Sida 2 av 96

Artikel i AT

För någon vecka sedan var Emelie Skoog från Alingsås Tidning på besök. Hon kontaktade oss för att göra ett reportage om de allt dyrare matpriserna. Det är inte första gången vi är med i AT men den här gången skulle artikeln inte handla om vår odling utan om hur vi som odlare såg på de stigande matpriserna. Reportern tog god tid på sig och lyssnade verkligen på vad jag sa. Och det blev ett helt uppslag!

Det skrivs mycket om att allt blir dyrare. Matpriser, huspriser, energipriser och räntekostnader går upp. I tidningsrapporteringar används ofta ord som skenar eller rusar och man tävlar om att göra reportage om hur dyrt allt blivit. ”Så dyr blir midsommarmaten” var rubriken i någon tidning samtidigt som midsommarens viktigaste mat, färskpotatisen, kostade en krona kilot i affären.

När jag blev intervjuad av reportern försökte jag sätta dagens matpriser i lite perspektiv. Även om priserna gått upp en del den senaste tiden så betalar vi ändå mindre för maten idag än vad vi gjort genom nästan hela historien. Vi svenskar lägger inte mer än 12 % av våra pengar på mat och av dessa 12 % går nästan 40% till godis, läsk och snacks. Samtidigt får skriverierna om de skenande matpriserna människor att hålla i plånboken vilket gör att många väljer billigare alternativ.

Som jag ser det så är det en farlig utveckling. Just nu borde vi alla slå oss vinn om att köpa närproducerade livsmedel för att hålla igång matproduktionen i landet. Det lär vi komma att behöva när Ukraina inte kan exportera, när många sådder inte blev gjorda i våras och när Po-deltat i Italien upplever den värsta torkan på 70 år vilket beräknas minska skördarna med 30 %.

Detta försökte jag få fram till journalisten som kanske hade tänkt sig en något annorlunda vinkel innan intervjun. Jag tycker dock att hon gjorde ett bra jobb även om jag inte är speciellt nöjd med rubriksättningen – ”Dyrare mat ingen match – sårbarheten ett större problem”. Vadå match? För en ensamstående med barn kan dyrare mat vara en katastrof – även om den fortfarande är billigare än vad den var under 1900-talet.

Tusen trädgårdar

Vartannat år öppnar trädgårdar runt om i landet upp för besökare. Alla som har en trädgård de vill visa upp kan anmäla sig för att delta. Privata villaträdgårdar, kolonilotter, slottsträdgårdar, skogsträdgårdar och grönsaksodlingar gör gemensam sak för att slå ett slag för trädgårdsodling som fritidssyssla eller yrke.

Vi har varit med en gång förut och det är ett väldigt trevligt arrangemang som är ganska opretentiöst om man vill eller också hur pretentiöst som helst. Vi skriver tydligt i vår presentationstext att vi inte är någon visningsträdgård utan en produktionsträdgård och att folk får ta det för vad det är. Ändå blir det ett tillfälle när man tömmer skottkärror, flyttar undan verktyg, städar lite i butiken och ställer i ordning. Det blir aldrig så bra som man önskar men alltid bättre än vad det brukar vara.

När gästerna sedan hjälper till med ogräsrensningen så blir det ännu bättre.

Till oss kommer de som är intresserade av odling och därför gillar vi detta arrangemanget. Första bilen rullade in på gårdsplanen en kvart innan vi öppnade klockan tio och sista bilen rullade iväg kvart i sex på kvällen. Däremellan var det inte tomt på gäster någon gång och vi visade runt och berättade och fick mängder av intressanta frågor om t.ex. gödsling, grönsaksodling, biodling, sishuanpeppar och livet på landet. Detta trots att regnet strilade större delen av dagen.

Eftersom vi båda jobbat större delen av vårt yrkesliv som lärare så gillar vi att berätta och visa runt och en sådan här dag är det precis det det går ut på.

