Östängs gård

En gård för omställning

Författare: jonas (sida 1 av 14)

Mignonankor – igen

Ni som följer vår blogg vet att vi saknar våra mignonankor och att vi är tämligen skeptiska till våra myskankor. Ända sedan våra mignonankor försvann har vi letat efter nya. Jonas har ringt mängder av telefonsamtal och letat på nätet utan att få napp.

Men idag kom de hem – våra nya fina mignon. Vi ville helst ha vita men vilken färg som helst fick duga i detta läge.

En vit blev det i alla fall.

Vi har gjort i ordning en liten hage av kompostgaller där de ska få bo de första dagarna så de vänjer sig vid sitt nya liv.

De är bara två månader gamla och vi är dels lite oroliga för vad Gerben och Gunilla ska tycka och dels för att det ska komma någon fiende ovanifrån.

Vi vet inte kön på dem än men några av varje sort borde det vara när vi fick sex stycken. Än har de inte ätit någon snigel men Jonas kom å andra sidan inte hem med dem förrän klockan nio ikväll.

Det är mycket lätt att bli förtjust i dessa små ankor!

Lite hö – mycket regn

Vädret under våren har varit lite blandat. Först var det svalt. Sedan kom det lite för lite regn. Eller egentligen, alldeles för lite regn. Hur som helst så har gräset inte vuxit bra. Det som skulle bli hö har sett lågt och klent ut men vi ville inte vänta för länge. Det känns som att vi har en liten press på oss att inte slå våra små vallar för sent. Proteinhalten sjunker ganska snabbt så även om volymen blir större så kan näringsvärdet minska.

Väderprognosen såg bra ut så vi satte igång. Först slog vi med ett nytt rotorslåtteraggregat. Inte nytt, men ett fint begagnat. Vårt förra var bra ända tills det inte fungerade. Att ta isär ett rotorslåtteraggregat kräver tid och kunskaper. Säkert några specialmaskiner med. Så det ska säljas som reservdelar.

Sedan skulle höet luftas med den gamla kombivändaren som numera inte är betrodd med att lägga strängar. Efter tre luftningar och intensiv sol med torr luft var det torrt. Efter det bytte vi till sidoräfsan eller vad den kan heta för att göra strängar.

Till sist var det dags för självlastarvagnen. Jag glömde att ta bilder under de första momenten. Tiden var knapp.

Men så här såg det ut när de första stråna med hö lastades på kärran. Inte mycket att se, dels för att jag höll kameran för högt, dels för att det inte är mycket att se.

Efter det så körde vi vår nya rutt genom lagården, lastade av mitt på golvet och lät hö-klon lyfta upp det till höloftet.

Efter att första lasset var hemma var det dags för lunch. Hö-jobbet hade pågått i två och en halv arbetsdag.

Då mörknade himlen snabbt och det började regna. Det var igår. Idag har det regnat kraftigt och resten av höet är genomblött. Det har sjunkit samman och ser inte roligt ut.

Förmodligen kan vi sprida ut det igen, lufta några gånger i rätt väder, sedan stränga och hämta in det. Eller så sprider vi ut den klena höskörden och låter näringen återgå till marken. Det är hög aktivitet så här års. Kanske kan vi hämta mer hö senare.

Vi har tagit hö sedan 2015 och detta är första gången det inte fungerar. Vi har nog sett det som nybörjartur och har väntat på detta. Förra året gav mycket stora mängder hö så vi har förmodligen tillräckligt för vintern redan nu. Det hänger naturligtvis på hur många tackor vi ska ha. Vi får se.

Gödselsystem

I och med att vi har skaffat en gödselspridare så har vi en bra bas för att hantera fårgödseln. I dag så hyrde vi samma Bobcat som vi gjort två gånger tidigare. Det är en fantastisk liten maskin som bara jobbar på. I början är det läskigt när den ställer sig på bara fram- eller bakhjulen men den välter inte. I alla fall inte om man är snabb med att sänka lastaren under midjehöjd.

Att hyra Bobcaten ett dygn kostar 1200 kr plus moms. Arbetet går naturligtvis att utföra för hand men det är slitsamt och tar tid. Fårbädden sitter ihop i en kaka som är armerad med halm. Det är segt jobb att slita isär det med en grep så vi tycker att det är värt pengarna till hyran. Särskilt detta år när wwoofarna uteblir.

