En gård för omställning

Författare: jonas (Sida 1 av 17)

Stellan och Tillväxtparadigmet

Innan vi köpte Östäng hade vi mer tid för att lära oss teoretiska saker, träffa folk och diskutera möjligheter och problem. Vi träffade många intressanta människor när vi satte oss in i hur det egentligen ligger till med de tre E:na Energi, Ekologi & Ekonomi.

En av de som vi diskuterade med var Stellan som just hade bytt inriktning från sitt trygga liv som ingenjör. För några dagar sedan såg vi en text från Stellan och jag antar att han har filat en hel del på den för den är inte särskilt lång men ändå så tydlig. Texten utgår från tiden innan energi kom i form av el eller diesel, då mycket av energin vi hade tillgång till var muskelkraft. Det här diagrammet kommer från hans text.

Texten heter ”Varje svensk har 300 slavar” och syftet är inte att någon ska känna sig anklagad för att vara slavägare utan att visa hur saker hänger ihop. Som till exempel varför lönerna för sjuksköterskor och lärare har så svårt att hänga med lönerna inom industrin. Det är inte en komplott, det är fysik.

Lägg några minuter på Stellans text, den finns här: Varje svensk har 300 slavar

Ett försök att prioritera

Vi tycker att vi långsamt förändrar Östängs gård så att platsen, byggnaderna och rutinerna passar oss bättre och bättre. Eftersom det finns många byggnader, arrangemang och vrår så finns det också många möjligheter att förbättra något. Eller att förhindra att något faller samman eller ruttnar bort.

Det mesta av vår vakna tid tillbringar vi kring gårdscentrum eller inomhus och det väcks hela tiden tankar på saker som måste åtgärdas, eller som skulle vara trevligt att fixa till.

I morse hade vi sovit ut ordentligt efter den sista marknadsdagen för säsongen så vi tog en lång frukost och försökte sortera bland högen med tänkbara projekt.

Vi inledde med att skiva ner våra tankar på var sitt papper. Bara den lilla övningen kändes bra. Alla idéerna ligger ju och skvalpar i bakhuvudet och det blir en avlastning att sätta dem på papper.

Sedan delades projekten in i två grupper, Inomhusjobb berör boningshuset, Utomhusjobb berör allt annat. Det var för många idéer för att sortera dem i huvudet eller i en diskussion så vi försökte med ett poängsystem i tre kategorier. Hur viktigt är projektet, hur omfattande kommer det att bli och hur dyrt gissar vi att det bli. För att kunna summera på ett vettigt sätt vände vi på skalan för de två sista kategorierna.

Det kändes svårt på flera sätt. Om en idé känns angelägen att genomföra, är det för att den är viktig eller är det för att vi vet precis hur det ska göras?

Att ta fram den igenmurade bakugnen i köket kanske inte är viktigt egentligen men ska vi göra det så måste det göras innan andra saker i köket kan göras. Dessutom har vi båda alltid velat ha en riktigt gammaldags bakugn så…

Till sist hade vi fyllt i var sin tabell och kunde jämföra. Inomhus skilde sig våra bedömningar åt men när det gäller utomhusjobben var våra prioriteringar mycket lika och det är ju roligt.

Även efter att ha fyllt i tabellen och summerat var det svårt att få överblick så fick ta fram ett par överstrykningspennor och markera orange för de högsta poängen och gult för de lägsta.

Vi vet att det finns lite tid under november och i januari-mars då vi kanske kan få gjort något av idéerna och då är det en fördel att grunnat lite på vad vi helst vill satsa tiden på.

Artikel i tidningen Skogen

Föreningen Skogen har en tidning och en av deras reportrar kom och besökte oss för en tid sedan. Det är alltid trevligt med besök och att tidningen skogen skriver om skogsträdgården som fenomen är väldigt kul tycker vi.

De besökte även Bosse som hjälpte oss med att få till vår egen skogsträdgård och det kändes bra att han som är mycket mer av en expert på skogsträdgårdar fanns med och uttalade sig.

Vi bad om tillstånd att få dela artikeln som inte är publicerad på nätet och tidningen var tillmötesgående och skickade till och med en pdf om någon vill läsa hela artikeln.

Titta gärna in på föreningens hemsida skogen.se.

Mördarsnigelätande ankor

Vi tycker om våra mignonankor. De simmar i sin damm, vaggar omkring i flock, är lågmälda och framför allt, äter mördarsniglar. När eftermiddagen har börjat bli kväll så brukar de leta upp någon som ser ut att kunna ge dem mat. De tjatar lite och då är det enklast att göra dem till viljes och att stänga in dem för kvällen.