Vi hade även öppet i gårdsbutiken och bra försäljning. Många blir sugna på att köpa med sig grönsaker när de gått runt i odlingen och sett hur de växer och hur vi odlar.

Nu är det två år tills nästa gång och vi kommer att vara med då också.

Amelie och Jarne

Nu har de första wwoofarna för i år åkt hem. De kom till oss i början av juni och vi var deras tredje gård. Två unga personer från Tyskland som gjorde ett fantastiskt jobb.

Här fyller de igen hålor i äppelodlingen. Hönorna gör djupa hål som de sandbadar i och det är helt ok men ibland behöver de fyllas igen för att vi ska kunna ta oss fram. De vita pinnarna är utsatta för att hindra höken från att ta våra hönor, något som faktiskt fungerar.

Amelie och Jarne tog sig an den ena uppgiften efter den andra. Cyklar lagades och de gav sig till och med på vår gamla tandemcykel.

Den är ganska charmig när den fungerar men oftast är det något som är trasigt på den och på övriga cyklar vi har i vår ägo. Vi brukar vara nöjda när vi har en cykel till varje wwoofare som fungerar men efter att Amelie och Jarne var här ett tag så visar det sig att ALLA våra cyklar fungerar. Det har nog aldrig hänt tidigare.

Våra wwoofare och praktikanter har delvis olika uppgifter. Praktikanterna har mer riktade uppgifter då de ska träna på specifika saker medan vi kan använda wwoofarna till vad som helst. Det blir ändå så att delar av dagen så jobbar de sida vid sida och här skördar Amelie och praktikant-Emil sockerärtor tillsammans. Vi odlar sockerärtor i tunneln för första gången och det ger en mycket god skörd.

Samtidigt fixar Jarne i ordning plattor framför dörrarna tillsammans med en annan wwoofare från Nederländerna – Daan.

Det har varit en hel del skördearbete till våra prenumeranter och lagom till midsommar så skördar Jarne stora knippen av doftande dill till dem.

En zucchini flyttas från växthuset, där den lämnar plats för gurka, ut till en bädd utomhus. Tveksamt om den kommer att överleva men i växthuset får den i alla fall inte plats längre. Dessutom ger den dålig skörd där då pollineringen inte verkar fungera.

Ett stort jobb som Jarne och Amelie har gjort är att sätta metallplåt runt hallonlanden. Vi har två bäddar hallon men det visar sig att de inte gärna håller sig i bäddarna. Det har länge varit en plan att sätta metallkanter för att stoppa dem och nu är det klart tack vare Jarne och Amelie.

Deras sista arbetsdag visade sig infalla på midsommarafton så då fick vi se till att det blev tårta med färska jordgubbar till förmiddagsfika och sedan körde vi all in på lunchen med sill, färskpotatis och nubbe inklusive snapsvisor följt av jordgubbar och glass så de verkligen fick en känsla för svensk midsommar. De och Daan åkte sedan till midsommarfirandet vid Gräfsnäs.

Som alla wwoofare så har de gjort en fågelholk som de satte upp på ladugården. En väldigt fin skapelse med vedskjul och rök i skorstenen. Vi älskar vår fågelholkssamling.

Höbärgning

Det har varit några oroliga dagar. Det är det alltid när vi har slått höet. Vi tar in löshö och tycker det fungerar väldigt bra – under förutsättning att det inte regnar. När midsommar börjar närma sig så studerar vi väderleksrapporterna noga. När SMHI väl säger att det ska bli tre dagar utan regn så slår vi. Det är inte alltid SMHI har rätt…

Höet behöver några dagar på sig för att torka till ordentligt. Vi kan inte ta in hö som fortfarande är fuktigt så om det börjar regna för mycket på slaget hö så är det bara att låta det ligga. Den här gången lovade SMHI uppehållsväder men himlen mulnade ändå till under onsdagen och vid flera tillfällen kom det regn. Inga stora mängder men tillräckligt för att vi inte skulle kunna ta in höet på torsdagen som vi tänkt.

