En gård för omställning

Författare: jonas (Sida 1 av 18)

Listig tacka

I somras var vi tvungna att utföra en ganska äcklig operation på ett lamm som hade drabbats av fluglarver innanför huden. Tack vare flera timmars larvplockande, kvällen då Tilda tog studenten, och antibiotika klarade hon sig och såret läkte bra. Det blir inte någon fin päls på höger skuldra men hon tog sig i alla fall sig genom det hela.

Nu utmärker Hillevi sig i fårflocken. Hon är mindre än de äldre tackorna så hon kan inte stå på sig när det blir trångt kring maten.

I stället för att kämpa mot övermakten så överlistar hon dem, gång på gång. När en större tacka kommer och vill ha bort henne tar hon bara en rejäl tugga, backar undan och kommer tillbaka med sitt specialknep. Det fungerar även på två stora tackor samtidigt men då måste hon ta i lite.

Så här ser det ut. Hon är verkligen en överlevare på många sätt.

Nya lammkameror

För ett par år sedan hade vi en lammkamera. Den var faktiskt inget vidare bra och när den inte fungerade året efter så var den inte särskilt saknad. Men nu dök det upp reklam från Kjell & Company vid rätt tillfälle så vi köpte en ny kamera.

Den här gången blev vi så nöjda att vi köpte en till några dagar senare.

De två kamerorna är lite olika men deras kameradel är nog likadana. Den fyrkantiga kameran har inbyggt batteri och kommer dels med det vita fästet som syns på bilden men även en stålkopp stor som ett halvt ägg som en rejäl magnet i kameran tar tag i.

Vi har inte särskilt långt ut till fårstallet men den som ska gå ut och titta till fåren behöver ta på sig någonting även om det bara är en morgonrock och tofflor. Kanske mössa också. Temperaturen så här års ligger oftast runt nollan nattetid och ibland blir det utdragen vakthållning.

De kameror vi har satt upp skickar direktsändning till våra mobiler så fort vi startar appen och den som vaknar till under natten kan ta en titt på hur läget är bland fåren. Om vi kan räkna in rätt antal och om alla ligger och vilar som på den översta bilden är det bara att vända på sig och somna om. När det ser ut som på nästa filmklipp syns det att något snart är på gång.

Upplösningen i kamerorna är 1080 eller 1920 pixlar på bredden. Det står lite olika på olika platser. Det är i alla fall tillräckligt hög upplösning för att vi ska kunna se om lammen kommer med klövarna först eller om ser ut att bli något krångel. Det gäller även i mörker. Kamerorna har inbyggda lampor med infrarött ljus. Vi och fåren ser det bara som svagt glödande röda lysdioder men de avger tillräckligt med ljus för att kamerorna ska kunna filma ca 10 meter bort i totalmörker. På filmen ovan med den skrapande tackan syns det att den infraröda lampan på den fyrkantiga kameran bländar lite.

Tackorna som föder känner sig naturligtvis oroliga och utsatta och det blir inte bättre för att någon av oss kommer dundrande. Tack vare kamerorna har vi bra koll så länge tackorna väljer att föda inomhus. De tre tackor som har lammat i år har gjort det i direktsändning alla tre.

Vi slår på mikrofonen för att höra läten från fårhuset. Ibland kan fosterhinnan vara seg och ställa till det så att lammet inte får luft. Så fort lamm nummer ett är fött lyssnar vi efter första lilla bräkandet vilket är ett bevis på att lammet kan andas. Under tiden som går mellan den första och andra lamningen finns det också en viss risk för att någon högdräktig tacka får för sig att de ska adoptera ett nyfött lamm under tiden som lammets mamma krystar fram nästa lamm. Även det har vi koll på tack vare kamerorna. (Vilket känns mycket bra. Tjuvade lamm är skitjobbigt…)

När det drar i hop sig till födsel nummer två är det dags för oss att gå ut och leda den lilla familjen till sin box. Smidigt.

Så här ser våra kameror ut på Kjells hemsida. Eftersom kamerorna naturligtvis är tillverkade i Kina finns det säkerligen mängder med fabrikat som har kameror i samma prisklass, kanske från samma fabrik.

Förutom batteriet finns det några små skillnader på kamerorna. Den runda kameran har en nätverkskontakt för den som inte vill ha wifi. Den fyrkantiga kameran laddas via en usb-c-kontakt och den runda kameran har en klassisk rund kontakt. Den runda kameran visar en vinkel på 100 grader och den fyrkantiga visar 140 grader. Det gjorde att vi bytte plats på dem. Den med smal vinkel fick visa porten och utehagen och den med vidvinkel visar inomhusvyn.

