Östängs gård

En gård för omställning

Författare: jonas (sida 1 av 11)

Holkkontroll

När vi tog över gården fanns det ungefär ett dussin starholkar på uthusen. Varje vår har vi varit bortskämda med att stararna kommer och spelar och tjattrar. Några veckor senare stressar de till holkarna med maskar och larver hängande från näbbarna. Den som passerar under en holk uppmanas högljutt av ungarna i holken att komma med mat. Nu på stubben!

Det är väldigt trevligt med stararnas korta och hektiska närvaro. Så fort vi börjar bli vana vid dem har ungarna blivit flygfärdiga och plötsligt lugnar det ner sig lite över gårdsplanen.

Någon vecka senare kommer tornseglarna svepande med sina typiska skrik. Eftersom de lever på flygande insekter kan de inte komma innan myggor, flugor och annat bevingat har kläckts. Tornseglarna flyttar in i starholkarna och efter ett par veckor hörs en annan sorts fågelungeläte från holkarna. Det är fantastiskt att ha tornseglarna svischande över våra huvuden och höra hur de landar i holken med en smäll.

Våra uthus har inga tegeltak. Hade det funnits tegeltak, gärna med enkupigt tegel, hade tornseglarna förmodligen häckat under takpannor men nu får de hålla tillgodo med starholkarna. Vi har två nybyggda tornseglarholkar som ingen flyttat in i ännu. Långa och låga med öppningen nära golvet så att ungarna ska kunna ta sig ut.

Under vintern har en misstanke legat och grott. Tänk om det är så att tornseglarnas ungar inte kan klättra ur holken när det är dags att flyga? Starungarna kan förmodligen flaxa upp till hålet men tornseglare kan väl inte ens fälla ut vingarna i en starholk? De kanske dör en sorglig död i redet medan föräldrarna tvingas flyga söderut när insektsommaren är över? Om det var så kanske stararna städar ut de döda tornseglarna när de flyttar in året därpå. Detta kändes inte bra så det bara att åka till Biltema. Där säljer de en inspektionsspegel för en rimlig peng.

Den har en fiffig dubbel-led och är dessutom utdragbar.

Upp med stegen intill en av de två holkar vi med säkerhet visste var bebodda av både starar och tornseglare förra året. Ingen av holkarna går att öppna, därav inköpet av en inspektionsspegel.

Sedan var det bara att ta fram mobilen för att försöka ta kort på spegeln.

Det var inte enkelt men efter ett par försök så blev det en bild.

Det gick att se botten av holken. Gamla fjädrar och annat äckel, men inga tornseglarlik!

Efter ett tag upptäckte jag att det gick att skjuta in mobilens hörn och ta ett kort nedåt med blixt. Enklare och tydligare.

Båda holkarna var påtagligt ofräscha men ungarna verkar ha kunnat klättra ut och flyga med sina föräldrar. Kanske kommer stararna att städa ur holkarna innan de lägger ägg? Eller så bryr de sig inte utan gör det så hemtrevligt det går bland bajskulor och trasiga fjädrar.

I förrgår dök de första stararna upp. Sedan dess har de hållit sig borta på grund av sur-väder, men de är snart tillbaka under några hektiska veckor och det ska bli lika trevligt som vanligt!

Hålbom

För ett par år sedan köpte vi en hålbom till traktorn. Vad den skulle användas till minns jag inte men det fungerade inte, så den blev liggande. Fram till förra veckan. Efter en extra jobbig upplevelse med att backa in skogskärran mellan två granar så trillade polletten ner och hålbomen plockades fram.

Hålbommen är blank och fin. Resten ser ut som det gör på gamla traktorer. Lite rost, mycket järn, gammal färg och lite alger. Bommen sitter mellan trepunktlyftens dragarmar. Det finns några olika storlekar för trepunkten. Gamla Grållen hade kategori 1, vår Ferguson 165 har kategori 2 och modernare traktorer har kategori 3. kanske finns det kategori 4 numera? Inom en kategori är alla sprintar, hål och kulleder av vissa mått. Bra tänkt.

På bilden syns att snökedjorna har sett sina bästa dagar. Nödlagningar med extra kätting och en drös med shackel håller ihop det hela men inte är det snyggt. Men vedlasset kom upp för lilla branta backen med hjälp av dem så vi ska inte klaga. Det var lögn att komma upp utan kedjor så det var bara att lasta kedjorna i en skottkärra. Sen gick det. (Med nöd och näppe…)

Kärran satt tidigare kopplad med det som brukar kallas för lantbruksdrag. På traktorn mellan dragarmarna sitter en ståltunga med ett hål i. På vagnen sitter två tungor över varandra, även de har hål. En sprint genom de tre hålen håller normalt fast kärran vid traktorn.

Det har varit två problem med den ursprungliga kopplingen. Det ena är att vagnens mittbalk har tagit i däcken vid kraftiga svängar. Det är inte ofta som den sortens manöver behövs, men i alla fall. Det stör när det inte går att svänga som planerat.

