Författare: jonas (Sida 1 av 20)

Vattenfilter

Vi har haft ett vattenfilter i tio år och idag var det dags att byta ut filterstavarna. Om jag minns rätt så har vi bara bytt ut dem en gång förut. Eller kanske två? Hur som helst så ska man byta oftare än så enligt instruktionsboken men vi har inte upplevt att det varit nödvändigt.

Vårat filter är av gravitationstyp. Inga pumpar eller slangar är inblandade utan filtret står på en bänkkant och den som vill ha filtrerat vatten öppnar kranen på filtret. När det börjar rinna långsamt är det dags att fylla på några liter.

Filtret består av två behållare i rostfritt stål. De placeras på varandra och i den övre sitter fyra filterstavar. Stavarnas keramik släpper in vatten från utsidan och låter det rinna ner i den undre behållaren. Keramiken är ungefär en centimeter tjock. Inuti den finns det i vissa modeller andra filtermaterial som aktivt kol och annat.

Den här typen av filter uppfanns i England under tidigt 1800-tal på uppdrag av drottningen. Londons hälsoläge var nog en enda stor magsjuka och något behövde göras. En viss sorts lera bränd på ett visst sätt gav keramiken tillräckligt små porer för att att stoppa bakterier varpå uppfinnaren kunde hämta ut sin adelstitel.

Ska sanningen fram så är jag inte helt inläst på historien men jag kunde den för tio år sedan när jag googlade mig fram till just det här filtret. Jag tror faktiskt att min beskrivning inte är helt fel.

Jag tycker om att filtret är så enkelt att förstå sig på och att göra rent. Inte ens en flaskborste krävs. Det är för övrigt inte mycket smuts som ska bort. Vårt vatten är ganska snällt. Inte mycket kalk, syror, järn eller andra metaller. Efter en tid bildas en rostfärgad hinna på insidan som är enkel att ta bort med svinto. Det bildas mest i den övre behållaren som innehåller ofiltrerat vatten.

Nya filterstavar. De kallas ”candle” på engelska. Inte jättekonstigt men ändå lite? De här ska klara av att rena tio kubikmeter innan de behöver bytas. Jag tror att de har tagit till ordentligt i underkant och att vi kommer att få ut betydligt mer rent vatten ur de här filterstavarna.

När vi köpte filtret bodde vi i en lägenhet med kommunalt vatten. Vi testade filtret och upptäckte att vattnet blev lite godare. Kanske var det inte filtreringen utan luftningen som gjorde skillnad. Den lilla doften av klor som finns i kommunalt vatten försvann också. För mig var en stor fördel att det alltid fanns vatten att dricka som inte var kylskåpskallt. Rumstempererat vatten är betydligt godare och behagligare att dricka tycker jag. Ylva förstår sig inte på den synpunkten alls.

Ni kanske undrar varför vi köpte filter när vi bodde i lägenhet men vi tänkte redan på den tiden på resiliens och krismedvetenhet. Idag har alla hushåll informerats om att man bör ha dunkar med vatten. Har man ett vattenfilter så har man alltid möjlighet att rena vilket vatten som helst. Har man dessutom ett snyggt filter som ger rumstempererat gott vatten så kan man låta det stå framme utan att folk tycker att man är helt foliehattsgalen – redan innan krisen kommer.

Under det senaste året har det varit toppen att ha ett vattenfilter. När vi spolade rent brunnen så dröjde det ganska länge innan vattnet var fritt från bös och sand. Naturligtvis går det att köpa vatten i butiken, men det var aldrig aktuellt.

Jämfört med den nya filterstaven ser de gamla ganska illa ut.

Jag har tidigare försökt att köpa både behållarna och filterstavar i svenska butiker men det har blivit till att beställa från Amazon eller liknande. Idag är läget bättre. En snabb googling på ”Gravitationsfilter”ger en hel del träffar och en del verkar vara i Sverige. Kul! Om vi hade köpt filtret idag så hade vi nog valt samma filter men med två keramikstavar i stället för fyra. Lite långsammare men bytena av filterstavar kostar hälften så mycket.

