Östängs gård

En gård för omställning

Författare: jonas (sida 1 av 9)

Ankor på vintern

Vår lilla flock med vita Mignon-ankor verkar gilla den lilla dammen vi grävde åt dem. De kanske till och med trivdes i ankhuset eftersom de allt oftare gick in själva när det skymde. De var inte alltid på plats när mörkret lagt sig. Det hände att vi fick fösa dem ur vattnet, upp på klippan, runt huset och in genom dörren i kolsvart mörker. Men de verkar ha gillat platsen för de rörde sig inte långt därifrån bortsett från några flygturer. Kanske var det utsikten eller att det fanns lagom många mördarsniglar?

 

Men utomhusvatten har en tendens att frysa under vintern så det fick bli en inomhusbur i ladugården med mindre frostrisk. På logen fanns ett badkar som antagligen var ämnat att ge sommarvatten till kor men som inte kommit till användning. Det finns en etikett på så karet kan vara oanvänt.

Vi byter vatten med några dagars mellanrum och det är uppskattat. Då passar de på att smörja in alla fjädrar men någon olja eller fett som de tillverkar själva i en körtel nära gumpen. Oljan måste arbetas in för att fjädrarna inte ska dra åt sig vatten och det fungerar ju bra eftersom de tydligt håller sig flytande.

 

Vi gillar våra ankor även på vintern när vi inte har någon nytta av dem. De piggar upp!

Novembersnö

Traditionen bjuder att det i november ska komma lite överraskningssnö. Så även i år.

Snön började falla vid åttatiden på söndag morgon och höll på till eftermiddagen. Rönnsumaksträdet i trädgården har lutat betänkligt sedan sensommaren och det räckte med ett snöfall för att det skulle lägga sig ner. Tung snö.

Fint att se på.
Det knakade och brakade emellanåt när trädtoppar bröts och föll till marken. Vi får inventera skogen så småningom.

Nätet runt odlingen gav upp. Tung snö som sagt. Det var enkelt att åtgärda men det krävdes att vi lyfte på hela nätet och skakade av snön innan linan sattes samman igen. Det viktigaste var att få bort snön innan temperaturen begav sig ner mot flera minusgrader. Då kan den frysa fast och bli riktigt besvärlig.

 

Oxalsyra och bistick

Varroa destructor, vilket namn! Det är ett kvalster som i långa tider har levt som parasit på en art av vildbin men kunde kliva över till ”tambin” efter lite klantiga blandningsförsök. Sedan dess har den spridit sig bland honungsbin och idag är större delen av Sverige påverkat. Bisamhällen som inte får mänskligt stöd går under inom en treårsperiod. Stöd innebär att människan hjälper till att minska mängden varroa till en tolerabel nivå. Det kan ska på flera sätt. Vi använder oxalsyra. Syran blandas i sockervatten och sprutas på bina som en ljummen vätska. Sockret ska bidra till att bina slickar av varandra och att oxalsyran ska spridas till så många bin som möjligt på kort tid. Den hastiga pH-sänkningen dödar kvalstren. Det finns behandlingsmetoder som använder kemikalier men det finns några nackdelar med det. Dels så finns det alltid en liten risk för att bekämpningsmedlet hamnar i vaxet och honungen, dels kan man räkna med att kvalstren utvecklar resistens mot de aktiva kemikalierna. Det är möjligt att varroa kan bilda resistens mot pH-chocker men oxalsyra är ganska ofarligt och finns naturligt i vax och honung i låga doser.

Behandlingen går ut på att bina ska få en vinter med måttlig mängd varroa i kupan. Varroan kan bara fortplanta sig genom att krypa in en cell där det finns en bilarv. Drottningen lägger inga ägg efter sensommaren så hela vintern måste varroakvalstren sitta fast på vuxna bin och vänta på bättre tider. De håller sig vid liv genom att bita hål på binas skal och suga i sig vätska. Genom hålen kan virus, svamp och bakterier angripa bina, så många kvalster ger ett svagare samhälle.

Oxalsyran kan inte komma in till larver eller bin som fortfarande är i cellerna, så det är viktigt att vänta tills alla bin har krupit ut. När november är här är det dags för behandling.

När jag köpte min första kupa av en biodlare i föreningen så fick jag med ett rejält förråd av täckglas. Säljaren hade kommit över ett skyltfönster och låtit skära det i småbitar. Jag förstod inte värdet av dem förrän jag behövde komplettera med fler täckglas.

Jag hade beställt 12 täckglas, 6 mm tjocka, med måtten 42×14 cm och det var precis det jag fick. Priset var lite högre än väntat, 48 kr/st, men de håller å andra sidan i många år. Glasmästaren berättade att 6 mm tjocka glas kräver att man, efter ristningen med diamanten, tar i till man tror att bänken ska gå sönder och sedan lite till. Då kan man bryta av det.

