Sida 2 av 100

Biokolstankar i november

Vi har skrivit om biokol förr. Vi har prövat att göra biokol. Dels i en kakburk i pannan men det blir väldigt lite biokol i en kakburk som dessutom går sönder efter några gånger.

Vi har också prövat att göra biokol i ett öppet badkar och det fungerade bättre men det var mycket som inte blev förbränt och vi hade inte tid att följa upp projektet.

När jag var på Koster senast fick jag se en annan biokolsmodell i form av en kon med tappkran i botten. Den lär fungera bra.

Nu är säsongen slut och jag har tagit mig ner till stugan i Tylösand på min årliga retreat. Då kommer tankar på allt möjligt. Nu ska jag tänka tankar klara och göra såplanering i lugn och ro samt läsa böcker, gå promenader och börja träna upp konditionen inför vintern. Det är ett stort privilegium att ha den här möjligheten. (Tack svärmor Ingrid för att du spenderade din första sommarlön på att köpa stugan!)

Idag har jag suttit med såplaneringen hela dagen men efter många timmar vill man göra något annat så då läste jag FOBO:s lilla skrift Svart jord – Terra preta skriven av Karin Jansson. Texten från skriften finns även på nätet.

Där kan man bland annat läsa att träkol i jorden ger följande fördelar:

  • Förbättrad tillväxt
  • Minskade utsläpp av metan
  • Minskade utsläpp av kväveoxid
  • Minskat behov av gödning (10%)
  • Minskat läckage av näring
  • Kolet lagras under lång tid
  • Minskar försurning i jorden
  • Minskad risk för att aluminium löser sig
  • Förbättrad jordstruktur genom fler jordaggregat
  • Förbättrad vattenhållning
  • Ökad mängd lättillgängligt kalcium, magnesium, fosfor och kalium
  • Ökad mikrobiell andning
  • Ökad mängd mikroorganismer
  • Stimulerar kvävefixering hos baljväxter
  • Ökning av mykorrhiza
  • Ökad katjonbyteskapacitet

För att få alla fördelar krävs minst fem kilo träkol per kvadratmeter men redan ett kilo kol ger betydande förbättringar. Källa: http://terrapreta.bioenergylists.org/

Fem kilo träkol per kvadratmeter i min odling ger 86 bäddar a 12 kvadratmeter = 1032 kvadratmeter gånger fem kilo = 5160 kilo träkol!!! Målet får nog istället bli det lägre värdet på ett kilo kol per kvadratmeter vilket gör att jag behöver komma över 1032 kilo biokol… Det kanske inte blir gjort på en säsong utan får ses mer långsiktigt.

Jag blir sugen på att göra experiment men vet att när säsongen väl är igång så är det svårt att få tid. Jag skulle vilja välja ut några grödor där jag odlar fler än en bädd och ladda den ena med biokol och se om det blir skillnad. Några saker jag i så fall behöver fundera vidare på är:

  1. Vad ska jag ladda kolet med? Ska man använda biokol i odlingen så är det viktigt att tänka på att kolet i början drar till sig näring så växterna får mindre att tillgå om du inte först laddar biokolen med t.ex. gödselvatten – men då är det svårt att veta om det är gödselvattnet eller kolet som ger eventuellt större skördar.
  2. Var får jag tag i biokol? Jag inser att våra kakburksexperiment från förra inlägget om biokol inte är gångbart.

Jag har skrivit ett mail till en lokal hembygdsförening som gör en kolmila varje år och frågat om man kan köpa av dem och det verkar som om jag får positiv respons. I så fall så kanske jag snabbare kan nå upp i den kvantitet jag vill. Löser inte det sig så får jag i vinter tända ett par badkar så jag har biokol till våren eller pröva den metod som Rotad i Vånga förespråkar. Jag måste undersöka detta närmare.

Wae Nelson är en biokolsfantast som berättar om alla fördelar i sitt TedX talk.

När man ska tillverka biokol krävs en syrefattig process som kallas pyrolys. För att något ska brinna krävs syre och när trä brinner bildas aska. Om trä upphettas utan tillgång till syre förkolnar det och istället för aska får du biokol. I häftet beskrivs en biokolstillverkningsprocess som Folke Günter har använt sig av. Folke var en svensk biokolsfantast som vi träffade första gången på vår Permakulturkurs på Ankhult 2012. Han gör biokol en en stor tunna som han vänder upp och ner i en ännu större tunna. Den inre tunnan fylls med trävaror, pinnar, spån och sedan eldar man i den yttre tunnan. Fördelen med den här processen är att rökgaserna som bildas i den inre tunnan kommer ut i elden i den yttre tunnan och förbränns där. Det ger också möjlighet att skapa mer biokol än kakburksmodellen.