Det andra problemet är att det varit svårt att backa. Det låter kanske underligt men det har att göra med att den ursprungliga kopplingen sitter så nära traktorns bakaxel. Vid backning så händer det mycket lite i sidled vid kopplingen även om traktorn svänger ganska mycket.

Hålbommen gör att vagnen kommer längre bak vilket gör att den inte tar i hjulen även om man svänger mycket.

Nu har hålbommen varit med om några resor inom vedproduktionen och det har fungerat riktigt bra. Det är naturligtvis viktigt att dragarmarna sitter fixerade i sidled och eftersom våra armar glappar lite här och där så tappas en del av precisionen vid backningar men det är i alla fall mycket bättre än tidigare. Ett bra köp som bara skulle hitta sin uppgift!

Ällingar – The movie

De är små men förmodligen har de vuxit för de äter med god aptit. Eller, vi vet ju inte hur mycket av maten som hamnar i magarna. Det vi ser är den mat som hamnar på lådans väggar. De tar mat i munnen och sedan skakar de kraftigt på huvudet. Det stänker åt alla håll. Det mesta hamnar på väggarna men en del hamnar på syskonen. De är oftast fläckiga av mat men nu har de börjat att putsa sig energiskt. Mer energiskt än effektivt.

Lådan var ren några timmar tidigare. Det som syns är motsatta sidan mot där maten står, ändå har det hunnit att bli ganska fläckigt. Värmelampan ger ett konstigt ljus men behövs för att de ska hålla värmen i brist på ankmamma. Som de säger i Göteborg: En go´gäng de där!

Ällingar

Eller ankungar som de oftast kallas numera. Vår lilla ankflock består av två vita systrar och ett mörkt par som inte är nära släkt med varandra. De verkar trivas tillsammans och vid juletid började de plötsligt lägga ägg. De är inte som moderna höns som lägger ägg nästan hela året utan bara under den period då det passar bra. Vilket vi tänkte skulle vara våren. Men det tyckte inte ankorna. Till en början låg det ägg lite här och där i redet men efter ett par veckor så valdes några ägg ut och hamnade i ett rede. De andra nio fick ligga kvar längs väggarna. Den mörka honan har varit mest aktiv med att ruva men minst en av de vita har deltagit. De är så lika varandra… kanske har båda vita ruvat? Även hannen, eller ”draken” som det hette förr har varit med om att ruva.

Vi har inte riktigt trott på projektet med att ruva ankägg med is på golvet och allmänt kallt och ruggigt, så vi var inte riktigt redo när det pep i ankburen. Sex ankungar hade kläckts. En hade tyvärr trillat ner och dött men fem fanns kvar.

Snabbt fick vi fixa en lite barnavdelning på golvet. Värmelampa och lite halm borde öka överlevnadschanserna. Vi gjorde i ordning en plastback med halm, vattenskål och äggula utblandad med vatten. Ankmamman och ällingarna flyttades ner i den och värmelampan sattes på lagom avstånd. Alla fem verkade pigga och vi lämnade dem där med sin mamma. Enligt en vän som är duktig på ankor bör vi ge dem äggula och startfoder uppblött i vatten. Vi hade inte något startfoder utan fick åka in till Backlunds och handla. Det visar sig att de gillar äggula men ratar startfodret så när de överlevt några dygn får vi nog börja blanda ut äggulan så att de vänjer sig vid startfodret.

Nästa dag när vi kom ut hade ankmamman återgått till sina vuxna kamrater och ankungarna var ensamma i sin låda. Vi försökte lyfta i mamman flera gånger men hon vägrade. Då försökte vi med en av de andra honorna men utan att lyckas. När vi kom ut nästa gång var de fortfarande ensamma och en av dem hade badat i vattenskålen och var blöt och nedkyld. Vi fick ta in den och värma upp den med hårblåsen. Den repade sig förvånandsvärt snabbt så vi kunde sätta ut den igen.

Idag på morgonen mådde alla bra och vi åkte till jobbet efter att ha gett dem mat. Lite oroligt kändes det så jag åkte hem tidigare för att titta till dem. Fortfarande inte någon ankmamma som verkade bry sig och två ankungar var rejält medtagna. de var kalla och blöta vilket gjorde att vi bestämde oss för att ta in allihop i köket och stänga till så inte katterna kan kalasa på ankungar. En av de våta visade sig hämta sig rätt så snabbt när den kom in i värmen och kunde återvända till de andra. Den svagaste däremot var illa däran och det var tufft att se.

Den kunde inte stå upp utan trillade omkull hela tiden. Hårfön och handduk under en halvtimmes tid gjorde att den så småningom hämtade sig och till slut fick vi i den lite uppblött äggula. Vi värmde den en stund till och satte sedan tillbaka den till de andra. Nu är den lika pigg som sina syskonoch fnattar omkring i lådan. Eftersom de gärna fnattar omkring även i mat- och vattenskålarna vågar vi inte sätta ut dem i ladugården igen.