Snygga glasskivor.

Vi försöker att undvika att störa bina i onödan. Därför har foderlådorna fått vara kvar sedan bina fick sitt socker. Nödlösningarna som ersatte täckglasen har också fått vara kvar. Byggplast och tunna plexiskivor fungerar egentligen men plasten blåser lätt iväg och plexiglasen kommer inte att hålla i längden. Så det känns bra att få lägga på nya täckglas.

Nästa gång ska vi beställa lite längre glas. Våra kupor har ganska tjocka väggar och det är onödigt att låta glasskivorna trilla ner på bin om man råkar lägga dem lite fel.

Och så var det behandlingen.

Vi använder det rammått som kallas lågnormal och vi invintrar alltid på två lådor som står på varandra. Om bina fått för sig att de ska sitta på den undre lådan måste den övre lyftas av. ganska tungt eftersom ungefär hälften av 27 kg sockerlösning finns i lådan. I den här kupan fanns bina i den övre lådan men de var några centimeter ner mellan vaxkakorna så de syns inte.

Under försommaren är bin i allmänhet vänliga till sättet. de har en sommar framför sig och vill inte riskera sitt liv genom att sticka någon om man inte provocerar dem.

På hösten är det annorlunda. Deras enda möjlighet att överleva vintern är att behålla honungen (eller sockret som vi har lurat på dem) och många bin är redo att offra sitt liv för samhället. I ett par samhällen luktade det bigift så fort kupan öppnades. Doften av giftet triggar andra bin att gå på krigsstigen och det blir lite upphetsad stämning vilket det sällan blir under sommaren. Om man inte råkar tappa en låda eller liknade, förstås.

Nu bar det sig inte bättre än att jag hade slarvat när jag stängde bidräkten. Ett tre centimeters glapp i blixtlåsen fram på halsen. Ett bi kröp in och blev säkert klämd av tyget, eller ville mig bara illa, och stack vid nyckelbenet. Jag hade hunnit med hälften av samhällena och funderade på att ta av mig dräkten för att ta bort gadden men dels så kände jag hur solen gick ner, dels hade jag flera bin gående på mig och det skulle ta tid att veta om jag var bifri innan jag kunde ta av mig. Så jag fortsatte att arbeta. Efter två samhällen till så började det kännas som att det svullnade inne i öronen, sedan blev läpparna annorlunda och jag fick slem i munnen. Det här var inte bra, men jag bet ihop och avslutade med de sista två samhällena. Det var ändå det sista jobbet med bina för året och det kändes bra att det blev klart.

När jag väl kom in fick jag lägga mig på soffan med benen högt men det blev inte så mycket bättre. Vi ringde 1177 och fick rådet att åka till akutmottagningen. Där fick vi gå före kön och fick bums två olika mediciner och en adrenalinspruta i benet. jag hann bli röd på hela övre halvan av kroppen och var ganska matt. Medikamenterna hjälpte dock inom 20 minuter. Sedan blev det ett par timmar under observation innan vi kunde åka hem.

Det här var något som inte fick hända. Jag försöker att hålla antalet bistick så nära noll det går. Vissa år går det men vissa inte. Kanske är det att jag får få bistick jämfört med många andra biodlare som gjorde att jag fick en allergisk reaktion? Det finns ett talesätt att bistick inte är farligt för biodlaren utan för hans hustru. (Ganska tydligt att talesättet är från tiden då biodlingen var en renodlat manlig sysselsättning.) Eller så berodde det på att biet stack på ett känslig del av kroppen, nära viktiga delar av immunförsvaret.

Jag kommer att bli kallad till en allergiutredning som jag hoppas visar att jag inte har blivit överkänslig för bigift utan att detta var en engångshändelse. Vi får se. Nu har vi i alla fall en adrenalinpenna hemma för säkerhets skull. Så kan det gå.

 

Kity 636

Vi har försökt få tag på en rikt- och planhyvel ganska länge. Ibland har det funnits rikthyvlar, dvs. hyvlar som kan jämna till en bräda, men planfunktionen är viktig för oss. Det är det som gör att brädan blir jämntjock. Blocket brukar vara pålitligt men under många månader så såldes alla hyvlar innan vi hann ringa. De verkar vara eftertraktade.