Biokol ska ge speciellt stor effekt på mullfattiga jordar då egenskaperna motsvarar mullens. I Kenya har SLU gjort experiment med biokol i majsodlingen. Försöken visar att skörden kan fördubblas. I jordar med mycket kol har man sett höga innehåll av mykorrhiza och svampar.

Terra Preta eller den svarta jorden beskriver de jordar man funnit i Amazonas med 1-2 meter djupa jordlager med stort kolinnehåll. De har visat sig vara självgenererande och bygger upp sig själva med cirka en centimeter per år.

Jag har mullfattiga, sura, näringsfattiga jordar även om de är bra mycket bättre på många sätt nu än när jag började för åtta säsonger sedan. Då var det mycket ont om mask men nu är jorden full av liv. Som odlare vill du dock alltid bli bättre och på alla möjliga sätt bidra till tjockare jordlager och rikare mikroliv.

Jag kommer i alla fall att använda biokol i mina framtida komposter. Ett bra sätt att hindra näringsämnen från att läcka ut från komposterna är att lägga ett lager biokol i botten på komposten. Den kommer att suga åt sig mycket av det som vill läcka ut.

Är det någon där ute som jobbar medvetet med biokol? Dela gärna med er av era erfarenheter i så fall.

Årsredovisning år åtta

Nu har det gått åtta år och det är dags för en redovisning av vad som hunnits med under det senaste året. Det här blir vår åttonde minneslista. Bloggens huvudsyfte är att vi själva ska komma ihåg vad vi gjort och få en möjlighet att skriva av oss. Årslistorna är också till för oss själva i första hand, en påminnelse om att vi gör framsteg och en möjlighet att veta när sjutton det var vi gjorde vad.

Odling

  • Odlat i 86 stycken 16 meter långa bäddar
  • Anlagt två nya jordgubbsbäddar
  • Installerat droppbevattning på frilandsodling
  • Odlat tomater och tidiga grödor i vårt tunnelväxthus
  • Odlat gurka och melon i glasväxthuset
  • Ersatt det gamla snigelstaketet i plåt med el så nu är det 24 volt el runt hela odlingen
  • Planterat några fruktträd och fler bärbuskar
  • Ökat gröngödslingsodlingen i bäddarna
  • Dödat oräkneliga antal sniglar
  • Sytt nya skördeförkläden
  • Skördat många kilo grönsaker (ton)

Försäljning

  • Haft bemannad gårdsförsäljning alla fredagar under säsongen
  • Sålt på REKO-ringen i Alingsås varannan vecka hela året
  • Sålt på Nolbygårds Matmarknad vid 15 tillfällen
  • Sålt på Matens dag utanför Ulricehamn
  • Sålt på Bondens egen marknad i Haga vid två tillfällen
  • Sålt grönsakskassar till 25 prenumeranter under 21 veckor
  • Varit med på Jul på Trampverkstan och julmarknader på Nolbygård och Vikaryd
  • Deltagit i Trädgårdsdagar i Bjärke

Djur

  • Fått 14 lamm
  • Skickat 10 lamm och tre tackor till slakt
  • Köpt in en ny bagge som heter Qvasi
  • Prövat att ha hönorna i växthuset under fågelinfluensarestriktionerna
  • Avslutat vår verksamhet med äggproduktion på grund av fågelinfluensarestriktionerna
  • Fått fem mignonällingar (Nytt ord?)
  • Skaffat och satt upp nya lammkameror
  • Utökat till 14 bisamhällen fördelat på två ställen
  • Skaffat gjutform för vaxmellanväggar

Djurfoder

  • Tagit in löshö
  • Hamlat tre lindar

Musteriet

  • Musteriet har köpt en större hydropress
  • Utvecklat musteriet ytterligare när det gäller rullbanor så att vi slipper lyfta så mycket
  • Tagit emot trädgårdsäpplen på gården vid åtta tillfällen och på Nolhagaskolans parkering lika många gånger
  • Mustat drygt sex ton äpplen på Alingsås Mobila Musteri
  • Fortsatt arbetet med vår ekonomisk förening som heter Gårdssamverkan i Alingsås Ekonomisk förening
  • Fermenterat mustresterna med microferm

