En gård för omställning

Författare: jonas (Sida 2 av 16)

Rågång

Idag var Susanne på besök. Alltid lika trevligt och alltid hamnar vi i samtal om kulturhistoriska spörsmål. Idag nämnde jag att jag hade tittat på kartan från Laga skifte 1843 och det dröjde inte länge innan vi var ute med ett långt måttband i vintersolen och letade efter gränsmarkeringar.

Rostig järnpinne syns dåligt bland allt annat brunt men den finns längst ner på stenen.

Efter lite mätande och funderande böjer sig Susanne ner, skrapar bort några löv och har snabbt hittat den första gränsmarkeringen. Hon blir ganska nöjd.

Vi hade en lite speciell karta att gå efter. 1924 hade de som bodde i vårt hus och grannen kommit överens om att en bit av deras gemensamma gräns nog behövde justeras. De kallade till sig en lantmätare och två lokala vittnen för att få det juridiskt korrekt. Resultatet blev ett dokument på 14 sidor. Första sidan ser ut så här:

KARTA
över
rågång mellan
3/16 mtl. litt B och 3/16 mtl litt. C
ÖSTÄNG nr. 1
uti
Långareds socken av Älvsborgs län;
upprättad vid rågångsutstakning år 1924 av
Signatur
Distriktlantmätare

Det är ju en pampig titel. Det där med litt. B och litt. C hänvisar till den befintliga fastighetsombildningen som gjordes vid Laga skifte 80 år tidigare. Byn Gäckelgärde bestod av fem gårdar. Alla bostadshus, undantagsstugor och fähus stod i en ganska tät klunga. Laga skifte betydde att byn sprängdes och att de fem gårdarna fick sammanhållna marker. Gårdarnas marker kallas för A, B, C, D och E. På kartan syns byggnaderna i den gamla byn tillsammans med lantmätarens raka linjer som är de nya gränserna.

Så har då ägaren till C retat sig på att gränsen bakom boningshuset bara är en meter bort och att en gränsvinkel är en bit ut i en väg. Lantmätaren kallas in.

När lanmätaren gjort sitt arbete måste alla få möjlighet att komma med invändningar. Två, lite olika kungörelser lästes upp i Långareds kyrka den 29:e juni och den 31 augusti 1924. Båda gick ut på att den som ville kunde få se handlingar och karta vid vissa tillfällen. Första gången hos Janne Andreasson och andra gången hos Fritz Jansson.

De fjorton sidorna ger en fin inblick i tidens byråkrati. Tidpunkten är ju en bit in på det förra seklet så texten är inte någon gammalsvenska men gärna lite högtravande snirklig. En bra formulering visar sig genom att allt får plats i en menin g. Ett av dokumenten har rubriken Förening:

Förening
Vid lantmäterisammanträde denna dag rörande utstakning av rågången emellan å ena sidan 3/16 mtl Östäng 13, litt. B och å andra sidan 3/16 mtl Östäng 14, litt C uti Långareds socken hava undertecknade rågrannar förenat oss om att gränsen emellan sagda hemmansdelar för all framtid skall vara den sträckning efter vilken å marken hävdats samt denna dag råslagts och å karta upptagits.

Östäng den 22 juli 1924
Fritz Jansson Arvid Svantesson

Hur ser då kartan ut i lite förstorat skick?

Gamla gränsen är den tunna heldragna linjen nära vårt hus. Nya gränsen är den streckade och i nedre änden står tecken som jag tolkade som 25. Susanne visste bättre och förklarade att det betyder Dubb i Sten. Det var nu vi gav oss ut med måttband och Susanne blev nöjd efter sitt fynd.

Efter det var det bara att mäta. Måtten på kartan stämde ner till decimetern. Det finns två gränsmarkeringar längs linjen, båda är markerade som små kvadrater. Vid båda står bokstäverna rn. Vi kom inte på vad de står för med det spelar ingen roll eftersom det på båda platserna fanns en ca 30 cm hög platt sten i linje med gränsen. Praktisk att syrensnåren saknar löv just nu. Måttet stämde med 26, 15 m från Susannes dubb.