Men förra söndagen låg tidningen Skaraborgsbygden i brevlådan. Vi är nog i västra kanten av utgivningsområdet och trots att vi inte prenumererar så dimper den ner då och då. Kanske är det en gång i månaden, kanske varannan månad. Radannonserna i Skaraborgaren är fantastiska. Där säljs allt som landsbygdsbor kan vilja ha eller vilja bli av med. Det ser ut som alla tidningar gjorde innan blocket snodde åt sig alla radannonser. Annonsen var kortfattad och saklig. Rikt/planhyvel med extra stål. 2500 kr. Töreboda. Tel: ….

Vi antog att tidningen hade kommit under lördagen, kanske tillsammans med Alingsås tidning. Vad var det för märke och skulle den finnas kvar? Inte så troligt. Vi väntade till efter klockan nio, sedan ringde vi. Den fanns kvar och det visade sig vara en fransktillverkad trefasmaskin med några år på nacken och den skulle behöva ses över innan man startade den. Det lät som ett högriskköp men med säljaren i telefonen blev det lite snabbsurfning. Vi hade aldrig hört talas om Kity men kommentarer på nätet menade att det var rejäla maskiner. Så det blev köp via telefon och resten av dagen tillbringades i bilen till och från Töreboda. Man tänker inte så ofta på saken, men Töreboda ligger ganska nära världens ände.

Snygg etikett och hammarlack ger alltid poäng.

Kity köptes för några år sedan upp av Scheppach så vi får se hur det blir med reservdelar. Det viktigaste är att det finns drivremmar att köpa. Resten av maskinen har inte så mycket slitdelar förutom skärstålen som också finns att köpa.

André tog på sig att gå genom maskinen, rengöra och att smörja upp den. Efteråt enades vi om att den var i bättre skick än säljaren hade beskrivit och att om den fungerade så var det ett klipp.

Innanför den runda metallplattan finns dubbla remhjul så att man enkelt kan byta hastighet för matningen för planingen. Någon kommentar påpekade att det är bättre än man kan tro. De flesta äldre hyvlar har tydligen inte flera hastigheter och så länge man arbetar i mjuka träslag som fur och gran så kan man använda den högre hastigheten.

Det var lite nervöst inför första starten. 7000 varv per minut på en trekilos stålcylinder skulle kunna ge ganska otäcka haverier men hyveln gick perfekt. Den startade snabbt, den gick relativt tyst, och höll uppe varvtalet även när det kom kvistar som skulle kunna ge motstånd.

Maskinen är från sjuttiotalet. En fyrtioåring helt i metall. Inte en plastdetalj!

För att justera tjockleken på planhyvlingen lyfter men lite på utmatningsbordet och vevar med den svarta veven. Den svarta veven fattades visserligen men det går alldeles utmärkt med en 8 mm lednyckel med 12-kantsfattning i stället.

Dokumentationen är som synes på franska så vår vän Guillaume kanske måste komma till undsättning så småningom. Om den skulle krångla, vilket just nu känns avlägset!

Något fler potatisar

För ett år sedan  skrev vi ett inlägg kallat Sättpotatis i hink. Det var det första lilla steget för att få fler potatisar av några udda sorter som vi hade fått från NordGen. Vi fick två-tre små potatisar av varje sort. De förökade sig i hinkar och övervintrades i matkällaren. I år så gjorde vi om hela proceduren med skillnaden att det var för många potatisar för hinkar så det fick bli halva småtunnor, två per sort. En handfull potatis i varje tunna.

Förra sommaren blev det en hel del panikvattningar när potatisplantorna började sloka. I år ville vi spara lite tid och lite panik, så vi satte dem på nordostsidan av wwoofhuset. De två tunnorna till vänster är Tylva, sedan kommer två med Röda krokar. Tunna 5 och 6 är Gula islenskar och de sista två är Tärendö Karl Krekula.

Bilden är tagen i mitten av augusti och visar en del intressanta saker. Först och främst, det gick utmärkt att ha dem så att de bara får lite morgonsol. Vi behövde bara vattna tre-fyra gånger på hela sommaren vilket var en stor lättnad. Det är fullt upp med de ordinarie odlingarna under torrperioder och då är det lätt hänt att de här potatisarna torkar ihjäl, men nordost fungerade bra.

En annan sak är att tunnorna fick olika mycket hästgödsel  från början. Mörkgröna plantor har fått mycket och det ljusgröna har fått lite. Snyggt experiment, även om det var oavsiktligt.

Till sist kan man se att Tärendö Karl Krekula var de som dukade under först för bladmögel.

En månad senare såg det ut så här.

Alla har gett upp. Bladmöglet hade drabbat dem olika hårt, en del såg ut att helt enkelt ha höstvissnat. Det var lite dumt att vänta så länge innan skörd men så blir det ibland.

Trots att Tärendö Karl Krekula dukade under först var det Gula Islenskar som hade drabbats mest av skorv som, om vi inte fattat saken fel, är en följd av bladmögel som vandrat ner till knölarna.