Målning, snickerier och byggnationer

  • Bytt ut eternittaket på mjölkrummet till tegeltak
  • Renoverat köket på andra våning
  • Lagat en rutten vägg i ladugården
  • Satt upp flera wwoofarbyggda fågelholkar
  • Skrapat mer färg från huset samt målat en gavel
  • Bytt det ruttna golvet/taket över ladugården
  • Inrett en pub ovanför ladugården som fått namnet Glada Grisen
  • Plockat ner ett kylrum i Surte och byggt upp i ladugården
  • Bytt ut ruttna panelbrädor på huset

Övrigt

  • Blivit nominerade till Årets Trädgårdsbok
  • Fått stipendie från Flory Gates stiftelse för inköp av odlingsredskap
  • Hållit en tvådagars kurs för blivande grönsaksodlare på Gotland ihop med Jonas Ringqvist
  • Skött grusvägen för hand och med traktor
  • Haft tre praktikanter i odlingen från Market Gardeningutbildningen i Angered samt tre från Agro Forestry
  • Har haft fem wwoofare från Nederländerna och Tyskland
  • Fortsatt med arbetsdagarna inom  ”Gårdssamverkan” 
  • Haft öppen gård under Mathantverkssafari vid två tillfällen, samt 1000 trädgårdar och KonstAnten
  • Deltagit i odlardagarna digitalt
  • Bytt vattenpump och fixat till brunnshålet samt installerat en sänkpump
  • Grävt för dagvatten och dränering för grönsakssköljen
  • Gått en mjölksyrningskurs för grönsaksodlare
  • Föreläst på Trädgårdsdagar i Bjärke
  • Handlett fyra odlare inom Hushållningssällskapets projekt
  • Varit i Höör hos Susanne Nymöller gjort en resiliensgenomlysning med Helena von Bothmer, Miriam Thiel, Pella Larsdotter Thiel och Helena Ullmark.
  • Skrivit en artikel i tidningen Åter
  • Haft en stor fest där vi firat 5 årsjubileum tre år för sent
  • Haft öppet på Glada Grisen två gånger
  • Sålt vår första traktor och köpt en annan

Studiebesök vid Vättern

I helgen var jag (Jonas) i trakten av Hjo och besökte Stefan tillsammans med Lars. En tradition som vi hållit på med i minst 20 år.

Stefan har arbetat hårt under många år för att värma sitt hus på flera olika sätt. Han eldar med ved i en likadan panna som vi har. Hans panna är inget blocketfynd, så den är lite nyare, men ändå samma modell. På pannrummets tak sitter solfångare. Inte för att skapa el utan för att skapa värme och varmvatten.

Just nu är det lite byggröra i pannrummet där det annars brukar vara kusligt prydligt. De två ackumulatortankarna fångar upp varmvattnet från både solfångare och vedpanna. Sedan förser tankarna huset med varmvatten och värmevatten via en kulvert och husvärmen hålls uppe även om ingen eldar på någon dag.

Den röda tanken är expansionskärlet som är viktigt i alla vattenburna värmesystem, men extra viktigt för den som eldar ved. I ett vedeldat system kan vattnet i tankarna variera mellan 20 och 90 grader och då varierar vattnets volym mer än med andra värmekällor. Luftblåsan i expansionskärlet ger vattnet någon stans att ta vägen när det blir varmt.

Det finns en bra anledning till att det är lite rörigt i pannrummet. Systemet ska kompletteras med en tredje värmekälla, en luft/vattenvärmepump. Innerdelen av värmepumpen är uppsatt på väggen till vänster med en gul varningslapp på. De två isolerade böjda rören vid golvet kommer att föra värmepumpens köldmedium mellan den inre och yttre delen.

Just den här luft/vattenvärmepumpen är lite annorlunda. Den är en så kallad split-pump som består av två delar. De flesta luft/vattenvärmepumpar består av en enda del. Sedan blir det lite krångligt eftersom även en traditionell luft/vattenvärmepump har en innerdel, men den innerdelen är bara en ackumulatortank. En split-pump är lite dyrare men den har fördelen att inget vatten finns i utedelen vilket i sin tur gör att risken för minskar för att något fryser sönder.

Planen är att värmepumpen bara ska starta om toppvattnet i ackumulatortankarna sjunker under 30 grader. Det krävs något som ser till att huset inte blir utkylt om solen inte lyser och ingen har möjlighet att elda i pannan. Fram till nu har den funktionen sköts av de båda elpatronerna som syns på den bortre tanken. Värmepumpen kommer att minska mängden el som går åt till ”reservvärmen” (eller kanske ”latvärmen”) med två tredjedelar ungefär. Inte så illa.