Men inte heller tillräckligt för att helt förstöra skörden så vi fortsatte att studera väderleksrapporterna och himlen och hålla tummarna. På midsommarafton var det varmt och soligt och den sista fukten som fanns i det slagna gräset försvann. Jonas vispade runt höet under förmiddagen och sedan efter midsommarlunchen kunde han börja ta in höet med vår självlastarvagn.

Gammal fantastisk teknik som gör arbetet mycket lättare än när vi tidigare lastade allt hö för hand. Vi har en gammal time-laps film som visar hur vi lassade allt hö första året.

När man tittar på den blir man ännu gladare över självlastarvagnen. Speciellt en dag som denna när värmen är stekande.

Det som spar mest ork är nog inte egentligen lastningen utan lossningen som självlastarvagnen nu klarar alldeles själv.

För varje lass blir det ett berg av hö.

Berget lyfts upp på höloftet ovanför fårens vinterhage med hjälp av vår höklo. Även den är en förbättring mot när vi slängde upp allt hö på loftet med hjälp av hötjugor. För varje last som är på ingång så behöver förra lasset lyftas upp med höklon så vi kan köra in med traktorn.

Sedan förra året kan vi öppna dörrarna på båda sidor. Tidigare gick inte det då tidigare ägaren lämnat ett berg av isolering som det tog oss några år att få bort.

Vi har gott om åkermark. Till och med så mycket så vi arrenderar ut det mesta. Det vi har behållit är några små skiften. Det största skiftet är en hektar och det är där vi tar vårt mesta hö.

En hektar ger oss två lass på självlastarvagnen och övriga små skiften blev ett lass tillsammans.

Det här lilla skiftet använder vi som välkomstbete vartannat år.

Denna del ligger på andra sidan asfaltsvägen och är en konstig bit av en större åker som ägs av andra på två sidor. Vi förstår inte riktigt hur de tänkte när de gjorde den styckningen. Den här lilla plätten är knappt någon idé att slå men vi gör det ändå eftersom vi inte vill att ytan ska växa igen.

Från april till maj används vår lada till lamm och nylammade tackor.

I juni användes samma lokal för 100 sittande gäster på vår fest.

Nu ligger där ett berg av hö och det kommer det att göra ett tag då allt inte får plats på höloftet. Det är fantastiskt att ha flexibla utrymmen där mycket ryms.

Vi gillar det torra höet och tycker det är skönt att slippa plastade balar.

Vi gillar också en kall ök efter genomfört arbete en sådan här dag!

Lokal mat behöver lokala konsumenter

Det är mycket nyheter just nu kring matsituationen i världen. FN går ut och varnar för att världen står inför protester, upplopp och politiskt våld som en följd av att matpriserna stiger globalt. Vi står inför en aldrig tidigare matkris beroende på Covid, bränslepriser och Ukrainakriget meddelar FN. Våldsamheter och protester märks redan i Sri Lanka, Tunisien, Pakistan, Burkina Faso, Mali, Tchad och Peru. David Beasley på FN:s livsmedelsprogram hävdar, enligt The Guardian, att vi står inför ”helvetet på jorden” om inte åtgärder vidtas.

Det är skrämmande läsning som borde resultera i att vi i Sverige börjar fundera över vad vi ska göra för att snabbt öka vår egen matproduktion. Alla borde ta sig en allvarlig funderare över hur var och en i sin vardag och i sitt yrkesliv kan stötta och öka den inhemska produktionen, det gäller politiker, tjänstemän, företag och privatpersoner. Dels för att själva ta ansvar för vår produktion istället för att bjuda över på det andra länder producerar nu när all produktion i världen behövs men också för att öka vår egen säkerhet i händelse av att situationen blir riktigt allvarlig och leveranser uteblir.