Dålig idé att kläcka fram ankungar mitt i vintern men eftersom vi inte styr över det så får vi göra det bästa av situationen. Nu får ankungarna bo i köket i värmen så får vi se vad det blir av dem så småningom. Söta är de i alla fall.

Fotogenprylar Del 5

Del 5 av 5

Sista delen handlar om två typer av fotogenprylar som vi inte har så många av, blåslampor och värmare.

Den här snyggingen är en blåslampa av fabrikat Radius. Om jag minns rätt så bildades märket Radius under en strejk på Primus fabrik. När tiden gick och det blev för tråkigt så hittade strejkande arbetare på nya produkter och sålde dem under namnet Radius. Det var ganska länge sedan och det gick tydligen att göra så. Radius blev kvar och blev en framgångsrik konkurrent till Primus och de andra.

Observera att T-spriten som ska förvärma ska hällas i försänkningen högst upp på tanken. Inget separat kar. En sak mindre som kan gå sönder.

Samma Radius till vänster. Den högra är en lite kraftigare brännare av fabrikat Sievert.

Den är gjord för att gå på bensin i stället för fotogen vilket är lite läskigt. Trots det krävs fortfarande ett kar för förvärmningen. Pumpen på Sievert-brännaren är pampig. Lodrät och med räfflor som påminner om antika kolonner. Den här använder vi inte så ofta, om man säger så.

De här värmarna har vi däremot använt en hel del. Det är fotogenvärmare som är uppbyggda som fotogenlampor med rund veke. Skillnaden är att veken är betydligt större och att ljuset blir till värme.

Den röda är ett loppisfynd. Den typen av värmare är enkel att komma över och går att få för småpengar. Den är tillverkad i Taiwan och den fungerar men inte mer. Alla material är klenast och billigast möjliga och den åldras inte med värdighet. Flagnat krom, rost och ett allmänt intryck av förfall.

Det går inte heller att lita helt på tippskyddet. Det är den metallfärgade cylindern som står upp ovanför den vita spaken. Tanken är att den ska vicka om värmaren välter och då ska värmaren stängas av. Det fungerar kanske men jag litar inte helt på den. Så den är nog långsamt på väg till tippen.

Båda värmarna har en effekt på ca 2000W, alltså som två vanliga elelement.

Den andra brännaren är lika cool som den första är ocool. Färgen kan nog kallas för vanilj. Det är en Pod som är tillverkad i Sverige. Det märks på flera sätt. Dels för att informationen ser annorlunda ut. Den taiwanesiska har en enda etikett som berättar om tekniska data, tillverkningsår och vem som importerat den till Sverige.

På den svenska finns det mer information. Det mesta är säkerhetsrelaterat. Naturligtvis.

Olika traditioner när det gäller information. Till och med instruktion om hur lågan ska se ut sitter på den svenska värmaren och det är en god tanke. Hur många har med sig manualen till en flera år gammal manick som snabbt ska igång för att få upp värmen?

Poden är genomtänkt på flera sätt. Toppen av gallret går att lyfta av så att den bruna plattan går att använda som värmeplatta. Den går att öppna så att hela förbränningsutrymmet går att nå. Tippskyddet har en betydligt större och tyngre vikt som fungerar i alla väder. Dessutom så är den byggd för att hålla. Materialen är valda för lång livslängd, inte enbart för att minska kostnaderna för produktionen. Just den här manicken var den sista i en järnhandel som skulle slå igen. Nyskick till begagnatpris.

Den finns även i ett vattenkylt utförande för att installeras som värmekälla för centralvärme i båtar.

Till sist

Fotogenmanickerna som vi har visat upp är till viss del föråldrade. När det gäller de enkla fotogenlamporna så används de som stämningssättare och nödljus men knappast som läsbelysning. Pumplamporna kan mycket väl användas men proceduren för att starta dem gör att de i praktiken är ersatta av LED-lampor som med tiden har fått hög effekt trots måttlig batteriförbrukning. Den som har ett hus utan el skulle kunna ta en titt på Aladdins mantellampor. Bra ljus utan buller eller batteriångest. En dunk fotogen kan förvaras i åratal i väntan på i väntan på att få stå till tjänst.

Blåslamporna har till största delen blivit samlarobjekt. Det är enklare att dra igång en gasolbrännare vid de tillfällen det behövs lite högre temperaturer. Annat är det med värmarna. De fungerar utmärkt även idag och de borde finnas i fler hem i väntan på nästa vintriga strömavbrott.

När det gäller köken väljer nog de flesta att använda gasolkök eller trangiakök eftersom de är lättanvända. Engångsbehållare för gasol är vanligt numera vilket är ganska trist. Trangiakök går på T-sprit och har ganska låg effekt men duger till att laga mat på. Det låter heller inte lika hotfulla som fotogenkök gör. Trangiaköken skulle nästan ha kunnat vara med i de här blogginläggen men de kvalade inte in eftersom de är för tråkiga och fula.

