En gård för omställning

Författare: jonas (Sida 2 av 17)

Stödmatning

Vi har blivit mycket duktigare på att hålla koll på lammens vikter. Anledningen till det är att vi förra året fick några lamm som aldrig riktigt växte till sig som de skulle. Nu väger vi alla lammen från dag ett och sedan kollar vi första veckan så de går upp som de ska vilket innebär cirka två hekto per dygn. Gör de inte det så toppar vi upp med mjölkersättning. Det kan finnas flera skäl till varför de inte går upp i vikt som de ska. Tackan kan ha dåligt med mjölk. Syskonet kan ta för sig och tränga undan. Lammet kan ha dålig ork och helt enkelt dia dåligt. I de fall där viktuppgången inte varit önskvärd i år så har det räckt med lite stödmatning några dagar så har det rättat till sig. Vi har haft en tacka som haft livmoderinflammation men nu är hon återställd och ger tillräckligt med mjölk. Vi har haft en annan förstagångslammare som inte hade tillräckligt med mjölk i början men som nu har kommit igång. Vi har haft ett lamm där syskonet helt enkelt la beslag på det mesta och så har vi ett syskonpar där vi inte riktigt begriper orsaken.

I alla de fallen så har det rätat upp sig och nu har vi 17 pigga glada lamm med väldigt mycket spring i benen. Att vi stödmatat på ett annat sätt än tidigare innebär också att vi spenderat mer tid bland lammen än andra år. Det gör att alla vill umgås och gosa samtidigt.

Droppbevattningen fungerar!

Vi har berättat tidigare om att det inte var enkelt att veta vilka delar som behövs för bygga en anläggning för droppbevattning. Idag var det premiär med en timmas testkörning.

Vattnet kommer in i bågväxthuset i den gulsvarta 19-mm slangen till vänster. Vattnet har fullt tryck så därför har vi ett tappställe för vattenkannor till vänster. Åt höger kommer först en kulventil och sedan ett lamellfilter som kan behövas eftersom vi använder ytvatten. Efter filtret sitter ett solblekt tidur från Biltema och en svart förtjockning som är en tryckreducering. Den sänker trycket från 4-5 bar ner till 2,5 bar. Till sist en gardena koppling och en klen 12 mm slang som för vattnet till droppslangarna.

Droppslangarna har en öppning var 30:e centimeter och vid en första snabb inspektion ser alla ut att fungera.

För att se hur mycket vatten som kommer ur ett droppställe under en timma ställde vi en godislåda under droppslangen och tyngde ner lite med en säck för att vattnet inte skulle hamna utanför. Enligt tillverkaren ska ett droppställe ge 6 dl vatten per timma. Trycket spelar faktiskt mindre roll. Varje droppställe har en inbyggd flödesbegränsare som minskar flödet vid högre tryck. Fiffigt. Det innebär att droppställena ger samma vattenmängd även om slangen är mycket lång med det tryckfall som alltid kommer med långa slangar.

Filmen visar att droppställena har olika intervall mellan dropparna. Jag antar att vattendroppar i allmänhet har samma storlek men det kanske kan variera lite beroende på hur slangen ser ut vid hålet. Jag såg inte hur det uppmätta hålet droppade men det gav ca 5 dl under en timma. Tillräckligt bra för att det ska gå att ge tomaterna lagom mycket vatten.

Vägsladd

Vår grusväg är 900 meter. Det är inte särskilt långt men den behöver ändå lite omsorg emellanåt. Gropar ska fyllas i, gräskanter ska tuktas och vartannat år lägger vi på ett dubbellass grus som bekostas av ett bidrag från kommunen.

Då och då har jag försökt forma vägen med hjälp av schaktbladet men det är svårt att få till det så att det blir bra. I helgen lånade vi Gerhards vägsladd.

Han svetsade ihop den för många år sedan av begagnade stålbitar från skroten i Bäreberg. Den ser inte märkvärdig ut alls men den gör ett bra jobb.

Stocken är till för att tynga ner lite extra på höger sida, vilket är själva finessen med sladden. Groparna i vägen bildas när vatten står still och bilar kommer som skvätter bort vatten och grus. Om vägen har en rygg på mitten så stannar inte vattnet utan rinner ner i dikena. Bilarna skapar hjulspår och sladdens uppgift är att återställa vägen så att inte vatten kan bli stående i hjulspåren. Så har i alla fall vi uppfattat saken.

Det krävdes lite trixande innan trepunkten kunde höja och sänka sladden som det är tänkt. Sladden väger inte extremt mycket men den utgör en ganska stor hävarm. Hydrauliken på traktorer är en fantastisk uppfinning!

