Östängs gård

En gård för omställning

Sida 2 av 87

Artikel i Landets Fria

Vi har många gånger tidigare skrivit om gruppen med permakulturmänniskor som vi omger oss med. Det är en grupp som jag träffar en gång om året för att designa platser och sammanhang på respektive gårdar. Från början bestod gruppen av Helena von Bothmer, Pella Thiel, Susanne Nymöller och mig men så småningom kom den att utökas med Miriam Larsdotter Thiel och Helena Ullmark.

Vi har träffats i sju år nu och konceptet som vi utvecklat är fantastiskt givande och något som är väl värt att kopiera om man vill ingå i ett utvecklande sammanhang. Nu finns konceptet och utvecklingen av det beskrivet i en artikel av Elisabeth Ubbe på Landets Fria. Det är en fin artikel som får fram mycket av det vi jobbar med på ett bra mycket bättre sätt än när vi försökt beskriva det själva. Det finns dessutom tankar från alla i gruppen och du kan läsa om vad samarbetet betytt för var och en.

Slangrensning

Vissa saker går det att reta sig på länge innan det är dags att äntligen göra något åt det.

Som slangar. Vi har fått, ärvt och kanske köpt vattenslangar av den billiga sorten. Gröna, delvis genomskinliga, och med synlig vävförstärkning. Skitslang! Jag gick en utbildning om tryckluft för ett par år sedan och föreläsaren kallade den här typen av slang för ”huggormsslang” som han tyckte skulle rensas ut.

På bilden ovan är det enkelt att se varför. Den ena har varit utomhus länge och med dåligt skydd mot uv-ljus har den blivit ogenomskinlig och skör. Den andra visar hur enkelt de viker sig så att den som vill få genom vatten får vandra fram och tillbaka för att räta ut kinkar. De är verkligen dåliga.

Den här slangen är lite grövre än de andra två. Den är på 19 mm och går till vårt lilla växthus. Trycket är på hela tiden och det klarar den inte av. Så här ser den ut när den vrids.

Den här typen av slangar har en enkel och billig uppbyggnad. Få, kanske bara två lager och en gles armering. Billig att tillverka och opålitlig att använda.

Vi har många bra slangar på gården av olika längd och grovlek men de ska vi ta upp i ett annat inlägg. En sista bild innan de här slangarna hamnade i bingen med brännbart på tippen i Sollebrunn.

Skitslang!

Har vi överlistat höken?

Under de tre senaste säsongerna har vi drabbats av att en duvhök tar hönor.

Vi är lite kluvna inför hökproblemet. Duvhök är ingen utrotningshotad art men det gör ju inte att vi vill skjuta den även om det hade varit tillåtet. I gamla tider då äggens protein var viktig för människors hälsa och svälten lurade bortom nästa missväxtår var saken en annan. Men så ser det inte ut för oss. Vi har egentligen råd att låta en hökhona föda upp sina ungar på våra hönor, men det finns andra sidor. Den första är naturligtvis att hönorna drabbas på ett sätt som visserligen är ”naturligt” men ändå grymt.

För oss människor är det inte roligt att hitta resterna av en höna efter att först höken och sedan korpar varit på plats hela natten. Då kan det se ut så här:

Vi har hunnit rädda flera hönor när tuppen har skrikit sitt speciella ”anfall-från-luften-läte” tillräckligt länge för att vi ska hinna reagera. Då springer någon av oss runt lagårn varpå höken flyger iväg från sitt offer. Det är en stor blå-grå hona som flyger med tunga vingslag. Hon har två olika reträttvägar att ta till beroende på var hon satt på sin höna. Det verkar som att hon plockar hela bröstkorgen ren innan hon sprättar upp och därmed dödar sitt byte. Det tar tydligen lite tid eftersom vi har lyckats rädda upp emot tio hönor på det här sättet. De ser döda ut till de lyfts upp. Då springer de i säkerhet till tuppen och de andra under husvagnen, helt nakna där fram.

Vi har testat några olika varianter för att avskräcka vår duvhök. Det första försöket bestod i att måla stora ögon på masonitskivor som enligt säkra källor på nätet skulle skrämma bort alla rovfåglar. Det fungerade inte.