Det finns en typ av kök som är direkta arvtagare till de kök som har beskrivits här. Ett heter Optimus Polaris.

Det kan eldas med gasol, tändargas, tändvätska, fotogen, bensin, diesel och flygplansfotogen. En grym manick. Tänk om den bara hade funnits i mässing!

Fotogenprylar Del 4

Det finns en typ av fotogenlampa som kombinerar det bästa från två världar. Den är nästan lika enkel i sin uppbyggnad som en klassisk fotogenlampa men den har samma klara, vita ljus som pumplamporna även om den lyser svagare än dem. Den heter Aladdin.

Detta är en Aladdin-lampa, Modell 23. Det är en fotogenlampa med rund veke med ett hög skorsten som är noggrant formad. Skorstenen skapar ett ordentligt drag vilket i sin tur ger så hög effekt att en nät-tratt, en så kallad mantel, börjar att glöda. Manteln är behandlad med samma kemikalier som pumplampornas strumpor och den ger ett kraftigt sken som sägs motsvara en glödlampa på 60-80 Watt. På bilden ovan har den oanvända manteln hamnat på sniskan.

Vår lampa är en hyllmodell som det går att sätta ett väggfäste på. Den är gjord i mässing som är klarlackad. Det ser snyggt ut på bild men i verkligheten ser det lite tråkigt ut. Det finns inga toningar, inga putsrester, bara lite damm som sitter lite ovanpå. Lackad mässing är inte alls lika snyggt som olackad. Putsfri är den förstås – men ändå. Det lär gå att åtgärda med hjälp av ammoniak. Då ska lacken försvinna och den äkta mässingslystern kan putsas fram.

Eftersom manteln står upp så behövs en liten metallställning för att det ska fungera. Tekniken med strumpa/mantel uppfanns för sent för att det skulle bli riktigt stort. Den första riktiga glödlampan fanns redan när en österrikare lyckades förbättra fotogenlampan med hjälp av sällsynta metaller på nät så det var bara på platser som saknade el som de användes.

Från Aladdins katalog 1924

Bildtexten talar om lycka trots att bilden visar människor som ser mer döda än levande ut. Hur som helst så har de en bra belysning på kvällskvisten med ett ljus som är betydligt vitare än det gula ljus som kommer från vanliga fotogenlampor. Manteln (och även strumpan) gör dessutom att förbränningen sker vid högre temperatur vilket minskar mängden sotpartiklar i rummet och att det inte luktar fotogenrök. Aladdinlamporna har betydligt lägre effekt än pumplampor men å andra sidan så brinner de helt tyst. Effekten är så pass hög att man får kisa med ögonen eller, trevligare, skaffa en snygg lampskärm. Vi har dock ingen sådan ännu.

Lånad bild på en Aladdinlampa i aluminium med en härlig grön lampskärm

Företaget Aladdin har funnits sedan 1908. Fabriken i USA drabbades så småningom av ett jordskred och förstördes fullständigt. Det fanns dock en mindre fabrik i England som fick ta över. Tradition är en naturlig del av ett sådant företag och som ett exempel så har standardmodellen ”Modell 23” tillverkats från 1969 till 2015. Efterträdaren med brännaren ”MaxBrite 500” är mycket lik men har bättre toleranser som ger jämnare låga.

Lamporna finns att köpa i Sverige, bland annat hos Fotogenlampor.se.

Fotogenprylar Del 3

Del 3 av 5

Charmigast av de fotogendrivna manickerna är nog stormlyktorna, eller pumplamporna som vissa kallar dem. Strumplampa funkar också. I engelskspråkiga trakter kallas de ” Pressurized kerosene lamps”, Trycksatta fotogenlampor. En bra benämning som inte fått fäste här.

Lampan ovan är en ganska gammal Primus med mjölkvitt glas. Modellen heter ”Primus No. 1020” och lyser med ”300 cp” vilket ska motsvara 300 stearinljus, Candela, om jag minns rätt. Det bör motsvara ca 250 W glödlampa. Det är mycket ljus. Det är en vanlig modell bland de äldre lamporna och var förmodligen en arbetshäst när det behövdes bra ljus i ladugården under vintern. Just det här exemplaret är lite svår att få att brinna rent. Inget stort problem eftersom alla delar kan bytas ut. Det är dock inget akut eftersom vi har flera liknande lampor.

Den här är en Optimus 200P. Det är en av de vanligaste lamporna för den som fyndar bland försvarets överskottsprylar. Det krävs dock lite extra tur för att få med en emaljerad lampskärm.

Den här typen av lampor fungerar enligt samma principer som fotogenköken. Det går utmärkt att släcka en brinnande tändsticka i fotogen trots att det är en brännbar vätska. Fotogen brinner bra men lite motvilligt vid normala temperaturer. Det är förmodligen därför som fotogenmanickerna blev populära. Hög effekt med någorlunda säkerhet. Det finns två sätt att få fotogen att brinna. Det ena är att använda en veke som hjälper till att förånga vätskan. Det är ju så som den vanliga fotogenlampan fungerar. Det andra är att hetta upp vätskan till antändningstemperatur och spruta ut små mängder som ånga. För att det ska fungera behöver det vara ett övertryck i tanken och därför har dessa kök, lampor och annat en luftpump.