Kamerorna säljs som övervakningskameror, för att köparen ska kunna ha koll på om någon gjort något fuffens med deras bil eller hus när de inte varit hemma eller vakna. Därför finns en plats för minneskort i kamerorna. Tanken är att kameran ska spela in allt när det finns en rörelse framför kameran. Det fungerar naturligtvis inte för oss. Fåren rör sig hela tiden och vi är inte intresserade av att kunna titta i efterhand, så vi har inte minneskort i kamerorna. Bilderna och filmerna har vi tagit manuellt från mobilerna. De sparas dock i appen och de behöver föras över till mobilens vanliga bildbibliotek för den som vill ha dem där.

Det finns naturligtvis fler finesser. En är att det går att se flera kameror samtidigt på mobilen.

Det enda som krävdes för att vi skulle få igång kamerorna var wifi som är någorlunda stabilt. Pi passade på att gräva ett dike till ladugården där vi lade en slang med nätverkskabel när vi ändå hade hyrt en grävmaskin.

Sedan var det lite tänkande innan kamerorna gick igång. De fungerar bara med wifi som använder 2,4 GHz och det är kanske det vanligaste? Det där är utanför vårt kunnande men efter lite mixtrande med det trådlösa nätet så fungerade det.

Själva aktiveringen är fiffig. Appen visar en QR-kod på skärmen som ska visas för kameran. Efter några sekunders tvekan hörs en signal och kameran rulla igång.

Igår åkte vi en tur till Kungälv för att hälsa på mina föräldrar. Tidigare år när vi gjort utflykter under lamningssäsongen så har vi inte velat vara borta för länge men nu kände vi oss helt trygga eftersom vi hade full koll på tackorna och såg att inget hände som gjorde att vi behövde åka hem.

I förhållande till vad de här kamerorna kan göra tycker jag att priset är obehagligt lågt. Men så är ju konsumtionslivet för närvarande.

Självstartande storjobb

En liten krånglande detalj kan sätta fart på allt större dominobrickor. Så här gick det till.

Vattentrycket försvann. Har jordfelsbrytaren löst ut? Hade en säkring gått? Huvudsäkring? Nej, allt var som det skulle när det gällde strömförsrjningen till pumpen. Det var spänning på alla tre faserna fram till det som egentligen heter kontaktormotorskydd. Av- och påknapparna alltså. Det var även spänning på de tre faserna som gick ut från kontaktorn och ner till pumpen.

Suck. Alltså hade vår vattenpump gått sönder trots att den inte ens var fem år gammal. Sänkpumpar kostar en slant, inte fullt tiotusen men åt det hållet. Inte kul.

Så det var bara att dra upp pumpen tillsammans med kabel och slang ur den borrade brunnen. Bara för att ta en titt på den innan fackfolk kopplades in.

För att slippa stress och jourkostnader kopplade jag först in en liten pumpautomat som kunde förse oss med vatten under tiden som arbetet pågick. Den klarade att få upp trycket till halvbra vilket fick duga.

När jag skulle koppla loss elkabeln från kontaktorn så var en av plintskruvarna lite lös. Först trodde jag att jag hade tagit fel, att jag hade lossat den lite innan men så var det inte. Jag drog fast alla tre skruvarna och pumpen började surra! Det verkade som om den var hel trots allt.

Nu var egentligen arbetet klart.

Men det var ett bra läge för att passa på att göra ett par saker när jag ändå var igång. Jag hade inte plockat upp pumpen tidigare. Inte pilla i onödan på det som fungerar. Och ett par saker har legat i bakhuvudet och skavt. Den ena var hur djup brunnen är. När rörläggarna var på plats för att installera vår pump lodade de till 17 meter och hängde pumpen några meter över det. Stämde det verkligen. Det lät grunt men nu när pumpen var borta så var det läge att loda djupet. Det var 17 meter, så var det med den saken.

Dricksvattnet på gården har i allmänhet varit bra men efter skyfall eller snösmältning har vi märkt att vattnet smakar annorlunda. Det är inte bra om ytvatten kommer ner i brunnen och med tiden förstod vi att det nog hände ibland.

Vår brunn är alltså borrad och finns i en källare. Det är nog lite ovanligt. Här är källargolvet med öppningen till brunnen som består av ett ingjutet tegelrör.

Här är en bild efter att vi bytt till en lite pumpautomat. Musskyddet i form av lite myggnät sitter i brunnens öppning.