När pannrummet var färdiginspekterat åkte vi på rundtur i solen. Västergötland har ju lite historia att bjuda på. Vi passerade först Kungs Lena med palatsruiner och berättelser om krig och slag från när Sverige växte fram.

Sedan närmade vi oss åter Vättern och körde till Almnäs bruk. Vi passade på att köpa en bit utsökt Wrångbäcksost i självbetjäningen. Den görs i Almnäs eget ysteri. Stefan var lite besviken över att de hade tagit bort brickan med provsmakningsostar. Kanske bara över helgen?

På Almnäs egendom står fortfarande ett spannmålsmagasin kvar från 1821. Med kolonner! Pampigare än vilken bank som helst.

Efter hemfärd var det dags för sedvanligt arbete, båten skulle tas upp.

Jag minns inte hur många gånger som Lars och jag varit med om att ta upp Stefans båt men jag är säker på att Vättern aldrig varit mer till sin fördel. Sjön brukar vara kall och vresig men inte denna gång.

Vätterns vågor kan vara så aggressiva att det är helt normalt att ha båten hängande utom räckhåll. Små båtar kan ju bäras upp på land mellan användningstillfällena men tyngre båtar firas upp för att inte slås sönder. På bilden är alla tr båtarna upptagna för vintern och Stefans kättingar väntar på att plockas in. Det blev ett passande slut på en ovanligt varm oktober, att för första gången ta upp Stefans båt utan att frysa!

Kompostering

När säsongen börjar lida mot sitt slut så börjar man kunna hitta luckor mellan utlämningar och marknader. Luckor som kan ge möjlighet att ta sig iväg någonstans. Den här veckan blev det så och jag gav mig av för att hälsa på vår dotter Tilda som bor på Koster. Det gick dessutom att kombinera med att besöka Helena och Stefan på Kosters Trädgårdar.

Ett fokus den här vintern kommer bli att bygga upp ett system för kompostering. Idag är vi usla på det. Vi fermenterar köksavfall och äpplerester. Det komposterade köksavfallet varvas med jord i tunnor över vintern och läggs sedan i bäddarna i bland annat växthuset. Äppleresterna har vi lagt på vissa utav bäddarna. Sedan komposterar vi även fårens ströbädd i långa limpor på gödselplattan och de vänds för att syresättas.

Grönsaksrester direktkomposteras i bäddarna efter skörd men sedan är vi rätt kass på resten. Vi har ett par varmkomposter som vi inte sköter och sedan har vi vid några tillfällen lagt lasagnekomposter men vi får dem inte att gå upp i temperatur. Ogräs och skörderester har allt mer bara kommit att hamna i en hög. Där kommer de i och för sig till nytta så småningom för vi har planterat en del i de högarna men det är inte något system att vara stolt över.

Helena har ett väl genomtänkt system men så har hon också väldigt många års erfarenhet av att kompostera. Här är det åtta fack med var sitt lock som sitter ihop så att maskar och mikroliv kan ta sig mellan facken.

Framsidan på varje fack kan man ta bort för att vända eller gräva ut det som finns i facket.

Varje fack har ett lock som sitter fast med gångjärn.

Lockets ovansida består av en hålplåt så att det kan regna in i komposterna men de är inte helt öppna.

Det här är en av två sådana här byggen så det finns många fack att utnyttja för olika stadier av kompost.

Helena kallar det sin jordfabrik och här görs många olika typer av jord beroende på vilken typ av komposteringsmetod och vilket material som ingår i komposten.

Allt är beskrivet på skyltar eftersom Kosters Trädgårdar är både en produktiv trädgård och en visningsträdgård. Vi la en så kallad lövkompost i en av bingarna genom att kratta ihop alla löv på gården och sedan varva löv med lite jord för att starta processen. Det blir en kall kompost som inte kommer upp i temperatur så nedbrytningen tar relativt lång tid men så småningom så blir det fin såjord av löv eftersom de inte är så näringsrika.

Sedan tog vi och vände en lasagnekompost som ska bli varm men som inte riktigt har velat gå upp i temperatur. Det är svårare att lägga varma komposter sent på året just av det skälet. En lasagnekompost bör innehålla många olika material som varvas om vartannat. Ungefär sex delar brunt material, tre delar grönt material och en del gödsel eller annat kväverikt material för att få igång processen. Det är också bra att blanda i biokol. Eftersom det är sent på hösten täcktes komposten med ensilage som isolering och sedan också en dubbel fiberduk.

För att alla partiklarna ska ha kontakt med varandra kompakterar man komposten genom att gå på den. I den här typen av kompost kan man lägga i ogräs för temperaturen gör att de dör. Ska man lägga den här typen av kompost så behöver man ha en termometer för att hålla lite koll på temperaturen så den går upp tillräckligt.