Nu skulle vi hitta den sista gränsmarkeringen som skulle vara 65, 0 meter från den första markeringen och bestå av en metalldubb i en sten som är stor nog att inte komma på avvägar.

Vi hittade stenen som borde vara den rätta men när vi krafsade runt den så fanns där ingenting. Då lyfte vi bort några stenar som vi själva lagt upp när vi anlade vinterhagarna till fåren. Där var den. Lite annorlunda med en ring men det är ingen tvekan om att vi har hittat rätt.

Nu vet vi var gränsen är. Vi har tidigare ungefär vetat var den gick men nu vet vi exakt.

Att ta in lantmätare kostar alltid pengar. Ofta avskräckande mycket. Det sista dokumentet i bunten är lantmätarens kostnadsspecifikation. Där tas upp fjorton olika kostnader som 2 kungörelser á 50 öre styck, 2/3 arbetsdag för sammanträde som kostade 8 kronor mm. Totalkostnaden slutade på 52 kronor och 32 öre. Var det mycket eller lite 1924? Jag vet inte.

Tack Susanne för att du kom och hjälpte oss att förstå oss på vår gårds historia lite bättre. Kom snart tillbaka!

Häljebo såg

Våra vänner Maria och Magnus berättade för någon månad sedan om en ”bysåg” som de hade upptäckt. Den låg visserligen i en annan kommun, men inta alls långt borta. I går åkte vi dit.

Vi hann inte längre än till Trampverkstan i Knutstorp innan vi stötte på ett bra tips. Både Magnus och Maria är hopplösa virkessamlare och de hade byggt ett väderskydd för virkestrave som var mer genomtänkt än de som vi brukar få till.

Plåtarna ligger fastklämda så att de inte blåser iväg och de är lite bredare än traven i sig. Snyggt! Det bästa är nog att virket går att dra ut utan att regnskyddet behöver tas bort eller ens lossas. Tack för tipset!

Efter några kilometer på tjälsjuka vägar kom vi till Dan-Erik på Häljebo såg. Vi inledde med att inspektera Magnus och Marias beställning som låg på en trave med golvbrädor.

Det mesta virket verkar vara hämtat lokalt men för att få riktigt tätvuxet till vissa ändamål hämtar han in norrlandsvirke.

Sedan började vi att snoka bland de höga travarna.

Vi frågade om lite andra träslag som ask och al. Då gick vi till ett annat lager.

Vi försökte se ut som att vi visste vad vi letade efter.

Här och var fick vi hjälp av anteckningar om träslag och ålder.

Det var faktiskt lite överväldigande. Den bästa strategin är nog att veta precis vad som önskas, inte att gå omkring och leta efter köplusten. Den fanns hela tiden.

Dan-Erik berättade att han hade pensionerat sig och beskrev det som att ”nu har jag gått ner till heltid”. Priserna verkar vara mycket rimliga så vi kommer att komma tillbaka, med en specificerad lista.

Hur är det möjligt att vi bor mindre än en halvtimmas resa från ett sånt här ställe i sex år utan att vi har hört om det? Vi pratar ju trots allt om virke och trädimensioner med ganska många. Det finns kanske en Dan-Erik för oss alla, ibland vet vi bara inte om det.

Rensningsflykt

Idag, den 22:a februari, blev en överraskande vårdag efter flera veckor med isande temperaturer. Bigården består just nu av endast fem samhällen. Antalet har inte ökat enligt femårsplanen utan minskat så jag hoppades att de fem hade överlevt när jag gick bort för att se hur de hade klarat vintern.

Det såg bra ut. Full aktivitet framför alla kuporna. Så här såg det ut. Det går även att se hur ett dött bi städas bort.