Det finns tre namn som hela tiden dyker upp i samband med de här filtren.
– Doulton, som jag tror är uppfinnaren. Det verkar fortfarande finnas ett företag med det namnet.
– Berkey, som jag tror är tillverkaren.
– British Berkefeld som verkar ha tillverkat våra nya filterstavar.

På Berkeys blogg finns den här bilden:

Jag gissar att vi har modellen Big. I så fall är den med två filter, Travel, något mindre. Det står ju hur många filter som maximalt får plats. Beror det på att de går att beställa med olika antal monteringshål för filter eller pluggas de övriga hålen igen?

Här är sidan som bilden kommer från.

Efter montering av de nya filtren är det dags att fylla. Första omgången ska inte drickas, det kommer lite keramikdamm i början.

Det känns mycket bra att ha ett filter som kan ge dricksvatten även om vi matar den med vatten från ett dike, hämtat i en smutsig hink. Viktoriansk teknik: Det är grejer det!

Boksådd

I höstas plockade jag några nävar bokfrön i Nolhagaparken i Alingsås. Nolhaga har många stora bokar och det var enkelt att samla upp några hundra frön.

Idag tog vi en promenad i skogen för att sprida ut dem. Vi passade på mellan förmiddags- och eftermiddagsregnen. I och med att vi har tagit ner granar och skapat några gläntor så kanske det är möjligt att bokarna ska kunna växa här.

Wikipedias karta visar boken utbredning i stora drag. Enligt den så bor vi en liten bit söder om nordgränsen. Svenska Artdatabanken har en betydligt mer detaljerad karta över bokens utbredning i Sverige. Röd färg betyder 500 st eller mer, orange färg markerar 10-500 st och den ljusaste färgen visar var det finns 1-10 st bokar.

Artdatabankens karta visar att den riktiga nordgränsen går norr om Vänern vilket ser mer rimligt ut än Wikipedias karta.

Vi har inte en enda bok på våra marker men det skulle vara trevligt att ha ett trädslag till. I och med att fröerna kommer från närområdet borde det finnas lite större överlevnadschans än om de skulle komma från Skåne.

Om det inte skulle komma upp en enda bok så har vi inte gått med någon större förlust, varken i tid eller pengar. Om några bokar skulle ta sig och bli träd så har vi breddat de ekologiska nischerna och lite grann förberett vår skog på en smula högre medeltemperaturer. Vi håller tummarna! Vi har sparat några frön som vi ska så i en kruka.

Liten bäck i källaren

Strax efter nyår kom det en del snö och efter några dagar låg ett snötäcke som nog var 20 cm tjockt. Sedan kom plusgrader i flera dagar och snön smälter bort.

Bäckar och åar fylls till brädden med smältvatten. Även vår källare under wwoofhuset får sin andel. Eftersom vi har vår dricksvattenbrunn där vill vi inte att ytvattnet ska rinna ner i brunnen, så vi har grävt en grop och placerat en dräneringspump där. Just nu arbetar den mer än den står stilla.

Vi valde en pump med inbyggd flottör för att flottören inte ska fastna i något och skapa en översvämning i källaren. Pumpen är känsligare för grus än ”vanliga” pumpar med extern flottör så vi har den stående i en plasthink med borrade hål plus ett myggnät som ska hålla borta gruset. Hittills har det fungerat bra.

Vi har dränerat ena sidan av byggnaden men det räcker uppenbarligen inte, vatten rinner till riktigt bra. Innan vi grävde ut och placerade en pump så var det en decimeter vatten i källaren efter snösmältning, kändes inte bra. Pumpen är ett steg framåt men naturligtvis vill vi hellre leda bort vattnet än att pumpa bort det. Så att dränera mer står på den lite längre att-göra-listan.

Så här fint porlar det i källaren just nu. Detta är hälften av vattnet som kommer in.

Nytt vatten – ny start

Vi har varit iväg på familjesemester. För första gången på åtta år åkte hela familjen iväg på skidresa till Åre över jul. Vi brukade åka på en årlig skidresa innan vi skaffade gård men de senaste åtta åren har vi varken haft råd eller känt att vi har haft tid. Nu kallade vi in vänner, släkt och grannar som djurvakter och gav oss av med nattåget. Bara att få återuppleva det tillsammans med våra nu vuxna barn kändes väldigt bra.