Filmen försöker visa hur de olika skären formar vägen men det ser mest ut som att den flyttar lösgrus fram och åter. Men vägen blev bättre och det det viktigaste.

Gödselvändning

Vi tog ut fårbädden ganska tidigt förra året så den har legat till sig i nästan ett år. Vi har skrivit hur vi lägger de hårda kakorna på gödselspridaren som hackade upp bädden och lade den i en limpa. Nu var det dags att göra plats för årets fårbädd och då kör vi bädden genom spridaren en gång till.

På bilden är det mesta av gödsellimpan bearbetat en andra gång. Det blev en stor skillnad även denna gång. Det ser verkligen fint ut. Nu har en presenning åkt på igen så att den inte torkar ut. Betongplattan är lite liten men det funkar. Skönt att styrservon i alla fall fungerar på den traktorn som behöver manövrera.

Att beställa plast till växthus

För ett år sedan köpte vi en stomme till ett bågväxthus. För ett halvår sedan satte vi upp den, i alla fall det mesta av den. För några dagar sedan fick vi monterat plasten på växthuset. Det var inte helt enkelt att få plasten på plats och det var faktiskt inte heller så självklart var vi skulle köpa plasten.

Vi misstänkte att plastfolien skulle kosta en slant så vi började leta på nätet efter vilka företag som säljer folie i rätt storlek. Det var svårare än vad vi trodde. De flesta som säljer bågväxthus säljer växthus som får plats i en villaträdgård och har ingen folie att sälja som är bred nog. Vårt växthus är drygt åtta meter brett och båglängden från sida till sida är tolv meter. Eftersom förankringen av plasten, och med den hela växthuset, sker genom att plasten grävs ner krävs en ganska bred plast.

Till slut fick vi fram en excel-lista med nio företag. Efter att ha mejlat och ringt visade det sig att ett av dem inte finns längre och ett annat har slutat att sälja växthus. Det finns säkert fler leverantörer som vi har missat men vår lista ser ut så här:

Det var intressant att prata med dem. De arbetar i normala fall med betydligt större anläggningar än våran men de tog sig ändå tid att beskriva och förklara. Det märktes att de har mycket erfarenhet och känner till vilka misstag som nybörjare oftast gör.

När det gäller priserna så skiljer de något men det är inga stora hopp. En av plasterna är lite tunnare men resten är lika tjocka, 0,2 mm. De flesta har folie hemma, en del som färdiga paket och en del har jätterullar och skär till på beställning. Bredderna varierar mellan 14,2 och 16 meter. Det finns naturligtvis andra mått men för vårt växthus är det 15 meter eller mer som gäller. Vi fick uppfattningen att alla plaster som är avsedda för växthus är behandlade på ena sidan för att minska kondensdroppet.

Det skiljer en tusenlapp men det som avgjorde för vår egen del var att vi behövde lite extra prylar och några goda råd. Så vi valde Grönsta som importerar just vårt växthus även om de inte låg lägst i pris. Förmodligen så har de olika leverantörerna hämtat sin plast från den eller det fåtal som tillverkar den här sortens plast i Europa.

Nya hönor

I förrgår kväll åkte vi på kvällstur för att köpa hönor. Vi hade beställt 120 stycken varav grannen Adele ville ha fem. Vi kom hem efter solnedgången, tog upp dem ur flyttkartongerna och placerade dem på sittpinnar. Det är fördelen med att komma hem när det är mörkt. Vi sätter dem på sittpinnarna och de stannar kvar över natten och en del av dem fattar då med en gång att det är där man sover.

De har förmodligen aldrig suttit på pinne tidigare men de var medgörliga. Kvällen efter hade majoriteten klivit uppför landgången och satt sig på pinnar men mellan 40-50 stycken hade inte fattat utan kurade i olika hörn på golvet. Första gången vi var och köpte unghöns så släppte vi in dem i sin bostad dagtid och sedan fick vi lyfta upp i princip allihop på kvällen. Nu när vi hämtar kvällstid blir arbetet mycket mindre krävande.

Blixtbilderna blir sällan bra men här är en grupp på 14 hönor i ett hörn. De har inga problem att hålla värmen men vi vill att de ska vänja sig vid att sitta på pinne. Så vi lyfter upp alla golvhönor på kvällarna tills de har lärt sig. Det tar några dagar men är väl värt besväret. I stället för att skita på golvet så skiter de på bajsbrädan som är enkel att skrapa av. Skiten samlas i en tunna som hjälper till att gödsla vår vall. Kutterspånet på golvet behöver inte heller bytas lika ofta vilket sparar tid.

