Östängs gård

En gård för omställning

Författare: jonas (sida 1 av 12)

Senfärdig beskärning

Vi planterade två vinstockar vid lagårdsväggen. Vi har påmint oss själva om att de ska beskäras och bindas upp men det har liksom inte blivit av. Vi har väntat på att väggen skulle målas och det har inte hunnits med. Först med väggen vitmålad har vi kunnat bygga en träställning som vinet ska få klättra på. När väggen väl var målad och pergolan klar så blev det lite hektiskt med marknader, odlingen och skörd så vi har helt enkelt inte varit hemma båda två utan att vara upptagna med något annat – förrän idag.

En av stockarna har verkligen trivts och försökt ta sig över vägen. Den är av sorten Himrod och har trasslat in sig i sig själv ganska ordentligt.

Våra förra wwoofare byggde en bra träställning som vi hoppas att vinstockarna ska hålla sig till. Det gömde sig lite för många druvklasar i det som såg ut som en lövhög men det är nog för sent att gallra nu. Vi får hoppas på mycket sol i slutet av sommaren så att de hinner mogna.

Betydligt bättre än innan. Proffs kanske skulle gjort på annat sätt men vi upplever det som ett stort framsteg.

Den här typen av frilandsdruvor kallas för ”staketdruvor”, tydligen en felaktig översättning från lettiska eller ryska. Det borde vara ”trädgårdsdruvor” men trädgård och staket är tydligen samma ord och då blev det som det blev.

De är lite speciella eftersom de inte får beskäras under våren men måste beskäras under både sommar och vinter.

Inne i hörnet står en annan staketdruva. Den borde ha ännu mer värme men den är betydligt mindre så kanske får den mindre vatten än den andra. Eller så står den andra i en gammal gödselhög. Vem vet?

Höhissen fungerar!

Vår ladugård är byggd på trettiotalet och har en hängande ”räls” i nocken som ser ut att vara original. Hisspelet är utbytt och är förmodligen installerat under åttiotalet.

Förra året lyckades vi använda spelet med hjälp av ett nät som vi lastade för hand med högafflar. Lättare arbete än med bara högafflar men ändå ganska tufft jobb.

När vi försökte använda spelet i år så betedde det sig underligt. Det visade sig att det fanns glapp och trasiga plastdelar i kontrolldosan. Inte konstigt att problemen kom och gick. Vi förstod oss inte på det själva utan fick kalla in Herr Helgesson som redde ut problemen. Han hade dessutom en kontrolldosa liggande som vi kunde använda som ersättare.

Spelet fungerar på ett lite udda sätt. Det finns säkert goda skäl till att det är som det är men ändå. Svart och grön knapp växlar mellan om en lintrumma eller båda trummorna ska aktiveras. De två trummorna sitter på samma axel. En aktiverad trumma ger en upp/ner-rörelse. Två aktiverade trummor ger en diagonal rörelse. Blå och röd knapp styr motorn som matar in eller ut.

För några veckor sedan fick vi köpa en höklo av Karl i Knutstorp här i Bjärke.

Den har legat några år så ytrosten behövdes slipas bort. Det är ju viktigt att den inte hindras när klorna ska in i höet. Här är en av fyra klor slipad. Efter slipningen smordes låset upp och dessutom fick hela manicken ett tunt lager maskinfett.

Höklon ser ganska aggressiv ut när den är upphängd i de fyra kedjorna.

När den är nedsänkt till höet ska klorna tryckas ner, handkraft eller ett bestämt stamp fungerar. Sedan ska en klämma sättas på centrumfästet så att lyftet inte sker i kedjorna som öppnar klon utan i centrum.

Den lyfter ganska mycket hö.

Eftersom spelet bara kan arbeta uppåt/nedåt eller uppåt-höger/nedåt-vänster så får resan till höloftet ske i två steg. Först uppåt-höger, sedan nedåt, sedan uppåt-höger igen. I alla fall i början. Vi har ju hö överallt just nu och vi börjar med det som ligger längst bort från höloftet.

När klon är i rätt position är det bara att dra i snöret som lossar spärren till centrumlåset. Smidigt!

Nu är frågan hur mycket av höet som kommer att få plats. Svårt att gissa. Förmodligen mer än hälften.

Motgångar och medgångar

Vi gillar hö. Det är inget fel på ensilage men vanligt hör passar oss bra. Det är lätthanterligt, vi kan skaffa fram det själva och fåren tycker om det.