De andra tre sorterna har klarat sig bättre. Nästa år har vi tillräckligt många potatis för att sätta korta rader. Om vi sköter om dem bra kanske vi till och med kan få provsmaka dem också.

 

Hönsflytt och ankflykt

Dagen inleddes med att en regnfront kom från väster och mötte gryningssolen. Regnbågen var ljusstark och mobilkameran gick varm.

Sedan var det dags att släppa ut ankorna. Som vanligt flög de de fyra metrarna till sin lilla damm.

Hönshuset har äntligen blivit klart och det var dags att flytta in de unga hönorna. Vi har nämligen fått problem med en hök som tar hönor. Förutom att det är synd om hönsen så är det ingen vidare ekonomi i det upplägget, så det känns bra att vi äntligen får in hönsen med en skyddad utegård.

Under tiden vi backar in husvagnen mot ingången till hönshuset ser vi plötsligt tre vita prickar flyga söderut. Ankorna som inte rört sig mer än tio meter från dammen tyckte att det var dags att se sig om i världen. Det gick inte att avbryta mitt i hönsflytten men när väl hönorna var inne i den nygamla hönsgården var det dags att leta upp ankorna. Regnet hade anlänt med besked och vi var tacksamma över att ankorna var vita. En brun-svart.spräcklig hade blivit osynlig i regnet.

De första två hade inte orkat flyga långt och snart var de instängda i ankhuset. Nummer tre hade flugit nästan ända ner till asfaltvägen, men var fanns resten?

Kanske är vita ankor färgblinda? Två av dem hade i alla fall stämt träff med grannens flamingor.

Under ganska lång tid har vi inte vetat vilka som var honor och vilka som var hanar men för ett par tre veckor sedan hade hanarnas stjärtfjäder fått en prydlig lite lock. Så nu har vi lärt oss när det är dags att vingklippa dem…

Vi klippte av de yttre delarna av fjädrarna på högra vingens ytterdel. Efter varje anka som klipptes så fick de provflyga till dammen. André hjälpte dem att komma iväg. Den första flög alldeles för bra så vi klippte mer på nästa. Den flög också bra men landade lite klumpigare i dammen. Så vi klippte mer för varje anka och de landade med allt större plask. Kanske skulle vi ha klippt mer på alla men vi tänker oss att de inte är så sugna på att flyga långt om det är jobbigt och om de måste kompensera för att inte svänga åt höger hela tiden.

De sjätte ankan är inte hittad än. Vi har letat i bil och till fots men den håller sig undan än så länge. Hoppas att den hittar tillbaka i morgon innan räven tar den. Förra gången vi hade ankor vingklippte vi dem inte. Då tog räven dem när de gav sig av på utflykt så därför vill vi ha dem hemma.

Invintring i bigården

Mot slutet av sommaren så har bina svårare att hitta nektar. De arbetar säkert lika hårt som tidigare men de flesta nektargivande blommorna har slutat att ge något. Eftersom de inte längre fyller sina vaxkakor med honung är det lika bra att invintra dem innan de äter upp sitt honungsförråd och börjar svälta.

Invintringen börjar när den sista honungsskörden sker. Alla ramar och lådor som inte behövs för övervintringen plockas bort. När bina blir av med sin honung blir de lite stressade. Även de bin som i normala fall är snälla kan sticka när det gäller att försvara samhällets honungslager inför vintern. Om de blir av med sin honung så kommer samhället att gå under så under hösten det kan vara rationellt att offra sitt liv för att hålla honungstjuvar borta. Därför brukar vi lämna en del honung tillsammans med de sista bina som ska kläckas.

Vi invintrar på två lådor för att ge lite luft och utrymme och i lådorna finns ramar med vax. I vaxet i ramarna finns en blandning av yngel som ska kläckas, honung, bibröd (Pollen blandat med honung), och tomma ramar. Tidigare brukade vi invintra bina på valsade vaxkakor som bina fick bygga ut. Då var tanken att de slipper en del sjukdomar och svampsporer som finns i de gamla ramarna om de börjar om varje höst med nytt vax. Nu tänker vi lite annorlunda. Det finns ett helt ekosystem i en bikupa och det finns nog anledning att använda gammalt vax med allt som finns i det. Om inte  människor lägger sig i så byter inte bina sitt vax över huvud taget.