Sedan tog jag och Tilda en promenad ner till havet som låg spegelblankt.

Solen tittade fram och det var fint att sitta ner en stund och prata.

Vi var också och tittade på Tillsammansodlingen där de höll på att ta upp potatis.

Sedan träffades vi i restaurangen och pratade kompost. Det finns mycket kvar att lära och det är fantastiskt att kunna vända och vrida på frågorna med andra människor som också är intresserade.

Det vi behöver för framtiden är att skapa jordfabriker över allt där vi odlar så vi kan komma ifrån beroendet av inköpt torvbaserad jord på plastsäck. Men för att kunna göra det behöver vi mer kunskap om komposter så vi vet hur vi ska använda det material vi har på platsen och vilken metod vi ska välja till vilket material. Vi behöver också mer kunskap om vad den jord som kommer ur processen innehåller när det gäller näringsämnen och mikroliv.

Det är svårt att hitta riktigt bra litteratur i ämnet – men om någon där ute sitter på en bra källa blir vi väldigt glada över att få tips. Mest omfattande av det vi hittat hittills är nog Åter till kompost som är ett kandidatarbete i biologi skrivet av Hannah Ohm och Katarina Löthman Kaliff vid SLU.

Det blev en kort visit med två nätter och en dag men vi hann med mycket. Trevligt, lärorikt och avkopplande.

Att försöka bombera grusvägen

Vi bor vid en grusväg som saknar vägförening. Två tredjedelar av vägen ligger på vår mark, dessutom är vi de som har tillgång till fungerande traktorer, så det blir vi som grejar med vägen. Tillsammans med en ihärdig granne som kommer med skottkärra emellanåt.

Vi får ett kommunalt bidrag som räcker till ett mycket tunt lager grus vartannat år. Det är egentligen för lite grus men eftersom vi inte har en vägförening har vi heller inga medlemsavgifter. Så vi får hantera det vi har.

Grusvägar är i allmänhet stabila men med tiden kommer hjulspåren att synas. På de lägsta punkterna samlas vatten och när en bil passerar skvätter vatten och grus iväg. Efter varje bil blir fördjupningen lite djupare tills vägen har fått ett klassiskt potthål. Vattnet stannar kvar länge i gropen och förvärrar läget efter varje bil som kör genom gropen.

Det finns en klassisk metod för att minska uppkomsten av potthål. Det kallas för att bombera vägen. Bombering är när grusvägen formas så att den är högst i mitten och sluttar svagt åt sidorna.

Det är en rimlig tanke att en väg ska vara så plan som möjligt men det sker två saker som gör att det inte är någon bra idé. Den första är att bilar med tiden bildar hjulspår, så som jag beskrev i inledningen. Det sker kanske inte särskilt mycket när vägen är helt torr men alltid annars, särskilt vid källossning.

Den andra anledningen är att det alltid växer gräs på grusvägens sidor. Kanske inte första året efter att vägen fixats till men efter det. Gräset vissnar och bygger på jordlagret så att kanten höjer sig över vägbanan. Så fort det sker kommer vatten att bli stående i de lägsta partierna efter ett regn och sedan kommer potthålen.

Ett alternativ till potthål är att hjulspåren blir till bäckar i backarna. Vattnet för med sig grus vilket fördjupar hjulspåren. Vattnet hamnar inte i diket utan stannar på vägens lägsta punkt, det blivande potthålet.

Så det finns all anledning till att försöka förekomma genom att bombera. Regnet ska rinna av vägen på tvären utan att bilda bäckar. Så har i alla fall jag uppfattat saken. I eftermiddags fick jag tid så jag monterade på schaktbladet och sänkte ner det högra fästet ganska ordentligt,

Första åtgärden var att skrapa ner grässvål från vägen på platser där det inte finns ett dike utan bara en slänt. Sedan vinklade jag om bladet så att det skulle skrapa grus från vägens ytterkant in mot mitten. Det är lätt hänt att bladet hugger tag och skadar vägen så arbetet fick ske i omgångar med många körningar.

Vårt schaktblad är ett slitet blad från Kellfri. Det glappar i alla leder och är en välkänd lågprisprodukt även som ny, men det fungerar någorlunda. Hjulen har pajat så jag kör med en hand på spaken till trepunktslyften. Inte optimalt. Stödhjulen går nog att fixa. Borde kanske göra det.