Hö och ensilage är ju egentligen bara två olika konserveringsmetoder. För att bakterier ska må bra (och förstöra gräset som fåren ska äta under vintern) ska de ha fyra saker. De behöver mat (gräs), någorlunda rätt temperatur och de behöver vatten och syre. Ta bort en av dessa fyra så kan inte bakterierna äta eller föröka sig. Att ta bort gräset är naturligtvis inte aktuellt. Att frysa in gräset är inte heller realistiskt. Alltså står valet mellan att ta bort vattnet eller syret. Att ta bort syret var inte genomförbart innan sträckplasten kom och nu är det den självklara konserveringsmetoden av gräs för nästan alla. De vita bollarna dyker upp på de flesta av Sveriges vallar i väntan på transport till djurens vinterställe.

Det finns några nackdelar med ensilage, i alla fall för oss. Vi har inte så många djur. Vinterbesättningen har varierat mellan fem och 12 djur. Det har fungerat att använda ensilage, i alla fall när antalet får närmar sig tio. När ensilagebalen väl är öppnad bör den inte förbli oäten alltför länge, samma som för konserverad människomat. För de som har kor är saken en annan. Två kor äter mer än våra får och det är kanske därför som balarna är såpass stora. Vikten på balarna varierar men drygt ett halvt ton är en vanlig vikt. Vi testade att plasta egna minibalar men det var inte heller något för oss. Som sagt, vi gillar hö.

Vädret har varit helt annorlunda än förra året som var ett torrår. Vi har fått lagom med regn. En skur var tredje dag eller någon gång i veckan. Det har varit en bra försommar för växterna men nu ville vi gärna ha några dagas uppehåll för att bärga hem vårt hö. Till slut såg SMHI:s prognos tillräckligt bra ut. Inget regn på en vecka – det var dags.

Vår rotorslåtter har förlorat sin kåpa efter en närkamp med en fallen asp, men den fungerar alldeles utmärkt ändå. Med ganska hög ambition slogs gräset på fem olika gärden. Det är inga stora arealer. Det största är precis 1 ha och tillsammans är de fem gärdena nog drygt 2 ha.

När både traktor och redskap är ålderstigna är det alltid lite nervöst. Det är som att ta ett riktigt djupt andetag inför ett utdraget hopp. Det är fem manicker som ska vara på gott mekaniskt humör. Dels traktorn, sedan rotorslåtteraggregatet. Efter dem kommer hövändaren, strängläggaren och självlastarvagnen.

Traktorn startade snällt som vanligt och visade sin bästa sida trots att bromsarna är lika dåliga som alltid. Rotorslåttern fungerade som sagt utan problem. Så efter 5-6 timmar (ja, det kan ta så lång tid för 2 ha även när allt fungerar), så var det dags för fortsättningen.

Och nu ville det sig inte riktigt. Vår hövändare är egentligen ett kombinerat hövandar- och strängläggaraggregat. Det betyder att det är inte särskilt bra på någon av uppgifterna. I början hade vi bara detta och våra strängar med hö var aldrig imponerande. Sedan kom vi över en (gammal) riktig strängläggare till ett rimligt pris så nu får kombimaskinen duga som hövändare, det vill säga, den luftar gräset så att det ska torka fortare.

Första stoppet kom efter 700 meter. Jag hade glömt att spärra trepunktsarmarna efter bytet från rotorslåtter till hövändare så vändaren kunde röra sig något i sidled. Det gjorde den och tog med sig den undre stängseltråden.

Den som tittar noga ser metalltråd och plast/metall-snöre som inte ska sitta fast runt hjul och annat.

Det gick att få bort stängseltråden för att fortsätta. Plötsligt lät det annorlunda. Det berodde på att den långa kilremmen som driver de båda roterande hjulen hade lossnat. Det verkade bero på att en liten sprint hade hoppat loss. Det skulle i sin tur eventuellt kunna bero på att ”sprätthjulens” fjädrar nästan möttes i stället för att turas om. Så det slog stopp när det blev mycket gräs att vända på.

Observera att båda gummihjulen än så länge är hela…

Med hjälp av en haj, det vill säga en slank skiftnyckel som alltid är med mig, så gick det att få tillbaka remmen och att temporärt ersätta den försvunna sprinten. Remmen är intressant på så sätt att den vrider sig ett kvartsvarv för att ta upp kraften från kraftaxeln, sedan ett kvarts varv tillbaka igen. Sedan vrider den sig ett halvt varv för att få sprätthjulen att röra sig åt olika håll, sedan ett halvt varv tillbaka igen. Fiffigt.

