Östängs gård

En gård för omställning

Författare: Ylva Lundin (sida 2 av 37)

Öppen gård under Framtidsveckan

Idag avslutade vi Framtidsveckan med att ha öppet på gården mellan kl. 10 och 16. Nästan 100 personer kom och det var många frågor och funderingar som dryftades. Vi har haft öppen gård många gånger förut men dagens besökare var mer frågvisa och vetgiriga än tidigare gånger. Det är roligt. Vi  hade lovat guidningar klockan 10, 12 och 14 och det kom besökare till alla guidningarna. Årets första två lamm kom för flera dagar sedan och länge trodde vi att vi inte skulle ha fler lamm att erbjuda men så igår eftermiddag föddes två små tacklamm och i natt vid halv två föddes ett tacklamm och ett bagglamm. Vi kunde alltså visa upp fyra små varelser som inte ens var ett dygn gamla. Det var populärt både bland barn och vuxna. 

Lamm är fascinerande då de inte ens behöver bli en kvart gamla innan de kan stå på benen. Det är svårt att tänka sig att de bara är ett halvt dygn gamla.

Mest populärt bland barnen var nog ändå grisarna. De vi har nu är mycket mer vana vid människor än vad Agneta och Anni-Frid var. Här kunde barnen gå in och klappa och klia och grisarna älskade det.

Men det tog på krafterna så grisarna tog sig en tupplur efter visning nummer två. I gårdsbutiken hade vi inte mycket att erbjuda eftersom inga grönsaker är klara än men vi sålde en del ägg, honung och lök. Det blir roligare att öppna butiken senare när den åter är full av grönsaker. Nu hoppas vi att det inte blir några lamningar i natt så vi bara kan gå upp och kolla till tackorna och inte behöver stanna i fårhuset. Vi behöver verkligen sova efter en intensiv vecka där vi båda varit engagerade. Framtidsveckan är en höjdpunkt på året men det är alltid lite skönt när den är över.

Utbildning med projekt gårdssamverkan och mobilt musteri

Denna vecka är det Framtidsvecka i Alingsås. 176 programpunkter på 7 dagar ger ett späckat liv. Med 8 beräknade lammningar, familjeliv och en vår som råkade komma just nu så är det lite hektiskt. Men trevligt. Framtidsveckan plockar fram det bästa inom många människor och så många bjuder till för att andra ska få bra upplevelser. Vårt leaderprojekt Gårdssamverkan och mobilt musteri kände att vi behövde ha djupare kunskaper kring livsmedelshantering så vi inte gör fel när vi ska sätta ihop vår mustvagn. Därför hade vi bjudit in Per Nilsson som är erkänt duktig när det gäller livsmedelshantering och lagstiftning som rör det. Vi la utbildningen under Framtidsveckan så att vi lättare skulle nå ut med den för det är ju roligt om fler vill vara med. Det blev några avhopp på grund av sjukdom och annat men kursen var fullbokad. Det kom folk från Ullared, Växjö, Vara, Herrljunga och Vårgårda bland annat förutom oss som är med i projektet.

Det starkaste intrycket efter dagen är att det finns många saker som ”alla” tror gäller inom livsmedelslagstiftningen men som inte alls stämmer. Per gav flera exempel på sådant som bara är taget ur luften och inte har laglig grund men som ändå gäller i vissa kommuner på grund av feltolkningar m.m. Han uppmanade oss alla att ha en god dialog med kommunen men att också våga fråga var i lagtexten som det de påpekar står. Till exempel är det en allmän ”sanning” att det måste finnas ett separat handfat för handtvätt. Det står inte så i lagtexten utan där står att det ska finnas möjlighet till handtvätt. Oftast går det alldeles utmärkt att använda diskbänkens diskho till det. Om man är många som jobbar i köket så är det ju naturligtvis ofta upptaget i diskhon och då bör man ha ett speciellt handfat men det är alltså inte något lagkrav. Vi fick många insikter och råd men känner nog också att vi behöver läsa på mer. Det trevligaste på dagen var att träffa människor som gärna diskuterar saker som spärrgaller, spengummimannen, slaktkroppar, återtag, äggstämplar, mjölksyrningsbakterier, övriga mikroorganismer och annat kul. På onsdag ska vi hämta mustvagnen i Skåne och nästa vecka ska vi packa upp den mustutrustning som kommit. Det är roligt att göra det här tillsammans med andra i vår närhet och vi ser fram mot att kunna ha ett fungerande musteri till höstens äppleskörd.

På onsdag (18-21) är nästa programpunkt under Framtidsveckan som har med lokal matproduktion att göra. Då bjuder vi in till en träff på Nolbygårds ekobageri som kommer att handla om trender inom lokal matproduktion, andelsjordbruk, REKO-ringar, Nolbygårds matmarknad, att använda sitt eget privata kök för att förädla livsmedel till försäljning. Det kommer också att bli tillfälle till frågor och nätverkande. Ingen anmälan eller kostnad. Välkommen!