Skymningen kom och avbröt innan jobbet blev klart men det kändes som en bra början. Ett minus var att ett regn som försvunnit från prognosen dök upp igen. Det kommer att regna i morgon och det är inte bra när vägen är nyskrapad och mjuk på ytan. Vi får se hur det går.

Fågeldrake

Fåglar gillar majs så när majsen börjar mogna kommer småfåglar och hackar i toppen av majskolvarna. Det kan bli många majskolvar som inte går att sälja och det är ju tråkigt.

I år har vi testat en billig fågelskrämma från Rusta. Den kostar etthundra kronor men trots priset så höll den hela den viktiga tiden, det vill säga sensommaren. Snöret gick visserligen av en gång men det var bara att knyta ihop igen.

Vi vill inte skrämma bort några fåglar under första halvan av sommaren. De behövs för att hålla nere antalet bladlöss, larver och annat som vill äta på grödorna. Så vi behövde komma på ett enkelt sätt att montera upp draken och att ta ner den. Det blev en bit träregel med ett lodrätt borrat hål.

Spöt som gör så att draken flyger bra har ett handtag som är långt nog för att slinka ner i hålet och inte trilla ur.

Visserligen fick vi fågelskador på majsen även i år kanske framför allt för att fågelskrämman kom upp för sent men det kunde varit värre. Fågelskrämman är nerplockad och bör kunna tjänstgöra i alla fall en säsong till. Den är påtagligt billig i konstruktionen men har fungerat hittills, inklusive en kraschlandning!

Sichuanpeppar

Nu har vi skördat årets sichuanpeppar. En bricka full som nu ska torka.

Vi planterade vår buske 2015, de två första vintrarna frös den ner och såg ganska död ut men nu klarar den vintrarna bra. Den blir större för varje år och ger också större och större skörd. Just nu är det en två meter hög buske med många stammar men den kan bli stor.

Sichuanpepparn kommer från Sichuan-provinsen i sydvästra Kina och kan bli upp till 5 meter hög. I Kina används framför allt skalet runt de små bären som krydda. De små kärnorna bör rensas bort då det annars känns som man fått grus i maten. Sichuanpeppar ingår i den kinesiska kryddblandningen fem kryddor.

I Japan använder man mest de färska bladen som är mildare och har en mer uttalad citrussmak än bären. Dessa används för att smaksätta grönsaker, soppor och nudelrätter. Om man tar ett blad och gnuggar det mellan fingrarna så luktar det otroligt gott.

Sichuanpeppar tillhör släktet Zanthoxylum och finns i flera varianter. Kinesiskt pepparträd Zanthoxylum simulans och Japanskt pepparträd Zanthoxylum piperitum och det finns även en härdigare amerikansk variant Zanthoxylum americanum. Växten tillhör vinrutexäxter och är närmast släkt med citrusfrukter som apelsin och citron. Det är alltså inte alls släkt med peppar.

Det går att ta sticklingar på sichuanpeppar men det är inte helt enkelt. Vi har prövat utan att lyckas. Lättare är att föröka genom att så frön som först får stratifieras över vintern. Det har vi ännu inte prövat men vi ska testa med några i år.

Sichuanpeppar finns att beställa hos Plantido och Cramers. Plantido har även den japanska och amerikanska varianten.

Vi är väldigt förtjusta i vår sichuanpepparbuske och tycker mycket om smaken. När man får in den i munnen smakar den mycket. Först känner man en citrussmak, sedan ökar salivavsöndringen och till sist blir munnen lite bedövad. Inte oangenämt utan en kvillrande känsla. Ibland känns det som att det kommer en droppe väldoftande bensin på tungan.

Innan vi köpte vår gård var vi på en halvårslång tågluff i Asien och spenderade en hel del tid i sichuanprovinsen. Där användes frukten i många maträtter, ibland utan måtta. Då blir det inte längre angenämt för oss som inte är vana, vi fick skrapa bort kornen från vår mat.

Vår buske är den kinesiska varianten men vi är sugna även på en japansk.

Rävbesök

Idag var vi hemma och jobbade båda två. Vi gick ut hårt med var sin lista och det flöt på bra så det kändes som om flera punkter skulle kunna strykas innan lunch. Då får man genast känslan av att listans slut är inom räckhåll – vilket är väldigt ovanligt och i princip aldrig inträffar. Det hindrar inte att man hoppas.

Strax före förmiddagsfikat hörde jag en busvissling från Jonas som stod vid ankdammen. Han ville att jag skulle komma. Under ett träd precis vid ankornas damm låg en räv.

Den hade gnagt sig in genom en bräda och låg nu och vilade ihoprullad precis vid vattnet.