Vi visste att berget inte var mer än en halvmeter under golvet där brunnen är. Kan det vara så att vatten rinner på berget, genom gruset och rinner ner i brunnen? Efter mycket grubblande fick det vara slutgissat. Fram med vinkelslip, diamantskiva och släggor.

Det blev ett utdraget arbete. Betonggolvet skars bort i bitar och gruset under grävdes bort med en liten trädgårdsspade.

Så småningom kunde jag se bergets form. En dräneringspump fick slita ont för att hålla vattennivån nere. Att pumpa vatten är ju en sak, grusblandat vatten är något annat.

Nu växte jobbet. Vattnet som fanns under källargolvet behövde dräneras bort. När jag mätt upp var berget i källaren befann sig blev det klart att vattnet inte skulle rinna bort genom självfall, så det fick bli att installera en grundvattenpump så småningom. Men först skulle vattnet ledas bort.

Spade duger för att provgräva men det här jobbet blev för stort för mig och spaden.

Vi hyrde Daniels underbara lilla grävmaskin och satte igång. Diket där dagvattenledning och dräneringsrör skulle hamna blev 60 meter långt. Skönt med en mild vinter. Maskinen är lättjobbad men rejäl tjäle rår den inte på.

Vi lyckades nästan att undvika att gräva av elledningar eller vattenledningar.

Lite regn kom men vi klarade oss ganska bra.

Det var inte helt enkelt att hålla ordning på fallet. 60 meter är ganska långt och det lilla fall vi hade skulle fördelas hela vägen. Jag gjorde ett misstag när jag skulle köpa dränering. Jag köpte inte dräneringsrör utan dräneringsslang. Rör är styvare och hade följt dagvattenrören bättre. Å andra sidan hade inte Ina, som hjälpte till med inköpet fått problem med tremetersrör. Det blev trångt nog med slang.

Vi fick en överraskning när vi kommit ner till det vi tror är den gamla vattenledningen till ladugården. Det kan ha varit en frigolitskiva en gång i tiden. Nu är det bara en hög frigolitkulor som var tråkiga att fånga in. Det blev några påsar. Det är riktigt fult med frigolit på rymmen.

Här syns den ”krage” av betong som höll tegelröret över mynningen. Betongen i denna var hårdare än i golvet.

I och med att ytvatten under flera år ibland hade runnit ner i brunnen ville vi rensa den. Vi kontaktade ett företag för att höra vad det skulle kosta. Bilen som arbetar med dricksvattenbrunnar är baserad i Göteborg så det skulle bli lite resväg. Timpengen låg på 2 300 kr så den muntliga offerten låg på ungefär 10 000 kr. För att få veta mer så pratade jag med chauffören och då fick jag veta att de inte alls skulle suga upp den sand och grus som hade ramlat ner utan att de skulle spola ner fem kubikmeter vatten med högt tryck och samtidigt suga upp vattnet som kom upp ur brunnen. Jag blev lite besviken över att brunnen inte skulle sugas tom. Sedan insåg jag att jag kunde göra det själv. Vår bevattningspump är säkert inte lika kraftig som den på bilen men den är i alla fall på 3 kW.

Det första var att fylla ett gäng tunnor med vatten. Det tog lite tid med den klena lilla nödpumpen men så småningom hade jag fått ihop nästan en kubikmeter.

Nu var det bara att dra upp sugslangen ur brunnen, släppa ner en 19 mm slang till brunnens botten och starta bevattningspumpen. I början försökte jag med ett sprutmunstycke men det blev mycket bättre utan det.

Vattnet var riktigt skitigt i början. Det blev en del spring ut till tunnorna för att flytta pumpens sugslang och så småningom såg vattnet mycket bättre ut. För säkerhets skull gjorde jag hela proceduren en gång till. Sedan såg vattnet riktigt bra ut.

Nu var det dags att släppa ner pumpen igen. Då passade den på att dö.

Det blev alltså en ny pump i alla fall. För att inte vara begränsad i valet av pump tog jag bort kragen med det sneda tegelröret. Nu skulle även en normalgrov pump på 10 cm få plats. Efter lite letande blev det ändå en smalpump på 7,5 cm. En Grundfoss. Dyr. Men dricksvattenpumpar är en av de saker som jag vill slippa grubbla över om den fungerar eller inte. Den här är en enfaspump vilket ger en smidig installation. Den har torrsugningsskydd och mjukstart. Och den ger ifrån sig riktigt mycket vatten.

Det hela tog två månader att ro i hamn. Tack vare nödpumpen har vi kunnat duscha i dåligt tryck och leva nästan som vanligt. Enda skillnaden var att vattnet fört med sig partiklar som satte igen silarna i diskmaskin, tvättmaskin och inne i duschens termostatblandare. Just den är lite pilligt att få rent.

