Östängs gård

En gård för omställning

Kategori: bi (sida 1 av 2)

Frysrum som slungrum

Om någon hör oss säga att vi ska åka någonstans och plocka ner ett kyl- eller frysrum i framtiden så påminn oss om att vi först ska kontrollera så att det inte är fastbyggt innanför en branddörr och ett nytt kontor.

Vi hittade ett frysrum på blocket och bilden såg ut ungefär som den ovan. Ett rejält frysrum på 36 kvadratmeter. Enligt säljaren skulle taket och golvet vara sex meter långa skivor och rummets totala höjd skulle vara tre meter. Vi tyckte att det lät perfekt för vi har letat efter något liknande för att återanvända som slungrum. Bitätt och isolerat och relativt lätt att bygga upp. Frysrum är byggda av så kallade sandwich-paneler som består av en plåt på var sida och isoleringsmaterial emellan. Det är bra isolervärde i skivorna, ungefär motsvarande dubbla tjockleken med mineralull. Eftersom de är klädda med plåt så är de lätta att torka av och hålla rena. Vi är inte riktigt nöjda med vårt nuvarande slungrum då det är alldeles för trångt och svårt att rengöra. Biodling kräver mycket material i form av ramar och lådor och dessutom slunga och annan slungutrustning tillsammans med tomma burkar och lock. Nu får vi inte plats så det står biutrustning lite var stans vilket innebär att vi har svårt att hitta rätt pinaler. Nu är tanken att vi ska ha allt på ett ställe i ett bitätt utrymme där vi kan hålla temperatur när det behövs.

Jonas körde ner till sin bror i Falkenberg med bil och släpkärra i lördags för att kunna landa i närheten av Bjuv i västra Skåne tidigt på söndag morgon. Där började han med att märka upp alla skivor. Vi har ju tidigare satt ihop ett kylrum som någon annan märkt upp och det var inte lätt att begripa vad märkningarna betydde och hur de hängde ihop. Nu ville vi ha det ordentligt gjort med en gång.

Sedan började han skruva loss alla golvskivor och lyfte ut dem. Det är många skruv som ska lossas och alla vill inte komma upp.

Därefter demonterade han dubbelgips och reglar som var ditsatta för att undvika smutssamlande schakt. Sedan gav han sig på alla elkablar, nätverkskablar, hörnplåtar och annat smått och gott. När plåtarna som täckte tak-väggskarvarna på utsidan tagits bort kunde man se hur takskivorna var ihopfogade med spont.

Alla skarvar var silikonade på ut- och insida och skarvarna limmade med ett lim som påminnde om fönsterkitt som inte hade stelnat. Vi fick därför använda mattkniv i alla skarvar för att skära isär. Silikonet var ganska lätt att skära i med sättlimmet var kletigt och segt så vi fick ta i rejält.

Det blir en del skruvar att skruva ut. Mycket gips och plåtar behövdes tas bort. Den biten hade vi inte räknat med utan vi trodde det var ett fristående frysrum vi skulle plocka ner. Bilden visar första tredjedelen av skruvskörden.

De som satt ihop frysrummet har förmodligen haft extrapris på sättlim och fogskum för det hade används rikligt.

Varken taket eller golvet bestod av sex meter långa skivor som vi fått uppgift om utan av tremetare. Där de möttes bars de upp av en balk i skarven. Skönt. Balken hände sedan i taket ovanför i två vajrar.

I skarven mellan skivorna fanns svarta block som låste dem i varandra. De var gjorda av någon väldigt hård plast. Det satt en del i varje skiva och sedan låstes de ihop av den lilla fyrkanten i mitten.

