Igår var jag och Jonas i fyra villaträdgårdar inne i Alingsås och hämtade äpplen. Fina Ingridmarie och cox orange och massa andra okända sorter. Det har verkligen varit ett fantastiskt äppleår och det kunde inte bli ett bättre år för att köra igång Alingsås Mobila Musteri. Många äpplen satt fortfarande kvar på träden men trillade ganska lätt av när vi skakade grenarna
Vi samlade ihop 682 kilo totalt och både släpkärra och bil blev full. Klockan var så pass mycket och äpplena så pass många när vi kom hem så vi beslutade oss för att skjuta upp mustningen till dagen efter. Idag startade vi relativt tidigt och sju timmar senare så har vi mustat 128 treliters bag-in-box. 
Det är en trevlig syssla även om det faktiskt är rätt ansträngade att lyfta 682 kilo först som äpplen, sedan som kross, därefter som pressrester och slutligen som must. Alingsås Mobila Musteri är nu intrimmat och fungerar precis som det var tänkt. Krossen, pressen och pastöriseringsapparaten krånglar inte alls trots många timmars körning. 
Äpplekrossen får djuren smaka på först av allt. 
Våra nyklippta får blev väldigt glada. Åtta stycken försöker äta ur en back medan en tacka la beslag på den andra boxen själv.
Resten av äpplekrossen blir täckmaterial i odlingarna när får, hönor och grisar fått så mycket de bör ha. 
Det känns bra att inget blir avfall utan att allt tas till vara. Äpplemust blir oftast bäst när man blandar sorter men eftersom vi hade så många fina Ingridmarie så gjorde vi för första gången några förpackningar med sortmust. Den blev mer rosa i färgen och syrligare än blandmusten. Vi tror nog att blandmusten vinner i längden även om det är roligt med sortmust.
Nästa lördag är sista gången vi står på Nolbygård och tar emot privatpersoners äpplen. 10-12 är vi på plats. Sedan ska musteriet storstädas och tömmas på allt vatten så att det mår bra över vintern.
Vi täcker bäddarna med mustrester och kommer sedan att täcka hela kvarteret med plansiloplast. Det bär emot lite men eftersom vi måste minska arbetsmängden så prövar vi denna lösning. De vi har pratat med som har prövat är lyriska. 
Vi var lite inne på det ett tag men det kändes inte som en bra lösning. Bäddarna är anlagda för hand och även omgrävningen kommer att ske för hand. Vi har i princip grävt klart kvarter ett med undantag från några jordgubbsbäddar där vi vill flytta plantorna. 
Nu blir det 75 centimeter breda bäddar som är drygt 16 meter långa. Det känns bra!
Sedan åkte vi ut till en grisgård. Där fick vi inte fotografera men vi fick se kultingar födas och vaccinera suggor. Det var klart svårare än apelsiner men gick trots det bra. Inga nålar bröts och alla som skulle blev vaccinerade. Eftersom vi åker mellan olika djurbesättningar och eftersom en del har djur hemma så är renligheten mycket viktig. Rena kläder och skoskydd är det som gäller för att inte sprida smitta mellan gårdarna. 
Därefter gav vi oss av till en fårgård där fårägaren vallade ihop ett gäng får som vi fick träna på. 
Det var klart mycket svårare än att vaccinera både grisar och kalvar eftersom fåren har så tjock päls. 
Vi gjorde oss beredda och sedan kom den ansvariga veterinären och var med vid själva sticket så att inget skulle gå fel. 
På en del var det svårt att känna bogben och nacke så man träffade rätt. 
När man väl hittat området så måste man sära på ullen så att man hittar skinnet man ska sticka i. 
Vi tränade både på att ge läkemedel under huden och i muskeln. Inga av de djur vi vaccinerade verkade reagera på nålsticken över huvud taget vilket var skönt. 
Därefter dök två Irländare, Michael och Elaine upp. De tog som sitt projekt att bygga och stensätta en pergola i grönsaksodlingen. 
Fransmännen har dominerat i år och efter detta gäng dök Simon, Manon och Julie upp. De klöv ekstolpar och konstruerade en förvaringslåda för grisarna och ankornas foder. De fick också vara med och skörda äpplen och inviga den nya mustvagnen. 