I dammen simmade ankorna omkring och brydde sig inte ett dugg om räven. Jonas stod stilla och jag smög försiktigt framåt, rädd att skrämma den.

Den tittade ömsom på mig och ömsom på Jonas men gjorde ingen ansats till att smita iväg eller gömma sig.

Den bara låg helt stilla. Den såg inte sjuk eller mager ut. Pälsen var blank och hullet bra så vi blev allt mer konfunderade.

Det är fascinerande att få se en räv på så nära håll.

Att kunna fotografera på det avståndet kändes skumt.

Rävar är verkligen vackra djur och vi ser dem titt som tätt men de har aldrig varit inne på gårdsplanen förut.

Våra korkade ankor hade inte ens vett att hålla sig på avstånd utan gick upp bredvid räven för att se om vi kom med mat.

Vi visste först inte vad vi skulle göra utan stod tittade på räven som tittade på oss. Till slut insåg vi att räven trots sitt friska utseende måste vara skadad på något sätt. Annars hade den sprungit därifrån. Vi ringde jaktlaget och grannarna för att få tag på en jägare. Vi har bara var sin halv jaktlicens vilket kändes som en brist i detta läge.

Till slut fick vi tag på jaktledaren som ringde en annan i jaktlaget och inom en timme var han på plats med ett hagelgevär och sköt räven. Under tiden turades vi om att stå och vakta räven. Vi ville inte att den skulle slinka iväg om den var svårt skadad.

Det visade sig att rävens ena ben var brutet och svansen var nästan helt av. Den måste ha blivit påkörd av en bil och tagit sig upp till oss för att desperat få tag på något lätt byte att äta. Den gnagde av en bräda vilket måste ha tagit en bra stund. Väl inne i ankornas hägn kom den inte åt dem då de lätt simmar ut i dammen. Den stackars räven gav då helt enkelt upp och la sig under trädet tills vi kom och hittade den. Sorgligt.

Listorna blev inte slutgjorda idag heller.

Arbetsdag på Knutstorp 2022

Idag har det varit arbetsdag på Knutstorp hos Magnus och Maria. Vi började som vanligt med fika och genomgång av dagen. Nedtagning av stängsel, grävning av planteringsdike, bäddläggning inför nästa odlingssäsong, upptagning av ett golv och tömning av en trossbotten stod på programmet.

Som alltid är det svårt att uppskatta hur mycket tid saker och ting ska ta så vi började med det viktigaste vilket var att ta ner ett gammalt stängsel runt en lånad hage.

Stolparna var gjorda av undertryckt gran som Magnus spetsat och satt ner för många år sedan. I stolparna var det isolatorer inskruvade och i dem satt det ståltråd.

Hagen har inte varit använd på ett tag så en hel del ståltråd låg nerdragen begravd under smågranar och gräs. Att rulla ihop gammal ståltråd är många gånger en utmaning i sig då den verkar ha ett helt eget liv. Eftersom vi var många gick arbetet dock fort och vi var klara långt innan lunch.

Då åkte vi tillbaka och grävde ett dike som ska bli plantering av framtida syrenhäck ut mot vägen. Grässvålen togs bort och diket fylldes sedan igen med bättre jord.

Två bäddar bredgrepades och gjordes i ordning för vitlöksplantering och ytan mot vägen täcktes med halm.

Sedan var det dags för lunch. Vädret började bli ostadigare men ett gäng märkte ut odlingsbäddar inför nästa säsong och dessa bredgrepades och jord från gångarna lyftes upp i bäddarna för att få viss nivåskillnad. Sedan brakade ovädret löst och alla sökte sig in för att hjälpa till i uthuset. Där hade några tagit itu med ett golv som skulle lyftas bort.

Eftersom golvbrädorna ska återanvändas så märktes de upp noga. Sedan skyfflades all sågspån upp i säckar.

Det dammade rätt rejält så det var munskydd på som gällde.

Brädorna bars ner till ladan och där frigjordes de från spik.

När arbetsdagen var över hade vi hunnit massor och Magnus och Maria hade fått klart mer än vad de hade hoppats på. Som så ofta på våra arbetsdagar.

Ännu en effektiv och trivsam arbetsdag. Härligt!

Fårsortering och klippning

Just nu har vi 22 individer. Åtta bagglamm, sex tacklamm och åtta tackor. De har gått tillsammans hela säsongen fram tills vi skiljde lammen från tackorna för ett tag sedan. Tackorna fick då lite sämre bete så de sinade snabbt.