Hönsen är 16 veckor just nu så det dröjer ca fyra veckor innan de börjar att lägga ägg. De beter sig som osäkra hönor även på så sätt att de klungar sig snarare än att sitta på bekvämt avstånd från varandra.

Alla fattar ju inte finessen med pinne även efter att de tagit sig upp till sovplatsen. De lär sig nog så småningom.

Stort projekt med mycket krångel

Idag var det dags att sätta plast på växthustunneln. Det har varit en hel del jobb med att få upp bågarna och med att spänna upp de 35 linorna som ska löpa längst med växthuset. Det växthus vi byggt är gjort för att tåla snömängder och då är linorna till för att plasten inte skall sjunka ner mellan bågarna.

Agneta, Kerstin och Björn kom för att hjälpa till. Det är vi tacksamma för. Vi började med att köra ut plasten som legat inomhus för att den inte skulle vara för kall. Vi valde just den här dagen eftersom SMHI lovat svaga vindar.

Vi lånade ihop en stege från vår granne Richard och två stegar från vår granne Tobias vilket gjorde att vi kunde klättra upp på flera ställen utan att flytta stegarna. Vi hade informerat oss så mycket vi kunde och sett diverse youtubefilmer om hur man lägger på plast på tunnlar. Rullen sattes på ett stålrör som lades på två bockar. Sedan fäste vi ett rep i änden av plasten och började langa upp den över den västra nocken.

Jonas stod och langade upp plasten över kanten och jag stod mitt på växthuset och drog i repet. Sakta sakta åkte plasten ut över växthuset.

Det är ett långt växthus och det gick inte helt smidigt. Det visade sig att plasten hängde upp sig på de fästen som håller de längsgående vajrarna. Vi fick använda en lång pinne och ta loss plasten vid flera tillfällen. Trots det så upptäckte vi senare att vajerfästena gjort flera små hål i plasten.

Det är tungt att langa upp plast så efter ett tag fick Björn klättra upp och hjälpa till.

Jag drog i repet och när plasten kom fram till mig så flyttade jag stegen till en ny båge och drog igen.

Vinden var inte speciellt stark så vi kunde mata på efter hand. Enda kruxet var att plasten fastnade på linornas fästen.

Jonas fick allt mer ont i armarna men till slut hade vi fått upp tillräckligt med plast för att den skulle räcka till andra ändan. En kvadratmeter eller två av den här plasten är inte tung men hela rullen är tung. Det är gränsfall att bära den på två med bra remmar. Så samtidigt som rullen minskade i storlek så blev det allt tyngre för oss som matade fram plasten.

Sedan fällde vi ner ena sidan och lade sandsäckar på. Nu blev det paus i bildtagandet för nu började de riktiga problemen. Vindbyarna blev allt starkare och sandsäckarna gjorde för lite motstånd. Alla närvarande kämpade på för att hålla plasten på plats medan Jonas försökte sätta fast den vid gaveln med en list.

Det var inte helt enkelt. Vi begrep oss inte riktigt på hur listen fungerade. Den visade sig vara väldigt motsträvig och när vi använde gummiklubba för att slå ner den så skar den i plasten.

Vinden ökade än mer och rätt som det var kastade den över all plast åt ena sidan. Det var bara att börja om och försöka få över den igen. Under en period satt Björn på plasten, mitt på en långsida. När det kom en vindby satt han ett par decimeter över marken tills byn var över. Det är stora krafter när vinden tar tag i en stor plast.

Till slut var dock plasten på plats om än med vissa hål i. Nu syns storleken på växthuset. Stort!

Revan efter listen är värre. Det vet vi faktiskt inte hur vi ska lösa.

Vi grävde ner sidoplasten och vek sedan plasten över jorden och öste på med ytterligare jord. Nu ligger den på plats och hålls fast och resten får vi ta tag i i morgon. Det var en mycket kämpig dag och vi vet inte riktigt vad vi skulle ha gjort annorlunda. Kanske hade vi lyckats bättre om det var en helt vindstilla dag. De små hålen som fästena gjort kan vi tejpa – men det känns inte riktigt bra att ha en helt ny plast som är skadad redan från början. Revorna vid fästlisterna är irriterande. Vi måste ha gjort fel eftersom listen skar av plasten när den skulle ha låst fast den. Vi får forska i detta.

Vi har många arbetsdagar som är lite hårdare än de andra. Det här var en sådan. Stort tack till de arbetsvilliga pensionärerna som gjorde det möjligt för oss att få på platsen innan våren är över! I morgon ska vi ta det lite lugnare eftersom vi båda har lite ont när vi rör oss.