Ylva älskar utförsåkning och har verkligen längtat. Jonas är inte lika pigg på skidor utan ville se Trondheim, caféer och annat trevligt. Dag tre blev Ylva påkörd i backen och skadade två knän, en fotled och ett revben. Därefter blev det mest vila i soffan för henne. Surt, men sånt händer. Vi har ändå haft en trevlig semester med mycket umgänge, god mat och framför allt avkoppling.

Djuren har blivit väl omhändertagna och gosade med. Det känns fantastiskt bra att ha många människor omkring oss som ställer upp och gör det möjligt för oss att vara borta.

Ankorna fick nytt vatten i badkaret så fort vi kom hem. Det är det bästa de vet. Även om vi byter ofta så blir det smutsigt väldigt fort men varje gång vi byter så blir de som tokiga och fulla av liv.

Nu ska vi bara se till att få alla kroppsdelar i skick inför säsongsstart.

Anktillskott

Under den gångna sommaren har vi haft en fin liten flock med ankor som efter lite inledande bataljer verkade trivas tillsammans. Detta trots den sneda könsfördelningen, det var fem hanar och en hona.

Igår kompletterade vi med två honor till, en svart-grön och en vit. Vi hoppas att de kommer att trivas och att vi kanske till och med får ällingar framåt våren. Vi hoppas verkligen att det inte blir äggkläckning runt nyår som vi har varit med om tidigare.

För att ge dem lite mer utrymme har vi placerat dem i två utrymmen. De mörka för sig och de vita för sig. Vi får se hur de två vinterflockarna kommer att komma överens. De vita fick badkaret och de andra får hålla tillgodo med ett duschkar.

Mitin

Vi har en blå filt som har kommit till oss som arvegods. Den är vävd i blå och blågröna nyanser. Några små hål och skavanker finns men det syns att det är en väl designad och en gång i tiden en fin filt. När den en gång köptes kallades den nog för en pläd.

Etiketten bidrar naturligtvis till att detta inte är vilken filt som helst. Viola Gråsten har designat och Tidstrand från Västergötland har tillverkat. Tidstrand var Kungl. Hovlev. vid tiden!

Det verkar finnas en retro-marknad för en sådan här pläd. Ibland kostar de några hundralappar och Bukowskis hade för några år sedan en auktion med 1500 kronor som utropspris.

Tilda reagerade på att det var en påkostad etikett och googlade lite. Det visade sig att det fanns en historia bakom den blå pläden.

Med lite mindre bokstäver står det VARAKTIGT MALÄKTA på kanten av etiketten. Det står även MOTHPROOFED FOR LIFE för den internationella marknaden. Hörnet hade vikt in sig men med hjälp av ett finger kan vi få fram varumärket MITIN.

Mitin är inte samma sak som DDT men det verkar vara ganska nära. I Sverige har biociden Mitin varit godkänd mellan 1966 och 1981. Molekylen ser ut så här vilket inte säger mig särskilt mycket, kemilärare som jag är. Jag ser visserligen de fyra kloratomerna och de brukar ju stå för någon form av giftighet men det är bara en gissning.

Molekylen binder mycket effektivt till ullfibrer, lika bra som infärgningen. Så det går lika dåligt att tvätta ur giftet som att tvätta ur färgen.

Filten, eller rättare sagt pläden, är ju fortfarande snygg men vi ser på den med lite andra ögon numera. Enligt Kemikalieinspektionen går det bra att ha pläden i hemmet men ”… avråder vi från att ha äldre ylleprodukter i direkt kontakt med huden under lång tid och även undvika att låta barn använda dem” Deras rekommendation är att undvika att lämna in den för textilåtervinning utan att helt enkelt lämna in den som brännbart avfall. Så kan det gå. Från mysfilt till giftpläd bara för att Tilda googlade lite.

Arbetsdag i Ränne

Idag var det arbetsdag hos Johanna och Solveig i Ränne. Vi hade tur med vädret för gårdagen var inte rolig vädermässigt. Under natten hade dock både regn och kulingvindar lugnat ner sig och det blev en torr och ljummen arbetsdag.