Här är samma lampa tillsammans med en annan 200P. Båda lamporna är tillverkade av mässing men den till vänster är inte förnicklad. Mässingen ärgar med tiden men är enkel att putsa upp och blir då fantastiskt vacker. Mycket snyggare än föremål av mässing som är klarlackade för att man ska slippa att putsa. Klarlacken ger en död mässingslyster medan putsad mässing ger en levande lyster. Så är det, och det gör att det är värt besväret att putsa då och då. Jag tror att alla lampor av den här typen var förnicklade förr i tiden. Det var under senare tid som samma gamla modell såldes som retro utan förnickling.

Med lite tur på loppisen kan lampan vara oanvänd och i originalkartong

Det som får lamporna att lysa är strumpan, eller glödnätet som det egentligen heter. Det är en gles påse av obrännbart material som är belagd med ämnen som avger starkt ljus när fotogenen brinner. De finns i olika storlekar för att passa olika lampor. Bilden visar ett ganska gammalt glödnät. Kanske är den tillräckligt gammal för att vara belagt med radioaktivt Torium? Numera är glödnäten man köper inte radioaktiva.

Det fungerar inte bra med fel storlek på strumpan för den ska blåsas upp till lagom storlek av fotogenlågan vid första användningen. För liten strumpa blir uppblåst men lågan brinner en bit utanför strumpan så det bli dåligt ljus. För stor strumpa i förhållande till lampans munstycke och allmänna storlek fungerar inte heller. Då fylls inte strumpan och får fel form. Den stelnar nämligen efter inbränningen och blir då en stel hängande korv som bara glöder på vissa ställen.

Glödnätet är mjukt och smidigt innan det används första gången då det blir hårt och sprött Det kan användas många gånger men en inbränd strumpa är känslig för stötar. Den som vill flytta runt en lampa utan att behöva byta strumpa kan försöka att stadga strumpan med hårsprej som bränns bort när lampan tänds. Jag har provat med blandade resultat.

Samma Optimuslampa tillsammans med en lite större och nyare pjäs. Det är också en Optimus men på 500 cp vilket ger lika mycket ljus som en glödlampa på 400 W. Den saknar glas men det gör att det är enkelt att se det ganska stora oanvända glödnätet och snabbtändaren som gör att T-sprit inte krävs för att tända den.

Största nackdelen med den modernare lampan är att den till största delen är tillverkad av förkromat stål i stället för förnicklad mässing. Materialet klarar inte av hettan så de här årgångarna av lampor rostar. Trist.

Reservdelar är alltid bra att ha. Det smala kopparröret längst till höger suger upp fotogen från tanken. Ventilen med vredet reglerar effekten. Fotogenen tar ett varv genom loopen som omger brännaren för att värmas upp. Sedan sprutas den ut genom munstycket av mässing som sitter högst upp, det vill säga längst till vänster på rörkonstruktionen. Munstyckena har mycket små hål för att spruta ut en fotogendimma. De finns i olika storlekar som är anpassade för lampans effekt. Munstycket sätter ibland igen sig om fotogenen har skruffs i sig så det ingår några rensnålar till alla lampor. Vissa modeller har inbyggd rensnål inne röret som kommer upp vid ett visst läge på vredet. Fiffigt!

Även detta är en Optimus, en 930 på ca 300 cp. Det är en lite senare konstruktion som tyvärr har ”hatten” och några andra delar gjorda av stål i stället för mässing. Snygga glas har de i alla fall.

Här är en sprängskiss över Optimus 930. Observera att det fanns ett handtag och lampskärm som skulle göra den bättre anpassad till inomhusbruk.

Bredvid 930-lampan på bilden ovanför reservdelslistan står en nytillverkad flaska för T-sprit. Plast är naturligtvis praktiskt men de gamla är bra mycket finare.

Det finns en pumplampa som jag har haft ett gott öga till hela tiden men som jag inte har råkat träffa på med rätt prislapp. Det är en Radius med kokplatta på toppen. Översta delen på den här typen av lampor blir rejält varm så visst är en bra idé att passa på att värma lite buljong när värmen ändå är tillgänglig. En lite äldre lampa med kokplatta ser ut så här. De blev smalare med tiden.

Bilden är hämtad från Tradera. Auktionen slutade på 1830 kr

Den långa nyckeln som syns på bilden är bra att ha. Med den kan man byta backventilen som sitter i botten av tanken. Läcker backventilen så funkar inte lampan. Händer inte ofta men för säkerhets skull bör en nyckel finnas till hands.

Den som vill få en överblick över pumplampornas fantastiska värld kan med fördel titta in på Traderas avdelning som kallas Technica & Nautica. Väl på plats fylls Optimus, Radius, Primus, Sievert annat i sökrutan och vips så dyker det upp mängder av prylar som kan vara bra att ha.