Gräva diken

Innan solen gick ner i förrgår så hann jag testgräva lite. Den lilla skopan satt på så jag grävde ett dike längs med bågväxthuset. Det fungerade men det var inte optimalt för att förankra plasten till växthuset.

Nästa dag inleddes med att montera på planskopan som är bredare och som dessutom har inbyggd hydraulisk släntfunktion så att den kan vinklas lite åt höger eller vänster.

Det här kändes bättre så det var bara att sätta igång.

Daniel hade nämnt att bara en gång under de nio åren som han har ägt grävaren så hade den vält. Jag var på väg att välta efter tio minuter men började efter det att ställa maskinen lite på diagonalen. Då gick det att lägga ifrån sig jorden lång borta på sidan utan att tippa. Den väger visserligen bara 1,6 ton, en mygga bland andra grävare, men den skulle ändå vara tung och otymplig att hantera om den låg på sidan.

Efter några timmar var båda sidorna grävda. Det kommer att krävas lite manuellt arbete med spade för att jämna till men det mesta är gjort.

Nästa grävjobb var att förbereda för en kulvert i ett dike på betet. Korna vandrar över bäcken och det gör att vattnet rinner dåligt. Samtidigt har vi inget bra ställe att passera diket med traktor. Om vi lägger ner någon form av vägtrumma som är tillräckligt bred så kan både kor, får och traktorer använda den bro som skapas.

Den lilla Kubotan är förvånansvärt kraftfull och extremt lättanvänd. På bilden ovan har jag ställt mig en bit från bäcken eftersom marken är mjuk. I fronten sitter ett schaktblad som kan fällas upp och ner en decimeter ungefär. När den är hårt nedfälld mot marken blir maskinen stabil. Det blir en ganska stor hög med gegga vid sidan men vattnet rinner mycket bättre i bäcken.

Sista arbetet blev att rensa bäcken vid äppelodlingen. Den nedre delen var ett träsk. Ingen dålig sak i sig. Näringsämnen fördröjs och om jag minns rätt så återgår en del av näringskvävet till luften. Men vattennivån höjs med tiden och små träd börjar skicka ut rötter i det ständigt blöta diket. Så det var läge för en rensning.

Uppe till vänster syns den lilla damm som bildades efter en hel del grävande. De tegelfärgade bitarna är mynningen av en gammal igensatt dränering som dolde sig under bäckens botten. När jag stötte på den så rev grävaren loss en flisa och då såg det ut så här:

Vattnet kom från en dräneringsbrun som står i anslutning till bäcken, ca 7-8 meter uppströms. Den har alltid varit full med vatten trots alla våra försök att rensa den på slam och ha spolat rent i till- och utlopp. Under perioder har vi till och med placerat en dränkbar pump i brunnen för att sänka vattennivån. Nu sjönk nivån brunnen en halvmeter på några minuter och det är verkligen goda nyheter.

Den nedre delen av äppelodlingen, den där hönsen har varit, har varit för sorgligt dåligt dränerad. Det har funkat bra under torra perioder men har varit mycket geggigt efter regn. Vi hade svårt att veta var stoppet satt. Var det i åkern på andra sidan vägen eller var det kanske uppe i äppelhagen? Nu är kanske det problemet löst. Till sommaren får vi veta.

Liten grävmaskin

I eftermiddags kom Daniel med sin grävmaskin som vi behöver några dagar. Det är en halvgammal Kubota i gott skick. I helgen skulle den få ett oljebyte men Daniel fick lite feeling och passade på att måla upp den lite.

Storleken på grävmaskiner verkar anges i maskinens vikt utan skopa. I det här fallet väger den 1,6 ton. ”Enåenhalvtonnare” är en vanlig storlek och det som gör denna till en marginellt större maskin är att den är extrautrustad med det som på en bil skulle vara en kofångare. Kofångaren består av 100 kg gjutjärn som, i och med att den extra vikten är placerad längst bak, ger den lilla grävmaskinen lite större kapacitet. Det ska bli spännande att gräva i morgon.

Rågång

Idag var Susanne på besök. Alltid lika trevligt och alltid hamnar vi i samtal om kulturhistoriska spörsmål. Idag nämnde jag att jag hade tittat på kartan från Laga skifte 1843 och det dröjde inte länge innan vi var ute med ett långt måttband i vintersolen och letade efter gränsmarkeringar.

Rostig järnpinne syns dåligt bland allt annat brunt men den finns längst ner på stenen.

Efter lite mätande och funderande böjer sig Susanne ner, skrapar bort några löv och har snabbt hittat den första gränsmarkeringen. Hon blir ganska nöjd.