I en av väggarna satt frysaggregatet. Det är en mäktig pjäs. Det som syns på bilden är den lilla delen. Huvuddelen som är högre sitter på andra sidan väggen och där hade de byggt upp en kontorsmodul som gör att man inte kan ta ut aggregatet samma väg som det sattes in. Mellanrummet mellan frysrummet och kontorsmodulen var väldigt smalt. Det gick att ta sig in där men det var inte mycket mer. Vi insåg så fort vi fick syn på detta att vi skulle få problem med att ta ner aggregatet så vi började helt enkelt inte med det utan sköt problemet framför oss.

På måndag morgon strax efter sju körde vi igång med taket. Varje skiva skars först loss från lim och silikon och sedan använde vi stämjärn, kofot, knivar och fingrar för att tvinga isär skivorna. Dels skulle de delas från varandra och dels lossas från väggarna.

Eftersom ena änden på varje skiva låg på balken i mitten som hängde på vajrar i taket var det lite läskigt. Det var inte någon stadig balk utan mer två brädor varav den undre var plåtklädd.

När skivorna lossat skulle de ner. De är stabila när de sitter på plats men blir lätt skadade i kanterna när de är lösa.

Varje skiva vi tog ner satte vi på en pallyft och körde bort genom fabriken till utgången där vi nu hade en bil med släpkärra och en lastbil med släpkärra.

Vi vågade inte lita på balken när halva taket var nere så då satte vi upp en trave EU-pallar under för att inget skulle rasa in.

Om de inte hade byggt upp nya saker runt omkring frysrummet så hade vi efter taket kunnat börja med att ta ner alla väggarna. Nu upptäckte vi, efter att främre väggen var nere, att vi inte kunde få loss fler väggelement. Efter en stunds fundering bestämde vi oss för att istället fortsätta med golvet.

Vi tog bort de två skivorna som låg närmast vänster vägg och kunde därefter lossa vänsterväggen. I botten på väggarna sitter en u-plåt som är fastskruvad i betonggolvet. För att kunna få in något i väggfogarna måste man kunna röra skivorna lite i sidled. Det går inte om man inte först viker ner u-plåten men eftersom vi inte kom åt väggen från utsidan så var vi tvungna att ta golvet först. De två första golvskivorna var en utmaning. Det gick inte att komma ner med något mellan väggen och skivan så vi fick arbeta framifrån och försöka tvinga upp yttre långsidan genom att lyfta med kofot och skicka in en lång bräda. När vi lyft en bit fastnade skivan mot väggen så vi fick övergå till att försöka lyfta upp skiva nummer två och sedan tvinga tillbaka skiva nummer ett för att få en glipa där vi kunde köra ner kofoten för att sedan återigen försöka tvinga upp den i ytterkant och få loss den. (nu började vi bli trötta)

Golvet låg på en sandbädd med värmekablar. Frysrum utan värmekabel kan inte tina den tjäle som så småningom skapas under golvet. Då börjar golvet att resa sig och gå sönder. För att inte riskera något hade detta frysrummet dubbla värmekablar. En att använda då och då plus en i reserv om den första skulle gå sönder. Sanden får ligga kvar men värmekabeln kan komma väl till pass i plantuppdragningen som vi ska bygga i vinter.

Vi fortsatte med vänsterväggen som också gick relativt lätt ända tills vi kom bort till hörnet. Där tog det stopp och vi var trötta så vi tog en bulle till och fortsatte med golvet.

När de första två skivorna var borta så gick resten av golvet lätt. Tyngsta delen nu var att köra bort skivorna och lasta dem på släpet. Ett släp var redan fullt av takskivorna och nu fylldes det andra släpet av golvskivorna. Väggskivorna hade vi börjat lägga inne i lastbilen.

När golvet var borta kunde vi vika ner u-plåten på inre väggen och lyfta in vänster del av väggen så att det blev en springa mellan hörnet och väggen så att hörnet kunde lossas. Innan vi lyfte in väggen så fanns det helt enkelt inte utrymme att dela på skivorna. När hörnet väl hade lossnat så gick bakre väggen på ren rutin. Nu var det bara en vägg plus en skiva kvar men båda flaken och lastbilen var fulla och orken helt slut så vi insåg att vi skulle bli tvungna att köra hem till Alingsås och komma tillbaka nästa dag.