Fotogenprylar Del 2

Del 2 av 5

Idag är det vanligt att nya campingkök drivs med gasol. Gasol, det vill säga propan, har samma ursprung som fotogen men kolvätekedjorna är lite kortare. Gasol har 3 kolatomer på rad jämfört med fotogenets ca 11-14 st. Fotogen är därmed mellan bensin och diesel när det gäller antal kolatomer i kolvätekedjorna och kemiska egenskaper. Kemiläraren har talat.

Fotogenköken fungerar på ett annat sätt än fotogenlampor gör. De har ingen veke  vilket egentligen behövs för att fotogen ska brinna. I stället så förvärms fotogenen och sprutas ut genom ett munstycke. För att det ska fungera måste det finnas ett övertryck i tanken som skapas med en luftpump som sitter fast i tanken. De flesta köken är av sådan ålder att de är helt plastfria. Packningen på pumpkolven är av inoljat läder. Det går att beställa nya packningar så klart men det går även att klippa till en rund bit ur en trasig livrem och fukta med lite matolja.

Här är två varianter. Till vänster är den äldsta och enklaste typen. De är lätta att få igång men lite instabila med sina tre ben. Det är inte kul att att råka välta ett kök med kokande vatten och allt. Bilden med vintersolen är inget vidare. På reklambilden ser man bättre hur den är konstruerad.

Tanken är gjord av mässing, förmodligen för att det är en smidig metall som är enkel att få tätt. Det är viktigt, dels för att det inte ska läcka fotogen men framför allt för att behålla övertrycket i tanken. Pumpen är nere till höger, nere till vänster är locket för påfyllning och på det sitter en liten kran som kan släppa ut övertrycket när man vill stänga av köket. Fotogenen förs upp i ett centralt rör. Runt röret finns en rund, öppen behållare. Där fyller man upp med T-sprit som kan brinna utan veke. T-spriten värmer brännaren som är ovanför och när spriten brunnit ut är det dags att pumpa upp trycket i tanken så att den förgasade fotogenen antänds. De brinner med blå låga och har ganska hög effekt. 

Här är vårt mest slitna kök. Ett gammalt kök av fabrikat Primus som enligt texten är ett varumärke från BA HJORT & Co, Det vill säga det som så småningom blev BACHO. Den här typen av kök kallas ofta för primuskök vilket har sin förklaring. Frans Wilhelm Lindqvist från Öttum utanför Vara kom på att det gick att använda en annan svensk uppfinning, blåslampan, för att göra ett fotogenkök som inte sotade och hade hög effekt. Uppfinningen ledda till att bolaget Primus startades.

Om det inte räcker med en brännare
så fanns det fotogenkök med flera. Vi äger tyvärr ingen av dessa fantastiska manicker.

De finns med fyra, sex eller tio brännare och jag antar att de användes på torsdagar när alla soldater skulle äta ärtsoppa. Karen för T-spriten är sammanbundna. Det gör det smidigt att fylla på dem men det gör också att det är extra viktigt att de står vågrätt.

Fotogenköken utvecklades naturligtvis med tiden. Det fanns små som var lämpliga att ha på utflykter eller för den som vill vandra i fjällen. Jag läste på en amerikansk diskussionssida där en rutinerad bergsvandrare hävdade att det pålitligaste köket att ha med sig är det svenska ”Svea 123”. Det påminner om det lilla ”Optimus No. 00” på bilden här under men med större vindskydd. Det började tillverkas 1955 och enligt Wikipedia så görs det fortfarande.

Vårt Optimuskök ser ut så här när det är monterat men utan vindskydd:

I Del 1 fanns bilder på den första typen av fotogenkök. Med tiden så blev de mer raffinerade. De blev inte bara så små att de passade i ryggsäcken, de gjordes även i större versioner för att bättre ersätta en vanlig spis.

Vi råkar äga tre dubbelkök. Här är de i sin låda.

De tre köken har lite olika stuk. Det första har en enkel design och är dessutom smutsigt. Det skulle må bra av en översyn men det fungerar alldeles utmärkt som det är nu.

För äldre läsare är den här typen av kök inget konstigt medan vissa yngre kanske bara sett dem på loppis. Brännaren är fiffig. Den heta fotogengasen strömmar upp i mittröret som syns till höger, fördelas av kåpan på mittbilden och kommer i kontakt med luften efter att den har strömmat ut genom de små hålen som syns på vänstra bilden. Många små blå lågor skickas sedan uppåt av den undre skärmen.

Den här typen av brännare med många små hål kallas för ”tysta brännare”. Det är en ganska bra beskrivning. De låter en del men inte så att det stör. Det äldre köken i förra inlägget hade den ursprungliga brännaren som kallas för ”susande brännare”. Det är ingen bra beskrivning. Vrålande eller brötande brännare skulle passa bättre.