Nästa försök kom sig av att en av våra wwoofare tyckte synd om hönorna och ville sätta upp nät över delar av hönsgården. Hon fick göra det men eftersom höken anföll utanför nätet så fick det bli större och större under förrförra året. Till sist kanske det fungerade men det är lite svårt att säga eftersom hösten kom och attackerna kan ha slutat av det skälet. Det fanns nackdelar med att ha ett nät över en äppelodling men det växer ju upp nya toppar.

Men i år kom vi på en idé som verkar fungera. Höken hade tagit flera hönor i de ganska trånga gångarna som är mellan raderna med äppelträd. De är skickliga flygare men hon är ganska stor och har inte råd att skada någon vinge. Förmodligen sitter hon och spanar i något av träden som finns utanför den inhägnade äppelodlingen tills hon vet hur hon ska gå tillväga.

Vi satte upp stängselpinnar av plast i gångarna. Vi satte dem med några meters mellanrum. Höken skulle kunna attackera eller landa mellan pinnarna men hon skulle inte kunna följa efter en flyende höna som är betydligt snabbare till fots än när den flyger. Så var planen.

Och den fungerade. Inga fler dödade hönor i någon av gångarna. Det dröjde ett par veckor innan en höna hade gått åt igen, den här gången nedanför äppelraderna. Det var beviset. Höken hade tvingats att vänta till den kunde ta en höna på en öppen yta som var längre bort. Det var bara att skaffa fler pinnar. Nu ser det ut så här i vår äppelodling:

Pinnarna kommer att vara i vägen när gräset klipps. Det sker ju egentligen bara under en månad kring midsommar, kanske tre gånger, så då får vi ta smällen att flytta runt pinnarna.

Vi kan inte lova att detta fungerar för andra men det verkar som att det fungerar för oss. Höken får i så fall vänja sig vid att skaffa mat på svårare sätt än på Östängs höns-servering.

Gröngödsling och lökskörd

Det mesta av vår lök har växt fint. Vi har satt fyra bäddar knipplök, fyra bäddar gul lagringslök och fyra bäddar röd lök.

Lagringslöken har vi planterat med sju centimeters avstånd och de har växt så de fyller ut mellanrummet mellan sig på flera ställen.

Det mesta av blasten la sig ner förra veckan så i måndags bestämde vi oss för att skörda all lök. Hansi och Jonas gjorde färdigt det allra sista på vår nya löktork och sedan satte vi igång.

Om löktorken fungerar som den ska så ska det inte vara något problem att packa löken helt färsk från bäddarna med blast och allt.

Säck efter säck fylldes och slängdes upp på kärran för vidare transport till löktorken. (Det kommer en utförlig beskrivning av den och torkprocessen senare.)

Vi har varit ganska duktiga på att hålla efter ogräset i löken så det var inte så mycket som behövdes rensas bort efter skörden.

Vi såg inte många sniglar men ankorna hittade desto fler när vi släppte in dem.

Vi slutskördade all lök förutom den som ska skördas som knipplök till gårdsbutiken och Nolbygårds Matmarknad i helgen. Det ger 12 tomma bäddar.

Den här tiden på året är det inte så många grödor som det är någon idé att så om på friland så därför satsar vi på gröngödsling som eftergröda efter löken.

De första två bäddarna är redan sådda med perserklöver som har kommit upp i rader. Vi har bredsått gröngödling tidigare men eftersom vi vill ha morot i dessa bäddar nästa år vill vi kunna hålla koll på ogräset. Därför testar vi att så i rader så vi lätt kan gå med radhackan mellan raderna tills grödan täcker ut ogräset.

Våra praktikanter Hansi och Emma fick sedan fria händer att planera in gröngödslingsgrödor i övriga bäddar. Vi har inte så stor erfarenhet av gröngödsling så det känns bra att testa lite olika för att se vad som fungerar bra hos oss.

Hansi gjorde ordentliga skyltar för att vi ska kunna dokumentera och följa processen.

Bovete, blodklöver, honungsfacelia, subklöver och perserklöver såddes ibland i rader med såmaskin och ibland bredsådda.

Tanken är att ha bäddarna fulla med växande gröda så stor del av året som det går för att mata mikrolivet med rotexudat och för att gödsla bäddarna inför nästa säsong. De flesta av de gröngödslingsgrödor vi har valt fryser ner så vi hoppas att frosten dröjer länge för att ge oss växande gröda långt in på hösten.

