Östängs gård

En gård för omställning

Kategori: bi (sida 1 av 2)

Oxalsyra och bistick

Varroa destructor, vilket namn! Det är ett kvalster som i långa tider har levt som parasit på en art av vildbin men kunde kliva över till ”tambin” efter lite klantiga blandningsförsök. Sedan dess har den spridit sig bland honungsbin och idag är större delen av Sverige påverkat. Bisamhällen som inte får mänskligt stöd går under inom en treårsperiod. Stöd innebär att människan hjälper till att minska mängden varroa till en tolerabel nivå. Det kan ska på flera sätt. Vi använder oxalsyra. Syran blandas i sockervatten och sprutas på bina som en ljummen vätska. Sockret ska bidra till att bina slickar av varandra och att oxalsyran ska spridas till så många bin som möjligt på kort tid. Den hastiga pH-sänkningen dödar kvalstren. Det finns behandlingsmetoder som använder kemikalier men det finns några nackdelar med det. Dels så finns det alltid en liten risk för att bekämpningsmedlet hamnar i vaxet och honungen, dels kan man räkna med att kvalstren utvecklar resistens mot de aktiva kemikalierna. Det är möjligt att varroa kan bilda resistens mot pH-chocker men oxalsyra är ganska ofarligt och finns naturligt i vax och honung i låga doser.

Behandlingen går ut på att bina ska få en vinter med måttlig mängd varroa i kupan. Varroan kan bara fortplanta sig genom att krypa in en cell där det finns en bilarv. Drottningen lägger inga ägg efter sensommaren så hela vintern måste varroakvalstren sitta fast på vuxna bin och vänta på bättre tider. De håller sig vid liv genom att bita hål på binas skal och suga i sig vätska. Genom hålen kan virus, svamp och bakterier angripa bina, så många kvalster ger ett svagare samhälle.

Oxalsyran kan inte komma in till larver eller bin som fortfarande är i cellerna, så det är viktigt att vänta tills alla bin har krupit ut. När november är här är det dags för behandling.

När jag köpte min första kupa av en biodlare i föreningen så fick jag med ett rejält förråd av täckglas. Säljaren hade kommit över ett skyltfönster och låtit skära det i småbitar. Jag förstod inte värdet av dem förrän jag behövde komplettera med fler täckglas.

Jag hade beställt 12 täckglas, 6 mm tjocka, med måtten 42×14 cm och det var precis det jag fick. Priset var lite högre än väntat, 48 kr/st, men de håller å andra sidan i många år. Glasmästaren berättade att 6 mm tjocka glas kräver att man, efter ristningen med diamanten, tar i till man tror att bänken ska gå sönder och sedan lite till. Då kan man bryta av det.

Snygga glasskivor.

Vi försöker att undvika att störa bina i onödan. Därför har foderlådorna fått vara kvar sedan bina fick sitt socker. Nödlösningarna som ersatte täckglasen har också fått vara kvar. Byggplast och tunna plexiskivor fungerar egentligen men plasten blåser lätt iväg och plexiglasen kommer inte att hålla i längden. Så det känns bra att få lägga på nya täckglas.

Nästa gång ska vi beställa lite längre glas. Våra kupor har ganska tjocka väggar och det är onödigt att låta glasskivorna trilla ner på bin om man råkar lägga dem lite fel.

Och så var det behandlingen.

Vi använder det rammått som kallas lågnormal och vi invintrar alltid på två lådor som står på varandra. Om bina fått för sig att de ska sitta på den undre lådan måste den övre lyftas av. ganska tungt eftersom ungefär hälften av 27 kg sockerlösning finns i lådan. I den här kupan fanns bina i den övre lådan men de var några centimeter ner mellan vaxkakorna så de syns inte.

Under försommaren är bin i allmänhet vänliga till sättet. de har en sommar framför sig och vill inte riskera sitt liv genom att sticka någon om man inte provocerar dem.

På hösten är det annorlunda. Deras enda möjlighet att överleva vintern är att behålla honungen (eller sockret som vi har lurat på dem) och många bin är redo att offra sitt liv för samhället. I ett par samhällen luktade det bigift så fort kupan öppnades. Doften av giftet triggar andra bin att gå på krigsstigen och det blir lite upphetsad stämning vilket det sällan blir under sommaren. Om man inte råkar tappa en låda eller liknade, förstås.

Nu bar det sig inte bättre än att jag hade slarvat när jag stängde bidräkten. Ett tre centimeters glapp i blixtlåsen fram på halsen. Ett bi kröp in och blev säkert klämd av tyget, eller ville mig bara illa, och stack vid nyckelbenet. Jag hade hunnit med hälften av samhällena och funderade på att ta av mig dräkten för att ta bort gadden men dels så kände jag hur solen gick ner, dels hade jag flera bin gående på mig och det skulle ta tid att veta om jag var bifri innan jag kunde ta av mig. Så jag fortsatte att arbeta. Efter två samhällen till så började det kännas som att det svullnade inne i öronen, sedan blev läpparna annorlunda och jag fick slem i munnen. Det här var inte bra, men jag bet ihop och avslutade med de sista två samhällena. Det var ändå det sista jobbet med bina för året och det kändes bra att det blev klart.

När jag väl kom in fick jag lägga mig på soffan med benen högt men det blev inte så mycket bättre. Vi ringde 1177 och fick rådet att åka till akutmottagningen. Där fick vi gå före kön och fick bums två olika mediciner och en adrenalinspruta i benet. jag hann bli röd på hela övre halvan av kroppen och var ganska matt. Medikamenterna hjälpte dock inom 20 minuter. Sedan blev det ett par timmar under observation innan vi kunde åka hem.

Det här var något som inte fick hända. Jag försöker att hålla antalet bistick så nära noll det går. Vissa år går det men vissa inte. Kanske är det att jag får få bistick jämfört med många andra biodlare som gjorde att jag fick en allergisk reaktion? Det finns ett talesätt att bistick inte är farligt för biodlaren utan för hans hustru. (Ganska tydligt att talesättet är från tiden då biodlingen var en renodlat manlig sysselsättning.) Eller så berodde det på att biet stack på ett känslig del av kroppen, nära viktiga delar av immunförsvaret.