I samband med att den sista honungen hämtas är det lika bra att sätta dit foderlådorna. I vanliga fall är det lika bra att börja att ge dem sockerlösning direkt men i år tillkom ett moment. Kuporna står på gamla lastpallar eller direkt på berget. Det har inte varit planerat utan bara blivit så. De som står direkt på berget är för känsliga för snö, det räcker med ett par decimeter för att täcka flustret och ventilationen där bak och då kan de kvävas. Inte bra. Lastpallarna är någon sorts engångspallar som snabbt förvandlas till mull eller vad man ska kalla det. Om det finns 60 kg honung en meter upp (inte ofta men det förkommer) så skulle en rutten pall kunna orsaka att kupan välter och samhället blir utsatt för röveri av grannsamhällena. I den hysteri som blir följden kommer vissa bin att bryta sig in i andra samhällen och stjäla även deras honung. För att knäcka försvarsviljan dödas ibland drottningen så det finns goda skäl att inte ha ett ruttet fundament för en bikupa.

Eftersom varje samhälle ska fylla på med 30 kg sockerlösning så är det enklare att lyfta kuporna till de nya bänkarna innan de får socker än efter.

Så här ser nya kupbänkarna ut. Enklast möjliga. Materialet är ek, 50×50. Det enda viktiga måttet är att det ska vara 33 cm mellan de två utsidorna av de långa reglarna. Det är för att passa de bottnar vi använder.

De två fötterna sticker ut lagom mycket hoppas vi. De ska ge stabilitet men inte vara i vägen. I mitten av de två fötterna finns en metallbygel för att hålla spännbandet. Då slipper det vara under fötterna och slitas mot marken. Byglarna kommer från en kasserad studsmatta.

Så här ser det ut när de fyra första bänkarna var på plats. Kuporna står lägre än många andra men vi har dem bara 100 meter hemifrån så om det kommer mycket snö får vi ta hand om det. Vi har tidigare använt bänkar med tre kupor men mittkupan är inte lika lättarbetad som de två andra så vi kör med två kupor per bänk. Ett litet avstånd mellan kuporna för att kunna ställa ner lock eller täckglas behövs också, kanske 15-20 cm.

Ytan bakom kuporna är viktig. Det är här man befinner sig och det är bra om det inte är för trångt eller ojämnt. På bilden kan man se bottnarnas form som gör att det bör vara ett visst avstånd mellan reglarna. Man kan också se den perforerade plåten som täcker bottnens hela baksida. Finessen med plåten är dels att den ska ventilera kupan men framför allt så är den plåten det kallaste ytan i den välisolerade kupan. Det gör att fukten från binas utandningsluft kondenseras på plåten och kan hämtas av bina. Då behöver de inte flyga och hämta vatten lika ofta. Förmodligen är det av samma skäl som de täcker kupans insida med ett tunt lager propolis. Det gör att ångan kondenserar lättare, särskilt på trä.

När bänkarna är på plats är det dags att ge dem vinterfoder. Som ersättning för honungen får de socker i form av mättad lösning. Lådan är för låg för att man ska kunna ge allt socker på en gång så vi ger dem fodret i två omgångar.  Nio kg socker upplöst i sex liter vatten per gång. Efter tre dagar hade bina hämtad ner första omgången till kupan och sedan fick de resten.

Den genomskinliga plasten till vänster täcker binas gång upp till fodret.

Förr brukade man ge bina 12 kg socker per samhälle men nu ger de flesta 16-20 kg. Dels har förmodligen socker blivit billigare jämfört med honung men det finns även en annan anledning. På halmkupornas tid var det viktigt att bina skulle svärma mycket. Man behövde nya samhällen som ersättning för de man hämtade honung från eftersom man dödade hela samhället med svavelrök för att kunna ta honungen. Numera vill vi ha så lite svärmningar som möjligt så avelsarbetet går till stor del ut på att få fram snälla och svärmtröga bin. Då blir samhällena större vilket i sin tur gör att mängden vinterfoder ökar.

Egentligen känns det inte bra med socker. När man pratar med biodlare finns det många som hävdar att fler samhällen överlever vintern om de får socker i stället för honung. Orsaken skulle vara att de får i sig mindre av de ämnen som gör att de behöver bajsa än om de äter honung. Bina håller sig hela vintern och flyger ut för att bajsa i mars när det blivit tillräckligt varmt men om bina börjar bajsa inne så sprids sjukdomar och samhället ligger illa till.

Det kan vara sant att bina övervintrar bättre på socker, men det kan också vara en myt. Det finns mängder av myter inom biodlingskretsar. En del har säkerligen faktagrund men många har det inte. Att bin skulle må bättre av socker än av honung låter märkligt. När det gäller ljunghonung så är den tydligen så speciell att bina har svårt att övervintra på den men med vanlig honung borde det gå bra. Socker kostar under 10 kr per kilo och honungen är värd mer än 10 gånger så mycket. Det kanske bidrar till att hålla myten levande?