Klockan var 21 och det var blåsigt och kallt ute. Vi satte oss i var sin bil och såg till att vi hade bullar, frukt och kakor i båda passagerarsätena och sedan började resan hem. 29 mil. Vi stannade för kvällsmat och avstämning i Varberg och kände oss på det hela taget ganska nöjda med dagen även om det var surt att vi inte hunnit klart. Allt gick bra ända till Lerum där glödtrådssymbolen på lastbilen plötsligt började blinka gult och lastbilen förlorade orken. Den klarade inte längre uppförsbackarna på femman, eller fyran heller för den delen. I en uppförsbacke var jag nere på tvåan och det gick ändå trögt. Vi stannade till i Floda och refererade men insåg att vi inte hade något att välja på utan vi fortsatte och höll tummarna för att vi skulle komma hela vägen. Bilar låg i diket och det var blixthalka så det kanske var tur att vi inte kunde köra fort. Bilen höll ända hem och där väntade djuren och värmepannan och avlastning av kärrorna. Man kan säga att det tog emot att lasta av två släp klockan ett på natten men innan två låg vi i sängen och somnade direkt.

Klockan sju på tisdag morgon ringde klockan. Vi hade tänkt köra ner med gallerkärra och lastbil men den planen höll inte. Jonas fick köra iväg till Vårgårda och lämna tillbaka ett hyrsläp medan jag tog hand om djuren och eldade i pannan. Sedan satte vi oss i bilen och körde till Alingsås med det andra hyrsläpet och bytte ut det mot en täckt kärra och gav oss av mot Skåne.

Vi hade i detta läge inte någon aning om huruvida vi skulle lyckas ta ner resten eller ej. Problemet var att frysaggregatet inte gick att ta ut på grund av kontorsmodulen. Ett annat problem var att yttre hörnet av sista väggen var fastsatt i en vinkelplåt som i sin tur satt fast innanför en plåt som satt som skydd för den nymonterade branddörrens motvikt. Vi insåg att om vi tog bort den sista skivan av den inre väggen så skulle hela sista väggen kunna falla utåt med aggregat och allt.

Jonas började med att klämma in sig mellan aggregatsväggen och kontorsmodulen och skruva bort så mycket skyddsplåtar och annat han kunde på aggregatet för att vi skulle få en uppfattning om problemet.

Jag började med att skyffla bort all sand för att vi skulle kunna köra in en truck. Sedan försökte jag få bort allt segt, envetet foglim som aggregatet var fastsatt med på insidan medan Jonas gjorde det samma på utsidan.

Aggregatet sitter i huvudsak fast med fyra kraftiga bultar som går igenom en plåt, väggskivan och en likadan plåt på insidan. Dessa vågade vi inte röra.

Vätskepaus och tankepaus.

Vi la en pall på pallgafflarna och hissade upp för att aggregatet skulle hållas uppe medan vi monterade bort sista väggbiten på inre väggen.

När den var borta upptäckte vi ytterligare en liten minivägg som gjorde att hörnet inte gick att få ner. Fler skruvar att dra ut och mer gips att ta ner. När det väl var gjort så fick vi loss hörnet.

När inre hörnet var borta gav vi oss på det yttre. Hur vi än försökte få in sågblad och bända så gick det inte att få loss plåten. Till sist bestämde vi oss för att helt enkelt montera bort skyddsplåten framför den nybyggda branddörrens motvikt för att komma åt. Den var hopnitad så vi fick borra upp och snygga till med vinkelslipen. När skyddsplåten väl var borta kunde vi skruva bort vinkelplåten från hörnet. Problemet var bara att det fortfarande inte fanns nog utrymme för att skjuta ut hörnet. Vi fick bocka ner u-plåten längst med hela golvet och luta väggen mot trucken och backa den bakåt. Det gjorde att vi till sist kunde lossa hörnet.