Jag kommer att bli kallad till en allergiutredning som jag hoppas visar att jag inte har blivit överkänslig för bigift utan att detta var en engångshändelse. Vi får se. Nu har vi i alla fall en adrenalinpenna hemma för säkerhets skull. Så kan det gå.

 

Treårsjubileum

Så var det dags att titta tillbaka på året som gått igen. 26 oktober 2014 flyttade vi in på vår gård och gjorde upp en fyraårsplan för hur vi skulle få gården i brukbart skick. Vi hade många idéer och tankar om vad vi ville göra men ganska lite kunskap. Idag vet vi mer och börjar få kläm på hur vi vill ha verksamheten. Vi har prövat olika djurslag och funderat över vad vi tycker om och vad vi kan få ett överskott av och fått en allt klarare bild av hur vi vill ha verksamheten om ett år när våra fyra första år har gått.

Anledningen till att vi lagt upp en fyraårsplan är helt enkelt för att vi inser att det tempo vi håller nu inte kan fortgå hur länge som helst. Om ett år kommer lediga söndagar förhoppningsvis att bli en regel snarare än ett undantag och inkomster från gården förhoppningsvis att landa på en nivå så att vi får det att gå runt. Än så länge är det så stora investeringskostnader att göra på gården så att vi båda behöver lönearbeta vid sidan av. Det är en ojämn dragkamp mellan inkomster och tid där vi både behöver gasa och bromsa samtidigt. Vi känner dock att vi gör stora framsteg och den här säsongen har det hänt mycket som gör att vi har gott hopp om verksamheten framöver. Intresset för bra lokalproducerad mat ökar hela tiden och vi har inte några problem att få sålt allt vi producerar (förutom zucchini när den ger som mest – fast det gillar våra hönor)

Som en komihåglista för vår egen skull kommer här årets lista med saker vi hunnit med. Det kommer stunder då vi känner att vi inte kommer någon vart. Då ska vi ta en titt på den här listan, dunka oss själva i ryggen och tar nya tag.

  • Grävt 24 bäddar a’ 5 meter och rensat dem från kvickrot samt odlat grönsaker i dem och föregående års 51 bäddar.
  • Planterat 75 äppleträd
  • Köpt och planterat 2000 krokuslökar till våra bin
  • Anlagt en blomsteräng till bina
  • Planterat 20 bärbuskar
  • Odlat potatis i ett skifte utanför själva grönsaksodlingen (Det har inte gått jättebra på grund av dålig jord och för mycket ogräs)
  • Täckt skördade bäddar med ensilage
  • Märkt upp och påbörjat grävningen av nästa års bäddar
  • Haft gårdsförsäljning vid femton tillfällen
  • Startat Nolbygårds Matmarknad utanför Alingsås för alla som vill sälja egenproducerade produkter. Genomfört 15 marknadsdagar.
  • Deltagit i Matfest utanför Vikaryds köttbod
  • Varit med och dragit igång REKO-ring Alingsås i slutet av säsongen och sålt kassar vid två tillfällen
  • Installerat fler vattentankar för vattning med tempererat vatten
  • Gjort odlingslådor för gräslök som i år beblandade sig lite för mycket med kvickrot
  • Skördat mängder med fina grönsaker
  • Lärt oss mer om vilka grönsaker som fungerar bra att sälja och vad vi ska odla mer respektive mindre av
  • Byggt flyttbara odlingsbänkar för avhärdning av plantor
  • Köpt och spridit ut stenmjöl i odlingarna

Djur

  • Fått 18 lamm varav ett bagglamm sålts till liv. Fyra tacklamm har behålls till liv av oss
  • Slaktat två tackor som vi gjort 26 kilo korv samt tre rökta fårfioler av
  • Slaktat 15 lamm varav vi sålt 13 som lammlådor
  • Kört 16 skinn till Tranås för beredning
  • Köpt två nya samhällen och gjort fyra avläggare i bigården
  • Köpt 40 lohmanhönor och startat en ny flock så vi i år haft två
  • Inrett en gammal krockad husvagn och ett hästsläp till våra hönsflockar så de kan flyttas runt på åkrarna
  • Sålt ägg i vår gårdsbutik med självbetjäning vid vägen, i gårdsbutiken på fredagarna och på Nolbygårds Matmarknad
  • Skaffat 6 mignonankor
  • Fått två kullar kattungar. Fem ungar i första kullen varav fyra är sålda och fyra i den andra kullen varav alla ska säljas
  • Slaktat och styckat två grisar på drygt 200 kilo vardera

Djurfoder:

  • Tagit in löshö så det räcker åtminstone november ut
  • Lassat upp löshö på vårt nybyggda höloft

 

 

 

 

 

 

 

Före detta fähuset har fått renoverade fönster. Inte helt klart, men det blåser inte rakt genom och vi slipper höra skallrande lösa rutor.

Snickerier, målning m.m.

  • Byggt ett ankhus
  • Byggt en fårklipparstol
  • Tillverkat hundratalet biramar
  • Målat delar av stenväggen på ladugården med kalkfärg
  • Tagit ur och blästrat alla ladugårdens järnfönster, glasat, kittat om och målat dem samt satt in dem igen så det nu är tätt
  • Skrapat två sidor av boningshuset (vi hann inte måla innan regnen kom)
  • Byggt en gårdsbutik i ett av våra garage
  • Byggt färdigt grönsakslinjen för hantering av grönsaker
  • Flyttat hem en bastu
  • Lagat taket på vår nyinköpta ”cirkusvagn” som kommer att bli en ny wwoofbostad till nästa säsong
  • Räddat en vägg mellan ladan och ladugården (och hela ladugårdstaket) genom att byta delar av ruttna bjälkar, golv och riktat upp väggen som höll på att rasa
  • Byggt trappor till två loft i ladan
  • Köpt en rikt- och planhyvel
  • Satt upp flera fågelholkar
  • Tagit ner och ersatt det gamla taket i hönshuset samt murat igen hål i hönshusets väggar
  • Rivit ut gammal inredning i före detta sädestorken och gjort om utrymmet till målarverkstad och förvaring
  • Börjat renovera en balkong
  • Rensat ur vår jordkällare och byggt potatislårar och hyllor
  • Lagat växthuset och byggt ny hylla

