En av de största orsakerna till varför vi lämnade staden och köpte en gård på landet var peak-oil. Insikten om att vårt oljeberoende samhälle snart når den punkt när uttaget av fossila bränslen har nått sin produktionstopp. Inte så att olja tar slut utan att produktionen inte kan öka mer. Det är en fråga som vi mötte först 2005 och som vi sedan ”hårdstuderade” under många år. Frågan var om peak-oil var något som skulle påverka oss? Det tog oss några år att förstå vidden av problemet och det var först när vi verkligen insåg hur extremt oljeberoende vi alla är som vi bestämde oss för att göra något drastiskt som att köpa en gård och bli bönder. I princip allt vi använder innehåller olja; mediciner, mat, schampo, hudvårdsprodukter, kläder, skor, konstgödsel, bekämpningsmedel, vindkraftverk, solceller, elbilar, ja i princip allt vi använder och tar i har antingen producerats eller transporterats med hjälp av olja.
Under de år som vi försökt förstå begreppet peak-oil och dess konsekvenser har vi läst artiklar och böcker och lyssnat på föreläsningar och sett på filmer. De två personer som vi tycker bäst beskriver problemet och dess kommande konsekvenser är två kvinnor. Nicole Foss som vi hade förmånen att få lyssna på under en föreläsning i Göteborg skrev länge på en site som heter The Automatic Earth. Om någon vill se en längre intervju med henne så finns det på youtube. Hennes styrka är att hon kopplar samman kunskaper om vårt oljeberoende med kunskaper om vårt ekonomiska system. Den andra kvinnan heter Gail Tverberg som driver bloggen Our finite world. Båda dessa damer är oerhört skarpa och har mycket att säga. Det är inte några enkla saker så man får ofta lyssna flera gånger eller läsa många artiklar innan det klarnar. Det finns så klart många män som också skrivit artiklar och gjort filmer i ämnet men de här två kvinnorna står ut som de som påverkat oss mest.
För några år sedan kom det ut en bok på svenska som heter Gratislunchen. Den är skriven av kulturjournalisten Therese Uddenfeldt som ägnat fem år av sitt liv åt att skriva boken. Det började med panik över klimatfrågan men när hon satte sig in i ämnet så bytte hon ganska snart fokus och blev mer och mer intresserad av begreppet peak-oil. Fördelen med Uddenfeldt jämfört med Foss och Tverberg är att hon är mycket mer lättillgänglig. Hon har ett levande språk med hänvisningar till konst och litteratur som gör boken spännande och den är svår att sluta läsa. Recensionerna av hennes bok har varit översvallande. Svenska dagbladet skriver bland annat ”Therese Uddenfeldt har skrivit en vacker och häpnadsväckande bok – som drar ner byxorna på vårt oljeberoende samhälle.” Det är en vacker bok. Lätt att ta till sig och med ett målande språk som gör att man vill läsa vidare.
Expressen skriver ” ”Gratislunchen” är en nykter, intelligent, välbalanserad bladvändare. Den hade gärna fått vara dubbelt så lång, tre gånger så lång – och när kände man senast så för en svensk fackbok? Jag behöver inte ens klaga på språket, som är utmärkt, eller bokens upplägg, som är föredömligt genomtänkt och varierat. Uddenfeldt håller internationell toppklass, och drar fram som en Karin Johannisson på Red Bull.”
Uddenfeldt har gjort ett gediget jobb. Hennes egen litteraturlista är nio sidor lång. Boken är späckad med fakta och beräkningar som att om vi skulle ta alla tillgängliga produkter från världens jordbruk och konvertera dem till drivmedel skulle det bara täcka 25 procent av transportsektorns energibehov. Det sätter dagens debatt om att vi ska driva alla flyg på biobränsle i en ny dager. Vad ska vi i så fall äta?
Hon går igenom termer som entropi, exergi, EROI. Begrepp som kan tyckas svåra men som Uddenfeldt mycket pedagogiskt förklarar. Det är förmodligen en fördel att hon själv var ganska okunnig i de här frågorna när hon började sina studier för att skriva boken. Faktagenomgångar vävs samman med konkreta exempel. Vi får till exempel följa med till Storbritannien i september 2000 då några bönder blockerade ett raffinaderi med sina traktorer för att protestera mot det höga bränslepriset. Det tog inte många dagar innan fler följde efter och snart var alla Storbritanniens 18 raffinaderier blockerade. Efter några dagar hade 3000 bensinmackar slut på bensin, Brandkåren, ambulansen, polisen blev tvungna att begränsa sina utryckningar och fick order om att inte köra mer än 35 km/h. Operationer började ställas in, tåg slutade gå, djur svalt ihjäl, skolor stängde, sophämtningen avbröts, kollektivtrafiken stod still, folk började hamstra livsmedel, mackanställda misshandlades, några livsmedelskedjor ransonerade viss mat, bankerna fick ont om kontanter, industrin stod utan råvaror. Sedan löstes krisen och allt återgick till det normala. Det som skedde i Storbritannien år 2000 borde ha fått fler människor att inse att vi är oerhört sårbara men förmodligen är det få som ens har hört talas om händelsen.
Uddenfeldts tes är att det inte spelar någon roll om vi lyckas ställa om vårt samhälle så det blir fossilfritt med hjälp av ny teknik. Problemet är istället att hela vår omättliga livsstil bara skapar andra problem. Solceller, elbilar och vindkraft och alla andra teknikfixar ställer krav på andra ändliga resurser på ett lika ohållbart sätt. Vi borde inte sträva efter fler, större och snabbare utan färre, mindre och långsammare. Vi borde sträva efter att vara nöjda istället för missnöjda.
Den 10 april kommer Therese Uddenfeldt till Alingsås under Framtidsveckan. 19.45 kommer hon att föreläsa på Palladium. Föreläsningen är gratis och alla är välkomna. Det ska bli mycket spännande att höra vad hon har att säga. Hela Framtidsveckans program finns på www.alingsas.framtidsveckan.net och där finns över 120 programpunkter att välja mellan.