Äntligen grisar

Det krånglade en del med grisköpet. Vi hade tänkt oss två gyltor men kom igår hem med två kastrater som vi köpt utanför Herrljunga. Vi körde hemifrån i vad vi tyckte var god tid men tog fel väg i Annelund. Ringer säljaren och hon tycker att vi bör vända men GPS-en ser ut att visa en väg som inte är så lång så vi fortsätter. Man ska alltid lyssna på lokalbefolkningen. Vägarna vi hamnade på var inte precis i klass med E 20. Eländiga grusvägar som tjällossningen gjorde sitt bästa för att göra helt obrukbara. Kurva efter kurva när vi sladdade omkring och höll tummarna för att vi inte skulle få möte. Det kändes som om vi besåg större delen av Västergötland. En bra stund senare kom vi i alla fall rätt och möttes av ett mycket trevligt par som har cirka 200 hönor och ett 50-tal grisar. Lätta att ha att göra med och väldigt duktiga på att hantera sina djur. Lastningen gick därför smidigt och vi kunde ägna en stund åt att beundra deras nya svinstia och små väldigt söta kultingar som kommit till av misstag då ett vildsvin råkat titta förbi. Det kändes väldigt bra att köpa grisar av dem. Jonas vill att vi döper den ena grisen till Esau. Tydligen känd från en  berättelse ur bibeln. Jag röstar för Emil och Evert men vi är inte helt överens. Eugene, Evald, Emrik, Eskil och Etterblära har också varit uppe till diskussion men än så länge kan vi alltså inte avslöja vad grisarna heter. Vi har fått väldigt många trevliga namnförslag fast då bad vi om namn till två gyltor. Alla namn kommer nog ändå till användning eftersom vi har 20 lamm att namnge också.

När vi kom hem så körde vi ner med bilen på åkern. Sedan fick traktorn ta vid för att transportera släpet ända fram till grishagen. Det är väldigt smidigt med dragkrok fram på skopan på traktorn. Mycket lättare att manövrera än när man drar släpet efter. Vi fällde ner lemmen rakt över staketet och så travade E och E in i sitt nya hem.

De började böka direkt och det lär inte dröja länge innan de gjort det jobb vi vill att de ska göra. Framför allt vill vi att de bökar omkring så halmen vi lagt ovanpå jorden blir nerbökad men vi tänker också att de ska smaska i sig en och annan mördarsnigel och framför allt ta död på en hel del sork. Mördarsniglarna anfaller framför allt ifrån ett håll och där kommer vi ha soldater både i form av E och E och snigelätande ankor. När det gäller mördarsniglar så är det ett krig som utkämpas. Vi har egentligen grundinställningen att det är bra med biologiskt mångfald men vi gör undantag för fyra varelser. Mördarsniglar, åkersniglar, sorkar och råttor.

Vi fick sedan städa i ordning släpet som vi lånat av goda vänner i gårdssamverkansgruppen. Tack Frida och David. Det var guld värt.

Inte så tidiga sådder

Ni som har följt oss ett tag vet att vi har ett rätt späckat såschema för i år. Vi ska så 99 bäddar a 6 kvadratmeter plus lite småbäddar runt om och en plätt med potatis, lök och kanske en kålrad. Mycket är det som ska i jorden men våren har ställt till det rejält. Våra bäddar har varit täckta hela vintern med löv och ensilage för att maskarna ska ha mat och för att jorden inte ska ligga bar. För någon vecka sedan tog vi bort täcket på de bäddar som ska sås först för att tjälen skulle hinna gå ur marken. Det hade hjälpt på de flesta ställen men det var fortfarande fruset på vissa ställen. Eftersom Framtidsveckan i Alingsås börjar nästa vecka, vilket innebär att vi inte kommer hinna med så mycket mer än det och lammningar) så var det idag eller om över en vecka som sådderna skulle ner. I vår såplanering är det mycket av detta som skulle gjorts i mars. Där står också att vi skulle anlagt bäddar för sparris, jordärtskockor och kryddor samt grävt årets återstående 15 bäddar för i år men inget av detta har blivit gjort på grund av frosten. Å andra sidan har utsädet till jordärtskockorna inte anlänt eftersom leverantören inte får upp dem ur jorden på grund av tjälen.