Wwoofsäsongen ger oss en struktur för arbetet som fungerar och det har många fördelar. Hade vi jobbat ensamma under högsäsongen så hade vi förmodligen slitit ut våra kroppar ännu mer. Börjar man med ett grävningsarbete en dag så blir det lätt att man fortsätter med det hela dagen vilket sliter hårt på kroppen. Wwoofarnas schema ser ut så här:
De flesta wwoofare som kommer är inte speciellt vana vid hårt kroppsarbete så de skulle ändå inte klara av att gräva mer än en och en halv timme om dagen. 
Tycker de att arbetet är tråkigt så vet de att det snart är fika vilket gör att de håller i och jobbar hårt i alla fall.
Klockan tre till sex på fredagen hade vi gårdsbutiken öppen. Jonas åkte till slakteriet på eftermiddagen för att hämta köttet och när han kom tillbaka till gården skulle alla slaktvikter kontrolleras, fakturor skrivas ut och sedan kom folk och hämtade lådor i gårdsbutiken samtidigt som Jonas åkte vidare till Alingsås för att lämna ut resten. 
När vi stängt butiken klockan sex skulle vi ta hand om de köttlådor vi själva skulle ha. Allt är styckat men ska paketeras i påsar. Några fårfioler ska vi skicka till rökning och en del fårkött ska lämnas in för att bli korv. En del kött skulle malas och sedan skulle allt in i frysen.
Jag sålde grönsaker och Jonas och Tilda mustade på plats.
Nolbygårds höstmarknad är trevlig. 
Vi hade inte bästa marknadsvädret men det var ändå en trevlig dag. Sedan skulle marknaden plockas ihop för i år. Alla tält, bord och skyltar skulle packas in i bilen och köras hem. Eftersom det regnade rätt rejält var allt blött. Väl hemma skulle musteriet rengöras och sedan skulle gårdsbutiken göras i ordning för söndagens Matfest. Östängs gård finns med som ett av besöksmålen på ”
En del saker behövde dessutom kompletteringsskördas.
Vi öppnade klockan elva men redan klockan tio stod de första kunderna på kö med äpplen till musteriet så det var bara att köra igång. 
Det kom väldigt mycket folk första halvan av dagen men sedan lugnade det ned sig en del. Det är jätteroligt att ha folk på gården. De vandrade runt och hälsade på grisar och hönor och handlade grönsaker och lämnade in äpplen. Klockan tio i fyra kom sista gänget med äpplen. Vi gör VÄLDIGT god must och det är verkligen uppskattat. Pressresterna uppskattas dessutom av djuren och när de har fått vad de ska ha använder vi resten som täckmaterial i odlingarna. 
Sedan stängde jag igen butiken och packade väskan och körde till Skara. Där sitter jag nu i lugn och ro på ett hotellrum och tar det lugnt medan Jonas städar musteriet och tar hand om alla djuren. Jag ska gå på en blåstjärnankurs i villkorad läkemedelsanvändning. Jag ska lära mig att ge läkemedel till kor, får och grisar och ser fram emot tre dagar på bortaplan.
Själva frukterna verkar dock ha klarat sig bra. 
Den nyzeeländska spenaten som inte är speciellt bra på att tåla frost såg inte ut att vara påverkad och inte heller bönor och ärtor. Eftersom det kan bli kallt i natt igen så har vi ägnat en stor del av dagen åt att skörda alla squash, zucchini och pumpor.
Nu ligger de i backar i butiken. 
Vintersquash är en underskattad grönsak. Den odlades förr i Sverige men blev bortglömd efter första världskriget och det är först på senare år som den återkommit. Just Uchiki Kuri är en japans vintersquash som också kallas röd Hokkaido. Smaken är mycket söt och nötig och mycket god. Det går inte att jämföra med zucchini (sommarsquash) som är relativt smaklök. Det bästa med vintersquashen är att den håller sig i rumstemperatur i flera månader. Vi har en gång ätit en i juni året efter. De är rika både på vitaminer och mineraler och fungerar att äta råa, stekta eller ugnsbakade. Det blir en mycket godare soppa än vanlig pumpasoppa och det fungerar också att pickla. 