Lagom lass. Det känns extremt bra att det trasiga lagret blev bytt direkt så att spridaren var redo. Det är lätt hänt, i alla fall för mig, att det som inte måste göras denna veckan inte blir gjort förrän det är panik. men inte denna gången.

Nya gödsel-limpan påbörjad. Den blir någorlunda finfördelad och kommer nog att multna bra under en presenning.

Arbetet är nästan klart. Det svåraste är att baxa trakton så att spridaren kunde stå på rätt ställe. den skulle köras fram en halvmeter då och då. det var enkelt i början men svårt mot slutet.

Formen blev lite oregelbunden men det är ju ingen installation.
Till höger syns presenningen som täcker förra vinterns gödsel. Högen var lika stor som årets från början men det har multnat bra och kommer att vara fint att köra ut nästa år.

Lagerbyte

Gödselspridaren som vi köpte för någon månad sedan har varit till stor hjälp. Först finfördelade vi gamla fårbädden som redan hade bränt, sedan finfördelade vi förra vinterns fårbädd i samband med att den ändå skulle flyttas och vändas.

Efter de sysslorna lade vi märke till att ett lager hade gett upp. Det hade sett lite ankommet ut redan vid köpet men nu var flera lagerkulor borta. Inte bra.

Vi visste inte om det skulle vara en enkel grej att byta lager eller om det skulle krångla till sig så vi passade på att sprida hönsskit på en åker innan vi tog fram några verktyg. Efter den vändan var lagret tomt på kulor.

Yttre delen av lagret satt i ett gjutet fäste och det var lätt att ta bort. Det fanns ju inga kulor i lagret så det var bara att lyfta bort.

Efter lite borstande och några omgångar WD-40 syntes två insexskruvar. Goda nyheter. Det borde betyda att den inre lagerdelen inte var pressad på axeln utan satt på plats med de två skruvarna.

När den yttre lagerhållaren var lös så råkade Jocke komma förbi i ett annat ärende. Han gillar sånt här och erbjöd sig att rengöra den och se om det fanns någon ersättningsdel i Göteborg.

Så här såg den ut efter rengöring. Nu fick vi svar på varför det fanns en fettnippel på lagerhållaren. I ett någorlunda modernt lager ska fettet hållas på plats i lagret så en fettnippel behövs inte för att hålla lagret smörjt. Men fettet har en annan funktion här. Det ska smörja lagrets utsida så att lagret ska kunna röra sig en smula om axeln skulle flexa.

De två fördjupningarna är till för att skjuta in lagret stående. Det syns tydligt att lagret inte är cylindriskt utan har en skuldra för att kunna röra sig.

Sedan är det bara att lägga ner lagret och spruta in fett för att hålla lagrets utsida smörjt.

Elegant konstruktion. Det finns en exklusivare lösning på problemet med att hantera en axel som ska kunna flexa, den svenska uppfinningen sfäriskt rullager.

Sfäriska rullager är geniala men förmodligen för dyra att ha på en gödselspridare. Kullager är enklare konstruktioner.

Sedan var det dags för innerdelen av lagret. Insexskruvarna var inte fastrostade. WD-40 i ett par dagar kanske hjälpte till.

Jocke lånade ut en avdragare. Rejäl grej.

Lagercentrum följde med utan knot.

Tills sist så krävdes bara några slag med blyklubba för att det nya lagret skulle vara på plats. Skönt.

Lagret fanns på hyllan i ”en vanlig lagerbutik” och kostade ca 500 kr plus moms. Lagret fanns även som komplett del med samma hållare för 800 plus moms.

Majsnö

I går var jag ute på vår 1-hektars åker där vi brukar hämta hö. Det är hög tid att så om vallen som växer där och det märktes bland annat på alla maskrosor som stod i full blom. Tusentals.

Men det fanns inga bin på plats för att hämta nektar.

Det berodde inte på någon bidöd eller att det inte finns bin i närheten utan helt enkelt på att kall luft från norr har kommit ner och gjort att det är för kallt för bina att flyga. De vill helst ha 15 grader eller varmare för att lämna kupan. Och då var det inte ens tio grader mitt på dagen

Några grader under 15 kan duga om det är sol men det är för stora risker för dem att ge sig ut i lägre temperaturer. Humlorna är tåligare och klarar kyla bättre, men bina vill inte riskera något. Alla vuxna bin behövs när alla larver ska matas och allt annat som sker i en kupa på våren.

Så tusentals maskrosor erbjöd nektar och bara en handfull humlor kunde komma till.

Idag var det ännu kallare.