Tillverka egna tomatkrokar

Vi har köpt tomatkrokar ifrån Lindbloms som vi är väldigt nöjda med. När vi planterade tomaterna i början av säsongen så räckte inte krokarna till de sista tio plantorna så vi band upp dem med vanliga snören. Nu när tomaterna blivit högre så behöver vi kunna sänka ner dem och då har tomatkrokarnas fiffiga funktion kommit väl till pass.

Idag kom vi fram till de sista tio som var fastbundna med snöre och då gick det ju inte att sänka ner dem. Vi har inte kommit ihåg att beställa fler tomatkrokar men då kom vi på att vi helt enkelt kunde tillverka egna.

Hansi spikade ner åtta grova spikar i en bräda. Måttet mellan de yttersta spikarna är 26 centimeter.

Den första spiken sitter där man hänger upp kroken på vajern. Där nästa spik sitter knyter man fast tråden och virar upp den. Tråden på köpta tomatkrokar är nog närmare 15 meter lång och förmodligen anpassad för tomatodling i varmväxthus där tomatplantorna kan bli så långa. Kröken vid den tredje spiken är till för att den uppvirade tråden inte ska glida av. Den fjärde spiken ger en böj på långsidan som förmodligen ger hela konstruktionen den stadga den behöver. Sedan upprepas samma sak i andra änden av tomatkroken. Den är alltså helt symmetrisk för att kunna vändas vid varje nedläggning.

I filmen kan ni se hur Hansi tillverkar en krok.

Det krävs ganska tjock tråd för att det ska bli tillräckligt hållbart. Det känns bra att kunna göra sina egna tomatkrokar ifall man saknar någon enstaka någon mer gång. Jag är dock glad att vi inte ska tillverka tomatkrokar till alla våra 168 tomatplantor utan bara till tio.

Rymmarfår

Ni som följer vår blogg vet att Henrik Houdini rymde första gången redan vid födseln. På den vägen är det. Hela den här sommaren har Henrik, hans bror och hans mor rymt regelbundet. Det har även baggen Benny gjort vilket inneburit att vi har haft en liten grupp på fyra rymmarfår. Dessa får har vi varit tvungna att ha innanför fårnät istället för eltråd.

Vi har för liten andel av betena stängslade med fårnät eftersom det är mycket smidigare att stängsla med eltråd och fram tills i år så har det fungerat bra. Vi flyttar därför rymmargruppen mellan småhagar med fårnät och stödmatar dem med kålbladsrens, gräsklipp och klöverklipp. En och annan förvuxen squash och gurka har också slunkit ner. Det tar tid och det är tid som vi inte har så den här gruppen blir mindre och mindre populär på gården.

Förra veckan satte vi upp flyttbara elnät utanför eltråden på ett av våra skogsbeten för att gruppen skulle få mer att äta. Det fungerade ett tag. Sedan rymde baggen Benny och vi förstärkte ytterligare men dagen efter rymde Henrik, brorsan och morsan. Vi letade och hittade dem tillsammans med den stora gruppen får ute på stora betet.

Ok, tänkte vi. De kanske har saknat sin stora flock och kanske kan det fungera på stora betet nu eftersom det har fått vila i flera veckor och regnen hade ju kommit till sist. Där finns gott om mat så de borde inte vilja rymma.

Egentligen insåg vi nog att vi mest försökte övertyga oss själva för att vi var less på att stödmata fem får. Det fungerade en halv dag. Sedan kom vår granne och sa att vi hade får på rymmen. Vi gick dit han hade sett gruppen och de var naturligtvis inte kvar. Vi letade och letade och till slut hittade vi dem inne på storbetet igen. De hade helt enkelt rymt tillbaka till gruppen.

Vi försökte återigen intala oss själva att det nog skulle fungera men det gjorde det naturligtvis inte utan nästa dag var de borta igen. Betet är på fem hektar så det kan ju vara så att de gömt sig men efter att ha varit ute och letat och räknat flera gånger var det bara att inse att de rymt igen.