Förmodligen så är en kall vinter lättare att klara av för bina än en mild och fuktig. Temperaturen är inget problem eftersom de klumpar ihop sig. Bättre med kallt och torrt än halvkallt och fuktigt!

Benny får vårkänslor

Baggen Benny är lätthanterlig. Det är vanligt att unga baggar är snälla och det är ju smidigt. Idag var det tio grader varmt och sol så jag gick med Benny och Enok till baggbetet där de fick gå över dagen. Benny i koppel och Enok följer med. Tjälen har inte släppt så det är för blött för att de ska gå där på heltid.

De har varit i hagen tidigare i år men inte när vädret var så här fint. Bennys jämfotaspring är ett härligt tecken på vårglädje. Han får även igång Enok som brukar vara lite seg.

Vält

I vintertid så är det mycket som man inte kan göra, speciellt när det är tjäle. Då kan man ta tag i gamla surdegar som blivit liggande. En sådan är vår trädgårdsvält som vi ska ha för att välta bäddarna så att fröerna får bra kontakt med jorden och gror ordentligt.

2018 åkte Jonas till Nygrens svets i Alingsås för att få hjälp med att svetsa ihop en sträckplåt till en cylinder.

Sträckplåten kapades i önskad längd och valsades sedan för att böjas.

De har stora maskiner på Nygrens.

Streckplåten kördes igenom flera gånger. 

Efter ett antal valsningar började streckplåten anta rätt form.

Sedan svetsades den ihop. Detta gjordes redan 2018 och sedan var det tänkt att jag skulle fixa till cylindern så den förvandlades till en vält.

Jag fick inte till det. Försökte olika lösningar och sedan kom något emellan och så blev cylindern stående. Det finns alltid annat att göra.

Nu har det varit tjäle så länge så jag har börjat ta tag i diverse gamla projekt och eftersom välten har stått i vägen i verkstaden så hamnade även den i blickfånget.

Att saker och ting blir stående så där beror oftast på att jag känner att jag är ute och seglar på för djupt vatten och att min kompetens inte räcker till. Då pausas projektet för att idéerna ska ha en chans att komma nerdimpande i huvudet. Händer inte det så blir saker stående.

Nu har jag i alla fall kommit på en lösning. Jag sågade till två runda skivor ur marinplywood som passade i cylindern. Sedan borrade jag ett hål i centrum på varje skiva och stack igenom en 16 mm gängstång. Jag satte fast båda skidorna genom att sätta på en bricka och sedan skruva fast en låsmutter på vardera sida. Utanför låsmuttern behövdes en distans och jag hittade ett gammalt rör (Tack Jonas för att jag inte får slänga allt) som jag kapade till rätt längd med vinkelslipen.

Sedan klöv jag till ek till rätt dimension och borrade ett hål rak igenom lagom stort för att få igenom gängstången. Mellan distansen och eken satte jag två brickor för att det inte skulle kärva utan rulla bra. På utsidan av eken satte jag en bricka och en låsmutter.

Längst upp på ekpinnarna borrade jag hål och satte en rundstav igenom som blir bra att hålla i när man ska dra välten. Längre ner skruvade jag på en ekpinne för att göra det hela lite stabilt.

Det kan hända att det behövs lite mer tyngd än vad ekenpinnarna ger men det ska jag pröva i bäddarna först för det är enkelt att lägga till.

Sedan gick jag ut i snön och provkörde och det fungerade över huvud taget inte alls! Gängstångens gängor gör att allt vandrar i sidled. Jag kan välta ungefär tre meter åt ena hållet och sedan får jag välta åt andra hållet. Med tanke på att bäddarna är 16 meter långa så verkar detta inte vara en optimal lösning. Nu har vi beställt två lager som förhoppningsvis kommer att lösa det hela – om jag inte tänkt fel igen.

Det finns ytterligare ett krux med välten och det är att när de svetsade ihop cylindern så blev den inte helt rund. I ena änden har de fått med lite för mycket gods så det finns en skevhet och cylindern är lite timglasformad. Jag vet inte om det kommer att ha någon betydelse för det är inte mycket, men om det har det så är det relativt lätt att klippa upp och svetsa om.