Det finns en fot på vändaren som bara används vid parkering. Den hölls uppe med en bult som förmodligen var av fel dimension. Eftersom bulten försvann och foten slog i backen i farten så är det för sent att mäta upp den. Om den inte hittas igen såklart. De sitter en lagom stor bult på plats.

Ena däcket behövde pumpas före start. Det såg fint ut, men efter drygt halva jobbet så såg det ut så här.

Slangen på hitsidan, däcket på bortsidan och fälgen mittemellan. Det gick att slutföra arbetet trots ett havererat däck.

Så dagen har varit blandad. Några saker ska dock föras in på plus-sidan. Den första är att det kom en ormvråk som ville jaga sorkar. Den landade på det första fältet redan innan jag var klar med hövändandet.

Minns inte om den landade eller flög iväg. Det är svårt med mobilkamera genom en skitig traktorruta. När jag närmade mig lite för mycket blev den sur och satte sig i en tall.

Dagen bästa inträffade dock under förmiddagen. Tre fjärdedelar av gärdet var slaget och Ylva, Ina och Tilda skulle komma med kaffe.

Något skuttar plötsligt iväg. Ett kid. Finns det ett så finns det ofta två. Det var bara att börja leta i det meterhöga gräset och nog låg det ett syskon och tryckte.

Jag har hört om hur obehagligt det är att skada eller döda kid under slåttern när de ligger och trycker i gräset. Jag har funderat på om det verkligen är svårt att se ett kid i gräset men nu kan jag intyga att det stämmer. Jag hade tur när ett av dem sprang iväg trots att de ”ska” ligga och vänta tills faran är över. Kanske var det vår traktor som förde tillräckligt mycket oväsen?

Det är inte alls konstigt att de inte upptäcks. De plattar inte till onödigt mycket gräs. Tvärtom så lutar sig gräset över dem. Så när familjen kom med fika kunde vi försiktigt ta en titt på det liggande kidet innan vi skrämde iväg det åt samma håll som det första.

Mitt under kaffet hörde vi ett tydligt skrik, som från en kraftig fågel. Sekunden efter kom kidens mamma med ett språng över stängslet. Hon hade varit på andra sidan än åt det håll som kiden hade begett sig men efter signalen så kom hon som en vind. Det gick fort så vi kunde inte bestämma oss för om hon var rådjur eller hjort. Ett par timmar senare gick de tre i kvällssolen och såg inte särskilt skärrade ut. Skönt att det gick bra.

Avläggare och puckelsamhälle

När försommaren är här vill bina gärna föröka sig genom att svärma. Vi brukar ha en tom kupa stående en bit bort med ramar och vax i, men det brukar inte fungera. Svärmarna tycker att de har hittat ett bättre ställe och så flyger de utom synhåll. I och med att en stor del av de vuxna bina följer med svärmen så förlorar samhället en stor del av den nektarsamlande förmågan och honungsskörden blir mindre.

Ett sätt att hantera detta är att skapa ”konstsvärmar” genom att ta lagom många ramar med ägg och larver plus vuxna bin och placera dem i en ny kupa. Då drar de upp en ny drottning och året efter kan det samhället räknas som ett fullproducerande. Modersamhället får dessutom lite mer plats och har behov av att bygga om vaxet i kupan så en del av svärmlusten försvinner.

Idag gjorde jag på ett annat sätt. Efter förmiddagens åskskur kändes det som ”svärm-väder”. Varmt, soligt och utan starka vindar. Det var hög tid att dyka ner i de starkaste samhällena. I ett av dem hittade jag den här ramen. Drottningcellen till vänster är tom medan den till höger inte har öppnats ännu.

Det kan nog finnas flera förklaringar till detta. I den vänstra är det tydligt att en nykläckt drottning har bitit sig ut i toppen. Hålet var cirkelrunt innan jag råkade stöta till toppen av cellen. Antingen har den nykläckta drottningen ersatt den gamla i ett ”stilla byte”. Det betyder att drottningen byts ut utan svärmning. Eller så har den nya drottningen ersatt den gamla drottningen som tagit till vingarna tillsammans med en svärm. Den nya har i alla fall inte hunnit döda sin lillasyster. I så fall hade den högra drottningcellen varit öppnad på mitten. Drottningarna lär endast använda sin gadd mot andra drottningar. Hon kan också flugit iväg i svärm nummer två men samhället var proppfullt med bin så det var osannolikt att två svärmar gått iväg.