Liten snöby den 12/5 2020

På kvällskvisten bjöds vi på snöfall. det kommer naturligtvis inte att lägga sig men är ett tydligt tecken på att det är rejält kyligt för att vara maj i Västsverige.

Förra årets äppelblommor råkade blomma under en period med skitväder så äppelskörden blev usel. Det är ingen som sörjer om maskrosorna blir dåligt pollinerade men nu är det tvärtom. Det är bina som tjänar mest på samarbetet eftersom maskrosorna är det första rejäla draget, det vill säga när det finns mycket nektar att hämta. Om bina hämtar hem rejält med nektar från maskrosor så är den luriga våren över för bina och biodlaren.

Våren är lurig för att bina växer i antal i kupan för att vara i fullt antal under sommaren. Under tiden som de blir fler så måste alla larver skötas och både gamla och unga bin ska äta så det måste finnas mat till alla. Det är inte ovanligt att bisamhällen svälter ihjäl på våren. Det kostar på att leva lång norrut och som biodlare måste jag försöka se vilka samhällen som kan få ont om mat. Enligt SMHI kommer dagstemperaturen att nå 15 grader på torsdag om åtta dagar så det känns lite jobbigt. Är det kallt nog för att maskrosorna ska finnas kvar då eller är fältet fullt av vita bollar? Det krävs kanske att jag håller dem vid liv med socker ett par veckor till.

Fåren ute på bete

I går kväll fick våra får lämna sitt välkomstbete och bege sig ut på vårt stora bete. Korna, eller förmodligen kvigorna, kommer om en vecka så våra 11 får och 12 lamm fick 5 hektar bara för sig själva.

I morse var det dags för den första vandringen för säsongen då någon av oss tittar till fåren på betet. De hade det bra. På bilden ovan finns det, förutom tackan som poserar i förgrunden, sex eller sju får till. De smälter in bra med berget.

De har redan ockuperat sitt vanliga favoritställe, ett buskage med enar på en bergknalle. Ingen av dem röde sig när jag gick omkring bland dem. I vanliga fall brukar någon tacka bli lite orolig och resa sig upp för säkerhets skull men inte idag.

Alla låg och njöt av morgonsolen efter en natt med mild frost. De flesta idisslade och flocken utstrålade en underbar frid.

Vid sådana här tillfällen måste ingen påminna om fårens halmbädd som ska rivas ut eller att det var jobbigt att titta till dem nattetid inför lamningarna. Idag var det bara bra!

Gödselspridare

Som Ylva redan har berättat så har vi blivit med gödselspridare.

Det är en Dansk maskin. En Tim med kapacitet på 4,5 ton. Vi vet inte hur gammal den är men att den är byggd i trä med stålram antyder att den har några år på nacken.

Typ: 4518. De första två siffrorna bör stå för 4,5 ton men de sista två förblir en gåta. Serienummer 4971. Är det högt eller lågt?

Bakifrån syns kedjan som driver spridarbomen.

När skyddet är borta ser man det mesta av mekaniken utom kardanaxeln från kraftuttaget och vinkelväxeln som båda sitter under vagnen. Innanför det nedre kugghjulet sitter en excenter som vid varje varv lyfter armen som sitter lagrad utanför mittenkugghjulet. Det kugghjulet har inget med kedjan att göra utan har sneda tänder som med hjälp en spärr gör att bandkedjan rör sig bakåt.

På andra sidan vagnen, den vänstra, sitter ett reglage som reglerar hastigheten på bandkedjan. Det sker genom att stången går till högra sidan och ändrar hur högt armen ska lyftas av excentern. Härligt med tydlig mekanik!

Kanske inte fulla 4,5 ton men lagom mycket för en gammal maskin vi inte känner.

Vi körde med måttliga varvtal på traktorn så högen hmanade där vi planerat. Alla varvtal på traktorerna är gissningar. Ingen av dem har fungerande traktormeter. Ja, de heter så.

Efter någon timmas letande hittades till slut en instruktionsbok och en reservdelskatalog till gödselspridaren. kanske inte till exakt vår modell, men nästan. Sprängskisser är lätt att tycka om.

Nr 34 är naturligtvis ett ”Nålelejekryds”. Allt är på danska.

Också avslutar vi med en kort film. Det metalliska ljudet var inte lika påtagligt på plats men stå säkert för något som ska kollas upp. Vänstra sidans lager på spridarvalsen var inte helt med i matchen men det borde låta på ett annat sätt. Vi lär väl bli varse så småningom.