I torsdags var jag på utlämning i REKO-ring Alingsås . Det var som alltid trevligt och de konsumenter som hittat dit var glada över att kunna köpa lokala produkter. REKO-ring Alingsås har över 7000 medlemmar och jag själv hade 14 kunder och då var jag en av de producenter som har flest. Jag lämnar dessutom ut kassar till våra prenumeranter på samma tid så min försäljning var helt ok. När jag pratade med övriga producenter pekar alla dock alla på samma sak. Försäljningen via REKO-ring minskar överallt.

Jag var med och startade REKO-ring Alingsås 2017 och verkade under flera år som administratör för gruppen tillsammans med ytterligare tre personer. Efter några år gick den uppgiften vidare till andra som har gjort ett fantastiskt jobb tills idag. Nu tycker de att det är dags att lämna över stafettpinnen. Då visar det sig att det är det svårt att hitta människor som tycker att uppgiften är tillräckligt viktig för att ta de ska ta över. Igår kom så meddelandet att det blir inte någon REKO-ring i Alingsås under juli månad!!! Då har vi sedan flera år tillbaka ökat ifrån att ha utlämning varannan vecka till att ha utlämning varje vecka eftersom grönsakerna blir skördeklara hela tiden.

I en tid av världsomspännande matkris i ett land där vi själva bara producerar hälften av maten vi äter är detta för mig obegripligt. Hur kan konsumtionen av lokalproducerade livsmedel minska i en sådan kontext? Hur kan människor känna sig trygga med att de kommer att få tag på livsmedel i höst? Hur kan det i en kommun som Alingsås med över 40 000 invånare inte finnas någon som vill ta över och driva REKO-ringen vidare?

Det här är inte en unik situation från Alingsås men det är den situation som jag känner till bäst och därför den jag kan beskriva. Nu har Alingsåsarna tur för den 2:a juli startar Nolbygårds Matmarknad där konsumenterna kan träffa producenter och handla lokala matvaror. Förhoppningsvis blir det en stor tillströmning av både konsumenter och producenter.

Kanske känns det som du som konsument inte kan påverka – men du är oerhört viktig. Många små lokala producenter behöver kanske just ditt inköp för att få det att gå ihop den här veckan. Använd den makt du har genom att placera dina matinköp där de gör nytta. Handlar du i de stora butikerna är det bara en liten del av dina pengar som når producenten. Staten, handeln och livsmedelsindustrin tar alla större del av kakan än den som producerar råvarorna. Bonden får endast 9 procent. Handlar du direkt av producenterna så går det mesta av dina pengar till den som gör din mat. Du kan vara en del av det som gör att en producent orkar fortsätta. Du är viktig.

Och alla i närheten av Alingsås är välkomna till Nolbygård på lördagar!

Strandkål – Crambe maritima

I helgen har vi varit nere i Halmstad. Vid en tidig löprunda utefter havet vid Tylösand stötte jag på detta praktexemplar av Strandkål.

Den blir cirka 50 centimeter hög och får fina vita blommor.

Tidigt på förrförra säsongen sådde jag själv många, många frön av strandkål som jag fått av en bekant. Det är inte så lätt att få fröna att gro men tre frön tog sig och de har blivit omskolade flera gånger innan de till slut fick komma ut förra säsongen. Det var lite oroligt men i våras visade det sig att alla tre plantorna överlevt. En är planterad i skogsträdgården och två framför huset. De kan inte mäta sig med plantan som växer vilt i Tylösand än men tillväxten är ändå ganska god. Jag hoppas på att kunna ta fler frön för att få fler plantor i framtiden.

Strandkål är en korsblommig växt och släkt med alla våra andra kålsorter. Alla delar ovan jord går att användas och skördas nog oftast tidigt på säsongen då växten är ganska grov. Jag vet inte hur mycket strandkålen blir utsatt av kålfjärilen. Det återstår att se.