Vad som egentligen skett lär förbli en gåta men jag kunde i alla fall göra en avläggare med den okläckta drottningcellen i mitten.


Sedan var det hög tid att ta hand om det enda samhället som inte klarat av vintern. Samhället lever men det föds inga arbetsbin utan bara drönare. Drönarnas puppor är längre än arbetsbinas och sticker ut som små pucklar. Ett samhälle som bara har pucklar kallas därmed för puckelsamhälle.

Anledningen brukar vara att drottningen av någon anledning har dött och att ett av arbetsbina känt sig manad att efterträda henne. Eftersom den nya ”drottningen” inte har parat sig kan hon bara lägga obefruktade ägg som alla kommer att ge upphov till hanar, det vill säga drönare.

Ett sätt att kurera samhället skulle kunna vara att sätta till en ram med en drottningcell på. Problemet är att den gamla oparade arbetsbi-drottningen kommer att döda den nya.

Jag fick höra ett tips av Stefian i Hjo. Han berättade att man kan kasta alla bina i samhället på marken. Alla bin som kan flyga kommer att återvända till kupan. de som inte kan flyga är nykläckta bin som i det här fallet alla är drönare. Finessen är att det äggläggande arbetsbiet inte heller kan flyga. Hennes äggstockar väger för mycket. Så hon kan inte ta sig tillbaka till kupan för att döda den nya drottningen. Så jag placerade en avläggare på platsen där puckelsamhället stod. De bin som vill och kan återvända är förmodligen välkomna och förhoppningsvis kläcks snart en ny drottning.

Jag kastade ut alla bina på ett upp- och nervänt kuplock. Det lär gå att se ett extra tjockt arbetsbi som är den äggläggande drönarmodern men jag hittade ingen sådan. Snart var i alla fall nästan alla bin bortflugna. Kanske fungerar knepet. Vi får se.

Arlinds holk

I morgon bitti åker Arlind iväg från Östäng. Nästa mål på resan är att hälsa på en kusin i Köpenhamn.

Det är ett ganska komplicerat bygge med dubbla boendemöjligheter och en golvdörr som mest är design.

Det regnade hela eftermiddagen och kvällen så holken kom inte på plats förrän vid halv tio. Nu sitter den på verkstadsgaveln och väntar på inflyttare. Kanske redan till våren 2020.

Tack, Arlind för den här tiden och lycka till med resten av europaresan!

Lammrally 2019

Under våren finns en ganska kort period som skulle kunna kallas för lammrallysäsong. Den börjar när en handfull tackor har lärt känna sina lamm och delar inhägnad. Den slutar när de går ut på bete, inte för att den måste ta slut då men den är inte lika intensiv som den är inomhus.

Tackorna får kraftfoder som komplement till det vanliga grovfodret. Vi använder hela kärnor av korn som kraftfoder. Det är tydligen tillräckligt gott för att tackorna för en stund låter lammen härja som de vill. Och då blir det lammrally.

De yngsta lammen fattar inte riktigt men hakar på ibland medan deras mödrar står med stinna juver och letar korn på foderbordet. Efter några minuter är friheten över och tackornas kontrollbehov tar över igen.

Vårstäda bikupor

Bina klarar i allmänhet sig själva till största delen men efter vintern ligger det alltid döda bin på botten av kupan. Mängden varierar. Vissa samhällen städar bättre än andra. Som mest blir det en kaka på 2-3 cm. Tidigt på våren, när vädret tillåter, så brukar jag städa undan de döda bina, vaxsmulor och annat som hamnat på golvet i kuporna. Jag missade den förra värmeperioden men idag passade jag på. I år har det varit torrt så det var torrt och lätt att skrapa bort med kupkniven. Det blev en halv hink från tio kupor. Lite mindre än vanligt. Under andra år kan vissa samhällen ha en smetig stinkande mögelhärd längst ner. Det är kanske naturligt men det känns inte bra.

Så här såg det ut den 4:e februari. Drottningen hade börjat lägga ägg och bina drar upp värmen ordentligt så att inte äggen och larverna kyls ner. Yngelklotet är ganska litet och på just dessa två kupor måste det vara högst upp. Värmen är tillräckligt hög för att smälta snön genom frigoliten.

22:a mars lyfte jag på locken för att se om något samhälle hade dött under vintern. Alla levde!