I måndags så skulle fårklippar-Magnus komma hit och klippa våra får och då är det bara de som vi ska behålla som ska klippas. De som ska gå till slakt ska ha hela pälslängden kvar. Sedan klipps fällarna på garveriet förutom de allra bästa som får behålla hela sin hårlängd.

Vi ska slakta tre av våra tackor och rekrytera fyra av tacklammen. Bagglammen och två av tacklammen ska gå till slakt. Inför klippningen samlade vi därför ihop alla djuren för att sortera om dem. Det brukar nu mer inte vara några problem men i år har vi haft en tacka, Hedda med två lamm, Ingo och Irmeli, som har betett sig mycket märkligt. Hon har helt enkelt inte känt sig som ett flockdjur. Vi har fyra hagar som gränsar till varandra som vi flyttar djuren emellan. Hela sommaren så har den här tackan valt att vara i en annan hage än resten av flocken. Har vi flyttat flocken in i hagen där hon går så har hon samma dag rymt över till en annan av våra hagar. Hon har inte rymt utanför hagsystemet, bara inom det. Det har inte stört oss så vi har låtit henne hållas.

Eftersom vi inte har vallhund så samlar vi in och flyttar våra får genom att gå före med en hink med säd. Det fungerar klockrent på flocken för när en börjar springa så hänger de andra med. Men om man inte känner sig som ett flockdjur så fungerar det sämre.

Vi samlade in alla djuren på stora betet men när vi räknade in dem så saknades Hedda, Irmeli och Ingo. Jonas gick då och letade i en hage där de andra inte var och längst bort vid busshållplatsen hittade han dem. Han lockade med korn och de följde med bit för bit allt närmare resten av flocken. När Hedda fick syn på grindsystemet och de andra djuren så stannade hon och tittade en lång stund. Sedan tittade hon på sina två lamm och så vände hon helt om och gick iväg.

Det var bara att släppa henne för eftersom de alla tre ska gå till slakt så behövde vi inte ha in dem för klippning.

Nu för tiden bygger vi upp ett grindsystem som en åtta eftersom det gör det lätt att sortera djuren. Vi såg först till att alla bagglammen hamnade i en fålla och lastade dem sedan på hästsläpet och körde iväg dem till en egen hage där de kommer att gå och beta fram till slakt.

De är rätt stökiga vid det här laget så det är skönt för tackor och tacklamm att slippa dem. Sedan lastade vi på dem som skulle klippas och körde upp dem till stallet.

När fårklippar-Magnus anlände så gick allt som vanligt väldigt smidigt och får efter får blev klippta.

Vi hade dessutom vår långgranne Juz på besök för att träna på att hantera får inför att de själva skall skaffa.

De nyklippta fåren får nu välja om de vill vara ute eller inne och inne har de en mysig halmbädd att boa in sig i om det blir kallt på nätterna.

Det är bra att klippa dem inför baggsläppet i början av november för när de blir av med pälsen så äter de mer och det är bra inför betäckningen.

När Magnus åkt hem klippte Jonas och Juz klövarna på alla tackorna. Sedan gick de ut för att få tag på Hedda, Irmeli och Ingo och det gick bra till att börja med. De fick på Hedda ett halsband men sedan drog hennes lamm Irmeli och Ingo iväg. De är väldigt skygga så då lät vi dem vara och tog hem Hedda. Eftersom hon är rätt rymningsbenägen så satte vi henne tillsammans med de tackor vi ska behålla eftersom vinterhagarna har fårstängsel runt sig i stället för eltrådar.

Vi öppnade sedan grindarna mellan den fållan där tackor och tacklamm som ska slaktas går så att det blir fritt ut mot de hagen där Irmeli och Ingo dragit iväg. Tanken med det var att de utan sin mamma skulle söka sig till gruppen då de inte vill vara ensamma och det fungerade. Nästa morgon så var det en liten flock i hagen. Lammen ha de sökt sig till de tre tackorna

Irmeli och Ingo är födda flera veckor efter de andra lammen. Sent på våren när vi egentligen redan hade velat släppa ut flocken på bete. När en tacka lammat får hon först vara själv med sina lamm i en box innan de släpps ut i en gemensam fålla där de kan bekanta sig med de andra lammen. I våras blev det inte så för den här gruppen då de föddes så sent utan de fick gå i princip direkt från sin lammningsbox ut på bete. Det har sedan straffat sig så den lilla familjen har hållit sig helt för sig själva hela säsongen. Vi har härmed lärt oss från ytterligare ett misstag.

« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2022 Östängs gård

Tema av Anders NorenUpp ↑