Processen i redan grävda bäddar är att vi först tar bort täckningen. Sedan strör vi ut en liter stenmjöl över bädden för att öka mineralhalten i jorden. Därefter bredgrepar vi den för att luckra jorden utan att vända på jordlagren. Speciellt viktigt är det att luckra jord i morotsbäddar och andra rotsaker där man vill ha raka rötter. Därefter tas eventuellt ogräs bort, men eftersom bäddarna varit täckta så finns där nästan inte något ogräs alls. Sedan dras rätt antal rader upp och fröna läggs i och täcks över. Jorden är så pass blöt så extra vattning knappast är nödvändig. Sedan märks raderna ut och det är dags för nästa bädd. Vi har sått två bäddar morot, en bädd spenat, tre bäddar palsternacka och en bädd persilja/bladpersilja idag. Om en vecka ungefär så ska flera av bäddarna flammas. Det är något vi inte prövat förut men nu har vi utrustningen klar till 80% så innan det är dags bör den vara i funktion. När grödan sedan kommer upp så kommer vi att täcka bädden igen mellan raderna. Ett säkert tecken på att våren är på väg är att vitlöken tittar upp ur marken. Det verkar som om allt vårt utsäde tagit sig och alla vitlöksbäddarna är fulla med små plantor. Vi borde ha hunnit med även en bädd bondbönor men det får vi försöka hinna i morgon. Förutom att vi ligger väldigt långt efter med grävningen så är vi ändå rätt i kapp med sådderna efter den här dagen. Vi känner oss väldigt nöjda med

Inga grisar idag…

Idag skulle vi åkt och hämtat två nya linderödsgrisar. Vi behöver markberedare som kan hjälpa till att böka upp en odlingsyta. Allt var klart men i morse visade en tacka tecken på att lamma så vi bestämde att Jonas fick åka själv så jag kunde vara hemma. Han ringde säljaren för att tala om att han var på väg och kollade då om allt var klart och om grisarna var märkta för flytt. Det visade sig då att säljaren inte hade märkt sina grisar alls och att de helt nyligen skaffat SE-nummer så griskultingarna var inte märkta. I Sverige ska alla grisar som ska lämna gården vara märkta för att man ska kunna spåra sjukdomar. Vi får inte köpa omärkta grisar så hela resan blev inställd. Kändes rejält snopet. Grissläpet är på plats och ströat och stängslet är draget så allt var klart för hämtning. Det var bara att ge sig ut och leta efter nya. Det visar sig att det är svårt att få tag på linderödsgrisar. Flera vi ringde sa att så fort tjälen gick ur marken så fick de sålt alla sina grisar. Till slut hittade vi några som inte var linderöd utan korsningsdjur mellan duroc och svensk lantras. Det var inte vad vi hade tänkt och de var ganska långt borta men kanske skulle vi slå till. De är ju söta! Sedan fick vi ett sms. Två kastrerade linderödsgaltar som fanns bara några mil bort. Det får bli dem. Vi får prova duroc någon annan gång

Under dagen lammade Caroline. När det börjar bli dags så fyller de ut juvret, magen sjunker och de blir svullna där bak. Jämför Carolines mage på bilden ovan med magen nedan så ser ni skillnaden. Allt gick kanonbra och ut kom två små tacklamm. Ett vägde 4660 gram och det andra 5380 gram. De ser taniga ut när de kommer ut och jag tänkte först att de såg väldigt små ut men det är bra födelsevikter. 12 minuter efter födseln stod första lammet upp.

Varför bor vi på en gård?

För några dagar sedan fick vi en fråga på vår blogg kring hur man, om man inte vill köpa gård, kan förbereda sig för framtiden. Frågan var ställd utifrån vårt boktips Gratislunchen som diskuterar vårt oljeberoende samhälle och att vi behöver inse att den typen av samhälle har ett slut. Frågan fick mig att fundera under morgonrundan och jag insåg att den inte gick att besvara i en kommentar. Det kommer istället att bli två blogginlägg. Detta första om bakgrunden till varför vi själva bestämde oss för att skaffa gård. Nästa blogginlägg kommer att handla om vad man kan göra för att ställa om utan att köpa en gård.

Vi själva började vår resa 2005 då Jonas fick ett telefonsamtal från en god vän som frågade om han hade läst något av Kjell Aleklett om Peak Oil. Det hade han inte gjort men började genast googla begreppet. Det visade sig att det i princip inte fanns något alls skrivet om Peak Oil på svenska. På den tiden hade vi små barn och bodde i ett radhus med minimal trädgård. Det gjorde att de flesta kvällar spenderades hemma. Jag jobbade som konsult och gjorde många arbetstimmar kvällstid för att ha så mycket tid med barnen som möjligt och Jonas satt mitt emot och googlade Peak Oil. Många timmar gick åt till att försöka utröna om det var en trovärdig framtidsbild eller bara ett skrämskott. Hela våra liv har vi vetat att oljan är en ändlig resurs, men att utvinningstakten skulle tvingas sjunka redan i vår egen livstid kändes overkligt. Om det var en realistisk framtid, vad skulle det innebära för oss och våra barn i framtiden?