Sortera nyckelverktyg

Ylva har fått tillbaka det mesta av orken efter en tung odlingssäsong och covid. När hon städade i den nästan helt igenvuxna verkstaden så hittade hon orimligt många verktyg som används till att hantera muttrar.

De kallas enligt Wikipedia för nyckelverktyg men i vardags tal kallas de olika undervarianterna för blocknycklar, ringnycklar och annat. Hon hittade lite av varje.

Efter summering visade det sig att vi hade sex mer eller mindre kompletta satser och tre verktygslådor i plåt med blandat innehåll varav det mesta var så kallade nyckelverktyg.

Den orange Bacho-väskan är en av gårdens viktigaste saker. Den hålls alltid komplett och är lagom stor att ta med. Den innehåller inget med tumstorlek utan bara millimeternycklar. Den har fyrkantfäste 1/2-tum och 1/4-tum. Väskan har en mellanvägg som är uppfälld på bilden. Väggen håller delarna i den orange delen på plats när väskan öppnas. Hylsorna är från 4 mm till 32 mm.

Nästa hylsnyckelsats är intressant eftersom det är Kamasa som har ett gediget kvalitetsrykte. Väskan har ingen fiffig mellanvägg och eftersom båda sidorna är ganska lika så har någon blivit tillräckligt irriterad för att markera vilken sida som ska vara uppåt.

Det är bra med en karta över delarna som ingår. Den kan behövas när väskar har öppnats upp och ner. Annars är det en bra sats även om den har en del onödig vikt. Den har till exempel 4, 5 och 5,5 mm hylsor och förkromade skruvbits som inte är så roliga. Den är inte riktigt komplett och är lite klumpig till formen så den kommer tvåa efter Bacho-satsen.

När man sorterar hylsor är det inte bara vilken storlek på mutter den ska hantera. I andra änden av hylsan ska det sitta ett spärrskaft och de har också olika storlek. Bland alla våra hylsor hittade vi fyra olika storlekar på fästena.

Här är fyra stycken 13 mm hylsor. De fyra hylsorna har tre olika storlekar på fyrkantsfästet trots att de alla har samma storlek. De två till vänster är 1/2-tum, nästa är 3/8-tum och den sista är 1/4-tum.

Tre av dem är sexkantshylsor och en är tolvkantshylsa. Tolvkantshylsan är enklare att använda men sexkantshylsorna tål mer kraft innan de ger med sig. Om en fastrostad mutter ska lossas är det sexkantshylsa som gäller. Om en mutter sitter fast riktigt ordentligt krävs det lite muskelansträngning. När då en hylsa spricker eller glider över en runddragen mutter gör det ont och det kommer ofta blod från knogarna.

Vi de tillfällen då det krävs mycket kraft är det lika bra att plocka fram 3/4-tumshylsorna. Det syns inte på bild att de är löjligt stora. Det överraskar lite att de är tolvkantshylsor eftersom de ofta ska hantera stora krafter. Satsen går från 19 till 50 mm.

Hylsnyckelsatsen nedan är bra att ha. Den är inte lika allround som den orange Bacho-satsen eftersom den saknar allt under 10 mm men den är stryktålig. Hylsnycklar med den här svarta finishen brukar kallas för krafthylsor. Det finns säkert undantag men de brukar vara gjorda av stål av högre kvalitet. Mindre risk att de spricker alternativt att de kan göras nättare med bibehållen hållfasthet.

Det går inte att titta på en hylsa för att bedöma kvaliteten på stålet, men de gånger som hylsor har gett upp för mig så har de varit förkromade med högglansfinish. Så för mig betyder högglans mjukare stål och svart betyder stål av högre kvalitet. Bara min egen regel och inget att lägga på minnet.