Strandkålen är fridlyst på Gotland och i Blekinge men den är ganska sällsynt i övriga landet också. Vanligare på västkusten än på östkusten. Vill man äta strandkål bör man nog odla den själv vilket jag inte tror är så vanligt än så länge. I England odlar man den som delikatess enligt skogsskafferiet. Runåbergs rekommenderar blekning av bladen på våren och att man sedan äter de späda bladen med smör eller en god sås.

Fröer finns att köpa från Runåbergs och Impecta. Väljer du fröer från Runåbergs så får de ekologiska. De har också väldigt bra information om hur man får till sådden. Så här står det på deras webb: ”Fröna är stora och sås 3 cm djupt på våren. Ute eller inne. Normalt är grobarheten låg, men förbättras betydligt om man tar bort det skyddande skalet innan sådd. Det går lätt att krossa skalet mellan två skärbrädor eller liknande. Men blötlägg inte fröna innan sådd. Det försämrar grobarheten. Normalt gror fröna på två till fyra veckor, men i undantagsfall kan de vänta ett helt år.”

Enligt Runåbergs går det även att föröka strandkålen med rotsticklingar vilket jag ska pröva när mina plantor växt till sig. I år kommer vi inte att skörda något på våra plantor utan de ska få växa i fred men när vi väl börjar skörda så kommer vi att hantera strandkålen som tidiga perenna grönsaker. Skörd till och med juni månad och sedan får plantan växa till sig för att bli ännu starkare till nästa år.

Det är något visst med perenna grönsaker. Det blir mer och mer intressant. Årets många luncher med inslag av sparris och hosta och fikor med rabarber ger mersmak. Tidiga vårgröna perenner är definitivt något vi vill satsa på åtminstone för eget bruk.

Favoritverktyget hori hori

För två år sedan fick jag (Ylva) en hori hori i födelsedagspresent av Jonas. Det var inte så att han hade kommit på det själv utan det stod på min önskelista. Tipset hade jag fått av en annan grönsaksodlarkollega som påstod att jag aldrig skulle ångra mig om jag skaffade en och att jag skulle använda den varje dag. Hon hade rätt!

En hori hori är ett traditionellt japanskt verktyg. Namnet hori hori betyder kanske “att gräva”, eller enligt Wikipedia är det ett onomatopoetiskt ord som låter som när någon gräver. Kanske låter det så för en japan. Min hori hori är tillverkad i Sverige och är 32 centimeter lång och fyra centimeter bred. Bladet är tre millimeter tjockt och välvt med ena sidan tandad vilket gör att du kan använda den som spade, kniv eller såg. På bladet finns också måttangivelser upp till 16 cm ifall du vill kolla djup t.ex.

Jag fäster min i bältet på våren och använder den många gånger om dagen under hela säsongen. När odlingssäsongen är över hänger jag undan hori horin till nästa säsong. Bara en dag som idag så har jag använt den för att hålla upp en grind, kapa ett snöre, rensa ogräs, gräva ner en metallkant, kapa rötter, skära av en kålstock, dra upp en så-rad, fått upp maskrosrötter och skräppor, mätt plantavstånd och rensat ogräs i största allmänhet. Den åker upp och ner i sin slida gång efter gång och det enda egentliga problemet är att det varje gång åker med en del jord ner i slidan som blir allt mer fylld och tjock. Den behöver tömmas varje dag eller också behöver dess ägare vara en mer ordentlig människa som rengör bladet efter varje användning. (Kommer inte att hända här.)

Hori horin är tillverkad i återvunnet rostfritt knivstål från Sandvik med ett handtag i ask som oljats med svensk linolja. Fodralet är i vegetabiliskt garvat svenskt läder och allt är producerat i Sverige. Jag älskar min hori hori och är så glad över att det går att få tag på så bra verktyg av så god kvalité som tillverkats under vettiga förhållanden i vårt land.