Värme

  • Fällt, kapat och kluvit 30 kubikmeter ved (kommer förhoppningsvis att räcka)
  • Bytt ut två fönster mot treglasfönster i boningshuset

Övrigt

  • Stängslat in äppleodlingen med alloxnät mot rådjur och älg och eltråd mot vildsvin
  • Satt eltråd runt skogsträdgården mot vildsvin
  • Förstärkt elstängslet runt stora betet med två trådar
  • Fällt träd och sålt till slipers och massaved (ingen jättebra affär)
  • Grävt och anlagt nytt avlopp
  • Köpt en ny fyrhjulsdriven traktor
  • Varit med och dragit igång leader-projektet ”Gårdssamverkan och mobilt musteri” och deltagit i fem arbetsdagar på olika gårdar inom projektet
  • Skrapat alla överväxta grusade ytor på gårdsplanen och grusat om dem samt lagt ner dränering så vi inte behöver vada i gyttja i framtiden
  • Tagit emot studiebesök
  • Haft en praktikant från årskurs nio
  • Spelat in ett podavsnitt med odlarna
  • Varit på flera studiebesök för att lura ut hur vi bäst inreder en mustvagn

Om någon vill se våra tidigare årsbokslut hittar ni dem här Ettårsjubileum och Tvåårsjubileum

Återigen sänder vi en tacksamhetens tanke till alla människor omkring oss som ställer upp och hjälper till när vi behöver det. Ju längre vi bor på gården desto viktigare blir våra nätverk av människor som rycker ut i tid och otid. Tack till Sara och Guillaume för hjälp med skörd och avlusning av får, till Hugo för traktorkörning, byggen, vedhantering m.m, till Lasse och Agneta för verktyg, till deltagarna i gårdssamverkan för kunskap och plantering av äppleträd, till alla våra wwoofare för hjälp i den dagliga skötseln och alla fågelholkar, till klass fem på Långareds skola för hjälp med sådder och plantering, till Richard som ställer upp med maskiner, råd och stöd, till Milú för slakthjälp, rensning och potatissättning, till Mats för hjälp med slakt, till Leslie för skörd och ogräsrensning, till Lena som tittade förbi för att prata men som rensade lite i bara farten, till Lena som fick fart på REKO-ringen, till marknadsförsäljarna på Nolbygård som gjort den så bra, till Valter som upplåter mark, till Ulf som satt in våra järnfönster, till Eva för alla blomsterfröer och plantor, till Christian som grävt vårt avlopp och till våra familjer som följer och stöttar oss i vårt projekt.

Ett hårt år kvar. Det finns många planer och idéer inför det men det vi redan nu vet att vi ska ta oss an är byta innertaket på ladugården, inreda cirkusvagnen till wwoof-bostad, måla två sidor av huset, stängsla skogsbeten, fälla träd till fler brädor och plankor, utöka antalet insektsgynnande växter, laga ett till läckande tak och gräva de sista himla grönsaksbäddarna. Helst hade vi hunnit med att bygga ett stort ingångsskafferi, bygga en pub och ett tillagningskök också – men det får nog vänta.

Ifall någon av er undrar så har vi fortfarande roligt även om det en period under värsta högsäsongen var väl mycket även för oss.

Soluppgång 28 december förra året. Grönsaksodlingen ligger i djup vila.

Invintring i bigården

Mot slutet av sommaren så har bina svårare att hitta nektar. De arbetar säkert lika hårt som tidigare men de flesta nektargivande blommorna har slutat att ge något. Eftersom de inte längre fyller sina vaxkakor med honung är det lika bra att invintra dem innan de äter upp sitt honungsförråd och börjar svälta.

Invintringen börjar när den sista honungsskörden sker. Alla ramar och lådor som inte behövs för övervintringen plockas bort. När bina blir av med sin honung blir de lite stressade. Även de bin som i normala fall är snälla kan sticka när det gäller att försvara samhällets honungslager inför vintern. Om de blir av med sin honung så kommer samhället att gå under så under hösten det kan vara rationellt att offra sitt liv för att hålla honungstjuvar borta. Därför brukar vi lämna en del honung tillsammans med de sista bina som ska kläckas.

Vi invintrar på två lådor för att ge lite luft och utrymme och i lådorna finns ramar med vax. I vaxet i ramarna finns en blandning av yngel som ska kläckas, honung, bibröd (Pollen blandat med honung), och tomma ramar. Tidigare brukade vi invintra bina på valsade vaxkakor som bina fick bygga ut. Då var tanken att de slipper en del sjukdomar och svampsporer som finns i de gamla ramarna om de börjar om varje höst med nytt vax. Nu tänker vi lite annorlunda. Det finns ett helt ekosystem i en bikupa och det finns nog anledning att använda gammalt vax med allt som finns i det. Om inte  människor lägger sig i så byter inte bina sitt vax över huvud taget.

I samband med att den sista honungen hämtas är det lika bra att sätta dit foderlådorna. I vanliga fall är det lika bra att börja att ge dem sockerlösning direkt men i år tillkom ett moment. Kuporna står på gamla lastpallar eller direkt på berget. Det har inte varit planerat utan bara blivit så. De som står direkt på berget är för känsliga för snö, det räcker med ett par decimeter för att täcka flustret och ventilationen där bak och då kan de kvävas. Inte bra. Lastpallarna är någon sorts engångspallar som snabbt förvandlas till mull eller vad man ska kalla det. Om det finns 60 kg honung en meter upp (inte ofta men det förkommer) så skulle en rutten pall kunna orsaka att kupan välter och samhället blir utsatt för röveri av grannsamhällena. I den hysteri som blir följden kommer vissa bin att bryta sig in i andra samhällen och stjäla även deras honung. För att knäcka försvarsviljan dödas ibland drottningen så det finns goda skäl att inte ha ett ruttet fundament för en bikupa.

Eftersom varje samhälle ska fylla på med 30 kg sockerlösning så är det enklare att lyfta kuporna till de nya bänkarna innan de får socker än efter.

Så här ser nya kupbänkarna ut. Enklast möjliga. Materialet är ek, 50×50. Det enda viktiga måttet är att det ska vara 33 cm mellan de två utsidorna av de långa reglarna. Det är för att passa de bottnar vi använder.