Så allt vatten vi drack fick passera vårt fantastiska gravitationsfilter. Snacka om bra-att-ha-grej! Så är det fortfarande, någon vecka efter att allt har kommit på plats. Det kommer nog att ta lite tid för brunnen att komma i balans igen men vi kommer att få samma fina vatten som tidigare. Med den skillnaden att nu kommer det att vara ännu bättre. Allt vatten som försöker komma ner i brunnen kommer att skickas iväg av vår nya grundvattenspump. Även det känns toppen.

Ett av de mysterier som har gnagt där bak i skallen är fixat. Så härligt!

Växtbelysning lagad

Vi köpte en kraftig växtlampa för några år sedan. Inte kraftig jämfört med belysning i tomatodlingar eller liknande men den ger bra ljus om den är på låg höjd så att den täcker ungefär en kvadratmeter.

Vi har varit nöjda med den och den finns fortfarande att köpa: https://www.wexthuset.com/odling/vaxtbelysning/vaxtbelysning-t5-lysror/lightwave-t5-8×54-w

Vi använder den bara under vinter/vår när plantor ska dras upp och när vi kopplade in den i år så fungerade bara sex av de åtta lysrören. Det är alltid lite läskigt att plocka isär något för första gången men det var inget hokus-pokus inuti.

Demontera två sidoplåtar (två skruvar vardera), väck med lysrören och sedan kunde reflektorn tas bort. Det fanns fyra stycken ”ballast” vilket är ett lite märkligt ord. Ibland kallas de för drivdon och det här är ett modernt HF-drivdon. HF står för högfrekvens. Den gamla typen av drivdon har flera namn, magnetiskt drivdon, järnkärnetransformator eller drossel. De tänder lysrören med en serie blinkningar och har nackdelen att en fjärdedel av energin blir till värme i drosseln i stället för att bli ljus. Därför är de på väg bort från marknaden.

De moderna elektroniska drivdonen tänder inte med några blinkningar utan efter en dryg sekund. Det är vanligt med drivdon för två lysrör och om ett av rören inte fungerar så släcker drivdonet ner. Det är en fördel jämfört med drosslarna som försöker tända timma efter timma vilket ger en viss brandrisk.

En annan skillnad är HF, alltså att de drivs med högfrekvent el. Om jag minns rätt är frekvensen 20 000 Hz. Den gamla typen av drivdon använder den vanliga nätfrekvensen 50 Hz vilket gör att ljuset flimrar. Det märks bara när du har lysröret i ögonvrån men ändå.’

Här är drivdonet som hade lagt av. Till vänster finns de tre ingående kablarna fas, nolla och jord. Till höger finns åtta kontaktpunkter för att hantera två lysrör med två ändar som vardera har två kontaktstift.

Lysrören är av typ T5 vilket står för 5/8 tum som är diametern. För européer är det 16 mm tjock rör. Ganska smala med andra ord. De finns i flera olika längder och effektklasser. Det finns rör med samma längd som har olika effekt. Till exempel kan rör som är 1149 mm vara på 28W eller 54 W. Rör som är 1449 mm kan ha effekterna 35W, 49W eller 80W. Det är viktigt att ha rätt rör som passar till drivdonet. I alla fall om man vill att det ska lysa.

Rören som sitter i den här armaturen är på 54 W. Det ger en sammanlagd effekt på 432 W vilket ger ifrån sig 33 200 lumen. Det betyder att T5-rören ger ifrån sig 77 lumen per watt. Inte toppmoderna siffror men inte heller dåligt.

Så här såg ljuset ut efter att ett av drivdonen bytts och alla rören lyser igen. De två lysrören i mitten är bytta till nya. Det är tydligt att lysrören tappar orken med tiden även om de fortfarande lyser.

Här är armaturen upphängd igen och alla lysrören är utbytta. 30 000 lumen gör att det nästan är läge för solglasögon.

En skillnad mot tidigare är att vi har monterat lysrör med annan färgtemperatur än tidigare. De förra var speciella växtlampor som med sitt rosa-lila sken gav växterna de frekvenser som behövs. De gav även förbipasserande ett intryck av privat hampaodling. Enligt de som säljer armaturen i Sverige så går det utmärkt att använda lysrör med högre färgtemperatur än vanliga inomhus rör, så kallade dagsljusrör. T5-rören finns i minst fyra olika färgtemperaturer: 2700, 3000, 4000 och 6500 grader Kelvin.