Det var frustrerande att det inte fanns något skrivet på svenska så Jonas registrerade webbsidan energikris.nu och började lägga upp information på den utifrån vad han hittade. Sidan finns fortfarande kvar som ett museum över vad som skrevs i ämnet på den tiden. Vi pratade och pratade, läste och pratade. Begreppet Peak Oil ställde hela vår världsbild på huvudet och vi insåg att det här var något som skulle få konsekvenser för hela vårt samhälle. Ingen mår bra av känslan av att ingenting göra så de första saker vi gjorde var att skaffa en mindre bil, sätta in en täljstenskamin och köpa en bit skog för att kunna säkra vår värmeförsörjning. Vi läste och pratade och var ganska vilsna eftersom vi inte hittade några andra som var beredda att ifrågasätta sin livsstil. Vi hade redan innan många miljömedvetna vänner som funderade utifrån att minska sina koldioxidutsläpp men få som ville förändra sitt sätt att leva i grunden. I ärlighetens namn så ville vi nog inte heller det. Vi famlade oss fram och försökte inrätta vårt radhusliv så att vi skulle kunna klara oss med mindre fossil energi.

Ju mer vi läste och diskuterade desto klarare blev det för oss att vi bara höll på med kosmetiska lösningar. Vårt samhälle är  fossilberoende långt bortom att använda bensin och diesel. Inget vi köper i någon affär är oberoende av fossil energi. Mat odlas med hjälp av dieseldrivna traktorer, konstgödsel och bekämpningsmedel tillverkas av fossil energi, förpackningar, transporter – ja allt vi konsumerar är fossilberoende. Vi har byggt upp ett samhälle där alla varor körs till butiken och där lagren är så små så det skulle endast ta några dagar innan de var tömda.

När den insikten började trilla ner hos oss insåg vi att vi skulle behöva lära oss att odla vår egen mat. Vi började med att odla upp sandlådan som barnen växt ur. Det gav oss ungefär tre kvadratmeters odlingsyta men inte många kilo mat. Därför skaffade vi så småningom en kolonilott tillsammans med några vänner. Vi lärde oss att odla och gick på alla föreläsningar vi kunde hitta samt läste allt vi kom över. Jonas gick en biodlingskurs och vi skaffade våra första bikupor. Fortfarande var tanken att bo kvar i vårt radhus. Vi älskade det livet. Nära till allt. Cykelavstånd eller gångavstånd. Enda gången vi använde bilen var när vi skulle åka till vår skog eller hälsa på vänner. Men det var också mentalt påfrestande. Vi kände oss allt mer utanför och konstiga. Människor omkring oss var ganska obenägna att diskutera det som för oss hade kommit att bli en avgörande faktor. Det var dessutom både intressant och spännande. Tyckte vi men inte alla andra.

Så träffade vi på Nicole Foss. En engelsk dam som på denna tid var boende i Kanada och skrev för The Oil Drum. Hon övergick senare att skriva för The Automatic Earth. Foss är akademiker med en fantastisk brittisk accent och underbar att lyssna på men hon svänger sig med en del begrepp som först gör att det blir svårt att förstå. Den parameter som hon bidrog mest med i vårt sätt att tänka var energi som en förutsättning för ekonomi. Vi hade ganska dålig insikt i vårt ekonomiska system. Vi trodde till exempel att det var Riksbanken som skapade våra pengar och att de pengar som bankerna lånade ut var pengar som andra satt in. Därmed var det ett ganska tryggt system. Det blev mycket att lära om. I själva verket är bara 3-5 % av alla pengar i Sverige utgivna av riksbanken som sedlar och mynt och resten skapas av privata banker när någon tar ett lån. Ju mer pengar vi lånar desto mer pengar finns i rörelse i vårt samhälle och kan omsättas i badrumsrenoveringar, studsmattor, bilar och resor. Nicole Foss huvudtema är att en vikande energitillgång kommer först att visa sig inom ekonomi och allra först inom den finansiella sektorn. Pengar som lånas ut. Vi funderade en hel del över detta och att Sverige är ett av de land i världen där privatpersoner är mest skuldsatta. Den insikten skrämde oss en del där vi satt i vårt radhus med lån.

Fram till den dag vi stötte på Peak Oil-begreppet hade vi försökt leva miljövänligt. Vi köpte ekologiskt, second hand och cyklade mycket – men inte mer än så. 2005 till 2011 försökte vi hålla kvar det livet men samtidigt säkra upp så vi kunde värma vårt hus och skaffa lite mat även om samhället krackelerade.  När vi började resonera på djupet utifrån miljö-peak-oil-ekonomi så blev bilden en annan och vi sålde radhuset och flyttade in i en husvagn i fem månader. Planen var att åka på en längre resa för att visa våra barn att man kan leva på många olika sätt och vara lyckliga ändå. Resan gick i september med tåg via Ryssland, Mongoliet, Kina och vidare ner i Sydostasien. Vi reste med tåg och bodde i mongoliska tält, på billiga guesthouse och i sovvagnar med 66 bäddar i samma kupé. När vi kom hem igen så flyttade vi tillbaka in i husvagnen i fem månader i väntan på att hitta vår gård. Den rätta gården dök inte upp och när hösten närmade sig fick vi tag i en hyreslägenhet som vi bodde i fram till hösten 2014. När väl rätt gård dök upp så var den något större än vad vi ville ha men med många fördelar. Nu bor vi här och har i dagsläget inte några planer på att flytta.