Den låga typen av kök är stabilare och därmed säkrare men konstruktionen gjorde också att det blev svårare att fylla på T-spriten som krävs för att förvärma brännaren. Här har någon hittat på utdragbara spritkoppar med inbyggda hävertrör. Fyll på med sprit tills nivån i koppen börjar att sjunka. Då har spritkoppen under brännaren fyllts på och är klar att tändas. Fiffigt!

Nästa kök är lite mer elegant med snygg ram och graciösa ben. T-spriten fylls på de försänkta mässingstrattarna i framkant. På samma sätt som det förra köket finns det en fotogentank per brännare. På tanken finns nivåindikator och ett påfyllningslock med luftningsventil.

Manual på engelska. Inte exakt samma kök men ganska likt.

Det sista dubbelköket är lite modernare. Tekniken är i grunden densamma med förvärmd fotogen men detta köket är byggt i rostfritt stål och är tänkt för att användas i en båt. Det syns om inte annat på sidostöden som ska hålla grytan på plats när det gungar.

Nu har T-spriten ersatts med en minibrännare som går på fotogen. På bilden som är tagen uppifrån gör det att se ett rör som är riktat mot den vänstra brännaren. Den tänds med en piezo-gnista och värmer i sin tur brännaren så att fotogenen förångas. Det var ett stort steg när det inte längre krävdes T-sprit för att få igång köket. Till sjöss var det nog en extra bonus att inte behöva spilla T-sprit bland vågorna.

För den som ska tända ett fotogenkök är det egentligen bara en sak som är viktig att komma ihåg. Förvärm ordentligt. Om brännaren inte är tillräckligt varm så kommer fotogenen ur munstycket som vätska som kokar på vissa metalldelar. Det ryker, luktar och försöker du tända så kan det bli en lite eldboll. Vid kallt väder kan det vara klokt att börja med en halv dos T-sprit som värmer lite lagom innan en full dos värmer upp ordentligt. Full dos direkt gör att nästa omgång T-sprit kokar bort eller skapar en liten eldboll. Inte bra. Det låter kanske krångligt men det är det faktiskt inte. Och det finns ju instruktioner på nätet..

Vi avslutar den här delen med överkursen om att det går att byta ut fotogenen mot T-sprit, dvs etanol. Detta gjordes under kriget (krigen?) när importen av råolja/fotogen minskade eller försvann. Genom att byta till ett större munstycke kunde köket fungera på T-sprit som ju tillverkades i landet. Nackdelen var att T-spriten brinner även utan veke så säkerheten minskade vid byte. Å andra sidan blev de konverterade till fossilfri drift vilket vi kan uppskatta nu men som nog ingen reflekterade över då.

Fotogenprylar Del 1

Del 1 av 5

Alla i vår familj är inte lika entusiastiska när det gäller gamla manicker som drivs med fotogen. Vilket är lite märkligt. Jag (Jonas) har varit svag för den här gamla tekniken länge. De är konstruerade på ett begripligt sätt och de är ofta välgjorda i en kombination av industri och hantverk som inte finns längre. I alla fall inte i Sverige.

Våra (mina) fotogenlampor och liknande apparater har vandrat runt i uthusen. De står plötsligt i vägen för något bygge eller annat projekt och flyttas då till något annat ställe där de inte står i vägen just då. Ibland har de stått skyddat, ibland inte. Det har inte känts bra men vi har inte prioriterat att göra jobbet ordentligt. Vid något tillfälle var det i alla fall dags att samla ihop dem och torka bort dammet. Nu skulle fotogenprylarna arkiveras.

Först en liten förklaring. Jag har egentligen inte samlat på de här sakerna. Vissa har det funnits behov av. Ett par lampor och en värmare var bra att ha när vi hade stugan i Genneved. Någon lampa för kolonilotten, även om vi nästan bara var där på sommaren. Kök behövdes till båda ställena. och ett extra i reserv om något skulle krångla. Sedan händer det att vi som loppismänniskor kommit över något intressant till en lite peng. Några av de finare lamporna har nog kostat ett par-tre hundra. Det var några år då försvaret tömde sina lager. Mängder av väl underhållna eller oanvända saker skulle vräkas bort. Jag fick vittring på fotogenprylar först i slutet av den perioden så jag missade många roliga ting!
Lägg till ett par vanliga lampor hemma, något kul loppisfynd och vips så ser det ut som en samling fastän det inte är det. Samlingar ser ut så HÄR.

Fotogenlampor

De gamla vanliga fotogenlamporna är gemytliga. De är de minst intressanta fotogenprylarna men de är trevliga. Mycket enkel teknik som ger ett ganska svagt, men pålitligt ljus. De kallas även stormlyktor och de klarar av en hel del vind.

Den här stormlyktan ser ut att vara mogen för tippen, men skenet bedrar. Det är en klassiker från Tyskland, Feuerhand 276. De har funnits sedan 1933 och tillverkas fortfarande.