Kelvingraderna kommer av att om en metallbit (eller något annat som inte brinner) hettas upp till en viss temperatur så lyser den med ett visst ljus. Lägre temperaturer ger varmare, rödare sken och högre temperaturer ger kallare vit-blått sken. Rören har beteckningar som 827, 830, 840, 865. De två sista siffrorna är färgtemperautren och den första står för att minst 80% av de ljusvåglängder vi kan se finns med. De finns även ett lysrör som heter 965 som har minst 90% av alla våglängder. Det är dyrare men kan vara värt pengarna när alla färger ska synas.

Nu är det bra fart på ljuset och det känns bra! Hittade också ett litet skav på en av kablarna som går från drivdonet till ett lysrör. Det kan ha varit den nästan-kortisen som tog kål på drivdonet. Nu är kabeln isolerad vilket också känns bra!

Ramkokning

ÄNTLIGEN har vi fått förutsättningar för att ta hand om biramarna på ett sätt som är någorlunda rationellt.

På bilden nedan, till vänster på den nedre hyllan, står en ånggenerator som är till för att ta bort tapeter. Den fungerar utmärkt för att smälta vaxet från ramarna. Vaxet ska bli nya mellanväggar till bina eller möjligen vaxljus.

En del av vaxet blir dock kvar och det, tillsammans med lite bös som finns kvar, ska kokas bort i lut . Bivax är fett och blandar sig inte med vatten. Att koka ramarna i lut är en av få möjligheter som finns för att rengöra ramarna själv.

Den gamla treplattorsspisen var på väg till tippen men håller bra mått för att få upp värmen på lutlösningen i 60-literskitteln.

Kitteln är stor nog för att kunna lägga ner lågnormalramar. Det går att lägga i 10 ramar i stöten. Efter ett par minuters kokning hamnar ramarna i mellansköljen och borstas av. Det är den rostfria baljan och den innehåller bara vatten. Till sist sköljs ramarna av i den vita baljan. Vattnet i den har ättika i sig för att ramarna inte ska vara obehagligt basiska för bina. Lut är ju extremt basiskt.

En kanalfläkt ser till att luften i vaxrummet byts ut. Luften med lutångor blir ganska obehaglig efter ett tag och arbetet brukar ta flera timmar. Det är ju ingen idé att värma upp 60 liter vatten till kokning för mindre arbetstid än en halvdag.

De rensade ramarna samlas i lådor som ställs på varandra. Under stapeln står ett värmeelement som skapar en varm luftström som stiger upp genom stapeln och torkar ramarna på ett par dagar.

Sedan placeras ramarna utanför slungrummet. Det finns ingen anledning till att de ska ta plats där. Det finns varken honung eller vax på dem så de drar varken till sig bin eller vaxmal om det skulle vara så att de blir oanvända nästa säsong.

Det är inte nödvändigt att hålla på med detta. Jag har tidigare lämnat in ramar för rensning. Då kom ramarna tillbaka rena och jag fick köpa valsade vaxkakor som motsvarade mängden vax som kom från mina ramar. Nackdelen med den hanteringen är att ramarna tar stor plats och att transporterna bara får ske under vintern när det inte finns någon risk för att att sprida bisjukdomar. Var och en kan köra sina ramar till någon av biredskapsföretagen i Sverige och får då även komma tillbaka och hämta ramarna senare. Det blir många mil, i alla fall för oss.

De flesta biodlarföreningar erbjuder samtransport av ramar. Det är en bra service men det du måste vara på plats vid rätt tillfälle för att lämna och sedan hämta. Att rensa ramarna själv känns bra eftersom det inte finns någon uppbunden tid mer än att arbetet behöver göras någon gång under vintern.

Till sist så finns ett skäl till som gör att det nog är värt att hålla på med det här sölandet. På sikt, kanske redan i år, kommer jag att föröka att gjuta mina egna mellanväggar av vax. Gjutformen är inte inköpt än men det finns en plan. Fördelarna är dels att jag inte längre behöver vara med och slåss om att få köpa präglat vax som numera är en bristvara, dels så riskerar jag inte att få in vax med kemikalier i eller vax som har paraffin inblandat. Globaliseringens smutsiga bakgård…

Ällingar 2022

Vår lilla ankflock verkar ha tappat sin koll på hur lång en vinter brukar vara. För andra gången börjar de att lägga ägg i mellandagarna, fortsätter en bit in i januari och börjar sedan att ruva. Vi har åtta vuxna mignonankor varav minst tre är honor.

Flocken har delat upp sig i två grupper. En bestående av tre vita ankor där honan bestämde sig för att rätt ställe att ruva var inne i en storsäck med halm.