Vår egen resa kan förklaras med Elisabeth Kübler Ross modell över hur människor hanterar kriser de ställs inför.

Innan vi visste om Peak Oil så var allt lugnt. Vi bor i radhus, flyger på semester och renoverar. Det finns inga större problem.

  1. Förnekelse: Alla har fullt upp med sitt och vi har fullt upp med vårt.
  2. Ilska: Det är ju inte klokt att politikerna tar tag i detta. De borde lagstifta så alla tvingades…
  3. Förhandling: Vi kan bo kvar i radhuset om vi skaffar skog och mindre bil. Dessutom, världen har bytt energikälla förr. Byt ut olja och kol mot biogas och fusion. Hur svårt kan det vara?
  4. Depression: Det kommer att gå åt helvete alltihop. Vad faan kan vi göra? Inget intresse från vanligt folk och ännu mindre från politiker.
  5. Acceptans: Nu är det som det är. Peak Oil är inte ett problem utan ett predikament. Nu kavlar vi upp ärmarna och gör det bästa av den situation vi hamnat i.

Det konstiga är att människor som vågar diskutera de här frågorna ofta blir kallade för pessimister när de påtalar att vårt nuvarande komplicerade samhälle kanske inte kan fortgå i all oändlighet. Men jag ser det inte som speciellt pessimistiskt. Det komplexa högeffektiva samhälle vi skapat med hjälp av oljan har så många baksidor. Stressade föräldrar där båda jobbar heltid och barn som tvingas vara på förskola och fritids längre tid än vad föräldrarna orkar vara på jobbet. Jakt på statusprylar, resor och renoveringar som gör att folk skuldsätter sig upp över öronen. Allt färre måltider som äts tillsammans och allt fler inbokade möten och aktiviteter. Folk mår inte speciellt bra i Sverige idag trots att vi har det ”bättre” materiellt.

Få människor som känner mig och Jonas skulle se oss som pessimistiskt lagda. Vi är oftast ganska nöjda med livet och har en tro på att vi människor ska kunna skapa något bra tillsammans i framtiden. Däremot tror vi inte att vi kan upprätthålla vårt nuvarande resursslukande konsumtionssamhälle men det ser vi inte heller som önskvärt. Vi har valt att köpa en gård för att vi tycker att det ger oss en möjlighet att utvecklas. Vi älskar att lära oss nya saker och på en gård finns det alltid mer att lära. Vi har hur många spännande projekt som helst på gång och det ger oss tillfredsställelse och utmaningar i princip varje dag. Vi ser inte detta som en uppoffring utan som en spännande utmaning. Vi hade inte tagit det här, ganska stora, steget om vi inte hade upplevt det som roligt, intressant och spännande.

Om framtiden kan vi bara gissa. Vi vet inte om vi kommer att drabbas av en snabb kris eller om Peak Oil kommer att visa sig som en långsam process. I början av vår resa trodde vi nog mer på en snabb krasch men nu börjar vi allt mer tro att det kommer att visa sig som en långsam nedmontering av det system vi har idag. Kanske med inslag av plötsliga ”hack” när detaljer brister eller försvinner. De som upplevde Romarrikets fall var nog inte medvetna om att det var det som de upplevde utan det kallades så av historiker först efteråt. Kanske har nedmonteringen redan börjat? Vad är i så fall tecknen?

  • att det är svårare att få tid på en vårdcentral?
  • att skolan inte får tillräckligt med resurser så att eleverna når målen?
  • att vi lånar till konsumtion istället för att skaffa oss resurser innan köp?
  • att den accepterade vägen till välstånd inte går via arbete utan via spekulation?
  • att kreditsystemen hackar så att räntan pressas mot minus för att folk ska fortsätta att låna?
  • att demokratin fungerar allt sämre i allt fler samhällen
  • att klyftorna ökar i samhället så att de rika får större del av den tillväxt som sker och gruppen relativt fattiga blir större.
  • att vi inte längre har någon beredskap för hur vi ska klara livsmedelstillgången vid en kris?

I maj kommer det gå ut ett häfte till alla svenska hushåll från MSB (Myndigheten för samhällsskydd och beredskap) som kommer att innehålla information om att alla svenska hushåll ska klara sina egna basbehov utan samhällets hjälp i upp till en vecka vid händelse av kris. Är det ett tecken? Det kan vi inte veta förrän senare.

Det finns en längre artikel med fler tankar som jag skrev för några år sedan till antologin ”Att svära i kyrkan”. Om någon vill läsa den så finns hela antologin med alla kapitel att läsa online på Steg3:s blogg.