Vi inledde som vanligt med fika. En viktig stund för att alla ska känna sig välkomna och för att vi ska kunna uppdatera varandra på det senaste som hänt på respektive gårdar. Det är alltid roligt att träffas och ofta dyker andra än de som bor på gårdssamverkansgruppens gårdar upp som Hansi till exempel som gjorde praktik hos oss på Östäng förra sommaren. Då blev han introducerad till våra arbetsdagar och sedan dess har han kommit och varit med vid flera.

Dagens viktigaste arbete var att ta bort en gammal fårbädd. Juz och Solveig har inte några får än men förmodligen ska de ta över Sara och Guillaumes får redan nu i vinter så då behövde det gamla fårstallet ställas i ordning. Förra ägaren har haft ett 20-tal får här och bädden blev kvarlämnad. Det finns inga dörrar i stallet som är breda nog för en traktor så det var skottkärra som gällde.

Direkt utanför finns en gödselplatta där vi lade upp en hög för att det ska komposteras. På Ränne finns en Ekeby-skottkärra i största storleken. Den brukar vara för tungjobbad men idag kom den till nytta. Den stod utanför dörren och tog emot de mindre skottkärrornas lass. Toppen. Det är nog omöjligt att ha för många skottkärror på en gård.

Det blev en försvarlig hög som nu ska få ligga till sig. I och med att vi rört om i ströbädden så att syret kommer åt så kommer nedbrytningsprocesserna att sätta igång och materialet kommer att komposteras. Högen behöver vändas en gång men sedan kan den användas i odlingen.

Två pelare hade ruttnat ganska ordentligt vid foten så de byttes ut till nya. Det här är en typisk uppgift som passar på en arbetsdag. Hansi som är i färd med att byta stolpen har bytt stolpar på Östäng förut. Det är Magnus och Maria som hade kunskapen ursprungligen men nu har den spritt sig till övriga i gårdssamverkansgänget.

Maria finns med och då kan man vara trygg över att det blir som det ska. Att ha en timmerman i gruppen är inte alls fel.

Dagen till ära så var det Solveigs födelsedag som naturligtvis skulle firas. Tårtan blev färdig med vinbären som skulle vara mellan lagren råkade bli kvar utanför så Solveig och Ronja fick eftermontera dem.

Stort grattis till födelsedagsbarnet!

Betongblock som blev över i ladugården fick bli en hård entré till fårens vinterhagar. Där kan det annars bli ganska geggigt när fåren går ut och in genom dörren.

Varje arbetsdag är som ett långt gympass och det är nästan alltid hårt kroppsarbete som efterfrågas av gårdsägarna. Det är fullt naturligt eftersom vi är för få vuxna arbetsföra människor på respektive gård. Men när man är många som jobbar så blir det snabbt resultat och det hjälper till för att hålla arbetsviljan uppe.

Snygg fårentré!

Foderbordet byggdes om. Det är alltid fantastiskt att vara med när det händer så mycket på flera ställen samtidigt.

De gamla foderfronten satt en bit ifrån själva foderbordet vilket förmodligen skulle resultera i att mycket spill hamnade utanför.

Maria fixar till distanser för att få foderfronterna på rätt plats.

Trasiga fönsterrutor hade hamnat i det som skulle bli vinterhagar. Det blev ganska mycket krossat glas i hinken.

Juz övar marklyft på en betongstolpe som sattes upp i fårhagen.

Sedan ska det fästas fårnät på stolpen.

Ett fynd i ladugården. Vid något tillfälle har en extra stolpe satts upp för att dela av en kätte. Stolpen är av teak. Coolt men kanske lite onödigt lyxigt. Den tjockleken av teak kostar 13 500 kronor per kvadratmeter. Det kanske blir att byta ut den till något annat träslag.

Loppisfynd. Solveig köpte den här underbara grepen för 30 kronor.

Den som har en spade där bladet gått sönder och en potatisgrep där skaftet är av kan med lite finurlighet få ett fungerande redskap.

Lite uppfinningsrikedom och hantverkskunskaper löser det lätt.

Trötta och nöjda avslutade vi dagen. Lite småfix till, sedan kan fåren få flytta in.

Studiebesök vid Vättern

I helgen var jag (Jonas) i trakten av Hjo och besökte Stefan tillsammans med Lars. En tradition som vi hållit på med i minst 20 år.