Nu lutade väggen mot pallen och vi sänkte och backade sänkte och backade och till en början gick det bra men sedan gled pallen och vi fick lägga emellan brädor för att den skulle hållas på plats. Vi backade och sänkte och backade och sänkte och det gick bra ett tag till men sedan gled aggregatet och vi blev rädda att fläktarna under skulle ta skada.

Det var bara till att ändra taktik så vi knuffade upp väggen igen och satte fast en rem i aggregatet som vi fäste i pallgafflarna.

Vår nya taktik fungerade bättre men det var ändå läskigt eftersom aggregatet väger 220 kilo och mesta av tyngden är på insidan.

När vi backat ut en bit satte vi därför på ytterligare en rem genom att lossa de stora bultarna så vi fick bulthålen att trä remmen igenom. Något annat bra fäste fanns inte. Vi backade och det gick väldigt bra till att börja med men rätt som det var så gick ena väggskivan av och det blev lite oreda.

Aggregatet hängde dock tryggt i sina linor.

Vi skar och sågade och fick loss väggskivorna från aggregatet och började köra ut allt till släpet. Vi hade med oss en hel del verktyg, matsäck, stege och annat så det var mycket att bära ut. Alla skivor och annat har vi burit ut genom en vanlig dörr. Det fanns dock inte någon chans att få ut aggregatet den vägen. Planen var ju att vi skulle haft alla skivor i lastbilen och sedan hissat ner aggregatet på en gallerkärra men eftersom lastbilen la av natten innan så hade vi nu ett täckt släp med nedfällbar baklem vilket visade sig vara väldigt dumt. Man bär inte upp 220 kilo aggregat. Vi fick till slut hjälp av två killar och tillsammans med dem försökte vi köra upp aggregatet med pallyft. Vinkeln blev dock fel så det fastnade halvvägs. Nu började vi att titta på klockan. De jobbar två skift och stänger för dagen klockan 22. Reservplanen fick bli att en av oss skulle komma tillbaka dagen efter med en öppen kärra. Inte roligt.

Till slut kom en av de hjälpsamma killarna på att vi kunde ta en kortare pallyft och på så sätt dra upp aggregatet på släpet. Med en millimeter till godo fick vi sedan ut pallyften under aggregatets förångare. När väl aggregatet var på plats så började lastningen av alla kvarvarande väggskivor, plåtar och dörren. Det var ett pusslande där centimeterna inte alltid var på vår sida. Vi fick bära ut och in ett par gånger innan allt var på plats. När vi äntligen var klara och kunde lämna byggnaden var klockan 21.40 och personalen skulle larma på kvart i tio. Vi klarade alltså jobbet med fem minuters marginal. Sedan satte vi oss i bilen och Jonas körde medan jag tog en lur. I Göteborg kroknade han så jag tog över och han kunde sova en stund på hemvägen. När vi kom hem var klockan tjugo över två och vi insåg att vi inte orkade lasta ur utan vi gick och la oss direkt efter att vi tagit hand om djuren och eldat.

Idag ringde klockan 8 och vi gick upp för att lasta ur. Vi hade tur och kunde stoppa vår granne Magnus som hjälpte till. Alla skivor gick lätt och sedan kunde vi med hjälp av höhissen och en stålbalk som vi trädde igenom pallen under aggregatet även lyfta ut det. Sedan tog Jonas släpet efter den trötta lastbilen och körde in det till Alingsås där han lämnade tillbaka släpet och lämnade in lastbilen på verkstaden och tog bussen hem medan jag tog hand om djuren och packade ur allt som fanns i bilen.

Nu ligger allt på plats i ladugården där det nya slungrummet ska byggas. Det blir inte i dag för idag blir en vilodag.