Oftast skriver vi mest om det dagliga arbetet på gården. På något sätt så känns den här typen av texter svårare att skriva eftersom det är ett så allvarligt ämne. Vi anser absolut inte att vi vet vad som kommer att hända och allt vi skriver här ovan kan naturligtvis ifrågasättas. Detta är dock den analys vi gör efter 13 års funderande.

Det är därför vi har två olika svar på den vanligaste frågan från besökare: Varför har ni flyttat ut på landet? Om det är en tillfällig besökare och tiden är knapp ger vi det enkla, snabba och nästan sanna svaret är att vi ville prova på att göra något annat och att det är roligt att lära sig nya saker. Om besökaren återkommer eller stannar längre så vi vet att vi har tid med en  reflekterande diskussion förklarar vi ungefär som vi gjort i detta inlägg. Egentligen skulle vi alltid vilja ge det längre svaret men det går inte. långt ifrån alla människor orkar granska sin framtids möjligheter och vilka är vi att tvinga dem till det?

 

Öppen gård 15 april

Välkomna att besöka oss på Östängs Gård den 15 april. Då är det Framtidsvecka i Alingsås så vi passar på att ha öppet på gården mellan 10.00 och 16.00. Vi kommer att ha guidade visningar klockan 10.00, 12.00 och 14.00 men du har också möjlighet att gå runt och titta som du vill. Förhoppningsvis kommer vi att ha nyfödda lamm man kan få gosa med. Den här våren är det annars väldigt svårt att säga vad vi har att visa upp. Om snön har försvunnit kommer vi förmodligen att ha hämtat hem två små gyltor men det vågar vi inte lova. Vi har i alla fall hönor, bin, ankor, katter och får. Vi odlar i fasta bäddar och har en skogsträdgård och en äppellund. Det krävs inte någon anmälan och det kostar inte någonting. ‘

Välkomna önskar Ylva och Jonas

Öppen gård på Östäng

Boktips – Gratislunchen

En av de största orsakerna till varför vi lämnade staden och köpte en gård på landet var peak-oil. Insikten om att vårt oljeberoende samhälle snart når den punkt när uttaget av fossila bränslen har nått sin produktionstopp. Inte så att olja tar slut utan att produktionen inte kan öka mer. Det är en fråga som vi mötte först 2005 och som vi sedan ”hårdstuderade” under många år. Frågan var om peak-oil var något som skulle påverka oss? Det tog oss några år att förstå vidden av problemet och det var först när vi verkligen insåg hur extremt oljeberoende vi alla är som vi bestämde oss för att göra något drastiskt som att köpa en gård och bli bönder. I princip allt vi använder innehåller olja; mediciner, mat, schampo, hudvårdsprodukter, kläder, skor, konstgödsel, bekämpningsmedel, vindkraftverk, solceller, elbilar, ja i princip allt vi använder och tar i har antingen producerats eller transporterats med hjälp av olja.

Under de år som vi försökt förstå begreppet peak-oil och dess konsekvenser har vi läst artiklar och böcker och lyssnat på föreläsningar och sett på filmer. De två personer som vi tycker bäst beskriver problemet och dess kommande konsekvenser är två kvinnor. Nicole Foss som vi hade förmånen att få lyssna på under en föreläsning i Göteborg skrev länge på en site som heter The Automatic Earth. Om någon vill se en längre intervju med henne så finns det på youtube. Hennes styrka är att hon kopplar samman kunskaper om vårt oljeberoende med kunskaper om vårt ekonomiska system. Den andra kvinnan heter Gail Tverberg som driver bloggen Our finite world. Båda dessa damer är oerhört skarpa och har mycket att säga. Det är inte några enkla saker så man får ofta lyssna flera gånger eller läsa många artiklar innan det klarnar. Det finns så klart många män som också skrivit artiklar och gjort filmer i ämnet men de här två kvinnorna står ut som de som påverkat oss mest.

För några år sedan kom det ut en bok på svenska som heter Gratislunchen. Den är skriven av kulturjournalisten Therese Uddenfeldt som ägnat fem år av sitt liv åt att skriva boken. Det började med panik över klimatfrågan men när hon satte sig in i ämnet så bytte hon ganska snart fokus och blev mer och mer intresserad av begreppet peak-oil. Fördelen med Uddenfeldt jämfört med Foss och Tverberg är att hon är mycket mer lättillgänglig. Hon har ett levande språk med hänvisningar till konst och litteratur som gör boken spännande och den är svår att sluta läsa. Recensionerna av hennes bok har varit översvallande. Svenska dagbladet skriver bland annat ”Therese Uddenfeldt har skrivit en vacker och häpnadsväckande bok – som drar ner byxorna på vårt oljeberoende samhälle.” Det är en vacker bok. Lätt att ta till sig och med ett målande språk som gör att man vill läsa vidare.