Det går att hitta billiga importerade varianter. Det kan hända att de fungerar lika bra – det har jag inte någon aning om. Men ska man köpa ett verktyg som man ska använda många gånger om dagen i flera år så tycker jag att man ska köpa kvalité och betala för det dessutom. Det känns bättre att använda ett verktyg där du vet att de som tillverkat det har fått okej betalt för sitt arbete. Att välja produkter tillverkade i Sverige gör dessutom att kunnandet stannar och/eller utvecklas här. Du vet dessutom att processerna följer Svensk miljölagstiftning och i detta fallet med råge. Min hori hori är tillverkad av Mojave Grönt och – nej, jag har inte fått betalt av dem för att skriva det här inlägget.

Regelverk för försäljning av potatis del 2

Den 24 maj tog jag kontakt med Jordbruksverket då jag hade några frågor kring regelverket för försäljning av potatis. Den ansvariga satt på möte och skulle ringa upp dagen efter. Det gjorde hen och när jag ställde de frågor jag funderad över enligt tidigare inlägg tyckte även ansvarige att det inte lät helt rimligt och bad att få återkomma efter att hen tagit upp frågan med sina kollegor.

Den 30 maj ringde jag upp igen då vederbörande inte hört av sig. Det visade sig då att hen haft ledigt och sedan inte fått tag på rätt person.

Den 3 juni blir jag uppringd av tjänsteperson nummer två på Jordbruksverket och drar mina frågor en gång till. Hen säger då att hen kan lugna mig på en gång för i regelverket står det att ALL försäljning direkt till kund om man odlar under en halv hektar är undantagen. Jag frågar då varför det uttryckligen står på en av deras sidor står att det som är undantaget endast gäller direktförsäljning till kund på den egna gården och på en annan sida står samma sak men att det där finns ett tillägg om att REKO är undantaget. Då låter tjänstepersonen mycket förvånad och säger att det är fel. Vi resonerar ett tag och jag framför att jag tycker det låter rimligare om det stor att all direktförsäljning är undantagen om man odlar under en halv hektar. Det håller hen med om och lovar att se till att det ändras på webben. Med det låter jag mig nöjas och släpper frågan ett par dagar. Det finns ju en del annat att pyssla med här i livet.

Idag gick jag in på webben igen och finner att ingenting är ändrat. Ringer upp tjänsteperson nummer två och frågar varför ändringen dröjer. Hen berättar att hen släppt ärendet då hon sagt till om ändringen och fått besked om att den är gjord. Nu lovar hen att hon ska säga till igen och dessutom själv försäkra sig om att ändringen genomförs. Senare under dagen får jag ett SMS med texten: Tack igen för att du tog kontakt om vår webbinformation – inte bara en gång. Nu ska informationen äntligen vara rättad! Jag gick in och kollade och det visade sig att det nu mer står: Du som odlar mindre än 0,5 ha potatis och som säljer potatisen på något annat sätt än egen försäljning direkt till konsument.

Hela tiden blev jag mycket vänligt bemött av båda tjänstepersonerna. Det kändes på något sätt väldigt bra att få till en ändring och få förståelse för att skrivningar på webben kan ha stor betydelse för oss som är småskaliga och har en diversifierad produktion. Kanske finns en liten medvetenhet om att vi finns väckt bland åtminstone två tjänstemän på Jordbruksverket.

Fest på Östäng

För en vecka sedan hade vi en stor fest på gården. När vi flyttade hit i oktober 2014 bestämde vi att vi skulle ha en fest när vi firade femårsjubileum. Den dagen, och en hel del dagar därtill, passerade dock utan att festen gick av stapeln. Anledningen att vi satte just fem år var att vi hade en plan på hur vi ville utveckla gården och den planen skulle ta cirka fem år att förverkliga.