Stefan har arbetat hårt under många år för att värma sitt hus på flera olika sätt. Han eldar med ved i en likadan panna som vi har. Hans panna är inget blocketfynd, så den är lite nyare, men ändå samma modell. På pannrummets tak sitter solfångare. Inte för att skapa el utan för att skapa värme och varmvatten.

Just nu är det lite byggröra i pannrummet där det annars brukar vara kusligt prydligt. De två ackumulatortankarna fångar upp varmvattnet från både solfångare och vedpanna. Sedan förser tankarna huset med varmvatten och värmevatten via en kulvert och husvärmen hålls uppe även om ingen eldar på någon dag.

Den röda tanken är expansionskärlet som är viktigt i alla vattenburna värmesystem, men extra viktigt för den som eldar ved. I ett vedeldat system kan vattnet i tankarna variera mellan 20 och 90 grader och då varierar vattnets volym mer än med andra värmekällor. Luftblåsan i expansionskärlet ger vattnet någon stans att ta vägen när det blir varmt.

Det finns en bra anledning till att det är lite rörigt i pannrummet. Systemet ska kompletteras med en tredje värmekälla, en luft/vattenvärmepump. Innerdelen av värmepumpen är uppsatt på väggen till vänster med en gul varningslapp på. De två isolerade böjda rören vid golvet kommer att föra värmepumpens köldmedium mellan den inre och yttre delen.

Just den här luft/vattenvärmepumpen är lite annorlunda. Den är en så kallad split-pump som består av två delar. De flesta luft/vattenvärmepumpar består av en enda del. Sedan blir det lite krångligt eftersom även en traditionell luft/vattenvärmepump har en innerdel, men den innerdelen är bara en ackumulatortank. En split-pump är lite dyrare men den har fördelen att inget vatten finns i utedelen vilket i sin tur gör att risken för minskar för att något fryser sönder.

Planen är att värmepumpen bara ska starta om toppvattnet i ackumulatortankarna sjunker under 30 grader. Det krävs något som ser till att huset inte blir utkylt om solen inte lyser och ingen har möjlighet att elda i pannan. Fram till nu har den funktionen sköts av de båda elpatronerna som syns på den bortre tanken. Värmepumpen kommer att minska mängden el som går åt till ”reservvärmen” (eller kanske ”latvärmen”) med två tredjedelar ungefär. Inte så illa.

När pannrummet var färdiginspekterat åkte vi på rundtur i solen. Västergötland har ju lite historia att bjuda på. Vi passerade först Kungs Lena med palatsruiner och berättelser om krig och slag från när Sverige växte fram.

Sedan närmade vi oss åter Vättern och körde till Almnäs bruk. Vi passade på att köpa en bit utsökt Wrångbäcksost i självbetjäningen. Den görs i Almnäs eget ysteri. Stefan var lite besviken över att de hade tagit bort brickan med provsmakningsostar. Kanske bara över helgen?

På Almnäs egendom står fortfarande ett spannmålsmagasin kvar från 1821. Med kolonner! Pampigare än vilken bank som helst.

Efter hemfärd var det dags för sedvanligt arbete, båten skulle tas upp.

Jag minns inte hur många gånger som Lars och jag varit med om att ta upp Stefans båt men jag är säker på att Vättern aldrig varit mer till sin fördel. Sjön brukar vara kall och vresig men inte denna gång.

Vätterns vågor kan vara så aggressiva att det är helt normalt att ha båten hängande utom räckhåll. Små båtar kan ju bäras upp på land mellan användningstillfällena men tyngre båtar firas upp för att inte slås sönder. På bilden är alla tr båtarna upptagna för vintern och Stefans kättingar väntar på att plockas in. Det blev ett passande slut på en ovanligt varm oktober, att för första gången ta upp Stefans båt utan att frysa!

Att försöka bombera grusvägen

Vi bor vid en grusväg som saknar vägförening. Två tredjedelar av vägen ligger på vår mark, dessutom är vi de som har tillgång till fungerande traktorer, så det blir vi som grejar med vägen. Tillsammans med en ihärdig granne som kommer med skottkärra emellanåt.