Expressen skriver ” ”Gratislunchen” är en nykter, intelligent, välbalanserad bladvändare. Den hade gärna fått vara dubbelt så lång, tre gånger så lång – och när kände man senast så för en svensk fackbok? Jag behöver inte ens klaga på språket, som är utmärkt, eller bokens upplägg, som är föredömligt genomtänkt och varierat. Uddenfeldt håller internationell toppklass, och drar fram som en Karin Johannisson på Red Bull.”

Uddenfeldt har gjort ett gediget jobb. Hennes egen litteraturlista är nio sidor lång. Boken är späckad med fakta och beräkningar som att om vi skulle ta alla tillgängliga produkter från världens jordbruk och konvertera dem till drivmedel skulle det bara täcka 25 procent av transportsektorns energibehov.  Det sätter dagens debatt om att vi ska driva alla flyg på biobränsle i en ny dager. Vad ska vi i så fall äta?

Hon går igenom termer som entropi, exergi, EROI. Begrepp som kan tyckas svåra men som Uddenfeldt mycket pedagogiskt förklarar. Det är förmodligen en fördel att hon själv var ganska okunnig i de här frågorna när hon började sina studier för att skriva boken. Faktagenomgångar vävs samman med konkreta exempel. Vi får till exempel följa med till Storbritannien i september 2000 då några bönder blockerade ett raffinaderi med sina traktorer för att protestera mot det höga bränslepriset. Det tog inte många dagar innan fler följde efter och snart var alla Storbritanniens 18 raffinaderier blockerade. Efter några dagar hade 3000 bensinmackar slut på bensin, Brandkåren, ambulansen, polisen blev tvungna att begränsa sina utryckningar och fick order om att inte köra mer än 35 km/h. Operationer började ställas in, tåg slutade gå, djur svalt ihjäl, skolor stängde, sophämtningen avbröts, kollektivtrafiken stod still, folk började hamstra livsmedel, mackanställda misshandlades, några livsmedelskedjor ransonerade viss mat, bankerna fick ont om kontanter, industrin stod utan råvaror. Sedan löstes krisen och allt återgick till det normala. Det som skedde i Storbritannien år 2000 borde ha fått fler människor att inse att vi är oerhört sårbara men förmodligen är det få som ens har hört talas om händelsen.

Uddenfeldts tes är att det inte spelar någon roll om vi lyckas ställa om vårt samhälle så det blir fossilfritt med hjälp av ny teknik. Problemet är istället att hela vår omättliga livsstil bara skapar andra problem. Solceller, elbilar och vindkraft och alla andra teknikfixar ställer krav på andra ändliga resurser på ett lika ohållbart sätt. Vi borde inte sträva efter fler, större och snabbare utan färre, mindre och långsammare. Vi borde sträva efter att vara nöjda istället för missnöjda.

Den 10 april kommer Therese Uddenfeldt till Alingsås under Framtidsveckan. 19.45 kommer hon att föreläsa på Palladium. Föreläsningen är gratis och alla är välkomna. Det ska bli mycket spännande att höra vad hon har att säga. Hela Framtidsveckans program finns på www.alingsas.framtidsveckan.net och där finns över 120 programpunkter att välja mellan.

 

Förodling av potatis

Förra året började vi förodla potatis 12 mars. Jämfört med förra året så är vi alltså sex dagar efter. Tittar man ut genom fönstret så misstänker man snarare att vi är ute alldeles för tidigt. Snön täcker fortfarande hela odlingen. Vi får se hur det går men idag började vi i alla fall förodla potatis. Vi kommer att sätta fem olika sorters potatis i år men vi nöjer oss med att förodla sorten Orla. Det var en ny sort för oss förra året men vi var mycket nöjda med den. Den är tidig och finns att köpa ekologisk. Den höll sig också väldigt länge så den har rätt bra lagringsegenskaper. Förra året förodlade vi massor av potatis. I efterhand fattar vi inte varför. Det är ju bara de som ska upp till midsommar som man behöver få igång så här tidigt och inte ens till midsommar äter man hur mycket potatis som helst. Förra året startade Nolbygårds Matmarknad helgen innan midsommar men trots att vi började tidigare förra året så blev inga potatisar klara eftersom våren var så kall. Vi tog upp till vårt eget midsommarkok men inte för att sälja. I år ska inte Nolbygårds Matmarknad köra igång förrän efter midsommarhelgen så det är inte lika bråttom. Får vi potatisar innan midsommar så kommer vi att sälja i vår lilla självbetjäningsbutik och kanske också via Rekoringen. Förra året odlade vi all potatis i rader men i år tänker vi utnyttja tre av de upphöjda odlingsbäddarna till den tidiga potatisen. Vi tänker att de borde komma igång tidigare där eftersom de upphöjda bäddarna fortare blir varma. Resten av potatisen ska vi även i år odla i rader på en yta där vi först har haft grisar under våren. Vi har tingat två gyltor som vi ska hämta så fort vintern är över.