Det blir nog inte i morgon heller, våra muskler behöver vila lite. Men det kommer ju fler dagar. Det ska bli roligt.

Avläggare och puckelsamhälle

När försommaren är här vill bina gärna föröka sig genom att svärma. Vi brukar ha en tom kupa stående en bit bort med ramar och vax i, men det brukar inte fungera. Svärmarna tycker att de har hittat ett bättre ställe och så flyger de utom synhåll. I och med att en stor del av de vuxna bina följer med svärmen så förlorar samhället en stor del av den nektarsamlande förmågan och honungsskörden blir mindre.

Ett sätt att hantera detta är att skapa ”konstsvärmar” genom att ta lagom många ramar med ägg och larver plus vuxna bin och placera dem i en ny kupa. Då drar de upp en ny drottning och året efter kan det samhället räknas som ett fullproducerande. Modersamhället får dessutom lite mer plats och har behov av att bygga om vaxet i kupan så en del av svärmlusten försvinner.

Idag gjorde jag på ett annat sätt. Efter förmiddagens åskskur kändes det som ”svärm-väder”. Varmt, soligt och utan starka vindar. Det var hög tid att dyka ner i de starkaste samhällena. I ett av dem hittade jag den här ramen. Drottningcellen till vänster är tom medan den till höger inte har öppnats ännu.

Det kan nog finnas flera förklaringar till detta. I den vänstra är det tydligt att en nykläckt drottning har bitit sig ut i toppen. Hålet var cirkelrunt innan jag råkade stöta till toppen av cellen. Antingen har den nykläckta drottningen ersatt den gamla i ett ”stilla byte”. Det betyder att drottningen byts ut utan svärmning. Eller så har den nya drottningen ersatt den gamla drottningen som tagit till vingarna tillsammans med en svärm. Den nya har i alla fall inte hunnit döda sin lillasyster. I så fall hade den högra drottningcellen varit öppnad på mitten. Drottningarna lär endast använda sin gadd mot andra drottningar. Hon kan också flugit iväg i svärm nummer två men samhället var proppfullt med bin så det var osannolikt att två svärmar gått iväg.

Vad som egentligen skett lär förbli en gåta men jag kunde i alla fall göra en avläggare med den okläckta drottningcellen i mitten.


Sedan var det hög tid att ta hand om det enda samhället som inte klarat av vintern. Samhället lever men det föds inga arbetsbin utan bara drönare. Drönarnas puppor är längre än arbetsbinas och sticker ut som små pucklar. Ett samhälle som bara har pucklar kallas därmed för puckelsamhälle.

Anledningen brukar vara att drottningen av någon anledning har dött och att ett av arbetsbina känt sig manad att efterträda henne. Eftersom den nya ”drottningen” inte har parat sig kan hon bara lägga obefruktade ägg som alla kommer att ge upphov till hanar, det vill säga drönare.

Ett sätt att kurera samhället skulle kunna vara att sätta till en ram med en drottningcell på. Problemet är att den gamla oparade arbetsbi-drottningen kommer att döda den nya.

Jag fick höra ett tips av Stefian i Hjo. Han berättade att man kan kasta alla bina i samhället på marken. Alla bin som kan flyga kommer att återvända till kupan. de som inte kan flyga är nykläckta bin som i det här fallet alla är drönare. Finessen är att det äggläggande arbetsbiet inte heller kan flyga. Hennes äggstockar väger för mycket. Så hon kan inte ta sig tillbaka till kupan för att döda den nya drottningen. Så jag placerade en avläggare på platsen där puckelsamhället stod. De bin som vill och kan återvända är förmodligen välkomna och förhoppningsvis kläcks snart en ny drottning.

Jag kastade ut alla bina på ett upp- och nervänt kuplock. Det lär gå att se ett extra tjockt arbetsbi som är den äggläggande drönarmodern men jag hittade ingen sådan. Snart var i alla fall nästan alla bin bortflugna. Kanske fungerar knepet. Vi får se.