De två fötterna sticker ut lagom mycket hoppas vi. De ska ge stabilitet men inte vara i vägen. I mitten av de två fötterna finns en metallbygel för att hålla spännbandet. Då slipper det vara under fötterna och slitas mot marken. Byglarna kommer från en kasserad studsmatta.

Så här ser det ut när de fyra första bänkarna var på plats. Kuporna står lägre än många andra men vi har dem bara 100 meter hemifrån så om det kommer mycket snö får vi ta hand om det. Vi har tidigare använt bänkar med tre kupor men mittkupan är inte lika lättarbetad som de två andra så vi kör med två kupor per bänk. Ett litet avstånd mellan kuporna för att kunna ställa ner lock eller täckglas behövs också, kanske 15-20 cm.

Ytan bakom kuporna är viktig. Det är här man befinner sig och det är bra om det inte är för trångt eller ojämnt. På bilden kan man se bottnarnas form som gör att det bör vara ett visst avstånd mellan reglarna. Man kan också se den perforerade plåten som täcker bottnens hela baksida. Finessen med plåten är dels att den ska ventilera kupan men framför allt så är den plåten det kallaste ytan i den välisolerade kupan. Det gör att fukten från binas utandningsluft kondenseras på plåten och kan hämtas av bina. Då behöver de inte flyga och hämta vatten lika ofta. Förmodligen är det av samma skäl som de täcker kupans insida med ett tunt lager propolis. Det gör att ångan kondenserar lättare, särskilt på trä.

När bänkarna är på plats är det dags att ge dem vinterfoder. Som ersättning för honungen får de socker i form av mättad lösning. Lådan är för låg för att man ska kunna ge allt socker på en gång så vi ger dem fodret i två omgångar.  Nio kg socker upplöst i sex liter vatten per gång. Efter tre dagar hade bina hämtad ner första omgången till kupan och sedan fick de resten.

Den genomskinliga plasten till vänster täcker binas gång upp till fodret.

Förr brukade man ge bina 12 kg socker per samhälle men nu ger de flesta 16-20 kg. Dels har förmodligen socker blivit billigare jämfört med honung men det finns även en annan anledning. På halmkupornas tid var det viktigt att bina skulle svärma mycket. Man behövde nya samhällen som ersättning för de man hämtade honung från eftersom man dödade hela samhället med svavelrök för att kunna ta honungen. Numera vill vi ha så lite svärmningar som möjligt så avelsarbetet går till stor del ut på att få fram snälla och svärmtröga bin. Då blir samhällena större vilket i sin tur gör att mängden vinterfoder ökar.

Egentligen känns det inte bra med socker. När man pratar med biodlare finns det många som hävdar att fler samhällen överlever vintern om de får socker i stället för honung. Orsaken skulle vara att de får i sig mindre av de ämnen som gör att de behöver bajsa än om de äter honung. Bina håller sig hela vintern och flyger ut för att bajsa i mars när det blivit tillräckligt varmt men om bina börjar bajsa inne så sprids sjukdomar och samhället ligger illa till.

Det kan vara sant att bina övervintrar bättre på socker, men det kan också vara en myt. Det finns mängder av myter inom biodlingskretsar. En del har säkerligen faktagrund men många har det inte. Att bin skulle må bättre av socker än av honung låter märkligt. När det gäller ljunghonung så är den tydligen så speciell att bina har svårt att övervintra på den men med vanlig honung borde det gå bra. Socker kostar under 10 kr per kilo och honungen är värd mer än 10 gånger så mycket. Det kanske bidrar till att hålla myten levande?

Så småningom skulle vi vilja prova att låta bina övervintra på honung. Det skulle ge mindre skörd men det skulle även ge mindre arbete. Och kanske skulle bina få leva lite mer på sitt naturliga sätt.

Biramspyssel

När man utökar antalet samhällen så följer en del merarbete. När bina drar in honung så måste det finnas tillräckligt med ramar i kupan för dem att bygga på. Finns det inte det utan de upplever kupan som trång så svärmar de, vilket betyder att de själva delar samhället i två eller flera delar. Hälften av bina ger sig iväg för att leta ny bostad, därefter en mindre svärmar. Därför är det viktigt att ovanpå (eller mellan)  de befintliga kupan sätta till nya lådor med ramar allteftersom bina fyller dem de har med yngel och honung.

Vi har uppstaplingskupor vilket numera är den vanligaste modellen. Alternativet för den som använder ramar är trågkupor. Vill man inte använda ramar finns det några olika varianter, den som är populärast är nog topplistkupan. Bland uppstaplingskuporna finns det flera olika mått på lådor och ramar. Internationellt är Langstroth vanligast eftersom det är ursprungsmodellen. När systemet med ramar kom till Sverige så blev några unikt svenska rammått till, Svea och Lågnormal. Svearamarna är en kvadrat med sidan 1 fot, dvs 30cm. Namnet Lågnormal låter lite märkligt tills man får veta satt det ursprungligen även fanns Högnormal med samma mått men ställda på höjden.

Vi använder Lågnormal som har tio ramar i varje låda. Vi låter bina ha två lådor under vintern men under sommaren kan varje samhälle behöva fyra eller fem lådor om det är bra flygväder och mycket nektar att hämta. Förra året hade vi tre samhällen och gjorde två avläggare så vi fick fem. Det innebar att vi inte hade så många lådor på kuporna för när man delar ett samhälle så drar varken det gamla eller det nya inte in lika mycket honung. I år har vi elva samhällen. Om de ska ha tre lådor var så blir det 33 lådor vilket innebär 330 ramar. Kanske behöver vi ännu fler. Blir det en bra sommar med mycket flygväder så kanske vi skulle behöva 500 ramar. Ramar bygger vi själva. Det är ett trevligt pyssel som man kan sitta på verandan och göra regniga dagar. Idag har det varit omväxlande sol och åskskurar. När det regnat har det blivit biramssnickrande. Vi sågar till virke i tre olika längder. Vi utgår från en vanlig bräda som kapas i rätt längder och sedan klyvs i rätt tjocklek. Det är ett farligt jobb eftersom de ska vara så smala. Man får passa sig så att man inte får fingrarna emellan. De korta bitarna går åt två till varje ram och blir ramens sidor. 