Ylva har inte vuxit upp med att skruva på mopeder och gamla bilar. Kanske är det därför som hon hade lättare att göra detta. Själv tror jag att alla delar nog kan vara bra att ha. Sedan är det så att Ylva är bra på att få saker gjorda. Det hjälper i det detta läget.

Nedan är alla hylsnycklarna sorterade efter storlek. Några har vi bara två av medan andra storlekar fanns massor av. Många 10, 13 och 19 mm hylsor . Samma sak med de som jag har kallat för Blocknycklar men som Wikipedia kallar för U-ringnycklar eller Ringnycklar. Många 10, 13, 17 mm.

Lednycklarna var inte lika många. Jag undrar varför de nästan alltid är dåligt märkta? I dåligt ljus får testning gå före att tyda de små instansade siffrorna.

Ringnycklar är snygga och bra på att hängas upp. Den till höger är en spärringnyckel där riktningen på spärren ändras med en knapp. Vi har en sats med korta block-spärrnycklar som är platta. I stället för en knapp så vänds nyckeln för att byta riktning på spärren.

Till slut så blev det någorlunda ordning på delarna. De nycklar som hade tum-storlek hamnade i en egen avdelning. De var inte så många men är bra att ha när det finns en gammal traktor på gården.

När det gäller nycklar i tum hjälper det inte om de är tydligt märkta. Den stora nyckeln i bilden ovan är 15/16-dels tum. Storleken större borde vara 31/32-dels tum men storleken mindre är kanske 7/8-delar men det kan också vara något annat. Så när det gäller tum så provar jag mig fram i stället för att läsa på nycklarna.

Här är några udda nycklar varav en har tum-storlek. Den översta är en U-nyckel med 15 mm i ena änden och 9/16 tum i den andra. Jag skulle vilja veta historien bakom den. Det gäller även nästa som är 19 mm i ena änden och 29,5 mm i den andra. Varför? De tre understa är vanliga U-nycklar som följer med bilar. De är stämplade med Renault på ena sidan och Made in France på den andra och det är ju trevligt.

Två udda nycklar, en kombination av U-nyckel och lednyckel. 12 mm och 19 mm.

Två nycklar som förmodligen är hemslöjd. Ibland är det omöjligt att komma åt och då kan situationen kanske räddas av en gassvets som hjälper till att forma metallen.

Ibland kan det vara extra snålt med utrymme. Då kan den här komma till pass. Det är en U-nyckel som är nedslipad till ungefär halva tjockleken. Den är lite rostig men den ser faktiskt ut att vara professionellt slipad. Kul nyckel!

Det dök naturligtvis upp några spärrskaft också. Förutom några 1/4- och 3/8-tums-spärrskafft så dök dessa fem upp. Det finns naturligtvis spärrskaft i väskorna med de mer eller mindre kompletta satserna.

Nyckeln till vänster är en kraftig som kom med någon bil för att byta däck. Efter den kommer fyra tändstiftsnycklar. Den första av dem är en dubbelnyckel för att justera något på någon motor, nästa är inget särskilt och de två sista är också spårmejsel o änden på handtaget. Näst sista är också en dubbelnyckel men inte lika charmig som den första.

De här två är nog inget vidare. Jag har köpt dem själv. Jag hade förmodligen lågt blodsocker och gick förbi en billig allt-i- ett-nyckel. Två gånger. De är kanske användbara om en mutter är riktigt runddragen. Annars passar de nog bäst i innerfickan under en mopedtur.

Det känns ju bra att ha fått lite koll på djungeln med nyckelverktyg. Momentnycklar och några förlängda hemmabyggen behöver vi inte visa. Det kanske vi tar någon annan gång.