I går kväll passade jag på att ta en film av dem där de kommer på rad efter mig och under tiden jag filmade fick jag syn på att en av de vita hade hittat en mördarsnigel under vår korta promenad. På filmen syns det att det även en grå anka som bär på sniglar.

När de kommer fram till mig så stannar de upp. Jag står ju i vägen för dem. Då passar de båda ankorna att svälja sina sniglar. Det tar lite tid. Sniglarna ska tydligen hamna rätt i munnen innan de slinker ner och godbiten ska ju dessutom bevakas så att ingen annan snor den. Sniglarna hamnar på marken ibland och då tittar de andra med intresserad blick.

Ljudet blir konstigt mot slutet av filmen. Har ingen aning vad det kan bero på.

Har vi överlistat vår duvhök?

Detta är en andra version av ett inlägg vi skrev för några dagar sedan. Inga ändringar men vi måste posta ett nytt för att kunna länka på facebook på ett bra sätt.

Under de tre senaste säsongerna har vi drabbats av att en duvhök tar hönor.

Vi är lite kluvna inför hökproblemet. Duvhök är ingen utrotningshotad art men det gör ju inte att vi vill skjuta den även om det hade varit tillåtet. I gamla tider då äggens protein var viktig för människors hälsa och svälten lurade bortom nästa missväxtår var saken en annan. Men så ser det inte ut för oss. Vi har egentligen råd att låta en hökhona föda upp sina ungar på våra hönor, men det finns andra sidor. Den första är naturligtvis att hönorna drabbas på ett sätt som visserligen är ”naturligt” men ändå grymt.

För oss människor är det inte roligt att hitta resterna av en höna efter att först höken och sedan korpar varit på plats hela natten. Då kan det se ut så här:

Vi har hunnit rädda flera hönor när tuppen har skrikit sitt speciella ”anfall-från-luften-läte” tillräckligt länge för att vi ska hinna reagera. Då springer någon av oss runt lagårn varpå höken flyger iväg från sitt offer. Det är en stor blå-grå hona som flyger med tunga vingslag. Hon har två olika reträttvägar att ta till beroende på var hon satt på sin höna. Det verkar som att hon plockar hela bröstkorgen ren innan hon sprättar upp och därmed dödar sitt byte. Det tar tydligen lite tid eftersom vi har lyckats rädda upp emot tio hönor på det här sättet. De ser döda ut till de lyfts upp. Då springer de i säkerhet till tuppen och de andra under husvagnen, helt nakna där fram.

Vi har testat några olika varianter för att avskräcka vår duvhök. Det första försöket bestod i att måla stora ögon på masonitskivor som enligt säkra källor på nätet skulle skrämma bort alla rovfåglar. Det fungerade inte.

Nästa försök kom sig av att en av våra wwoofare tyckte synd om hönorna och ville sätta upp nät över delar av hönsgården. Hon fick göra det men eftersom höken anföll utanför nätet så fick det bli större och större under förrförra året. Till sist kanske det fungerade men det är lite svårt att säga eftersom hösten kom och attackerna kan ha slutat av det skälet. Det fanns nackdelar med att ha ett nät över en äppelodling men det växer ju upp nya toppar.

Men i år kom vi på en idé som verkar fungera. Höken hade tagit flera hönor i de ganska trånga gångarna som är mellan raderna med äppelträd. De är skickliga flygare men hon är ganska stor och har inte råd att skada någon vinge. Förmodligen sitter hon och spanar i något av träden som finns utanför den inhägnade äppelodlingen tills hon vet hur hon ska gå tillväga.

Vi satte upp stängselpinnar av plast i gångarna. Vi satte dem med några meters mellanrum. Höken skulle kunna attackera eller landa mellan pinnarna men hon skulle inte kunna följa efter en flyende höna som är betydligt snabbare till fots än när den flyger. Så var planen.

Och den fungerade. Inga fler dödade hönor i någon av gångarna. Det dröjde ett par veckor innan en höna hade gått åt igen, den här gången nedanför äppelraderna. Det var beviset. Höken hade tvingats att vänta till den kunde ta en höna på en öppen yta som var längre bort. Det var bara att skaffa fler pinnar. Nu ser det ut så här i vår äppelodling:

Pinnarna kommer att vara i vägen när gräset klipps. Det sker ju egentligen bara under en månad kring midsommar, kanske tre gånger, så då får vi ta smällen att flytta runt pinnarna.