Den längsta biten blir ramens översida och den näst längsta blir undersidan. 

Bitarna läggs i en specialbyggd ”mall” som håller dem på plats så att hörnen blir raka. 

Kortsidorna hålls på plats av en fiffig konstruktion med en skåpsluckerulle. 

När man ställer alltihop upp kan man enkelt spika samman bitarna med två spik vid varje. 

När ramen är hopspikad tar man fram fyra spik och fyra vita plaströr. Detta är till för att det ska bli mellanrum mellan ramarna i lådan. 

En spikas i nedre delen av sidan och en i hörnet av överdelen. Vi låter bli att spika ner den övre helt eftersom vi brukar fästa tråd i den senare. Så gör inte alla men vi tycker att det fungerar bra. Sedan vänder man på ramen och gör likadant på andra sidan. 

För att hålla distansen till kupans sidor spikar man på en rund knopp på varje sida. 

På över- och underdelen markerar man streck för hål. 

Hål gör vi med ett specialverktyg. Man för handtaget mot ramen så åker piggen in och gör ett lagom stort hål på rätt ställe. 

Sedan trär man tråd genom hålen så det blir sex stycken från över till undersidan. Trådarna spänns och fästs med hjälp av spiken och det vita plaströret som vi nu spikar ner. 

På metalltråden läggs sedan ett vaxark. Dessa köper vi färdiga. De finns med olika dimensioner på de sexkantiga markeringarna som bina bygger sina celler utifrån. 

Sexkanternas storlek bestämmer cellernas storlek som i sin tur bestämmer hur stora bina blir. De vanligaste cellstorlekarna är 5,1 och 5,3 mm. Den lilla skillnaden ger faktiskt en synbar skillnad i hur stora arbetsbina blir. När de vill ha drönare bygger de om vaxet till större celler och när de vill ha en ny drottning så tillverkar de en extra stor lodrät cell som är lätt att upptäcka och då blir det en drottning istället för ett arbetsbi. När man lagt vaxkakan på plats tar man fram en transformator på t.ex. 24 volt.Från transformatorn går två ledare som vi håller mot metallen så att trådarna blir varma. Det gör att lite av vaxet smälter och kakan fastnar. Man får vara lite försiktig så man inte håller för länge för då går trådarna igenom kakan och den är förstörd. 

Så där var en av 300 ramar klar. Det vill till att det regnar fler dagar.

Bisvärm

Efter några dagars skitväder kom en lördag med perfekt biväder. Varmt, torrt och soligt. Det var med andra ord läge att titta till bina eftersom det är svärmingssäsong. Binas brum hördes längre än vanligt, kanske 30 meter.

Det satt en svärm i en liten ek som står alldeles framför kuporna. Det är intressant att se hur intensivt de samlar sig i en klump. Att svärma är binas sätt att bilda fler samhällen. När bina mår bra och det är gott om bin i kupan eller när de tycker att kupan börjar bli för trång börjar de föda upp nya drottningar. Det gör de genom att bygga speciella celler som är mycket större än de vanliga yngelcellerna. Larverna som läggs i dessa celler utvecklas till drottningar. Innan en ny drottning föds ger sig den gamla drottningen iväg med ungefär hälften av bina i kupan. På så sätt blir det två samhällen. När bina svärmar så här i början av säsongen så finns det stora chanser att få två starka samhällen utav ett.

Bin är ju lite berömda för att de är så ovilliga att stickas när de svärmar. Alla har nog sett bilder eller filmklipp på halvnakna människor med tiotusentals bil som klänger sig fast på kroppen. Det är egentligen logiskt eftersom de inte har något hem att skydda. Varför offra livet i onödan?

Vi har aldrig fångat en egen svärm tidigare. En gång fångade vi en hemma hos Anders och Catarina men det funkade inte. Kanske kom inte drottningen med?

Nu var vi på hemmaplan men allt är inte självklart för det. Hur länge hade svärmen suttit i eken? När svärmen sitter och väntar håller erfarna spanarbin på att leta upp lämpliga boställen. När de återvänder dansar de för att berätta om sina fynd och till slut har alla enats om vart de ska flytta. Då flyger de iväg och det är för sent att fånga dem.

Hur långt hade den här svärmen kommit i flyttprocessen? Vi ville inte chansa så det var lika bra att försöka skaka ner bina i en låda.

Ek är inte helt perfekt. Dels är det lite speciellt med ekar. Det är inte bara att kapa en gren eller topp, ekar växer inte som ogräs. Dessutom är ekar styva och kan gå av när man vill böja ner dem.

När de flesta av bina var i lådan försökte vi få dem att vandra in i en kupa.

Det gick inte bra så jag hämtade ännu en kuplåda för att ha som tratt och skakade ner bina.

Vi hade planerat att behålla samhället men Sara hade en tom topplistkupa så vi sålde svärmen till henne. Hon bor bara en kilometer härifrån och eftersom det är samma församling så behöver man inte kontakta en bitillsyningsman.  Eftersom bina ska föras över från ramar till ”ickeramar” är det mycket enklare att flytta bin utan yngel eller honung, dvs en svärm. Så Sara fick köpa den. Först lite taktiksnack i bigården.

Ett dygn efter svärmningen förde vi över svärmen till Saras topplistkupa. Återkommer med bilder på den vid annat tillfälle.

Årets grönsaksförsäljning

Ni som följt vår blogg vet att vi inför den här säsongen hade planer på att starta CSA (Community Supported Agriculture). Det innebär att man säljer andelar av skörden innan säsongen. Andelsägarna får sedan en del av det som skördas. Tanken är att man som odlare ska få in pengar när det är dags att göra årets investeringar i form av fröer och annat man behöver. Man delar också på risken. Slår alla sådder fel så blir andelarna mindre men om det blir ett bra år så blir andelarna större.

Det blev inte något CSA i år. Det finns många skäl till det men det främsta skälet är nog att vi inte är bra på att hantera om vi inte kan leva upp till de krav vi ställer på oss själva. Vi skulle helt enkelt må dåligt av om våra andelsägare blev besvikna. Tänk om de förväntar sig mer än vi kan leverera. Eller om vildsvinen bryter sig in och äter upp allt.

