaror. Sedan löstes krisen och allt återgick till det normala. Det som skedde i Storbritannien år 2000 borde ha fått fler människor att inse att vi är oerhört sårbara men förmodligen är det få som ens har hört talas om händelsen.