Hade jag fått bestämma hade vi sparat allt – men vi är två som bor på gården och hade Ylva fått bestämma hade vi skänkt bort merparten. Nu får det bli en kompromiss så Bachosatsen och den stora plåtlådan får bo i verkstaden, Kamasa-satsen får bo i ladugården, en komplett sats ringnycklar ska få hänga synliga i verkstaden, den svarta satsen kommer att hamna i traktorn, en låda med tum-nycklar kommer att stå i verkstaden och resten vilket säkert är ett hundratal nyckelverktyg ska skänkas bort. Det kan hända att jag har smugglat undan en liten låda med några extra…

Jonas och gläntan

Vi har skrivit tidigare om Jonas som gjorde sitt praktikarbete hos oss under september månad. Nu ska vi försöka att beskriva vad han åstadkom under sin månad på vår gård. Han skickade sina planer och bilder som dokumenterat arbetet.

När Jonas först kontaktade oss så var hans planer på vad han ville göra ganska vaga. Vi tog honom på en vandring runt våra marker för att ge honom en bild av vad han kunde välja mellan. Sedan fick han bestämma själv vilken del av marken som var mest intressant för honom som praktikobjekt.

Först några bilder på ett område som var det näst mest lämpade för honom att ta tag i men som han lämnade till oss att ta hand om vid ett senare tillfälle. Det gäller betesmarken och en liten bit som borde tillhöra betet men som vi av någon anledning stängslat ut från betet. Berg i dagen gjorde att det skulle ha tagit tid att stängsla, det var antagligen därför.

Djurens betande formar miljön. De flesta små träd har ingen chans utan ger upp efter några somrar när de inte fått behålla sina löv. Några av de som trots detta blir stora ser lite annorlunda ut. Jonas kallar dem för ”betespåverkade träd” och man kan ana en tuff uppväxt.

Här fanns även Svinrot som tydligen är typisk för hävdade marker. Det har säkert funnits många fler arter som är typiska för bete och slåtterängar men denna var den enda lite mer typiska växt som han hittade.

Jonas inventerade och gjorde överlägg till gamla kartor och flygbilder. Det hjälpte honom att förstå landskapet och att försöka tolka hur marken har brukats tidigare. Dels en nutida flygbild.

Sedan på den ekonomiska kartan från 1960, innan svensk jordbruksmark började att läggas ner.

Och till sist kartan som gjordes i samband med Laga skiftet i mitten av artonhundratalet. Den gröna triangeln är den lilla biten som borde vara med i betesmarken men som råkade hamna utanför för att där var så bergigt. Jonas var intresserad av att arbeta där men bestämde sig till sist för att istället arbeta i den södra kanten av den norra inhägnaden.

Hans genomgång av betesmarken var värdefull men det stora arbetet gjorde han norr om vägen. Här kommer en serie bilder som är tagna på samma plats och som visar hur ljuset släpps in. Här har det varit betesmark en gång i tiden men nu är det mer att betrakta som skog. Kameran är riktad mot söder.

När skogsridån är borta kommer gräset att få mycket mer solljus så att det kan växa. Det ska bli kul att se vilka gamla frön som börjar gro när ljuset plötsligt räcker till för det. Det är tydligt att detta har varit betesmark och det känns roligt att vi har börjat att återställa till bete igen. Hade vi gjort detta jobb själva så hade det legat mycket ris och annan bråte kvar förmodligen år efteråt men eftersom målet är att återskapa en betesmark så bör man föra bort så mycket organiskt material som möjligt vilket Jonas också gjorde. Det bidrar till det mycket städade intrycket.

Vi brukar ha många planer men alla kanske inte blir verklighet. Vi är mycket glada och tacksamma för att Jonas valde just Östäng för att göra sin praktik. Fantastiskt!

En del av praktiktiden var avsedd till att Jonas skulle bli trygg med att fälla träd. Just denna tall tillhörde inte något av de luriga träden men det är en härlig känsla att fälla med ”säkra hörnet”, stänga av sågen och knacka på kilarna tills trädet faller. Det hörs ett tydligt sus när vinden far genom barren en sista gång.

Stort tack Jonas, för att du tog dig an en bit av vår mark! Det var trevligt att ha dig här. Välkommen åter!