Istället har vi försökt sälja på lite andra sätt. Dels har vi sålt en del honung, ägg och potatis i vår lilla självbetjäningsbutik nere vid vägen. Det har fungerat väldigt bra. Vi har inte någon koll på vilka våra kunder är men saker försvinner och pengar hamnar i burken. Vi fyller på när det är slut och vittjar lådan med jämna mellanrum. Många frågar oss om vi verkligen får ha det i fred och så vitt vi kan bedöma så är det bara ärliga människor som besöker butiken.

Vi har också haft öppen försäljning på gården vid ett par tillfällen. Det har varit riktigt roligt. Vi tycker om att ha människor på vår gård och vi tycker om att möta våra kunder och låta dem välja precis det de vill ha. Det känns bra att kunna tipsa om recept och leverera helt färska nyskördade grönsaker. Vi tror också att det ger ett mervärde att människor får se var grönsakerna har växt och hur vi integrerar odlingar och djur för att skapa ett så hållbart system som möjligt. Att sälja direkt på gården ger oss också möjlighet att hämta mer om något tar slut och behöver därför inte skörda för mycket i förväg.

p1170496En marknad har vi hunnit med och den 1 oktober ska vi vara med på Nolby gårds höstmarknad. Marknader är också roligt. Samma kundmöte men utan möjligheten att visa gården och dess verksamhet. På en marknad har vi chans att möta människor som annars inte hade tagit sig ut till oss. Nackdelen gentemot gårdsförsäljning är att man måste uppskatta vad man kommer att sälja och skörda allt i förväg. Det är inte lika lätt att komplettera om något tar slut.

Vi har också sålt en del grönsaker till arbetskamrater och till människor som kommit upp till gården. Det är trevligt med besök men det är inte alltid man har tid att skörda just när kunden kommer.

Merparten av grönsakerna vi sålt har vi levererat till en liten butik inne i Alingsås som heter Planeten och en del har vi sålt till Lindelövs restauranger. En gång har vi prövat att leverera till en inköpsförening där människor vill köpa närproducerade varor. Vi kommer även att slakta ett antal lamm i år. De är redan tingade och det visade sig vara lätt att få kunder till lammkött.

Som ni märker så har det spretat rätt rejält i år. Det är medvetet eftersom vi har velat testa olika typer av försäljning för att se vad som passar oss bäst.

p1170473Vi är halvvägs när det gäller uppbyggnaden av grönsaksodlingen. 2018 kommer vi att producera fullt ut så mycket som vi har tänkt oss. Det kommer att vara minst dubbelt så mycket grönsaker som idag. Förhoppningsvis mer eftersom vi lär oss hela tiden. Vi kommer också att utöka med frukt och bär och öka mängden hönor och honung. Så småningom kommer vi även att utöka fårbesättningen. Frågan som kvarstår är dock hur vi bäst säljer det vi producerar.

En tanke som vi arbetar med är att hitta ett bra ställe inne i Alingsås där vi kan sälja på lördagarna. (Vi har ett ställe i åtanke men allt är inte klart än) Vi tänker att vi i så fall skulle börja veckan innan midsommar med nypotatis, honung, ägg och sedan öka på sortimentet allteftersom det blir skördeklart. I så fall så behöver vi skörda en hel del lördag morgon men mycket går att skörda under fredagen. Därför kan vi kombinera marknadsförsäljning på lördagarna med öppen försäljning på gården under fredag eftermiddag eftersom vi ändå vet att vi är hemma och skördar då. Vi vill prioritera kunder i närområdet så därför känns det bra att ha öppen försäljning på gården en dag i veckan kombinerat med självbetjäningsbutiken resten av veckan.

Fördelen med den lösningen är också att vi inte alltid behöver skörda det som folk beställer utan kan erbjuda det vi själva har skördeklart. När man levererar till inköpsföreningar, restauranger och butiker så beställer de inte alltid det som är mest panik att skörda. Det kan bli så att de vill ha stora kvantiteter av det vi för tillfället har lite av och små eller inga kvantiteter av det vi har massor av. Vi kommer dock även nästa år att leverera till vår favoritbutik Planeten.

p1170475Vi funderar fortfarande på CSA och kanske kommer vi så småningom att våga pröva det men förmodligen inte nästa säsong heller.

Bålgetingbo

Den senaste månaden har vi sett ganska många bålgetingar. Vi har försökt ha koll för att se om de ger sig på några bisamhällen men de verkar ha föredragit fallfrukt. Inte så konstigt. Hönshackade äpplen försvarar sig mindre aggressivt än bisamhällen.

P1170409

Under förra helgen sålde vi grönsaker och stod tillräckligt länge på samma plats för att se att bålgetingarna flög till ett litet hål under nocken på wwoof-huset. När luckan till krypvinden öppnades syntes ett ganska stort bo med ganska många bålgetingar. I bakgrunden syns ett litet getingbo för vanliga getingar. Det ser ut som om de har byggt ett bo där för att man ska ha något att jämföra med.

P1170404

Med gården följde 7-8 burkar Radar men vi gillar inte insektsgift. Är man biodlare i bidödens tid så är man. Så det fick bli ett badmintonracket. Här syns en av de sista innan boet tas bort. Boet är byggt av ”papper” på samma sätt som vanliga getingbo men ytterväggarna byggs upp på ett annorlunda sätt. Det kan vara någon form av ventilation men det är nog mer sannolikt att det är en starkare struktur än enkla pappersklot. Det var  mycket styvt och stabilt. Och snyggt. Framtidsdesign!

Bålgetingarna är snabba men de syns bra och man hör dem tydligt. Det låter som humlesurr men vassare och tydligare. Det kändes sorgligt att slå ihjäl så många bålgetingar men de kunde inte få vara kvar i ett hus. Vi slog ihjäl över ett hundra stycken och det var minst lika många på gång i puppor eller i larvstadium. Bålgetingen är inte längre rödlistad men man ska vara rädd om dem när man kan vara det. Dock inte den här gången.

P1170420

De är mycket vackra men orange fläckar på huvudet, gul-svarta ränder på bakkroppen och långa smala vingar. Stora också, drygt tre centimeter. Boet blir naturligtvis ganska stort. Här är en kofot som jämförelse.