Så småningom skulle vi vilja prova att låta bina övervintra på honung. Det skulle ge mindre skörd men det skulle även ge mindre arbete. Och kanske skulle bina få leva lite mer på sitt naturliga sätt.

Bastu

Vi har haft planer på att bygga en bastu ända sedan vi flyttade hit. För ett år sedan blev planerna konkreta i form av en arbetsbod som vi lade om taket på. Konverteringen till bastu drog dock ut på tiden. Veckor blev till månader och trots att vi hade ganska fina ritningar kom inte bygget igång. Delvis för att bästa arbetsgången är att skaffa aggregatet först och sedan bygga bastun efter alla konstens regler kring det. Det blev inte inköpt något aggregat och tiden gick.

Så en dag när jag (Jonas) stod i duschen fick Ylva syn på en annons.

Annonsen löd:
Vedeldad bastu, utvändigt mått 200 x 290 cm. Plats för 2 personer. Pris 4.700:-
OBS! Lånad mail, ENDAST telefonsamtal!

Fick duscha snabbt och ringde en halvtimma efter att annonsen lagts ut. Samma kväll åkte jag till Viskafors för att titta på den. Det kändes som att det var lika bra att komma till skott eftersom det var fint väder men  ändå inte mycket att jobba med ute efter mörkrets inbrott. Jag kom överens med Alf och det blev affär. En vecka senare, på torsdagen, var det dags att hämta den. Det har varit en lite snårig vecka och efter en mycket trevlig bröllopsmiddag på onsdagen så blev det kvällsgrävning i lampans sken. Kanske lite i senaste laget men efter en sommar glömmer man lätt att kvällsljuset inte är detsamma som det var i juni. Det är svårt att gräva och lägga lecablock i våg i skenet av bygglampa.

Som tur var så blev Kran-Uffe försenad på torsdagen så jag hann justera plintarna i dagsljus.

Kran-Uffe från Långared har den bil som krävs för jobbet. Här svävar bastun på väg mot bilen i Viskafors.

Efter en timmas transport nådde ekipaget Östäng.

Kranen är, som man kan ana, mycket stark och når maximalt 34 meter men vid full längd kan den bara lyfta 500 kg. Det är svårt att gissa sig till hur långt kranen kan nå med en bastu som man inte vet vikten på. Bastun vägde 2,5 ton (bland annat för att det är betonggolv) så det var tur att allt klaffade eftersom bilen inte kunde komma mycket närmare än så här. Hur vi vet vikten? Kranbilen är specialist och verkligen kompetent. Om en bil nu kan vara det.

På plats med skorstenen återmonterad. Att anlita en kranbil i den här klassen kostar 1200 kr per timma plus moms. Vi vet ännu inte hur många timmar vi kommer att debiteras men transporten kommer att kosta mer än bastun. Hur som helst, nu har vi en bastu!

En och en halv timma efter att bastun landat på sina plintar var den uppvärmd för ett första bastubad i augustiskymningen. Bastun har mängder av skavanker och är skev både här och där men den kommer snabbt upp i lagom temperatur och duger för att pigga upp i vintermörkret. Våra stela muskler kommer att gilla den!

Detta betyder att vi plötsligt har en ”cirkusvagn” över. Istället för att konverteras till en bastu kommer det att bli ytterligare en wwoofbostad inför nästa säsong så vi slipper tacka nej till så många wwoofare.

Kalkad gavel

Idag påbörjade vi ett arbete som har hägrat ända sedan vi flyttade in, att få färg på betongen. Den som kommer till gårdsplanen ser både mangårdsbyggnaden och diverse uthus och projekt men det som syns mest är ladugårdens gavel. Den är stor, hög och bred Den dominerar gårdsplanen fullständigt. Den övre delen av gaveln har fått ny rödfärg men den undre ser bistert betong-grå ut.

Fähuset är byggt med hålsten av betong. Utsidan av stenarna är lite kullrig för att ge ett rustikt utseende. Det fanns retro redan på 1930-talet!

Vi har inte sett några färgrester så det verkar som att tidigare ägare valt att ha betongen omålad. Det är smart eftersom det som inte är målat aldrig behöver målas om. Men vi ville inte vara smarta på det sättet. Vår plan är i stället att gaveln dels ska se snygg ut, men även att den ska bidra till att lysa upp gårdsplanen.

En bidragande orsak till att det var läge att ta itu med gaveln var att wwoofaren André tog sig för att göra om den lilla gräsplätten till grus. Det skulle sitta fint med ett par parkeringsplatser till, särskilt till gårdsbutikens kunder. Med det låg en sten som bara stack upp lite. Bara tre centimeter, men den skulle bort. Det gick åt en traktor och en hel del envishet men nu ligger den vid lagårdshörnet.