Ett problem förra året var att få isär potatisens rötter när de skulle ner i jorden. De hade växt ihop och vi fick vara lite brutala för att få isär dem. Därför testade vi i år att göra papperskrukor av tidningspapper och fylla med jord. Sedan la vi i en potatis i varje kruka. Tanken är att plantera ner hela krukan när de ska ut för att skydda rötterna så mycket som möjligt. Vi orkade inte göra papperskrukor till 25 kilo potatis utan gör ett test i år med en plåt papperskrukor för de minsta potatisarna. De övriga la vi på plåtar fyllda med jord precis som förra året. Får se om det blir någon skillnad. Nära potatisar hade redan fått en liten grodd men de flesta har inte vaknat till liv än. Sådde lite nyzeeländsk spenat från eget frö också. Håller tummarna för att det tar sig. 

Purjon växer på bra men alla borde planteras om. Det lär vi inte hinna prioritera så en del kommer få egen plugg och andra kommer att få stå kvar och trängas i tråg.

Skruv

Länge trodde jag (Ylva) att det bara fanns spårskruv och stjärnskruv. Behövde jag en skruv så tog jag helst stjärnskruv eftersom den var lättare att få i. I hela min uppväxt har jag använt mejslar och inte skruvdragare och jag vet inte hur många gånger jag har svurit när speciellt spårskruvmejslarna har hoppat ur spår.

I helgen har jag städat i verkstaden. Det var verkligen på tiden.

Vi har fått massa materiel från olika människor och ofta hänger det med någon låda med blandat innehåll. Skruvar, spikar och odefinierbara pryttlar. Vi pratar inte om en blandlåda utan snarare tio eller femton. Igår påbörjade jag den första sorteringen i fraktionerna skruv, spik och övrigt. Vi spikar inte så ofta längre. Skruv har ju fördelen att man kan ångra sig och skruva ur skruven igen medan det är svårare om man använt spik. Då blir det ofta märken. Spikarna hamnade därför i en gemensam blandad låda och kommer att få stanna där. När vi vill spika har vi ganska många kartonger att välja på och vill vi fördriva tiden så rotar vi i lådan.

Idag tog jag mig an skruvarna. I mitt nya liv så rör jag mig med bra skruvdragare och väldigt många olika skruvar och tillhörande bit. Det är inte min förtjänst. Jonas är grym på skruv och har fått mig att förstå att skruvarnas värld är mycket mer mångfacetterad än vad jag kunde drömma om.. Jag tror han kan se skillnad på alla. Jag har en bra bit kvar tills jag är fullärd så skruvsortering är en bra övning för mig. Jonas kommer att få ”rätta” mig senare vilket kan betyda att han får sortera om en del. Alla spårskruv åkte i återvinningen. De väcker för många gamla minnen. Sedan sorterades skruvarna i torks, stjärnskruv och pozidrive. Köper vi nya skruv idag så köper vi alltid torks eftersom de väldigt sällan hoppar ur spår. Jag levde väldigt länge innan jag lärde mig att skilja på stjärnskruv och pozidrive. De jag brukar kalla stjärnskruv heter Phillips men de som har ett extra kryss heter Pozidrive.

Därefter skulle skruvarna sorteras i gipsskruv, spånskiveskruv, montageskruv och skruv med huvud, alltså utan försänkning.

Gipsskruvarna är gjorda för att gå in i skivan så man kan spackla över dem. Därför är huvudet svängt på undersidan så att pappen följer med mjukt utan att spricka. Spånskruveskruvarna har spår på undersidan  av skallen för att borra lite och sätta sig fast i skivan. Jag undrar hur många spånskivor jag skruvat fast med gipsskruv och hur många gipsskivor jag misshandlat med spånskiveskruv?

Montageskruv har som en extra platta under själva huvudet så de inte går in i skivan alls. De har jag använt när jag skruvade fast 4 mm plywoodskivor på det bärbara hönshuset. Det finns montageskruv i väldigt många olika längder.

Vissa skruvar har som ett kulligt huvud. De ser jag inte att jag har någon användning för men man vet aldrig.

Dessutom finns det skruv för utomhusbruk och för inomhusbruk. När det gäller de skruv vi köper idag så är den sorteringen lätt eftersom utomhusskruven är mässingsfärgade och inomhusskruven är blanka.

Det finns också skruv med hals och utan hals. De med hals använder man när man inte vill att den yttre brädan/skivan ska fästa i skruven utan dras mot den underliggande trät.

Till slut hittade jag en montageskruv med fyrkantigt hål. Den har jag inte någon aning om vad det är för något. Frågan är om den ska få en egen låda?

Det tråkiga med dagens övning  är att det alltid finns en låda till när man är klar med en. Det lär dröja många dagar tills jag är klar.

Äldre inlägg Nyare inlägg

© 2018 Östängs gård

Tema av Anders NorenUpp ↑