P1170415

Larverna finns i horisontella våningar som har några starka pelare mellan varje våning. Allt gjort av papper, det vill säga tuggat trä.

Under getingslakten var det en stor fördel att ha tillgång till en bidräkt. Kanske lite fegt, men ingen vill bli stungen även om bålgetingens stick inte ska vara värre än sticket från en liten geting. Eftersom getingarna inte var särskilt aggressiva så fanns det risk för lite övermod. På kvällen skulle vi ta hand om de sista getingarna och jag, Jonas, gick upp för att göra det utan att ta på mig slöjan över huvudet. Dumt. De hade nog blivit stressade av att vara så få kvar som skulle ta hand om alla larverna eller så var det något annat. En kom hemflygande och en annan skulle lämna boet. Jag slog till den hemkommande samtidigt som den andra stack mig på sidan av halsen.   Aj.

P1170423

Det är möjligt att giftet inte är starkare än vanligt getinggift men det kändes ganska starkt. Eller så är det samma typ av gift men mycket mer. Det gjorde ordentligt ont på halsen under natten och dagen efter kändes hela jag som om en influensa var på väg. Det fick bli en tupplur efter jobbet för att orka med kvällen. Två dagar senare är jag återställd men det kliar fortfarande på huden långt ner på bröstet. Bra tryck i det giftet.

Vi trodde att getingpupporna skulle vara perfekt hönsmat men ännu har ingen höna vågat sig fram. Finns det nedärvd skepsis mot mat som serveras i sexkantiga celler för att det brukar göra ont att äta sådant? Det är mycket man inte vet.

Dagen efter sticket fick vi i alla fall målat lite med bidräkt på. Idag revs boet och det kändes inte alls roligt. Bålgetingar är nog de vackraste insekter man kan tänka sig och jag hoppas att de kan leva vidare i närheten. Inte för nära biodlingen och inte i något hus. Kan man bygga bålgetingholkar?

Äntligen här

Stor del av vintern har gått åt till att förbereda för att vi ska kunna ta emot wwoofare. Vi hann nästan färdigt. Så kom de då äntligen våra första wwoofare. Först ut var Becky och Lasse. Becky är amerikan och Lasse är från Sverige. Senast bodde de i New York men nu har de tänkt flytta till Sverige. De kom i söndags och redan på måndag morgon klockan åtta var de i full gång och jobbade. Tanken är att de jobbar mellan åtta och två mot att vi står för mat och husrum. En fantastisk idé som vi verkligen gillar.

P1150128Det första vi satte dem på vad att rensa rödbetsbäddar. Ju mer man rensar fram till midsommar desto lättare blir det sedan brukar rutinerade grönsaksodlare säga – men det är inte alltid man hinner med så bäddarna var rejält fulla med ogräs. P1150141Bäddarna täcktes sedan med gräsklipp som vi fått av grannen. Det märks en väldig skillnad i mängden ogräs i de bäddar vi har hunnit täcka om man jämför med de otäckta.

P1150140Sedan fick de börja gräva var sin bädd. Hälften av årets bäddar är grävda men det återstår fortfarande 12. P1150142Kvickroten är tät med långa rötter. Ytan borde varit täckt – men det har den inte varit. Varje kvickrotsstrå har en lång rot som man bör få upp hel. Det är verkligen ett tröttsamt jobb och i sommarvärmen vi har nu så orkar man inte mer än några timmar på förmiddagen.

Lasse kom på eget initiativ på att han kunde konstruera en vattenkärra av en gammal cykelkärra som vi har. P1150143Det ser lovande ut.P1150163Fler bilder kommer när det är klart. Nere i odlingskammaren skolade vi om de gurk- och squashplantor som behövde mer jord.P1150144Som alltid så har vi fler plantor än bäddar. P1150146Vi tog därför en stycke mark som så småningom ska bli gräsgång för att ge oss gräsklipp till bäddarna. P1150148Marken där är full av ogräs och ojämn och vi inser att vi inte kommer hinna göra gräsmatta där i år. Därför luckrade vi upp marken med bredgrepen. Vi drog bort det värsta ogräset och gödslade med hästgödsel. Sedan täckte vi med svart nedbrytbar majsstärkelseplast. Det är ett jobb som är omöjligt att göra på en person. Rullen är tung och man måste täcka kanterna med jord innan den blåser iväg. P1150151I den gjorde vi sedan hål och sedan planterade Becky och Lasse drygt 150 grönkålsplantor. P1150155Planteringen blev väldigt mycket noggrannare gjord än om vi hade gjort den själva. P1150157Ogräset kommer att växa igenom plasten så småningom men då har grönkålen kommit så långt så den klarar sig ändå. Becky klöv den ved som återstod för i år. Nu är det klart. Ett dåligt samvete som plötsligt bara försvann. P1150176Dessutom hann hon med att snickra ihop en hög biramar som snart kommer att behövas om bina fortsätter att flyga som de gör. Det är en syssla som vi borde ha hunnit med under vintern. P1150182Normalt kännetecknas arbetet på gården med att vi angriper det mest panikartade. Plötsligt idag kände vi att vi hann med ”ej panikartade saker”. Vi började ge oss på sådant som istället kan kategoriseras som nödvändiga. P1150186Kanske kommer vi innan sommaren är slut ner på avdelningen önskvärda.

Honung

Igår blev det äntligen tid att slunga men det blir inte så mycket honung i år. Skälet till det är främst att vi vill ha fler samhällen. Då delar man på samhällen och gör så kallade avläggare. När man gör det så blir samhället man delar svagare och drar in mindre honung. Vill man ha fler samhällen får man helt enkelt nöja sig med mindre honung.P1100270Jonas hämtade 14 fulla ramar ur bikuporna. P1100275Vi har tänkt inreda ett slungrum i gamla mjölkkammaren men vi har inte haft tid att fixa dörrarna och man vill inte ställa sig och slunga i ett utrymme ganska nära kuporna som inte är bitätt. Hittar något bi dit och återvänder till kupan meddelar hon övriga bin i kupan var honung finns och att det är mycket genom att utföra en dans. Sedan kan man stå i ett moln av bin som alla är ute efter att hämta honung. Därför flyttade vi slungan och övrig utrustning in i vårt vanliga kök.