Ljunghonung

I år har vi för första gången fått ljunghonung. I alla fall såpass mycket att det ger problem. För även om många gillar smaken så är ljunghonung ett bekymmer.

Förr i tiden var det mycket vanligt med ljunghonung. I Alexander Lundgrens klassiska lärobok om biskötsel som kom i början av 1900-talet så var det tydligt att Sverige var ett land präglat av jordbruk. Det fanns två perioder av drag, det vill säga när bina hämtar mycket nektar. Det första var klöverdraget i juni och det andra var ljungdraget i augusti. Sedan dess har många betesmarker fått växa igen och ljungen har minskat.

Så här kan en ram med honung se ut efter slungning. Det kanske inte syns tydligt på bilden men den ser ut som den gjorde före slungningen. Ljunghonungen har konsistens som gelé och vägrar att lämna vaxkakan.

Det finns några olika sätt att tackla problemet. Det finns speciella ”ljunghonungslossare” som petar i varje cell med en plastnål. Efter det så går det att slunga honungen. Metoden som vi har valt är att pressa honungen ur vaxet. Nackdelen med att pressa är naturligtvis att ramen måste vaxas om innan den kan användas igen. Fördelen är att en vaxpress kostar en bråkdel av vad en riktig honungslossare kostar.

Från Italien. Bara rostfritt stål. Bygeln går att fälla bakåt så att vaxet kan läggas i korgen.

Lite försiktighet med kniven så finns trådarna kvar efter operationen.

Dags för premiärpressning.

Det är ungefär 30 grader i slungrummet, trots det så rinner honungen trögt och det går att se att den är gelé-artad och inte stelnad.

Det fungerar! Pressning av äpplen har lärt oss att skynda långsamt. Vätskan måste få lit tid att finna utgången så det gäller att veva ett halvt varv i taget mot slutet. Sedan tar det tid för honungen att rinna ner i hinken. Tålamod…

Efter pressningen finns det en ganska hård vaxkaka på bottnen av pressen. Lite honung också men det mesta har pressats ut. Det fungerade! Skönt

Ogetingsommar

För ett par dagar sedan blev jag stucken i långfingret av en geting. Jag räddade den från att drunkna när jag tvättade ur det rostfria uppsamlingskärlet vi har i musteriet. Jag klämde den inte alls, den blev kanske bara överraskad och stack lite för säkerhets skull när den uppfattade lite värme. Vad vet jag?

I år har det varit ont om getingar. Påfallande getingbrist. Jag har känt en liten glädjestöt varje gång jag har sett en humla eller en geting.

Jag vet inte hur många olika arter av getingar som vi har hos oss. Utan att ta fram läsglasögon kan jag i alla fall hålla isär en art som är mer gul än svart, en som är mer svart än gul (snarstucken) och de vackra bålgetingarna.

Höstgetingar kan ju vara irriterande när de vandrar omkring på köksgolvet men i år har det känts uppiggande varje gång jag har sett en geting eller bålgeting. Vi har bara upplevt sex somrar på Östäng men vi har redan upplevt några tillfällen när getingarna har varit för många och för nära för att det ska kännas bra. I år har det varit annorlunda. Vi har till exempel kunnat plocka fallfrukt utan att vänta på getingstick.

Det är inget konstigt med att balansen mellan djurarter varierar kraftigt. Förutsättningar för födosök och fortplantning varierar när konkurrens, närmiljö och väder hela tiden varierar. Det som gör att den här sommaren med nästan inga getingar känns obehaglig är för att den visar en glimt av det stora som sker utanför vår horisont. Rubriker om utrotningshotade arter har vi alla sett.

Att arter försvinner är för de flesta av oss bara abstrakt information. I de flesta fall är det arter vi inte bryr oss det minsta om, dessutom sker det ofta långt borta. Men getingsticket blev en liten påminnelse om att arter försvinner.