Skolbesök

Idag har vi haft årskurs två och tre från Magra skola på besök. Årskurs tre deltog i Alingsås kommuns utmaning inom projektet KomTek där de skulle göra en leksak med en rörlig del av ett återvunnet material. Sparbanken i Alingsås hade sponsrat utmaningen med att lotta ut ett besök på Östängs Gård till en av de deltagande klasserna och det blev Magra skola som vann.

Bussen anlände på morgonen och vi började med att mata hönorna. De elever som ville fick följa med Svenja till en av husvagnarna och få sina instruktioner på engelska medan en grupp följde med mig till den andra husvagnen. Eleverna matade, fyllde på vatten och skrapade bajsbrädor.

Många hade aldrig hållit i en höna förut så det fick vi också pröva. Några hönor flyger över staketet in till en annan flock så några hönor fick vi hjälpa så de kom ”hem” igen.

Vi pratade om att vi har våra hönor under våra äppleträd för att hönorna äter insekter som annars skadar äpplena, att äppleträden skyddar hönorna mot hökangrepp och att äppleträden blir gödslade av hönorna som går omkring under träden.

Sedan gick vi upp till skogsträdgården och bina och pratade om hur bra det är för alla fruktträd och bärbuskar att ha bin som pollinatörer och att bina har nytta av att ha så många blommande buskar och träd i närheten.

Vi gjorde tre humlebon av upp och nedvända terakottakrukor.

Därefter besökte vi ankorna och diskuterade hur vi kan ha nytta av deras dammvatten eftersom det är så näringsrikt men också att de äter mördarsniglar.

Vi tog en promenad ut i fårhagen för att hälsa på lammen men de blev lite rädda av att en hel skolklass dök upp så de var inte så sugna på att komma fram. Klassen fick sätta sig ner så gick jag och hämtade ett lamm så att alla fick chans att klappa det.

Sedan var det dags för medhavd matsäck och lite fri tid innan bussen kom tillbaka och hämtade hem eleverna. Tack Sparbanken i Alingsås och Cecilia Kleväng på Barn- och ungdom som fixade så att klassen fick komma ut. Tack lärare och elever på Magra skola för besöket.

Vårstäda bikupor

Bina klarar i allmänhet sig själva till största delen men efter vintern ligger det alltid döda bin på botten av kupan. Mängden varierar. Vissa samhällen städar bättre än andra. Som mest blir det en kaka på 2-3 cm. Tidigt på våren, när vädret tillåter, så brukar jag städa undan de döda bina, vaxsmulor och annat som hamnat på golvet i kuporna. Jag missade den förra värmeperioden men idag passade jag på. I år har det varit torrt så det var torrt och lätt att skrapa bort med kupkniven. Det blev en halv hink från tio kupor. Lite mindre än vanligt. Under andra år kan vissa samhällen ha en smetig stinkande mögelhärd längst ner. Det är kanske naturligt men det känns inte bra.

Så här såg det ut den 4:e februari. Drottningen hade börjat lägga ägg och bina drar upp värmen ordentligt så att inte äggen och larverna kyls ner. Yngelklotet är ganska litet och på just dessa två kupor måste det vara högst upp. Värmen är tillräckligt hög för att smälta snön genom frigoliten.

22:a mars lyfte jag på locken för att se om något samhälle hade dött under vintern. Alla levde!

Det finns tydliga skillnader mellan olika samhällen. En del håller sig alldeles under täckglasen, andra längre ner. Vissa rör sig snabbt medan andra tar det lugnare.