Vi kan inte lova att detta fungerar för andra men det verkar som att det fungerar för oss. Höken får i så fall vänja sig vid att skaffa mat på svårare sätt än på Östängs höns-servering.

Slangrensning

Vissa saker går det att reta sig på länge innan det är dags att äntligen göra något åt det.

Som slangar. Vi har fått, ärvt och kanske köpt vattenslangar av den billiga sorten. Gröna, delvis genomskinliga, och med synlig vävförstärkning. Skitslang! Jag gick en utbildning om tryckluft för ett par år sedan och föreläsaren kallade den här typen av slang för ”huggormsslang” som han tyckte skulle rensas ut.

På bilden ovan är det enkelt att se varför. Den ena har varit utomhus länge och med dåligt skydd mot uv-ljus har den blivit ogenomskinlig och skör. Den andra visar hur enkelt de viker sig så att den som vill få genom vatten får vandra fram och tillbaka för att räta ut kinkar. De är verkligen dåliga.

Den här slangen är lite grövre än de andra två. Den är på 19 mm och går till vårt lilla växthus. Trycket är på hela tiden och det klarar den inte av. Så här ser den ut när den vrids.

Den här typen av slangar har en enkel och billig uppbyggnad. Få, kanske bara två lager och en gles armering. Billig att tillverka och opålitlig att använda.

Vi har många bra slangar på gården av olika längd och grovlek men de ska vi ta upp i ett annat inlägg. En sista bild innan de här slangarna hamnade i bingen med brännbart på tippen i Sollebrunn.

Skitslang!

Har vi överlistat höken?

Under de tre senaste säsongerna har vi drabbats av att en duvhök tar hönor.

Vi är lite kluvna inför hökproblemet. Duvhök är ingen utrotningshotad art men det gör ju inte att vi vill skjuta den även om det hade varit tillåtet. I gamla tider då äggens protein var viktig för människors hälsa och svälten lurade bortom nästa missväxtår var saken en annan. Men så ser det inte ut för oss. Vi har egentligen råd att låta en hökhona föda upp sina ungar på våra hönor, men det finns andra sidor. Den första är naturligtvis att hönorna drabbas på ett sätt som visserligen är ”naturligt” men ändå grymt.

För oss människor är det inte roligt att hitta resterna av en höna efter att först höken och sedan korpar varit på plats hela natten. Då kan det se ut så här:

Vi har hunnit rädda flera hönor när tuppen har skrikit sitt speciella ”anfall-från-luften-läte” tillräckligt länge för att vi ska hinna reagera. Då springer någon av oss runt lagårn varpå höken flyger iväg från sitt offer. Det är en stor blå-grå hona som flyger med tunga vingslag. Hon har två olika reträttvägar att ta till beroende på var hon satt på sin höna. Det verkar som att hon plockar hela bröstkorgen ren innan hon sprättar upp och därmed dödar sitt byte. Det tar tydligen lite tid eftersom vi har lyckats rädda upp emot tio hönor på det här sättet. De ser döda ut till de lyfts upp. Då springer de i säkerhet till tuppen och de andra under husvagnen, helt nakna där fram.

Vi har testat några olika varianter för att avskräcka vår duvhök. Det första försöket bestod i att måla stora ögon på masonitskivor som enligt säkra källor på nätet skulle skrämma bort alla rovfåglar. Det fungerade inte.

Nästa försök kom sig av att en av våra wwoofare tyckte synd om hönorna och ville sätta upp nät över delar av hönsgården. Hon fick göra det men eftersom höken anföll utanför nätet så fick det bli större och större under förrförra året. Till sist kanske det fungerade men det är lite svårt att säga eftersom hösten kom och attackerna kan ha slutat av det skälet. Det fanns nackdelar med att ha ett nät över en äppelodling men det växer ju upp nya toppar.

Men i år kom vi på en idé som verkar fungera. Höken hade tagit flera hönor i de ganska trånga gångarna som är mellan raderna med äppelträd. De är skickliga flygare men hon är ganska stor och har inte råd att skada någon vinge. Förmodligen sitter hon och spanar i något av träden som finns utanför den inhägnade äppelodlingen tills hon vet hur hon ska gå tillväga.

Vi satte upp stängselpinnar av plast i gångarna. Vi satte dem med några meters mellanrum. Höken skulle kunna attackera eller landa mellan pinnarna men hon skulle inte kunna följa efter en flyende höna som är betydligt snabbare till fots än när den flyger. Så var planen.