Jag har stått på Nolbygårds Matmarknad hela dagen men Jonas har kört runt med bilen och letat och gått sväng efter sväng utan att hitta dem. När jag kan hem la jag därför ut en notis i bygdens lokala facebookgrupp.

På kvällen efter att vi packat upp efter marknaden, tagit hand om djuren och byggt klart vår nya löktork tog vi en promenad tillsammans på storbetet för att se om vi hittade dem. Men hur vi än letade så hittade vi dem inte någon stans. Då började vi gå efter stängslet och rätt som det var så fick vi syn på dem femtio meter utanför staketet.

Vi gick dit och de kom fram och hälsade direkt. Tackan har ett rött halsband på sig så det var bara att sätta fast det medhavda hundkopplet och börja gå.

De beter sig mer som hundar än som får vid det här laget. Jonas gick först med tackan och sedan följde lammen efter.

Normalt när man går med får i koppel så stretar de emot, lägger sig ner, springer åt fel håll eller vägrar helt enkelt att röra sig. Men inte den här tackan.

Vi fick ta oss igenom grannens vall ut till asfaltsvägen eftersom vi inte ville dra till oss övriga flockens uppmärksamhet. Det räcker med de rymmarfår vi har och vi vill verkligen inte att resten fattar att man kan rymma.

Lammen lämnar inte tackans sida någon längre stund så det är bara henne vi behöver ha koppel på.

Nu är de tillbaka bakom fårnät. Slakteriet öppnar för säsong om två veckor…

Snigelstaketsunderhåll

Vårt elstaket för sniglar fungerar alldeles utmärkt. Det har förmodligen tagit död på fler sniglar än vi människor i år och kanske till och med fler än ankorna. Förvånande lätt att sätta upp men, som allt annat så kräver det visst underhåll.

Vi måste regelbundet trimma runt stängslet för om växtligheten ligger emot så kan sniglarna lätt krypa fel väg. Vi måste också ibland kolla så vi inte behöver förstärka med nya häftklamrar. Häftklamrar är rätt klena och om de lossnar eller rostar av så kan trådarna hamna mot varandra och då fungerar inte staketet.

Varje död snigel lämnar ett slemspår och många hundra slemspår försämrar staketets funktion. I veckan har vi därför borstat staketet med en vanlig diskborste. Ett enkelt jobb som gick fort att utföra speciellt när man har hjälp av en wwoofare och en praktikant. Det största problemet är att vi ska komma ihåg att det ska göras. Vill du se hur vi byggde staketet så finns inlägget här.

Sänka tomatplantor

Vi har sex bäddar med tomater i växthuset. I princip har vi en sorts tomat per bädd. Tomaterna är uppbundna på tomatkrokar med tomatclips. När vi planterade ut tomaterna så fäste vi plantan vid snöret med ett clip. När plantan växt sig lite större så la vi till ytterligare ett clip men sedan har vi övergått till att snurra plantan runt tråden. Framför allt för att slippa ta loss massor av clips från plantorna i höst.

Det är framför allt en sort, Choclate Cherry, som växt sig hög. Plantorna i den raden är över vajerns höjd så vi kan inte längre snurra plantan runt tråden.

I och med att vi har hängt upp tomaterna på tomatkrokar så har vi i veckan börjat lägga plantorna i choclate cherryraden ner. Vi tar helt enkelt loss kroken från vajern. Vänder den ett halvt varv så att plantan får mer tråd och hänger upp kroken igen en bit längre bort på vajern. Sedan fortsätter vi med nästa planta och flyttar den plantans krok ungefär lika långt.

På detta sätt så sänks plantan ner och läggs utefter bädden. Eftersom vi täckt bäddarna med plast för att mäta med ogräset så kommer plantan att ligga på plasten. Hade vi inte haft plast så kan plantan utveckla nya rötter när nedre delen av stammen får kontakt med jorden men så kommer det inte bli för oss.

Allteftersom plantan blir för hög för att binda upp så kommer vi att snurra tomatkroken ett halvt varv och på så sätt lägga eller sänka ner plantan utefter bädden.

Huvudorsaken är förstås att kunna binda upp plantorna så de får stöd och inte bryts men det blir också mer bekvämt att skörda tomater då vi inte behöver klättra på stege för att komma åt.