I samband med bottenrensningen är det lätt att se om samhällena mår bra. Det var bra fart på yngelproduktionen och alla våra tio samhällen lever fortfarande. Jag passade på att flytta två foderramar till ett samhälle som vägde lätt. Frigolitkupor är ju lätta så det är bara att lyfta lite i ena sidan för att få en uppfattning om vikten, dvs hur mycket mat de har kvar. Just nu växer samhället snabbt med många nya munnar att mätta. Samtidigt finns det inte så mycket nektar att hämta innan maskrosorna blommar. Så ett bisamhälle kan mycket väl svälta ihjäl i april eller maj.

Allt gick bra förutom att jag fick säsongens första stick. Bidräkten hade tydligen ett hål i grenen så där gick ett bi in och stack mig i låret när tyget klämde henne. Under våren är annars bina snälla. De har fullt upp med att starta upp nektar-säsongen och låter biodlaren vara ifred. Klantigt av mig!

Öppen gård under Framtidsveckan

Idag har vi haft öppen gård. Under förra årets Framtidsvecka hade vi också hade öppet, då kom det drygt 100 personer. I år var det över 700 personer som hade klickat i att de var intresserade på det evenemang vi gjort på facebook. Alla som är intresserade dyker naturligtvis inte upp men vi gjorde i ordning en parkering på en åker ifall det skulle komma många i bil. Redan 9.30 dök första bilen upp och när vi öppnade klockan tio var hela åkern full.

Sedan fortsatte det på samma sätt under hela dagen och det stod bilar i princip över allt.

Vi har inte riktigt koll på hur många som har varit här för någonstans när det passerat 300 personer tappade vi räkningen. Förmodligen har närmare 400 personer besökt gården under dagen och fikat, gått guidad tur, besökt gårdsbutiken eller fyndat på vår tillfälliga loppis.

Loppisen sköttes av min syster Anne och av Tilda. De hade fullt upp och många bar iväg kassvis med saker.

Eftersom loppisen mest innehöll saker som vi själva fått över så var vi mest måna om att bli av med så mycket som möjligt. Priserna var därför låga och prutmånen väl tilltagen.

Vissa skyltar ändrades från 20 kronor till bortskänkes under dagen och allt fler prylar lämnade gården.

Fikat sköttes av Ina med inhopp av Tilda. De har bakat hela veckan och bakverken hade en strykande åtgång. När mjölken tog slut fick vi skicka några vänner till Sollebrunn för att handla mer och det var kö större delen av dagen.

Solen sken hela dagen och folk satt i trädgården och fikade. Två guidade visningar hann vi med.

Det är roligt att få visa upp gården men det är svårt att hinna med att berätta om allt.

Vi visade skogsträdgården, äppelodlingen, hönshusvagnarna, musteriet, odlingarna, ankorna och lammen.

Det är alltid lite svårt att avgöra hur mycket man ska berätta om varje del. Bara odlingen skulle kunna vara en egen guidad tur. Vet man att alla besökare är odlare så är det lätt att veta vad man ska prata mest om men på en öppen gårdsdag så finns det så många olika intressen så det får bli en kortare variant om varje del.

Som alltid så är det lammen som gör störst succé. En vackogammal lammunge är väldigt söt så det är inte så konstigt.

Klockan 16 stängde vi ner gården och började städa undan allt. Nu har vi en hög loppisgrejer kvar som vi ska skänka bort till en second-handmarknad. Trötta men väldigt nöjda med dagen vill vi tacka alla besökare och framför allt tacka Anne, Sara och Kiki för hjälpen. Utan er hade vi inte klarat upp den här dagen.

Biologisk mångfald

Alla kan göra något för att hjälpa insekter och kryp att få en bättre tillvaro. Eftersom människan har förstört livsmiljöer för så många insekter så är läget akut och all hjälp behövs. Det uppenbara första vi tycker man ska göra är att sluta använda gifter. Ett insektsgift som dödar t.ex. rapsbaggar slår hårt mot alla insekter och förmodligen mot fler varelser än bara insekter. Men det finns också mycket positivt man kan göra.