Inom omställningsrörelsen poängteras ofta hur viktigt det är att fira sina framgångar och det är något vi, i teorin, fullkomligt håller med om. Vi gör också det i det lilla. Vi tar ett glas vin på altanen, vi äter en god middag med familjen eller med vänner och vi har till och med fått till en nyårsfest när vi klämde in 42 sittande gäster i vardagsrummet. Vi gillar att träffa folk och vi gillar att ha fest. Men det stora femårsjubileets tid har inte velat infinna sig förrän förra veckan. (Låt gå att över sju år passerat).

De som känner oss och följer oss vet att vi för det mesta har fullt upp och fram till den här våren så har varje vår inneburit anläggning av nya odlingskvarter, bygge av butik, kylrum, löktork, lager, växthus, tunnelväxthus m.m. så bara tanken på att ordna party har känts helt omöjlig. Dessutom har vi sedan länge tänkt att den ultimata festlokalen skulle vara på andra våning ovanför ladugården när vi väl renoverat golvet där. Tanken var att det skulle varit klart till femårsjubileet och vår äldsta dotters 20-årsfest men den fick gå av stapeln i ladan i stället. Ingen dålig festlokal det heller.

I vintras gjorde vi dock färdigt golvet ovanför ladugården och under våren har hela familjen haft som gemensamt projekt att färdigställa ”puben”, festlokalen, replokalen, föreläsningssalen och vad det nu kan bli för olika aktiviteter där i framtiden.

Hela ytan ovanför ladugården är 170 kvadratmeter. Hälften behöver vi som lager av bra ha saker men hälften fick bli pub. Vi avgränsade delarna med ett gammalt draperi som ursprungligen kommer ifrån Göteborgsoperan. Ett tungt svart tygstycke som mätte 8 * 13 meter. Det var inte helt enkelt att hissa upp i nock som sitter sex meter ovan golv. En rutten vägg behövde också fixas och sedan blev det ett par vändor till loppisar och våra egna vindsförråd innan vi kunde montera ihop baren och skruva upp skylten som äldsta dottern Ina har målat.

Alla våra instrument tillsammans med ett inlånat trumset kopplades ihop och sedan hängde vi upp alla ljusslingor vi kunde skrapa ihop.

Inbjudan skickades ut och vi förväntade oss nog inte att så många skulle kunna komma loss i studenttider men det visade sig att suget efter party var stort så gästlistan blev allt längre. Vi fick fixa ställplats, tältplats och extra sängar och madrasser då långväga gäster från Stockholm, Skåne, Falkenberg och Koster behövde sova över.

SMHI:s prognoser följdes noga och vädret blev det allra bästa tänkbara. När man ordnar en fest för över 100 personer så kan det ju lätt bli stressigt och visst var det en hel del att fixa men vi tycker ändå att vi kunde genomföra festen utan att helt ta kål på oss även om vi ligger lite efter med ogräsrensningen och snigeljakten. Det bästa beslutet vi tog inför festen var att alla gäster fick ta med någonting att ställa på det gemensamma buffébordet.

Eftersom gästerna blev så många så hela ladan fylldes med inlånade bord så fick vi sätta upp tre tält med bord till buffén utomhus. Vi bestämde ingenting när det gällde maträtter. Vi förlitade oss på att det skulle bli en bra blandning – vilket det också blev.

Människor som ska på fest och som ska ha med sig en sak till buffén anstränger sig oftast lite extra så en buffé som denna blir väldigt god. Där fanns pajer, sallader, ostar, bröd, röror, lax, lufttorkad skinka, vildsvinsölkorv, kallskuret, tillbehör, oliver, kakor, frukt, grönsaker m.m. Alla kunde naturligtvis inte smaka på allt men det fanns mycket god mat. Själva stod vi för all dricka. Det upplägget gör att vi inte blir låsta till köket, att maten trots att vi inte gör något alls blir oerhört god och varierad.

Under maten så gick Jonas in i rollen som sånganförare. Han hade satt ihop ett kort sånghäfte och fick alla att sjunga tillsammans utan större ansträngning.