Och den fungerade. Inga fler dödade hönor i någon av gångarna. Det dröjde ett par veckor innan en höna hade gått åt igen, den här gången nedanför äppelraderna. Det var beviset. Höken hade tvingats att vänta till den kunde ta en höna på en öppen yta som var längre bort. Det var bara att skaffa fler pinnar. Nu ser det ut så här i vår äppelodling:

Pinnarna kommer att vara i vägen när gräset klipps. Det sker ju egentligen bara under en månad kring midsommar, kanske tre gånger, så då får vi ta smällen att flytta runt pinnarna.

Vi kan inte lova att detta fungerar för andra men det verkar som att det fungerar för oss. Höken får i så fall vänja sig vid att skaffa mat på svårare sätt än på Östängs höns-servering.

Flugsmällor

En av de saker vi bara var halvt beredda på när vi flyttade från stad till land var mängden flugor. Eftersom vi inte har kor så kommer vi lindrigt undan men fårens gödsel kan nog hjälpa till att producera flugor och dessutom, flugor finns ju alltid.

Vi hade med oss en flugsmälla i flytten men den dög inte riktigt och sedan gick den sönder. På järnaffärn i Sollebrunn fick vi veta att de visserligen hade flugsmällor men att de bra var slut för tillfället. Vi rekommenderades att vänta.

Detta var för några år sedan. De flugsmällor som fanns i lager var helgjutna i plast och de som skulle komma någon vecka senare var de med metallskaft. ”De med bra snärt”.

Så här ser de ut. Skaftet är av tunn metalltråd som är ingjutet i den platta plast delen. Fungerar mycket bra. Den röda flugsmällan på bilden nedanför fungerar naturligtvis inget vidare. Dels så är hållen i plattan för stora men framför allt så är skaftet av plast. Snärten uteblir och flugan kommer undan.

Nästa flugsmälla har mindre hål i plattan och en flugsymbol så att alla ska förstå syftet med flugsmällan. Men den är värdelös. Skaftet är av vek, platt plast som gör att all snärt uteblir. Skaftet är dessutom fäst på ett tveksamt sätt som inte kommer att hålla länge.

Vi köper inte längre några flugsmällor av plast. En sådan kunde duga i vårt tidigare radhusliv, men inte när köket behöver tömmas på ett dussin flugor. Vi var på loppis för ett par veckor sedan och fick några flugsmällor på köpet, bland annat den röda och den gul-vita. Det fanns fler smällor att välja på.

Den som vill slippa plastskaft för att de vill ha en flugsmälla som kan smälla flugor kan behöva leta ett slag. De flesta butiker som finns i stan för bara helplastsmällor. Det är inte konstigt. Att producera en flugsmälla i ett stycke är mycket enklare och billigare än att blanda in stål som ska formas och sitta fast. För ögat ser båda produkterna ut att kunna utföra sitt arbete men så är det inte. Det spelar ingen roll om plastskaftet är gjutet på ett annat sätt för större styvhet. Som den röda här ovanför. Skaftet är fortfarande för mjukt.

Det går naturligtvis att konstruera en flugsmälla utan stål som fungerar. Lite kevlar eller kolfiber i skaftet så skulle snärten infinna sig men få är nog villiga att betala vad det skulle kosta.

Vi har stött på två konstruktioner av flugsmällor med metallskaft. Dels den som finns på bild här uppe, dels denna.

Den här har ett skaft av vriden ståltråd som är lite tjockare än den andra. Detta skulle kunna vara den bästa men så är det inte. Ståltråden är för mjuk, trots sin grovlek, vilket gör att snärten är lite sämre. Flugsmällans vinkel vid träffen är inte heller lika exakt. Den vridna delen av skaftet bidrar inte till vinkelprecision, det gör bara den den korta delen som ligger i bakre delen av handflatan. Det låter kanske som påhitt men det är sant. Det gör faktiskt skillnad.

Så detta är den av våra flugsmällor som fungerar bäst. Skaftet kan klämmas ihop något så att pekfingret vilar på båda trådarna. Bra kontroll på vart flugsmällan är på väg. Tillsammans med lagom fjädrande stål gör det att den här smällan kan tömma köket på rimlig tid. Även denna har en fjantig fluga i plasten men rutmönstret i övrigt är lagom grovt för att en dödad fluga enkelt kan plockas upp med ett lätt andraslag. Toppenpryl! Hittar ni ingen av denna modell så rekommenderar vi ett besök i järnaffären i Sollebrunn. Passa på att ta en fika på kaffekoppen. Vi rekommenderar vaniljbullen eller ät en lunch på Gästgiveriet. Båda ligger intill järnaffären.