Nästa år är läget förmodligen ett annat för getingarna i trakten. Kanske är de fler, kanske kommer de att vara irriterande många. Men den globala artminskningen kommer att fortsätta. Jag gissar att det blir lite annorlunda när drivkraften förändras. Än så länge försvinner arter för att människor tar deras plats i anspråk, framöver kommer ett annorlunda och instabilt klimat att läggas till som extra börda på ekosystemen. Det känns inte alls bra.

Det här med biodiversitet är inte så enkelt. I Sverige finns det nästan inga stora skogar kvar. Det som vi brukar kalla för skogar är granplantage med inslag av andra trädslag. Det har varit så i ett par hundra år, så vi har vant oss. I vissa trakter dominerar tall, ek eller bok men den svenska skogen är i allmänhet planterad. Syftet med skogen är inte att låta ekosystemen sköta sig själva utan att skörda granar efter 60-70 år. Monokulturen gran försvinner och blir en tillfällig kalhygges-öken innan nästa generation granplantor planteras ut. Detta ger oss mycket stora exportinkomster och en hel del arbetstillfällen. De lite rikare ekosystemen är hänvisade till skogsbryn, dikeskanter och ”misskötta” skogar.

I och med den svenska skogens ekonomiska tyngd så är vi alla mer eller mindre delaktiga i att ha utarmat den svenska skogen, vilket kan kännas jobbigt. Vår självbild vill gärna att vi ska ha ett moraliskt kapital att stå på när vi vill påverka hur andra ska sköta sina skogar. Det är extremt viktigt att rädda tropiska regnskogar som är mycket äldre och rikare än våra skogar någonsin har varit. Men det kan vara bra att krångla till bilden lite så att våra åsikter och pekpinnar blir lagom stora.

Det här blev ett märkligt inlägg. Det började med ett getingstick och slutade med storpolitik. Så kan det gå.

Lök på tork

I år har vi odlat tolv bäddar lök. Det är ganska mycket. Tre olika sorter har det blivit. En tidig lök, en röd lök och en lagringslök. Lagringslöken är vi inte helt nöjda med då en del har börjat ruttna. Därför fick vi ta upp den lite hastigt. Förra året byggde vi en löktork – även det lite hastigt och den blev helt värdelöst eftersom kanalfläktarna vi använde var för svaga. I år byggde vi en ny löktork (lite hastigt) framför en höfläkt som blåser på rejält men inte heller det fungerar. Jordbruksverket har i en skrift där de beskriver hur man SKA bygga en löktork – men den har vi bara läst och inte följt. Skälet till dessa hafsverk är helt enkelt att vi inte känner att vi hittar rätt plats för vår mer seriösa löktork som även ska fungera som lagerutrymme. Till nästa år ska vi därför definitivt göra ett nytt försök och denna gången följa rekommendationerna.

Tanken med en löktork är att man packar den färska löken i säckar och lägger dem omlott i löktorken. Sedan låter man luften cirkulera inne i löktorken genom att sätta i en fläkt som blåser in luft under lökarna så att luften tvingas upp mellan lökarna i säckarna. Även om vi körde med höfläkt så blev det inte bra och vi cirkulerade inte heller luften utan tillförde ny luft utifrån. Vi fick därför bära ner alla säckarna nu när solen kom och lägga dem utomhus och breda ut innehållet. Nu vänder vi dem ett par gånger om dagen och har fått flytta isär en del.

Eftersom SMHI lovade uppehåll i veckan passade vi på att ta upp tre bäddar röd lök också och dagen efter blev det heldagsregn. Därför har vi nu flyttat löken till alla ytor vi kunde komma på i solen. En del ligger på trädgårdsskjulets plåttak.

En del ligger på ankhusets plåttak och resten ligger i alla backar vi hittade, på EU-pallar och på bord och galler. Det kan gå – men det kan också gå fel. Nu har i alla fall SMHI lovat sol.

« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2021 Östängs gård

Tema av Anders NorenUpp ↑