Vi har köpt tomatkrokar med hampasnöre för det lät sympatiskt men de håller inte så alla krokar med hampasnöre har vi fått linda upp och sätta på annat snöre som är mer hållbart.

Tomatsorterna växer väldigt olika. Vissa satsar på att producera tjocka stammar medan andra, som choclate cherry, mer verkar tro att det är längst som är bäst.

Flugsmällor

En av de saker vi bara var halvt beredda på när vi flyttade från stad till land var mängden flugor. Eftersom vi inte har kor så kommer vi lindrigt undan men fårens gödsel kan nog hjälpa till att producera flugor och dessutom, flugor finns ju alltid.

Vi hade med oss en flugsmälla i flytten men den dög inte riktigt och sedan gick den sönder. På järnaffärn i Sollebrunn fick vi veta att de visserligen hade flugsmällor men att de bra var slut för tillfället. Vi rekommenderades att vänta.

Detta var för några år sedan. De flugsmällor som fanns i lager var helgjutna i plast och de som skulle komma någon vecka senare var de med metallskaft. ”De med bra snärt”.

Så här ser de ut. Skaftet är av tunn metalltråd som är ingjutet i den platta plast delen. Fungerar mycket bra. Den röda flugsmällan på bilden nedanför fungerar naturligtvis inget vidare. Dels så är hållen i plattan för stora men framför allt så är skaftet av plast. Snärten uteblir och flugan kommer undan.

Nästa flugsmälla har mindre hål i plattan och en flugsymbol så att alla ska förstå syftet med flugsmällan. Men den är värdelös. Skaftet är av vek, platt plast som gör att all snärt uteblir. Skaftet är dessutom fäst på ett tveksamt sätt som inte kommer att hålla länge.

Vi köper inte längre några flugsmällor av plast. En sådan kunde duga i vårt tidigare radhusliv, men inte när köket behöver tömmas på ett dussin flugor. Vi var på loppis för ett par veckor sedan och fick några flugsmällor på köpet, bland annat den röda och den gul-vita. Det fanns fler smällor att välja på.

Den som vill slippa plastskaft för att de vill ha en flugsmälla som kan smälla flugor kan behöva leta ett slag. De flesta butiker som finns i stan för bara helplastsmällor. Det är inte konstigt. Att producera en flugsmälla i ett stycke är mycket enklare och billigare än att blanda in stål som ska formas och sitta fast. För ögat ser båda produkterna ut att kunna utföra sitt arbete men så är det inte. Det spelar ingen roll om plastskaftet är gjutet på ett annat sätt för större styvhet. Som den röda här ovanför. Skaftet är fortfarande för mjukt.

Det går naturligtvis att konstruera en flugsmälla utan stål som fungerar. Lite kevlar eller kolfiber i skaftet så skulle snärten infinna sig men få är nog villiga att betala vad det skulle kosta.

Vi har stött på två konstruktioner av flugsmällor med metallskaft. Dels den som finns på bild här uppe, dels denna.

Den här har ett skaft av vriden ståltråd som är lite tjockare än den andra. Detta skulle kunna vara den bästa men så är det inte. Ståltråden är för mjuk, trots sin grovlek, vilket gör att snärten är lite sämre. Flugsmällans vinkel vid träffen är inte heller lika exakt. Den vridna delen av skaftet bidrar inte till vinkelprecision, det gör bara den den korta delen som ligger i bakre delen av handflatan. Det låter kanske som påhitt men det är sant. Det gör faktiskt skillnad.

Så detta är den av våra flugsmällor som fungerar bäst. Skaftet kan klämmas ihop något så att pekfingret vilar på båda trådarna. Bra kontroll på vart flugsmällan är på väg. Tillsammans med lagom fjädrande stål gör det att den här smällan kan tömma köket på rimlig tid. Även denna har en fjantig fluga i plasten men rutmönstret i övrigt är lagom grovt för att en dödad fluga enkelt kan plockas upp med ett lätt andraslag. Toppenpryl! Hittar ni ingen av denna modell så rekommenderar vi ett besök i järnaffären i Sollebrunn. Passa på att ta en fika på kaffekoppen. Vi rekommenderar vaniljbullen eller ät en lunch på Gästgiveriet. Båda ligger intill järnaffären.