Där gjorde hon ett litet bo och började lägga ägg.

Den här honan var först med att börja ruva och hon valde helt enkelt ett hörn av rummet. Hon är lite av en ledare bland alla åtta och det är inte mycket som rubbar henne.

Plötsligt en dag så hade det fötts två ankungar i storsäcken som velade omkring i rummet.

Vi lyfte in dem i en back med halm med tillräckligt låga kanter för att mamman skulle kunna ta sig ur och i men ändå tillräckligt höga för att ällingarna skulle hålla sig där under värmelampan. De fick vatten i en skål med låga kanter. Små ällingar är duktiga på att ställa till det för sig och så här års har de svårt att hålla värmen.

Deras mamma visade sig inte vara jättebra utan var ofta någon annan stans än hos sina små. En av dem hade svårt att gå från födseln och trillade omkull rätt som det var. Den råkade även trilla i vattnet och blev blöt.

Vi försökte värma den med en byggfläkt…

…och den fann sig väl tillrätta i Tildas hand.

Till slut somnade den.

Deras mor var hos dem ibland men ofta var hon ute på vift så till slut dog den svaga ankungen och så var det bara en kvar.

Den andra ankan hade då fött två ällingar. Hon är en grym mor och är hos sina små hela tiden. Går hon ifrån hörnet så tar hon med sig sina små ut men ser sedan också till att de kommer tillbaka. En dag när vi kom ut så hade hon adopterat den andra ankungen som hade hoppat ur sin back. Den har nu två mammor. Den svarta tar hand om den hela tiden och den vita kommer och hälsar på ibland. Vi hoppas att de kommer att klara sig nu. Vi hade även en tredje anka som ruvade men mest på skoj för hon var väldigt sällan på sina ägg utan var mest ute på annat. Nu har vi tagit bort alla ägg så att de kan koncentrera sig på att få de här små att överleva så får vi se om de vill ruva längre fram i vår när vädret passar bättre.

78-varvaren lagad!

För några år sedan blev vi vid en 78-varvsspelare på en loppis. En resegrammofon. De var en anspråkslös grammofon men den fungerade och när stämningen var den rätta kunde vi njuta av musik och rasp från stenkakor.

När jag skriver ”vi” så är det inte riktigt sant. Ylva har inte riktigt tagit till sig den kulturhistoriska rikedom som kommer till den som lyssnar på 78-varvare. Den tiden kanske kommer. Eller inte. Hur som helst, jag gillar det och det var en trist stund när något i grammofonen gick sönder och den tystnade.

Det gick något år innan lite googling visade att det kanske skulle gå att fixa till maskinen. Det vanligaste felet är att fjädern går sönder. Fjädern är ganska kraftfull och det finns många goda råd för hur man ska skydda sig innan det är dags att gå i närkamp. Latexhandskar, vanliga arbetshandskar duger inte, täckta armar och skyddsglasögon.

När dosans lock till slut kommit av så det ut så här. Fjädern ligger där den ska men den inre änden har gått av. Det var bara att ta på sig skyddsgrejerna och dra ut fjädern.

Det var inte så illa som vissa hade varnat för men å andra sidan var jag förvarnad. Fjäderns yttre ände sitter fortfarande fasthakad i niten i burksidan.

För att kunna bearbeta fjädern måste den avhärdas. Den trasiga änden gick att kapa och runda hörnen på men sedan var det stopp. Det härdade fjäderstålet är för hårt för att bearbeta på vettigt sätt. Fram med gasolbrännaren. När tre centimeter på änden varit glödande rött ett tag fick stålet svalna sakta. Sedan gick det bra att borra hål.

Nu sitter den inre änden fastskruvad på axeln i mitten, burken har sanerats och fått nytt fett. Dags att få fjädern på plats. På med superhandskarna…

Inga problem. Någon vecka senare är det äntligen dags att montera ihop grammofonen. Den grå tingesten till höger är tratten som är gjord av zinkplåt. Resegrammofonernas trattar finns under skivtallriken.
Tilda ville vara med. Bra att ha med någon som har god syn och små fingrar.

Det är inte många delar.

Här saknas dosan med fjädern men hastighetsregulatorn syns tydligt. Tre mässingsvikter roterar med axeln som är lodrät på bilden. De är fästa på fjäderblad som låter vikterna slungas ut när axeln roterar. Då flyttas mässingsskivan uppåt i bilden tills den möter en tygklump som bromsar skivan. Skivan roterar med samma varvtal som vikterna som då saktar ner vilket gör att skivan släpper från tygklumpen. Varvtalet hålls konstant. Det går att justera hastigheten genom att flytta på tygklumpen så att den kommer närmare eller längre bort från skivan. Fiffigt.