P1100273När bina fyllt en cell med honung så täcker de för cellen med vax. När de flesta cellerna är förtäckta är det dags att skörda. För att få ut honungen ur cellerna så måste man först ta bort vaxet. För det använder man en avtäckningsgaffel som är ett tandat verktyg där man sätter tänderna under vaxet och drar över ramen. P1100274Vaxet som fastnar på redskapet lägger man i en skål eller något för att vid ett senare tillfälle skicka in för omsmältning till vaxkakor. När alla celler är öppna på båda sidor sätter man ramarna i slungan. Vi har en slunga som tar fyra ramar i taget. För att vaxkakorna inte ska gå sönder så kör man först ganska långsamt en kort stund. Sedan stannar man slungan och vänder på ramarna och kör långsamt igen så att honungen börjar komma ur cellerna. Sedan ökar man farten och kör på höga varv ett tag. Sedan stannar man slungan och vänder ramarna igen för att köra på höga varv igen. När man sedan stannar slungan är ramarna märkbart lättare och honung börjar rinna ur slungan.P1100266

I honungen finns det nu en del vaxrester så honungen  hälls genom två olika filter med olika stora maskor. P1100284Ur 14 ramar fick vi 30 kilo honung. Sedan några år tillbaka så fryser vi nyslungad honung. P1100290Det gör att den håller sig rinnande och passar väldigt bra att ringla över yoghurten på morgonen. En hel del av honungen ympar vi också med honung från tidigare år. Det ger en fast honung som ser ut som den man normalt köper i affären. Till skillnad från den mesta honung som finns till försäljning i våra affärer så är dock inte vår honung upphettad. P1100280Om man låter rinnande honung, som den på bilden ovan, stå utan att man rör i den så blir den hård. Stora leverantörer låter ofta sin honung stelna  eftersom de inte hinner ta hand om allt på en gång. Sedan upphettas honungen vid ett senare tillfälle för att ympas eller röras så den kristalliserar sig fint. Problemet med upphettad honung är att mycket av nyttigheterna i honungen går förlorade vid upphettning. Som konsument så kan man inte se eller märka skillnad. Köper man honung bör man alltså fråga om den varit upphettad eller ej.

I några ramar fanns det drottningceller. P1100278När ett samhälle känner sig tillräckligt starkt börjar bina göra drottningceller. När nya drottningar kläcks lämnar den gamla drottningen kupan och tar med sig hälften av alla bin. Det är binas sätt att föröka sig och fullt normalt. Det visar sig också att två svärmar har lämnat bikuporna. Det är inte något man önskar sig. Helst vill man vara i närheten när samhällen svärmar så man kan fånga in svärmen och på så sätt få ett nytt samhälle.

 

Bålgeting

Jag (Jonas) tittade till bina idag. Dels för att se hur de hade det, dels för att det kanske var läge för att göra avläggare, dvs skapa fler samhällen. Så här års vill bin ofta svärma vilket betyder att drottningen ger sig av med ungefär hälften av samhället. Innan hon gör det så börjar bina föda upp nya drottningar i speciella drottningceller så att det ska finnas en drottning som tar över när hon sticker iväg. Det är ju nu som det finns mängder av nektar och pollen som behövs för att bygga upp ett samhälle inför vintern så nu brukar de passa på. Jag hittade några drottningceller så de hade planerat att svärma. Jag skapade därför tre avläggare och när jag höll på med nummer två så fick jag en överraskning. Jag hade inte satt på locket utan hade just skakat ner några extra bin i den nya kupan eftersom de kan vara bra att få med under starten av det nya samhället. De bin som kan flyga återvänder till ursprungssamhället men  unga bin som ännu inte kan flyga stannar.

Bland binas vanliga surr hördes plötsligt ett dovt mullrande ljud. Som en Harley Davidson bland mopeder, ungefär. Det var en bålgeting som dök rakt in i den nya avläggaren. Den var fantastiskt vacker. Huvudet glänste orange och kroppen svart-gul som getingar brukar vara. Vingarna är dubbelt så långa som ett helt bi. Bålgetingar är rovdjur som lever på att äta bland annat bin och deras larver. Den här var förmodligen en spanare som hade känt doften av de öppna kuporna. Om den var hungrig kanske den skulle bita huvudet av ett bi och flyga iväg med kroppen, men framför allt så skulle den berätta för hela bålgetingboet var det fanns mat. Om bålgetingar kommer in i ett bisamhälle så brukar det sluta med att de flesta arbetsbina och drottningen dödas. Larverna tas med hem till bålgetinglarverna som mat.  Bålgetingar är verkligen inget man vill se i sina bikupor.

När bålgetingen hade landat kastade de närmsta bina sig över den. Det blev en brottningsmatch. Ibland ramlade de stridande ner mellan ramarna men getingen klättrade upp igen med några bin sittande på sig. Jag trodde att den snabbt skulle ge sig av men så blev det inte. Bina var tuffa och gav sig inte trots att deras gadd inte duger till något mot en bålgeting. Enligt var jag har hört är binas enda verksamma medel mot bålgetingar värme. De kan bilda en boll som getingen inte kan ta sig ur, sedan höjer de temperaturen tills getingen dör. De är då mycket nära att dö av värmen själva men har en liten marginal som gör att metoden fungerar. Fantastiskt.IMG_1354

Men vad skulle jag göra? Jag hade fått fram mobilen och tagit några kort och höll på att filma. Skulle jag släppa iväg den nu? Bålgetingar är fridlysta, men om jag skulle låta den flyga hem och skvallra så utsatte jag bina för en ökad risk. Med mobilen filmande blev jag tvungen att bestämma mig snabbt när bålgetingen höll på att ge sig av.

Jag dödade den. Kalla det skyddsjakt. Det kändes inget vidare men så blev det. P1090928Här är en bild på bålgetingen bredvid en enkrona. Mäktiga djur. Låt bli våra bin i fortsättningen så får ni gärna bo kvar på våra marker!

Lite googlande visade senare att bålgetingen inte är fridlyst. Naturskyddsföreningens rödlistning togs också bort 2000. Det känns fortfarande sorgligt att ha dödat den men jag tröstar mig med att jag förmodligen räddade livet på många bin.

Äldre inlägg

© 2017 Östängs gård

Tema av Anders NorenUpp ↑