Bristande ogrässtrategi i kålen

Vi odlar en ganska stor yta. 86 bäddar som är 16 meter långa. I de flesta bäddarna har vi bra koll på ogräset. Helt perfekt är det inte men det är inga bäddar där vi låter ogräs gå i frö så att vi förstorar problemet till nästa år – förutom i kållandet.

Vi har gått ifrån att odla tolv bäddar kål till 16 bäddar. Av de 16 bäddarna täcker många grödor ut ogräset relativt väl men eftersom bädden är täckt med nät så du inte har koll.

Varje nät täcker fyra bäddar vilket gör att det inte blir så många skarvar men däremot så blir det stora och ganska otympliga nät så det är skönt när man kan vara flera. Vi har gott om marginalnät på sidorna så vi kan skrynkla ihop det för att förvilla krypen som vill in.

Ogrässtrategin i kållandet ser ut så här: Vi gödslar och gör i ordning bäddarna på våren så snart det går och vi hinner med. Det innebär att många bäddar blir falska såbäddar även om vi inte hinner med i alla bäddarna. I de yttre bäddarna i kvarteret odlar vi i markduk där vi bränt hål för kålen. Det gör att vi slipper att rotogräset i form av kvickrot och revsmörblomma anfaller längst långsidorna. Vi gillar egentligen inte att odla i markduk men har insett att fördelarna när det gäller ogräset är så pass stora så vi ändå har gett med oss.

Vi planterar ut all kål. Ingen kål direktsås vilket innebär att grödan får ett försprång framför ogräset. Där vi har haft en falsk såbädd kultiverar vi inte innan plantering utan flammar och planterar ut för att inte röra upp nya ogräsfrön. Sedan kultiverar vi mellan plantorna vid något tillfälle och tanken är att vi därmed ska klara oss utan för stora uppslag av ogräs.

Det fungerar INTE!

Anledningen till det är nog i huvudsak att vi odlar kål i våra nyare bäddar. Där har vi inte hunnit få bukt med ogräset än utan det är otroligt mycket uppslag av vitgröe, skräppa, revsmörblomma, kvickrot, groblad och annat. I de kvarter där vi odlat några år hade det absolut räckt med någon eller några kultiveringar men i år hade vi behövt kultivera varje vecka för att inte tappa greppet och det har vi inte hunnit med. Fram till och med midsommar höll vi jämna steg men efter midsommar så har skördandet tagit allt mer tid och ogräsrensningen har fått stå tillbaka. När det hela är täckt med nät så blir det dessutom svårt att se när ogräset börjar ta över.

Huvudkålen täcker bädden bra men på kanterna och i gångarna är det gott om oönskade gäster.

Börjar man titta ordentligt uppifrån så ser man att det växer mycket mer än kål i bäddarna.

En blommande ogräsplanta ger många, många ogräsfrön till nästa år. Det ska helt enkelt inte hända.

I veckan har vi därför tagit ett rejält grepp om kålkvarteret. Det som slår en är att vi inte behöver göra något alls i de bäddar där vi odlar i markduk. Där finns inte något ogräs. Det är också mindre sniglar i de bäddarna. De kan visserligen gömma sig under markduken men verkar inte gilla det lika mycket som att ligga och gotta sig bland våtarven.

Det går ändå förhållandevis snabbt att få ordning på en bädd även om det ser helt hopplöst ut när man täcker av.

I den här bädden har vi skördat sommarvitkål. Vi har sått in subklöver som subgröda för att hålla marken täckt och slippa så mycket ogräs. Klövern hjälper till att täcka ut. Det är nog en jättebra idé om man odlat på platsen några år och fått ner ogrästrycket. Det hade vi inte i detta fallet utan subklövern är uppblandad med många andra blommande ogräs som vi behöver rensa bort för hand.

Det är provocerande att titta på de yttre bäddarna där det inte finns något ogräs överhuvudtaget. Markduken är mycket effektiv och täcker både bädd och gångar. Det mest tidseffektiva hade nog varit att odla all kål förutom majrova, kålrabbi och kålrot i markduk. Nästa år kommer vi återigen att ha relativt nyanlagda bäddar till kålen. Det är trist med plastväv, men …Vilken strategi kommer vi att använda nästa år?

« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2021 Östängs gård

Tema av Anders NorenUpp ↑