Vi hade en lite speciell karta att gå efter. 1924 hade de som bodde i vårt hus och grannen kommit överens om att en bit av deras gemensamma gräns nog behövde justeras. De kallade till sig en lantmätare och två lokala vittnen för att få det juridiskt korrekt. Resultatet blev ett dokument på 14 sidor. Första sidan ser ut så här:

KARTA
över
rågång mellan
3/16 mtl. litt B och 3/16 mtl litt. C
ÖSTÄNG nr. 1
uti
Långareds socken av Älvsborgs län;
upprättad vid rågångsutstakning år 1924 av
Signatur
Distriktlantmätare

Det är ju en pampig titel. Det där med litt. B och litt. C hänvisar till den befintliga fastighetsombildningen som gjordes vid Laga skifte 80 år tidigare. Byn Gäckelgärde bestod av fem gårdar. Alla bostadshus, undantagsstugor och fähus stod i en ganska tät klunga. Laga skifte betydde att byn sprängdes och att de fem gårdarna fick sammanhållna marker. Gårdarnas marker kallas för A, B, C, D och E. På kartan syns byggnaderna i den gamla byn tillsammans med lantmätarens raka linjer som är de nya gränserna.

Så har då ägaren till C retat sig på att gränsen bakom boningshuset bara är en meter bort och att en gränsvinkel är en bit ut i en väg. Lantmätaren kallas in.

När lanmätaren gjort sitt arbete måste alla få möjlighet att komma med invändningar. Två, lite olika kungörelser lästes upp i Långareds kyrka den 29:e juni och den 31 augusti 1924. Båda gick ut på att den som ville kunde få se handlingar och karta vid vissa tillfällen. Första gången hos Janne Andreasson och andra gången hos Fritz Jansson.

De fjorton sidorna ger en fin inblick i tidens byråkrati. Tidpunkten är ju en bit in på det förra seklet så texten är inte någon gammalsvenska men gärna lite högtravande snirklig. En bra formulering visar sig genom att allt får plats i en menin g. Ett av dokumenten har rubriken Förening:

Förening
Vid lantmäterisammanträde denna dag rörande utstakning av rågången emellan å ena sidan 3/16 mtl Östäng 13, litt. B och å andra sidan 3/16 mtl Östäng 14, litt C uti Långareds socken hava undertecknade rågrannar förenat oss om att gränsen emellan sagda hemmansdelar för all framtid skall vara den sträckning efter vilken å marken hävdats samt denna dag råslagts och å karta upptagits.

Östäng den 22 juli 1924
Fritz Jansson Arvid Svantesson

Hur ser då kartan ut i lite förstorat skick?

Gamla gränsen är den tunna heldragna linjen nära vårt hus. Nya gränsen är den streckade och i nedre änden står tecken som jag tolkade som 25. Susanne visste bättre och förklarade att det betyder Dubb i Sten. Det var nu vi gav oss ut med måttband och Susanne blev nöjd efter sitt fynd.

Efter det var det bara att mäta. Måtten på kartan stämde ner till decimetern. Det finns två gränsmarkeringar längs linjen, båda är markerade som små kvadrater. Vid båda står bokstäverna rn. Vi kom inte på vad de står för med det spelar ingen roll eftersom det på båda platserna fanns en ca 30 cm hög platt sten i linje med gränsen. Praktisk att syrensnåren saknar löv just nu. Måttet stämde med 26, 15 m från Susannes dubb.

Nu skulle vi hitta den sista gränsmarkeringen som skulle vara 65, 0 meter från den första markeringen och bestå av en metalldubb i en sten som är stor nog att inte komma på avvägar.

Vi hittade stenen som borde vara den rätta men när vi krafsade runt den så fanns där ingenting. Då lyfte vi bort några stenar som vi själva lagt upp när vi anlade vinterhagarna till fåren. Där var den. Lite annorlunda med en ring men det är ingen tvekan om att vi har hittat rätt.

Nu vet vi var gränsen är. Vi har tidigare ungefär vetat var den gick men nu vet vi exakt.

Att ta in lantmätare kostar alltid pengar. Ofta avskräckande mycket. Det sista dokumentet i bunten är lantmätarens kostnadsspecifikation. Där tas upp fjorton olika kostnader som 2 kungörelser á 50 öre styck, 2/3 arbetsdag för sammanträde som kostade 8 kronor mm. Totalkostnaden slutade på 52 kronor och 32 öre. Var det mycket eller lite 1924? Jag vet inte.

Tack Susanne för att du kom och hjälpte oss att förstå oss på vår gårds historia lite bättre. Kom snart tillbaka!

« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2021 Östängs gård

Tema av Anders NorenUpp ↑