Vi får ett kommunalt bidrag som räcker till ett mycket tunt lager grus vartannat år. Det är egentligen för lite grus men eftersom vi inte har en vägförening har vi heller inga medlemsavgifter. Så vi får hantera det vi har.

Grusvägar är i allmänhet stabila men med tiden kommer hjulspåren att synas. På de lägsta punkterna samlas vatten och när en bil passerar skvätter vatten och grus iväg. Efter varje bil blir fördjupningen lite djupare tills vägen har fått ett klassiskt potthål. Vattnet stannar kvar länge i gropen och förvärrar läget efter varje bil som kör genom gropen.

Det finns en klassisk metod för att minska uppkomsten av potthål. Det kallas för att bombera vägen. Bombering är när grusvägen formas så att den är högst i mitten och sluttar svagt åt sidorna.

Det är en rimlig tanke att en väg ska vara så plan som möjligt men det sker två saker som gör att det inte är någon bra idé. Den första är att bilar med tiden bildar hjulspår, så som jag beskrev i inledningen. Det sker kanske inte särskilt mycket när vägen är helt torr men alltid annars, särskilt vid källossning.

Den andra anledningen är att det alltid växer gräs på grusvägens sidor. Kanske inte första året efter att vägen fixats till men efter det. Gräset vissnar och bygger på jordlagret så att kanten höjer sig över vägbanan. Så fort det sker kommer vatten att bli stående i de lägsta partierna efter ett regn och sedan kommer potthålen.

Ett alternativ till potthål är att hjulspåren blir till bäckar i backarna. Vattnet för med sig grus vilket fördjupar hjulspåren. Vattnet hamnar inte i diket utan stannar på vägens lägsta punkt, det blivande potthålet.

Så det finns all anledning till att försöka förekomma genom att bombera. Regnet ska rinna av vägen på tvären utan att bilda bäckar. Så har i alla fall jag uppfattat saken. I eftermiddags fick jag tid så jag monterade på schaktbladet och sänkte ner det högra fästet ganska ordentligt,

Första åtgärden var att skrapa ner grässvål från vägen på platser där det inte finns ett dike utan bara en slänt. Sedan vinklade jag om bladet så att det skulle skrapa grus från vägens ytterkant in mot mitten. Det är lätt hänt att bladet hugger tag och skadar vägen så arbetet fick ske i omgångar med många körningar.

Vårt schaktblad är ett slitet blad från Kellfri. Det glappar i alla leder och är en välkänd lågprisprodukt även som ny, men det fungerar någorlunda. Hjulen har pajat så jag kör med en hand på spaken till trepunktslyften. Inte optimalt. Stödhjulen går nog att fixa. Borde kanske göra det.

Skymningen kom och avbröt innan jobbet blev klart men det kändes som en bra början. Ett minus var att ett regn som försvunnit från prognosen dök upp igen. Det kommer att regna i morgon och det är inte bra när vägen är nyskrapad och mjuk på ytan. Vi får se hur det går.

Fågeldrake

Fåglar gillar majs så när majsen börjar mogna kommer småfåglar och hackar i toppen av majskolvarna. Det kan bli många majskolvar som inte går att sälja och det är ju tråkigt.

I år har vi testat en billig fågelskrämma från Rusta. Den kostar etthundra kronor men trots priset så höll den hela den viktiga tiden, det vill säga sensommaren. Snöret gick visserligen av en gång men det var bara att knyta ihop igen.

Vi vill inte skrämma bort några fåglar under första halvan av sommaren. De behövs för att hålla nere antalet bladlöss, larver och annat som vill äta på grödorna. Så vi behövde komma på ett enkelt sätt att montera upp draken och att ta ner den. Det blev en bit träregel med ett lodrätt borrat hål.

Spöt som gör så att draken flyger bra har ett handtag som är långt nog för att slinka ner i hålet och inte trilla ur.

Visserligen fick vi fågelskador på majsen även i år kanske framför allt för att fågelskrämman kom upp för sent men det kunde varit värre. Fågelskrämman är nerplockad och bör kunna tjänstgöra i alla fall en säsong till. Den är påtagligt billig i konstruktionen men har fungerat hittills, inklusive en kraschlandning!

« Äldre inlägg

© 2023 Östängs gård

Tema av Anders NorenUpp ↑