Idag på förmiddagen upptäckte vi att en tacka inte mådde bra. Grynet, född 2020 med två lamm födda för 16 dagar sedan, stod och hängde med huvudet och ville inte äta. Ögonen såg ”stela” ut, något var inte bra och hon hade nog ont. Det absolut värsta med att ha djur är när något av dem inte mår bra. Det är ibland svårt att läsa tecknen och man kan ju inte fråga dem var de har ont.

Ingen vidare bild men huvudet hänger i alla fall. Lammen är pigga.

Det första vi kollade var juvren men där upptäckte vi inte några konstigheter. Lagom mjukt och lagom varmt. Lammen var också tysta så de hade nog fått tillräckligt med mat. Vi boxade in henne och hennes två lamm i en egen box.

Nästa sak vi kollade var temperaturen men där var det inte något konstigt heller. Hon låg snarare lite lågt i temp än högt.

Magen var inte onormalt stor men kanske såg vi en liten antydan till tjock mage, särskilt på höger sida. Vi trummade lite på den och jämförde med de andra tackornas magar och tyckte inte att vi såg eller hörde något extremt onormalt där heller. Kanske lite mer trumljud än vissa andra tackor.

Vi hade vomstart hemma. Det finns att köpa för kor och de ska ha en hel tub men till en tacka så kan man ge ungefär en tiondels tub. Pastan luktar melass och jäst och innehåller en mängd näringsämnen som är viktiga för att vommen ska fungera. Tackan var inte jättesugen så visst mått av tvång fick vi ta till för att få i henne vomstarten. Skönt att vi båda var hemma så vi kunde hjälpas åt.

Vi gav henne också vatten med energibalans i men det ville hon inte heller ha så vi gav henne ett par ”sprutor” som vi fått av en veterinär vid ett tidigare besök. Inte heller det var så populärt. Energibalans är en konstig sak. Den är en blandning av glykol och glycerol. Inga nyttigheter för människor men för djur med vom är det tydligen som när vi äter dextrosol. Snabbt tillskott av druvsocker.

Sedan vägde vi hennes båda lamm för att se om de gått upp så mycket som de ska ha gjort efter sexton dagar och det hade de.

Vi försökte truga med färsk kirskål och torkat löv men hon stod bara och hängde med huvudet.

Här tyckte våra ankor att det var dags att hälsa på. De började leta efter ätbart i ensilageresterna och näbbarna trummade mot golvet. Det är roligt att de är så intresserade av oss även om vi inte hade tid att umgås med dem just då.

För säkerhets skull så ringde vi vår lokala veterinär som är inriktad på lantbruksdjur för att rådfråga. Vi berättade vad vi gjort och hon sa att vi gjort helt rätt och att det just nu inte fanns så mycket mer att göra än att avvakta. Vi bestämde att vi skulle ringa henne igen om det var så att tackan inte mådde bättre under eftermiddagen.

Efter lunch gick vi för att titta till henne och då vände hon på huvudet och såg på oss. Det kändes nästan som ett framsteg men samtidigt vet man inte om man lurar sig bara för att man vill att hon ska ha bättrat på sig.

Vi gav henne lite mer vomstart och en spruta energibalans och lät henne vara. Vid tretiden hade vi bestämt att ringa veterinären igen om vi inte kunde konstatera en förbättring och när vi kom ut då så låg hon ner och idisslade.

Man blir så himla glad när det går åt rätt håll. Senare på eftermiddagen så gav vi fåren färskt gräs och alla är som tokiga i det. Då åt även Grynet och efter det drack hon vatten och knaprade i sig lite mineraltillskott. Då kändes det som att vi klarat att få henne ok.

Vi pratade en del om detta idag att vi utan att veta hur det gått till lärt oss en massa om djur och hur man tar hand om dem trots allt under åren. Det känns bra och ger lite mer självförtroende när veterinären säger att vi gjort det vi skulle.

Skönt!