Etienne

Efter att ha tillbringat några veckor hos oss har Etienne åkt vidare. Under ett par veckor var ha den enda wwoofaren på Östäng eftersom ett annat par som hade anmält sig hoppade av i sista stund.

Hans första val från wwooflistan var att måla en av väggarna på wwoofhuset. Det första vi upptäckte var att rödfärgen var grynig efter att ha frusit under vintern. Så det var bara att dra ut en spis och koka upp under omrörning.

Efter att Etienne hade fixat till färgen började målningen. Det blev snyggt!

Under morgonpassen då vi brukar ägna oss åt hårdjobb blev det både att trimma bort ormbunkar som var lika höga som honom och…

…att skyffla hönsskit ur ett gammalt hönshus.

Men vi har ju inte bara hårdjobb på gården. Att flytta fåren till Bengts kulle var trevligt, särskilt då flytten gick bra. Inga panikrymlingar som behövde fångas in.

På eftermiddagarna väljer wwoofarna jobb från en lista och Etienne valde flera gånger att skrapa färg från huset. Ett väldigt tråkigt jobb tycker de flesta men Etienne trivdes på byggnadsställningen med musik i öronen.

Som alla wwoofare så gjorde även Etienne en fågelholk som nu pryder växthuset.

Tack, Etienne, för besöket och välkommen åter!

Uggleholk

Lars kom på besök och innan han fick sill och färskpotatis fick han hjälpa till med att sätta upp en fågelholk. Holken har stått som ett dåligt samvete på gårdsplanen ända sedan wwoofarna Annica och Richard byggde den förra året. Traditionen för våra wwoofare är att de lämnar efter sig en fladdermusholk, ett insektshotell eller en fågelholk på Östäng. Vi får behålla ett minne av dem och de vet att deras skapelser hjälper oss att öka biologiska mångfalden.

För att den inte skulle försvinna från den mentala att-göra-listan så lät vi den stå kvar alldeles framför huset. Ända fram till nu i helgen. Nu skulle den upp.

Första åtgärden blev att samla ihop allt material som kunde behövas och att transportera det till eken som vi hade sett ut. Holken är välbyggd och består mest av entumsbrädor. I och med att den är stor så blir den ganska tung.

Lars tog på sig att klättra upp först för att ta emot holken. Jag fick nöjet att bära upp den för stegen.

Inga missöden. Holken kom upp och skulle nu bara hamna på rätt plats.

Vi hade med oss två armeringsjärn som fick bli en tillfällig plattform innan holken sattes fast.

Att holken inte kommit upp förrän nu beror inte bara på att vi inte kommit till skott, det har krävts tid för att komma fram till hur den skulle monteras.

Med större holkar blir det viktigare att de sitter fast bra. Större vikter ger större krafter. Vi ville inte spika eller skruva i eken. Det finns spikar av trä att köpa men det lockade inte heller. Till slut kom vi fram till en metod som borde fungera.

Att spänna fast en fågelholk med ståltråd, spännband eller annat förutsätter att du kommer tillbaka ganska snart och justerar upphängningen så att trädet inte begränsas i tillväxt och börjar valka över upphängningen. Vi har noterat hur fort träd växer, inte på ett par veckor men på ett par år, och vi känner dessutom oss själva tillräckligt väl för att veta att risken är ganska stor att det skulle glömmas bort.

Vår upp hängning består av en plattform som består av ett armeringsjärn på en meter som ligger och vilar på två grenar som är u ungefär samma höjd. För att hålla holken mot stammen använde vi ett hålband som vi veckade med en polygrip. Tanken är att eken ska kunna växa och att hålbandet ska räta ut sig med tiden. Det kommer inte att räcka hur länge som helst men några år i alla fall. Om vi aldrig mer tittar till holken så kommer förmodligen hålbandet att rosta av innan det ställer till problem för eken. Så är i alla fall tanken.

Efter att Lars har lirkat ner sig och stegen har vandrat runt eken för att montera klart hålbandet så blev vi till slut färdiga. Holken borde sitta bra. Utsikt över jaktmarkerna och bra inflygningsrutt. Om ett par år kanske vi har ugglor i holken. Det skulle vara kul!

Tack till Annica och Richard som byggde den och tack till Lars som var med och satte upp den!

« Äldre inlägg

© 2021 Östängs gård

Tema av Anders NorenUpp ↑