Avloppsdetalj

Vi har en trekammarbrunn och infiltrationsbädden till den behövde göras om för ett par år sedan. Ja, egentligen sedan innan vi köpte gården. I samband med att vi lade nya rör från trekammarbrunnen till infiltrationsbädden så lade vi till ett T-rör med ett kort rör upp ur marken. Det skulle ge oss en möjlighet att inspektera om ledningen skulle sätta igen sig eller något annat problem.

Det var i höstas och vi tänkte inte mer på röret. Särskilt inte sedan det visat sig att avloppet fungerar som det ska. Eller rättare sagt, det har fungerat som det ska men det har luktat ibland. Det kan komma avloppslukt när vinden ligger på.

Plötsligt slog det mig att detta har jag ju läst om. Det finns ganska bra broschyrer om enskilda avlopp och det finns detaljer som man inte ska slarva med. Avloppsventilationen är en sådan detalj. Den här bilden har jag lånat från Avloppscenter.

Budskapet är att även om avloppet fungerar med en backventil inne i huset så räcker det inte. Backventilen gör så att toaletter inte tömmer varandra när en av dem spolas men avloppsventilationen har en uppgift till, den ventilerar hela avloppssystemet, från infiltrationsbädden upp till utloppet uppe vid nocken. Det kan vara frestande att hoppa över att ta hål i taket och nöja sig med en backventil.

Men när vi installerade vårt fiffiga inspektionsrör så fungerar inte avloppsventilationen. Den drivs av värme och luften ska flöda från infiltrationsbädden upp mot huset och ut genom röret på taket. När vi har en extra öppning så fungerar det inte alls. Avloppslukt kan dyka upp både ur inspektionsröret och från ventilationsröret i änden på infiltrationsbädden. Vinden avgör vilket och vi har under de senaste veckorna undrat varför det ibland har luktat. Under vintern märktes inget, förmodligen för att det var kallt.

Men idag så proppade vi igen inspektionsröret. Vi hade ingen fyrtumspropp hemma men vi hade andra avloppsdelar liggande som tillsammans utgör en propp. En vinkel med dubbelmuff, en förminskning och en tretumspropp. Klart! Att bygga avloppsrör är ju så himla trevligt. Tack vare att de kan tas isär och sättas samman i nya skapelser så är det som ett funktionellt vuxen-Lego. I morgon ska vi gå omkring och sniffa i vårsolen men jag är ganska säker på att lukten inte kommer att finnas kvar. Skönt!

Trädgårdsteknik

Ylva håller med Magnus hjälp på att bygga ett orangeri. Jag har ägnat mig åt annat men jag har bidragit på två sätt till bygget. Jag har tidigare hämtat ekvirke och nu var det dags att hämta de isolerande takskivorna. Jag lider mindre än Ylva av att sitta några timmar på motorvägar så det blev jag, Jonas, som fick besöka företaget Trädgårdsteknik utanför Ängelholm.

Jag träffade Jan som hade hjälpt till med att få ihop beställningen. De har mängder med saker i butikens utställning men Jag berättade att det bara var det mest sålda sakerna de hade hemma. Trädgårdstekniks katalog innehåller tydligen betydligt mer. Jag har än så länge bara studerat deras sidor med isolerade kanaltak.

Här är några bilder som visar en del av det som fanns framme. Bevattningsprylar, växthusvärmepannor för pellets och ved, ebb- och flodbord, växthus, golfbaneklippare och mycket mer,

Eftersom tjejen i receptionen frågade om jag var företag eller privatperson så antar jag att alla får komma och handla.

Det är ju lite opraktiskt att de flesta av den här typen av firmor finns i Skåne. Inte för skåningarna men för oss andra. Ängelholm ligger som tur är på västra sidan Skåne så det var bara att ta sig över Hallandsåsen, ta av till höger och knacka på.

De skivor vi hade valt var 10 mm tjocka och 2,1 meter breda. När man tänker sig den bredden så är det ganska brett men hur brett är det i verkligheten?

Svaret är att det är nästan för brett.

Vi hade beställt sex skivor. De är ursprungligen 6 meter långa och som tur är så bad vi om att få dem kapade till önskad längd 4,7 meter. Det visade sig att 4,7 meter var på gränsen till att vara för långt. I alla fall för den biltransportkärra som vi hade hyrt. Men de fick plats.