Innan monteringen fick alla lager och glidytor en droppe symaskinsolja.

Sådär. Nu ska locket på.

Garrard No 20 verkar ha tillverkats från 1930 och ca 30 år fram i tiden.

Efter lite klurande så kunde vi montera motorn på en tunn skiva. Här skruvas armen till hastighetsregleringen fast.

Klart! En charmig manick som mest består av tjock papp.

Vilken skiva ska få äran att få låta vid nypremiären? Det fick bli Yngve Stoor.

Vi delade på en semla, lyssnade och var ganska nöjda med oss själva.

Grammofonen hade stått still så länge att jag inte kom ihåg vilket håll den skulle rotera på men det löste sig. Det finns inte mycket som kan krångla på en resegrammofon. Och skulle den här krångla så är det lite tur att jag råkade vinna en auktion på Tradera på en ungefär likadan. Budet lades när jag inte visste hur den där fjädern skulle hanteras. Så kan det gå.

Nog är det snyggt med gjutjärn och mässing!

Ladugårdsvinden del 3

Första lagret på plats!

Golvet kommer att bestå av två lager med entumsbrädor med vindpapp emellan. Trät var murket på större del än vi hade antagit, så hela vårt lager av egensågade bräder har gått åt. Vi trodde dessutom att vi skulle kunna återanvända större delen av de övre brädorna men även de var så pass dåliga så det var få som gick att återanvända.

Totalt så kommer vi att ha vi ersatt båda lagren brädor på en över 50 kvadratmeter stor yta. Vi kommer att behöva köpa in brädor till lager nummer två vilket känns helt okej när vi börjar ana slutet av arbetet.

Det här är nog första arbetet på gården som, trots att det var i värre skick än vi befarade, har gått fortare än vad vi räknade med. Det var en trevlig överraskning.

Ankor och vatten

Under vintern bor ankorna i det gamla hönshuset. Vi har ett badkar med vatten som de kan nå via brädor som har rimlig lutning för ankor. Vi byter vattnet i badkaret en eller två gånger i veckan. När det är riktigt kallt fungerar varken vattenslangen eller avloppet, men det är inte ofta som tur är.

Eftersom ankorna är så beroende av vatten så har vi ett bebisbadkar och en liten balja som det är enkelt att byta vatten även under kalla dagar. Det går att bära vatten från köket om det kniper.

Idag bytte vi vatten i de två små baljorna. Två vita ankor simmade runt i badkaret när vi började byra vatten. När bebisbadet var fullt var det den svarta hannen, som kanske har högst rang i flocken som klev i. De första vändorna med undervattenssim hamnade inte på film men i alla fall en liten simtur.

För att ankornas fjäderdräkt ska tåla vatten verkar det som att de behöver rent vatten för att putsa och fetta in fjädrarna. Det är kanske inte helt korrekt men våra ankor beter sig så.

Om ankorna har fått nytt vatten och vi kommer tillbaka någon timma senare så är vattennivån flera centimeter lägre. Inte konstigt om alla i tur och ordning ska simma runt som denna.

Första traktorn är såld

En av de första sakerna vi köpte när vi hade skrivit på för att köpa Östäng var en traktor. Inte veckan efter, men efter ett par månader när det fortfarande var gott om tid till tillträdet. Det blev många timmar på nätet för att försöka förstå vilken typ av traktor som skulle passa oss, om vi nu skulle ha en över huvud taget. Vi hade ju ingen tidigare erfarenhet av traktorer.

Efter mycket googlande hade vi kommit fram till följande: Den fick inte kosta mycket, den skulle ha lastare och trepunktslyft. Därmed försvann alla nyare traktorer men också de som var gamla veteraner och nästan antika. Det är skillnad på gamla traktorer och gamla bilar. Bilar som har de moderna funktioner vi vill ha är inte byggda för ett evigt liv men det är traktorerna. Det gäller inte om jag skulle vilja ha elektroniska finesser men de kom ganska sent till traktorvärlden, kanske på nittiotalet. I en bil är det veckad plåt som är själva bilen så i ett västsvenskt klimat är det oftast rosten som knäcker den. Om inte rosten äter upp bilen kommer det inbyggda planerade åldrandet att göra det. En bil ska inte ha evigt liv.