När vi öppnade fårgrindarna så ville alla in där vilket underlättade då vi sedan istället för att jaga får på stora ytor enkelt kunde skicka ut en efter en av de tackor och tacklamm som vara kvar. En bagge lyckades smita ut. Vår wwoofare Julia fick med sig hinken ut i hagen igen för att leta rätt på de sista tre medan jag tog hand om rymmaren och fick in honom i ”buren” igen. Efter en stund kom Julia tillbaka och vi hade uppnått vårt första mål för dagen. Nu när vi bara hade våra elva bagglamm i buren så minskade vi storleken så de inte skulle kunna ta sats och hoppa över.
När lammen föds märker vi alla tacklamm i båda öronen men bagglammen bara i ett. Det gör sorteringen mycket enklare då vi på håll kan se om det är ett bagglamm eller ett tacklamm. Men enligt regelverket så får inga djur lämna gården utan att vara märkta i båda öronen. Därför satte vi nu ett märke till i alla bagglammens öron. Människoingången består av ett glapp mellan spjälorna. Den kan vi nog bättra på…
Precis när vi var klara så kom baggköparen och inspekterade våra bagglamm. De bestämde sig för 18014 men kunde tyvärr inte ta med sig honom direkt. Vi körde därför upp släpet till ladugården och lastade av honom och en sällskapsbagge i vårt tomma hönshus där de får bo tills på söndag. Därefter körde vi tillbaka ner till buren och släppte in alla lamm och tackor för att sortera vidare. Vi har haft elva tackor i år men fyra ska slaktas. Två för att de inte klarat av att vara mammor så bra, en för att hon haft problem med ett juver och den sista för att hon har besvärliga lamningar. Hon skulle åkt redan förra året men lyckades då rymma från slaktbilen. Vi får se hur det går i år. Alla tackor som skulle sparas fick återvända till betet. 
Jonas brukar säga att det man vinner i effektivitet förlorar man i resiliens och den tanken hjälper oss att analysera och reflektera över det vi gör. Ridgedale bygger upp sin verksamhet för att lära ut hur man utvecklar småskaliga produktionsenheter som är ekonomiskt effektiva och det lyckas de väldigt bra med. En äggproduktion som deras går runt ekonomiskt och det skulle förmodligen gå att leva på den. Hönorna lever definitivt ett bättre liv än många hönor som värper affärens ägg. Som vi ser det så blir också Ridgedale, helt enligt permakulturens principer, en bättre plats med åren med mer kolinlagring, bättre markförhållanden, mer återväxt, fler träd som håller vatten på platsen, större biodiversitet m.m. Men håller produktionen i längden i ett samhälle utan fossil energi? Vi känner oss faktiskt lite tveksamma och strävar på i våra egna ineffektiva system där vi själva gärna avviker från permakulturens principer för att hålla näsan över den ekonomiska vattenytan. Vi sitter i samma båt som Ridgedale i och med att även vi köper in pellets. Kanske kan vi så småningom ersätta det inköpta värpfodret med egenodlade blandningar men det känns just nu avlägset.
Det kom lagom mycket folk för att musta. Ibland var det lite kö men inte så att det blev för lång väntan. De som väntade passade på att handla andra matvaror, besökte Hus till hus eller tog en fika i caféet. Många var väldigt intresserade av själva mustningen och stod och tittade på en lång stund också. 
Idag tog de bussen tillbaka till Frankrike via Oslo med väskorna packade med sill. Svensk kultur i form av nubbevisor, punktlighet och att alla hälsar på varandra på landet tar de med sig tillbaka liksom något mer vältränade kroppar och nya insikter. 
Att ha wwoofare till hjälp i odlingen är fantastiskt. Tre wwoofare ger sex extra händer och om man bara är noga med hur man instruerar dem så gör de ett kanonjobb. I början när de skördar går det ganska långsamt men de ökar snart takten och blir till stor hjälp. 
Här skördas squash till gårdsbutiken. 
Knepet är att få snittet rakt så att det inte bär iväg åt något håll. Man vill ju ha stolparna så raka som möjligt. 
En regning dag gav de sig på hönsens vinterbostad. All gödsel och strö kördes ut och golv och väggar skurades. 
Det känns bra att inte ha hönorna i samma utrymme året runt utan att de har en sommarbostad och en vinterbostad. Vi tänker oss att det minskar risken för ohyra.
Förra vintern hade vi en liten flock hönor som nu har fått flytta till Sara och Guillaume. Vi vet inte riktigt vad vi ska ha detta utrymme till i vinter men det behövdes hur som helst städas. 