Det finns tydliga skillnader mellan olika samhällen. En del håller sig alldeles under täckglasen, andra längre ner. Vissa rör sig snabbt medan andra tar det lugnare.

I samband med bottenrensningen är det lätt att se om samhällena mår bra. Det var bra fart på yngelproduktionen och alla våra tio samhällen lever fortfarande. Jag passade på att flytta två foderramar till ett samhälle som vägde lätt. Frigolitkupor är ju lätta så det är bara att lyfta lite i ena sidan för att få en uppfattning om vikten, dvs hur mycket mat de har kvar. Just nu växer samhället snabbt med många nya munnar att mätta. Samtidigt finns det inte så mycket nektar att hämta innan maskrosorna blommar. Så ett bisamhälle kan mycket väl svälta ihjäl i april eller maj.

Allt gick bra förutom att jag fick säsongens första stick. Bidräkten hade tydligen ett hål i grenen så där gick ett bi in och stack mig i låret när tyget klämde henne. Under våren är annars bina snälla. De har fullt upp med att starta upp nektar-säsongen och låter biodlaren vara ifred. Klantigt av mig!

Ull och klövar

Lamningen närmar sig så det var dags att klippa fåren. Idag har det dessutom varit varmt, över 17 grader, så det var en bra dag att bli av med vinterpälsen.

Magnus brukar komma en gång i halvåret och klippa våra får. Det går snabbt, han har en proffsklippare som hänger i taket, det koster en rimlig peng och Magnus är van vid att hantera fåren så att de inte krånglar allt för mycket. Vinterullen är smutsig så den hamnar i odlingarna som täckmaterial.

En snabb vältning åt sidan, sedan sitter de på rumpan och har små möjligheter att göra något. Ofta hänger de bara med huvudet tills han är klar. Efteråt kan vi ana att de tycker att det är skönt. Får kan nog inte le men nog ser de här två nöjda ut?

När Magnus åkt vidare mot nästa fårflock var det dags att klippa klövarna. Eftersom klövarna växer lagom för får som springer omkring på klippor så blir klövarna för långa när våra får bara trampar runt på en halmbädd. De kan gå ut och gå på klippor men de trivs bättre nära maten.

Den här bakklöven är ganska typisk. Klövens ”nagel” växer ut och utrymmet mellan fylls med fårbajs, halm och vad som helst som råkar fastna. Efter att ha skrapat bort kakan syns trampdynan och sedan är det bara att klippa bort nagel till det ser bra ut.

Här är en framklöv med rejält överväxt av ”nagel”. Det är svårt att tro att den här klöven klipptes för ett halvår sedan. Det är lätt att klippa lite för mycket framme på spetsen. Då kommer det några droppar blod så vi har framme jodopax för den sakens skull.

Den här gången var det inget får som blödde utan saxen rev upp ett litet sår i lillfingret på mig när en tacka ryckte till. Saxen måste vara ordentligt vass vid klövklippning och då kan sånt hända. Med tanke på var saxen hade varit strax innan den skar mig så ska jag titta till såret ett par dagar. Som Farfar brukar säga: Små sår och fattiga vänner ska man inte förakta.

Holkkontroll

När vi tog över gården fanns det ungefär ett dussin starholkar på uthusen. Varje vår har vi varit bortskämda med att stararna kommer och spelar och tjattrar. Några veckor senare stressar de till holkarna med maskar och larver hängande från näbbarna. Den som passerar under en holk uppmanas högljutt av ungarna i holken att komma med mat. Nu på stubben!

Det är väldigt trevligt med stararnas korta och hektiska närvaro. Så fort vi börjar bli vana vid dem har ungarna blivit flygfärdiga och plötsligt lugnar det ner sig lite över gårdsplanen.

Någon vecka senare kommer tornseglarna svepande med sina typiska skrik. Eftersom de lever på flygande insekter kan de inte komma innan myggor, flugor och annat bevingat har kläckts. Tornseglarna flyttar in i starholkarna och efter ett par veckor hörs en annan sorts fågelungeläte från holkarna. Det är fantastiskt att ha tornseglarna svischande över våra huvuden och höra hur de landar i holken med en smäll.

Våra uthus har inga tegeltak. Hade det funnits tegeltak, gärna med enkupigt tegel, hade tornseglarna förmodligen häckat under takpannor men nu får de hålla tillgodo med starholkarna. Vi har två nybyggda tornseglarholkar som ingen flyttat in i ännu. Långa och låga med öppningen nära golvet så att ungarna ska kunna ta sig ut.