Gatlampan uppe till höger på den översta bilden är en kvicksilverlampa som ger mycket ljus. Problemet med den är att den är riktad mot alla som kan behöva ljuset och bländar dem. Lamptypen är den gamla klassiska armaturen med kjol och den går det inte att helt undvika bländning med hur man än riktar den. Så vi har den avstängd om vi inte behöver meka med en bil på kvällen. Vi planerar att ha bländfria armaturer som belyser väggen och belyser vändplanen indirekt. Om en gårdsplan ska kännas välkomnande är det inte arbetsljus man ska ha utan ett varmt allmänljus som inte bländar. Kraftigare ljus får man enkelt med en strömbrytare och lämplig lampa.

Så vi satte igång. Målarkalken vi använde heter Hydraulit och den kan bara användas om det är mellan 10 och 20 grader i luften, ingen sol, inget regn. Det är en lång kravlista men idag passade det mesta in. Vi hade ett par stunder med sol men vi sprejade på med vatten så att kalken inte skulle torka för fort. Färgen är i pulverform så det blev till att blanda upp med vatten. Visa av tidigare arbeten med egentillverkad linoljefärg blandade vi bara in halva vätskemängden först för att få till en slät pasta. Sedan är det enkelt att späda under omrörning till en klumpfri färg.

”Kalken” är egentligen ingen bra beteckning. Hydraulit är mer åt cementhållet än kalkhållet men cement ger associationer till betongbroar så vi kallar det för kalkfärg ändå, av gammal vana. Vi har använt riktig kalkfärg tidigare. Den täckte dåligt men det kunde kompenseras med att måla sju-åtta gånger. När vi väl kom till Nääs byggnadsvårdsbutik så fick vi träffa en äkta kalkfärgsnörd. Han förklarade att det är stor skillnad på att måla på kalkbaserat och cementbaserat underlag. Även om kalk och cement har samma ursprung så bränns de på olika sätt vilket ger olika kemiska egenskaper. Han förklarade att vi skulle ha Hydraulit och det kommer att räcka med två strykningar.

Den som har långt till Nääs kan titta in på Målarkalks hemsida.

Efter borstning, vattning, målning och lite vattning igen så såg det ut så här. Väggen är fortfarande fuktig så den kommer att bli vitare i morgon. Och dessutom ska den få ett lager målarkalk (eller mer korrekt, målarcement) till. Det borde fungera som ljusspridare.

Ni med god fantasi kan föreställa er slutresultatet med svarta järnfönster, vit vägg och belysning. Ni andra får vänta tills vi är klara.

Inläggets titel är också fel. Det borde heta ”Cementad gavel” med det låter ju inte klokt. ”Kalkad gavel” får duga.

Nytt elstängselaggregat

Vi har sedan tidigare tre aggregat med olika egenskaper. Vi har ett litet som vi köpte för att det var billigast och funkade för grishagen. Grisar är så känsliga att låg effekt räcker gott. Sedan har vi ett som går på 12 volt. Det använde vi till fåren förra året när de strip-betade vallar. Vi flyttade hagen varannan till var tredje dag och aggregatet med batteri fick följa med. Det blev en del kånkande, men det fungerade bra och kanske slapp vi få in parasiter eftersom det dröjde några veckor innan fåren kom tillbaka till samma plätt. Till sist har vi ett ”allmänt” aggregat som vi har använt till fårens vinterhage och till den stora beteshagen med Richards kvigor under sommaren.

Först lite teori. Elstängselaggregat skapar strömpulser som varar i en hundradels sekund. Om staketet har perfekt kontakt mellan alla trådar och ingen som helst kontakt med marken håller pulserna en spänning på några tusen volt, t.ex. 8000V. Om gräs och sly ligger mot trådarna kommer spänningen att sjunka eftersom strömmen ”läcker” till marken. Tanken är att ett djur som vidrör eltråden leder strömmen till marken och det känns obehagligt. För att det hela ska fungera ska aggregatet även vara kopplat till marken via en jordledning som är kopplat till ett eller flera jordspett. Om marken är torr eller frusen fungerar jordningen sämre och mindre energi förs genom djuret, dvs risken att elstängslet inte fungerar är större vid torka och på vintern. Som under många fysiklektioner kan vi sammanfatta det hela med att om elstängslet ska fungera så måste det finnas en sluten krets. Aggregat-stängsel-djur-mark-jordspett-aggregat.