Att vara sånganförare är något Jonas är som gjord för men som han får göra alldeles för sällan. Det märktes att han hade trevligt och det smittade av sig på gästerna.

Efter maten skickade vi ut alla gäster på en tipspromenad. En del hade aldrig varit på gården och då blev det ett sätt att låta alla få en kort visning av gården medan vi röjde efter maten och kokade kaffe.

Sedan var det fri scen i puben och det visade sig att vi hade en mängd musicerande gäster.

En blandning av unga och gamla spelade tillsammans i tidigare oprövade konstellationer och det blev riktigt bra.

Dansgolvet fylldes på och allsång skallade till sent på natten (eller tidigt nästa dag).

Morgonen efter åt vi långfrukost i trädgården tillsammans med dem som sov över och det kändes fint att få ett par timmars umgänge och tid att prata lite mer ordentligt med dem som rest långt. Frukosten övergick i elvafika för att sedan övergå i en lång lunch i skuggan i trädgården. Folk droppade av efterhand och sista gästen lämnade trädgården på tisdag eftermiddag 🙂

Att så många ville komma och bjuda så mycket på sig själva och fira tillsammans med oss är något vi kommer att leva på länge. Dans, skratt, goda samtal är något vi behöver mer av. Att hitta vägar att fira och att mötas är viktigt. Nu har vi en publokal.

Den har fått namnet Glada Grisen efter ett koncept som är inlånat från Skenora gård på Ingarö. De har i sin tur lånat namnet från Mark Boyle som är känd som the Moneyless man och har startat en pengafri pub med namnet The Happy Pig på Irland. Tanken är att förlita sig på att människor vill varandra väl och att allt inte behöver handla om pengar. Tanken är alla som vill är välkomna och kan ta med sig något som de tycker ska finnas på en pub när de kommer. Kanske något att äta eller dricka eller en sång eller en dikt. Vad vet vi. Håll utkik. En dag känner vi för att fira igen och då slår Glada Grisen upp portarna för alla partysugna därute.

Mördarsnigelproblem!!!

Vi har problem med mördarsniglar men utvecklar metoder för att klara av att trots allt odla. Vi har som strategi, förutom ankor, el-snigelstaket, dagliga rundor med järnferramol, att odla ett överskott av plantor så vi har att ersätta de uppätna med. I går när vi kollade över bädden med grönkål blev jag glad över att det vara var cirka 20 % som behövde återplanteras. Grönkålen är första bädden av 18 med kål och det var där vi började gårdagens jobb. Sedan följde bäddar med majrova, vitkål, kålrabbi, rödkål, spetskål, salladskål och alla såg bra ut. Inga plantor alls som behövde återplanteras. Nu brukar grönkålen vara mest populär bland sniglarna så det var ungefär vad vi räknade med.

I bädd 16 planterade vi ner 99 plantor och det vad den sista bädden av tre broocolibäddar. De andra två fanns under fiberduk i bädd 17 och 18 och där skulle vi bara byta ut fiberduken mot kålnät. Eftersom vi har en del rotogräsproblem från det hållet odlar vi de sista två bäddarna i markduk. När vi lyfte på fiberduken visade det sig att 100% av alla plantorna var uppätna av sniglar.

Vi försår alltid 120 plantor (2 brätten) till en bädd där vi behöver 99. Det ger oss 21 plantor att ersättningsplantera per bädd. Men när två hela bäddar blir helt utraderade så finns det inte plantor så det räcker. Plantan nedan är den som klarat sig ”bäst” och den fick helt enkelt stå kvar då vi inte hade plantor så det räckte. Vi sådde ett nytt frö bredvid så får vi se vilken som klarar sig bäst.

Det blir ingen tidig broccoli på Östängs Gård i år. Frågan är om det blir någon broccoli alls.

« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2022 Östängs gård

Tema av Anders NorenUpp ↑