Under vintern har en misstanke legat och grott. Tänk om det är så att tornseglarnas ungar inte kan klättra ur holken när det är dags att flyga? Starungarna kan förmodligen flaxa upp till hålet men tornseglare kan väl inte ens fälla ut vingarna i en starholk? De kanske dör en sorglig död i redet medan föräldrarna tvingas flyga söderut när insektsommaren är över? Om det var så kanske stararna städar ut de döda tornseglarna när de flyttar in året därpå. Detta kändes inte bra så det bara att åka till Biltema. Där säljer de en inspektionsspegel för en rimlig peng.

Den har en fiffig dubbel-led och är dessutom utdragbar.

Upp med stegen intill en av de två holkar vi med säkerhet visste var bebodda av både starar och tornseglare förra året. Ingen av holkarna går att öppna, därav inköpet av en inspektionsspegel.

Sedan var det bara att ta fram mobilen för att försöka ta kort på spegeln.

Det var inte enkelt men efter ett par försök så blev det en bild.

Det gick att se botten av holken. Gamla fjädrar och annat äckel, men inga tornseglarlik!

Efter ett tag upptäckte jag att det gick att skjuta in mobilens hörn och ta ett kort nedåt med blixt. Enklare och tydligare.

Båda holkarna var påtagligt ofräscha men ungarna verkar ha kunnat klättra ut och flyga med sina föräldrar. Kanske kommer stararna att städa ur holkarna innan de lägger ägg? Eller så bryr de sig inte utan gör det så hemtrevligt det går bland bajskulor och trasiga fjädrar.

I förrgår dök de första stararna upp. Sedan dess har de hållit sig borta på grund av sur-väder, men de är snart tillbaka under några hektiska veckor och det ska bli lika trevligt som vanligt!

Hålbom

För ett par år sedan köpte vi en hålbom till traktorn. Vad den skulle användas till minns jag inte men det fungerade inte, så den blev liggande. Fram till förra veckan. Efter en extra jobbig upplevelse med att backa in skogskärran mellan två granar så trillade polletten ner och hålbomen plockades fram.

Hålbommen är blank och fin. Resten ser ut som det gör på gamla traktorer. Lite rost, mycket järn, gammal färg och lite alger. Bommen sitter mellan trepunktlyftens dragarmar. Det finns några olika storlekar för trepunkten. Gamla Grållen hade kategori 1, vår Ferguson 165 har kategori 2 och modernare traktorer har kategori 3. kanske finns det kategori 4 numera? Inom en kategori är alla sprintar, hål och kulleder av vissa mått. Bra tänkt.

På bilden syns att snökedjorna har sett sina bästa dagar. Nödlagningar med extra kätting och en drös med shackel håller ihop det hela men inte är det snyggt. Men vedlasset kom upp för lilla branta backen med hjälp av dem så vi ska inte klaga. Det var lögn att komma upp utan kedjor så det var bara att lasta kedjorna i en skottkärra. Sen gick det. (Med nöd och näppe…)

Kärran satt tidigare kopplad med det som brukar kallas för lantbruksdrag. På traktorn mellan dragarmarna sitter en ståltunga med ett hål i. På vagnen sitter två tungor över varandra, även de har hål. En sprint genom de tre hålen håller normalt fast kärran vid traktorn.

Det har varit två problem med den ursprungliga kopplingen. Det ena är att vagnens mittbalk har tagit i däcken vid kraftiga svängar. Det är inte ofta som den sortens manöver behövs, men i alla fall. Det stör när det inte går att svänga som planerat.

Det andra problemet är att det varit svårt att backa. Det låter kanske underligt men det har att göra med att den ursprungliga kopplingen sitter så nära traktorns bakaxel. Vid backning så händer det mycket lite i sidled vid kopplingen även om traktorn svänger ganska mycket.

Hålbommen gör att vagnen kommer längre bak vilket gör att den inte tar i hjulen även om man svänger mycket.

Nu har hålbommen varit med om några resor inom vedproduktionen och det har fungerat riktigt bra. Det är naturligtvis viktigt att dragarmarna sitter fixerade i sidled och eftersom våra armar glappar lite här och där så tappas en del av precisionen vid backningar men det är i alla fall mycket bättre än tidigare. Ett bra köp som bara skulle hitta sin uppgift!

Äldre inlägg

© 2019 Östängs gård

Tema av Anders NorenUpp ↑