En traktor är byggd av en motor, ett kopplingshus, en växellåda och en bakaxel. Delarna är bultade ihop och alla är gjorda av gjutjärn och kraftigt överdimensionerade. Det är en fördel om en traktor väger mycket så även en liten traktor väger tre ton. Mycket järn. Traktorer är även konstruerade för att överleva mycket glesa servicetillfällen och ren misskötsel. Eftersom traktor är gjorda efter andra principer än bilar är det inte konstigt att det går att hitta allt möjligt på Blocket. 50-tal, 60-tal, 70-tal eller senare? Det är bara att välja. Och alla är till salu för att användas.

Efter mycken vånda köpte vi en Massey Ferguson 165 Allmatic från 1970. Den hade 59 hästkrafter, styrservo, lastare och kraftuttag.

Den fanns i Herrljungatrakten och en vacker dag i juli skulle jag köra den till Östäng. Förra ägaren hade bara använt den till att ploga snö så den hade inte gått mycket de sista åren. Det låter ju bra men det visade sig på hemvägen att det fanns minus med det. Dieseln hade funnits länge i tanken, kanske flera år och eftersom dieseln numera har bioolja inblandad så hade det börjat växa alger i dieseln.

Det var en ganska kort färd, kanske tre-fyra mil. Under den resan blev det sex stopp längs vägen på grund av igensatt bränslefilter. Det var det första filtret som satte igen. Det är egentligen en sil som sitter på bränslekranen men inne i tanken. Silen kunde bara rensas efter att bränslekranen plockats bort varpå dieseln rann ner i något kärl jag hade med mig. Sedan hälldes dieseln tillbaka i tanken och resan fortsatte. Det blev en ganska kladdig resa men traktorn kom i alla fall till Östäng.

Traktorn har på det hela fungerat bra. Jag har bytt styrservo och lite annat men inte behövt göra några stora ingrepp. Den förra ägaren hade bytt koppling vilket kräver att traktorn måste delas på mitten. Sådant är skönt att slippa.

Fördelar med vår 165:a har varit att den alltid har startat. Den har gått jämnt och bra i motorn och kopplingen slirar inte, naturligtvis. Trepunktlyften har fungerat bra. Lastaren är stark och bra. Skopan är för stor för att fylla med grus men perfekt för snö. Den är också monterad på så sätt att när skopan är uppfälld maximalt ligger den parallellt på marken. För den som vill skotta snö är det perfekt, du slipper att försöka hitta vägrätt läge innan du attackerar en snöhög.

Nackdelar har framför allt varit bromsarna. Detta är en av de sista årgångarna som den här traktorn har så kallade torra bromsar. Ett par årsmodeller senare bytte de till att ha bromsskivor i oljebad som är mycket bättre och snudd på outslitliga.

Nu ska traktorn byta ägare. Den är såld till en man i Uppland. När det var dags att formulera en annons för Blocket så tänkte jag vara så ärlig som möjligt om skicket på traktorn. Seriösa spekulanter, eller i alla fall erfarna spekulanter, vet att det är så här gamla traktorer är. Annonsen är visad 2847 gånger sedan den 28:e november men gav inte många svar förrän nu i januari då en erfaren man hörde av sig. Så hör löd texten i annonsen:

Beskrivning
Okänt antal timmar. Timmätaren har inte fungerat sedan jag köpte den för sju år sedan. Motorn går precis som den ska och har för övrigt avgasröret på höger sida vilket sägs vara den bättre varianten. Det finns skavanker: – Det händer att startmotorn kuggar över men det löser sig om en växel läggs i. – Bromsarna är inget vidare. – Kopplingen för kraftuttaget kopplar inte ur tillräckligt. Förra ägaren bytte koppling och kanske blev det aldrig injusterat. – Styrservon tappar olja med tiden. – Nedre rutan på vänsterdörren saknas – Det finns två värmeaggregat i hytten som inte fungerar. – Sitsen har tappat nästan all stoppning Det finns även fördelar: – Traktorn har en fungerande lastare, Kjällve 602 – Snabbväxeln fungerar bra, frihjul på lågväxel och motorbroms på högväxel – Hitch och jorbruksdrag – Skopa lämplig för snöröjning – Ett par snökedjor kommer med. Består till viss del av schackel, men ändå. Traktorn har femtio på nacken, alltså glappar det och läcker en smula. Alger och mossa finns också!

Den som vill lägga mer pengar på en traktor kan få fler fördelar och färre nackdelar än vi fick men vi är ändå nöjda med vår första traktor. Vi fick betalt ungefär lika mycket som vi gav för den för sju år sedan. det är egentligen rimligt, de ådras ju så sakta.

Nu har vi bytt upp oss till en Valmet som har både fungerande bromsar och stoppning i stolen.

« Äldre inlägg

© 2022 Östängs gård

Tema av Anders NorenUpp ↑