Två av remmarna som kommit med var inte kompletta. Bara tanken på att 9,87 kvadratmeter kanalplast (per skiva) skulle lätta från flaket på motorvägen gjorde mig lite kissnödig så det fick bli ett extra depåstopp hos Biltema för att komplettera med två remmar. Efter det så gick hemfärden alldeles galant. Det tar visserligen några timmar och kostar diesel men jämfört med vad det kostar att frakta paket i den här storleken så är det värt mödan.

Självvändande honungsslunga

Så har vi då till slut kommit till skott och beställt en ny slunga.

Främsta anledningen till att beställningen blev gjord var priset på slungan.

Självvändande slunga har legat på önskelistan i flera år men priset har alltid varit i vägen. Denna kostade ungefär 25 000 kr hos LP:s biodling och det är ett bra pris för en självvändande slunga.

Det räcker inte med att en slunga är självvändande, den ska också vara helautomatisk. Det låter kanske som en bortskämd lyx men jag tror att det är bra. Tanken är att slungan genom att rotera långsamt tömmer den mesta honungen ur kakorna på ena sidan, sedan gör den samma sak på den andra sidan av vaxkakan. Därefter ökar den farten och tömmer ut resten av honungen på ena sidan, bromsar upp och vänder på kakan och tömmer därpå den sidan helt.

Under min första säsong slungade jag honungen för hand i biodlarföreningens gamla byggbarack. Det fanns ingen el så värmen för att få honungen att rinna lätt kom från gasolkök och när kvällen kom var det ficklampa som gällde. Slungan vevades för hand och hanterade tre ramar åt gången. Det är ett minne som jag inte vill vara utan men det räckte med en säsong.

Sedan köpte jag en komplett utrustning som nog var från tidigt sjuttiotal. Slungan var motordriven och slungade fyra ramar samtidigt. Det var ett stort steg framåt men den slungan var ingen slutstation. Dels så var den inte gjord av rostfritt stål utan av förzinkat. Det gör att den behöver rengöras på ett annat sätt och mycket oftare.

Sedan är en ”vanlig” motordriven slunga mycket bra, men den binder upp mig stora delar av arbetstiden. Efter att ha lyft av vaxet som täcker honungen sätter jag i ramarna. sedan kör jag slungan långsamt. Sedan stannar jag den och vänder på de fyra vaxkakorna och kör slungan långsamt igen. Efter den behövs inget stopp utan farten kan öka. Efter ett tag stannas slungan och ramarna lyfts ut och vänds igen. Till sist körs slungan på hög fat igen och efter det är ramarna tomma på honung. Det finns undantag då ramarna behöver tre olika hastigheter vilket tar längre tid. När slungar roterar snabbt behövs dessutom nästan alltid att jag hänger mig över den så att den inte vandrar iväg.

En självvändande helautomatisk slunga sköter det mesta av den proceduren själv. Den kan fortfarande börja vandra om den är ojämnt lastad men den här hanterar sex ramar vilket minskar risken för ojämn belastning. Om dörren till slungrummet varit ännu bredare så had jag valt en åttaramars slunga. Inte för att mer alltid är bättre men den får ännu lugnare gång eftersom varje ram som är extra lätt eller extra tung påverkar mindre. Om jag minns rätt så kostar den större slungan ca 3000 kr mer vilket jag tycker är måttligt påslag.

De sex korgarna som vaxkakorna placeras i är radiellt placerade när slungan står still. det är fjädrar som håller dem i den positionen.

När slungan startas börjar korgarna att vika sig åt ena hållet och när slungan fått upp farten så har korgarna samma position som i en vanlig slunga som inte är självvändande.

I styrenheten finns program som låter slungan rotera vid en viss hastighet en viss tid, sedan bromsar den in, byter riktning och gör samma sak en gång till. Efter det gör den samma sak men med högre fart och sedan är honungen ute. Under tiden så hinner jag förhoppningsvis täcka av sex nya ramar. Om det funkar så är det en viktig pusselbit för oss inför att utöka biodlingen.

Det finns detaljer på slungan som ser lite hemsmidda ut men de ägare till den som jag har pratat med är nöjda med den. Det ska bli spännande att prova den. Det är visserligen fyra månader kvar till premiären men nu står den i alla fall på plats.

Under tiden går det ju att njuta av de högblanka rostfria plåtarna och de fina rosenpolerade benen. Passa på att njuta för efter premiären kommer den aldrig att bli så här fin igen.

« Äldre inlägg

© 2020 Östängs gård

Tema av Anders NorenUpp ↑