Effekten (eller om man ska vara fysiklärarnoga) energin som anger hur starka strömstötar ett aggregat ger, mäts i Joule. Siffrorna för olika aggregat är kanske inte jämförbara eftersom man numera anger två olika energimängder hos ett aggregat. Den lagrade energin och den utgående.
Vårat minsta aggregat, Olli 100, har 1,5 J lagrad energi och 1,0 J utgående.
Det kraftigare aggregatet heter Olli 600. Det har 6,0 J lagrad och 3,7 J utgående energi.
Det mobila aggregatet för batteridrift är ett AKO AN 3100. Det har 4,6 J lagrad och 3,1 J utgående energi.

Men nu var läget lite annorlunda. Skogsträdgården behöver skyddas mot vildsvin med eltrådar men är så långt från något eluttag att 12V-aggregatet får placeras där. Kanske året runt. Det lilla aggregatet har inte längre någon given användning eftersom vi inte har grisar men vi har tillfälligt använt det till en av hönshagarna. Det är kanske för klent för att skrämma rävar, men det var ju bara tillfälligt. Det tredje aggregatet har fått tjänst som vildsvinsväktare kring äppelodlingen.

Så vi saknade ett aggregat för det stora betet. Tre saker gjorde att det krävdes ett aggregat med lite extra knuff i. Dels är det en ganska stor hage, knappt fem hektar, med en dryg kilometer stängsel. Sedan skulle fåren beta tillsammans med Richards kvigor. Får kan vara lika svåra att stängsla in som kor är lätta. Fårens päls fungerar alldeles för bra som elektrisk isolering så det behövs kraftigare stötar för får än för kor. Till sist har vi kopplat på andra hagar som är i kontakt med den stora hagen. De är inte alltid inkopplade men när de är det så ökar längden på stängslet ytterligare.

När man läser om vilka prestanda olika aggregat har så slås man av hur långa stängsel de kan klara av. Enligt medföljande info ska vårt minsta aggregat klara upp till 15 km stängsel. Man ska visserligen dividera med antalet trådar, men det är ändå en fantasisiffra. Kanske i en halvöken men inte hos oss med vår extrema tillväxt under den ganska korta snabbväxarsäsongen under vår och försommar.

Vi har hört och läst om att kraftiga aggregat kan bränna av måttliga mängder gräs eller i alla fall få dem att vissna. Det låter ju lockande men samtidigt är det obehagligt med kraftiga aggregat om något djur fastnar i tråd eller nät. Men nu finns lite ny teknik som tvingats fram av ”Europeiska standarden EN60335-2-76 A12:2010”. De nya reglerna sätter lägre gränser för den maximala energin i pulsen och framför allt energimängden vid minskat motstånd som när en människa fastnar under en stängseltråd. Den som vill veta mer kan hämta Elsäkerhetsverkets PDF ”Rovdjursavvisande elstängsel”.

De nya aggregaten inte längre bara en låda med transformator och kondensatorer utan har en processor som styr strömmen. Det gör att de använder mindre energi men också att de kan visa hur statusen är på stängsel och jordning. Vårt nya aggregat har två displayer som syns tydligt och till och med är upplysta så att de syns bra i mörker. De båda cirklarna till höger om sifferfälten blinkar rött eller grönt vid varje puls vilket syns på lite längre avstånd.

Vi hade ett kort skyfall i förmiddags och ett par timmar senare såg det ut så här.

I vanliga fall brukar det vara runt 3,5 i ”OUT-rutan” och mellan ett och två i jordrutan men nu hade regnet försämrat värdena.  Två röda diodblinkningar vid varje puls… I vårt fall är det blandat för stängslet men blinkar oftast rött för jordning (bäst är 0,0 och det blinkar rött över 1,0) så vi måste fixa bättre jordning. Helst ska vi ha 20 stycken meterlånga jordspett med tre meters mellanrum, men det är svårt att få till. De ska dessutom vara sammankopplade på ett sätt som överlever nattpromenader, gräsklippare och trimmern. Kanske blir det så att vi gräver ner en lång liggande stång eller kabel.

Vi köpte ett LMS 23020 hos Granngården. Lagrad energi är 20,0 J och utgående energi är 14,8 J. Enligt tillverkaren ska det klara nio mil stängseltråd. Det kommer vi aldrig upp till men en bidragande orsak var att vi hittade ett aggregat där kretskortet finns som reservdel men det har även andra fördelar. Den gula inkopplingen har reducerad effekt och kan användas till grisar eller småhagar. Elektroniken kan skilja på när växtligheten långsamt försämrar och när en människa eller djur fastnar. Vid växtlighet ökas energin och vid människa/djur så sänks den och ett alarm sätter igång. Så vi hoppas att vi har köpt något som är dyrt men bra.

Äldre inlägg

© 2017 Östängs gård

Tema av Anders NorenUpp ↑