Den här modellen, 276 alltså, har en extra stor fotogentank så den får tjänstgöra i bastun. Det bör räcka med att fylla på någon gång om året. Vi har några till av samma typ. Det är lite oklart hur vi har blivit vid dem men det är kanske på bakluckeloppisar och liknande. En av dem är en lite mindre, Feuerhand 275, miltärgrön och oanvänd.

Fin liten lampa.

Man kan även köpa reservdelar till sin gamla lampa. Det känns inte som 2019 direkt, men det känns fantastiskt bra.

Den enda delen som går att tappa bort i skogsmörkret under en fotogenpåfyllning är skruvlocket. men det är ingen fara på taket.
Det är bara att gå in på webbshoppen och beställa en
”Tankdeckel für Feuerhand 276 (verzinkt)”.

Vanligaste reservdelen är kanske glas och det finns en intressant variant, ett matt glas som visserligen gör det svårare att se om veken är lagom hög men som ger ett mjukare ljus. Något för önskelistan till nästa jul.

De har även en reklamskylt som kanske är emaljerad. Den väger två hekto vilket låter som kvalitet.

Glasen är för övrigt enkla att ta ut för diskning och efteråt ger den ett betydligt finare ljus.

Här är en annan lampa, Apollo, före och efter diskning.

De här Lamporna har flata vekar och de ger måttligt med ljus. Så här kan det se ut efter att glasen diskats.

Fotogenlampor med runda vekar ger 3-4 gånger mer ljus tack vare att luftströmmen styrs bättre genom brännaren. Vi hade inte planerat att ta med någon sådan i det här inlägget men en av katterna lyckades välta en sådan lampa för en tid sedan. Glaskupan gick i småbitar och kuphållaren fick sig en törn men man kan se den runda veken. Rund och rund. Den är ju inte rund egentligen, det är en flat veke som formas till en cirkel. Det gör att den är lite känsligare och fastnar lättare men är som sagt effektivare än en flat veke.

Gruvlampor

Vi har några gruvlampor. De är ännu enklare konstruktion och mycket robusta. Veken ser ut som ett tjockt garn. Inget vred med tandat hjul för att höja/sänka veken som de vanliga lamporna har. Det som inte finns kan inte gå sönder. Vekens höjd justeras vid behov när tanken fylls på eftersom fotogenen fylls på i hålet som veken sitter fast i.

Snygg och stryktålig konstruktion. De skulle i princip kunna putsas upp men det skulle förstöra det mesta av kolgruve-estetiken. Det måste dessutom göras om regelbundet. De har ganska låg effekt men de här två fungerar bra på som ledfyrar till bastun. Liten tank ger en lagom brinntid om de skulle glömmas bort. Tre till fyra timmar.

Inga verktyg behövs för att fylla på bränsle eller justera lågans storlek. Robusta och eleganta fotogenmanicker.

De här fotogenlamporna fungerar efter samma principer som oljelampor gjort i tusentals år. Skillnaden är att fotogenen från råolja var billigare och kunde framställas i större mängder än den olja man fick från får, grisar, sill och valar.

Stamkvista ekar

Det var dags att skaka ner julmaten med lite annandagspyssel. Vi har några ekar i den stora beteshagen som har bra förutsättningar att ge raka och fina stockar men kvistarna behöver tas bort för att de inte ska ”störa” de raka stockarna. Stamkvistningen gör inte att stockarna blir kvistfria men de kapade kvistarna växer naturligtvis inte mer och snittytorna kommer att vallas över av barken och stammen kommer att växa över den gamla stumpen. Det blir en stor skillnad jämfört med om grenen sitter kvar och växer i takt med trädet.

Första försöket före stamkvistning…
…och efter stamkvistning
Det blir en liten påskbrasa av varje ek.
Ek nummer två före.
Ek nummer två efter.

Ek nummer två var kanske i grövsta laget både när det gäller stamdiameter och grenstorlek. Vi får se hur den utvecklar sig. Ekar är välkända för att växa sakta men de växer fortare än vad många föreställer sig. Man måste inte vänta 300 år innan en ek fälls om det inte är nödvändigt att stocken ska vara en meter tjock eller mer.

Vissa ekar har genom betning eller av andra skäl inga förutsättningar att ge bra stockar.
Men de är charmiga och har andra värden i hagen.

Vi kommer förmodligen även att stamkvista utvalda tallar för att få riktigt bra brädor i framtiden. Det är trevligt att ha en egen skog där man kan välja ut träd för olika ändamål och där man själv kan bestämma vilka träd vi vill spara och vilka vi vill ta ner. Varje trädslag har sina speciella användningsområden. Ek passar bäst om man vill göra stolpar, björk använder vi när vi vill elda i kakelugnen, gran och tall som vi gallrar ut använder vi i pannan. Större granar som är utan röta blir starka reglar och bjälkar och tall använder vi till brädor som tål ganska mycket regn utan att ruttna.

Äldre inlägg

© 2019 Östängs gård

Tema av Anders NorenUpp ↑