Vi har sedan vi flyttade till Östäng satt upp fler fågelholkar än vi kan räkna. Eller vi och vi. Mest är det våra wwoofare och skolklasser som varit på besök. Vi vill att alla lämnar något efter sig så vi har minnen av alla fina människor vi haft på besök.

Vi har också fyra insektshotell men skulle gärna ha många fler. Vi har ett skräpstaket byggt av ris som vi lägger mellan störar vi slagit ner i marken. Där kan många insekter också gömma sig.

Vi har planterat över 2000 krokus så våra bin och andra insekter ska ha något att flyga på tidigt på våren. Vi har också planterat en mängd perenna blommor som insekterna gillar.

Var du än bor så kan du alltid hitta någonstans att trycka ner en krokuslök. Någonstans att lämna en hög kvistar och löv eller någonstans att sätta upp en fågelholk eller ett insektshotell. Har du balkong så börja där. Har du trädgård så fyll den med insektsvänliga blommor och saker. Har du varken eller så fixa insektshotell och ge bort till folk som har trädgård.

Kanske är det dags för lite gerilla-odling? Köp en säck lökar som blir blommor tidigt under våren. Krokus och alla de andra. Sedan är det bara att smyga ut med en spade någon molnig natt och sätta lökarna där kommunen inte har insett att de borde ha planterat biväxter. Lökarna blir billigare i storpack men de ska ju fortfarande gå att bära till den bortglömda kommunala marken. Men en säck eller två sitter fint för bin som desperat letar efter pollen till sina larver. Ett annat alternativ för att få tag på billiga lökar är att vänta tills affärerna rear ut de de inte fått sålt på hösten. Då kan man göra riktiga kap.

Man mår bra av att göra positiva saker och att gynna insekter och fåglar är en bra sak.

Nya wwoofare och mycket utfört

Just nu har vi fyra wwoofare på vår gård. Vår första wwoofare för i år, Anna, har rest vidare till Skenora gård på Ingarö utanför Stockholm där hon ska wwoofa hos Pella Thiel. Hon har varit hos oss i sju veckor och utfört massor av arbete. Det känns fantastiskt att människor från hela världen kommer till oss och deltar i vårt arbete. Det här är tredje säsongen med wwoofare och vi är så glada och fascinerade av alla dessa människor som kommer till vår gård, deltar i arbetet och lämnar avtryck. Anna planterade 50 äppleträd, anlade en sparrisbädd med sarg och snigelplåt, avslutade nästan en sargad jordärtskocksbädd och byggde en fågelholk förutom att hon deltog i det vardagliga arbetet med djuren och grönsakerna. Hon har sått flera hundra sallatsplantor, rödbetor och bönor och planterat ut squash, purjolök, potatis och massa annat. En vecka innan Anna for så kom Cosette och Marthe från Frankrike. De fick flytta in i wwoofhuset och Anna fick flytta till vår nyinredda wwoofvagn. När Cosette och Marthe varit här en vecka reste Anna vidare och ersattes av Michael och Elaine från Irland. De har nu fått wwoofhuset och Cosette och Marthe har flyttat ut i vagnen. Alla våra wwoofare delar på det som finns i wwoofhuset såsom badrum, tvättmaskin och kök. De lagar frukost och middag ihop och hittills har det fungerat utmärkt. De bjuder varandra på specialiteter från sitt eget land. Fika och lunch äter vi ihop varje arbetsdag. Wwoofarna kan låna cyklar, tält, sovsäckar och liggunderlag och de allra flesta passar på att utnyttja den svenska allemansrätten och åker ut och tältar en natt. De är ofta väldigt lyckliga och glada när de kommer tillbaka och tycker att de haft en fantastisk upplevelse i de ljusa sommarnätterna. Vi börjar varje dag med ett hårt arbetspass. Idag fick de välja mellan att skrapa färg eller slå ner bambupinnar vid våra nyplanterade äppleträd. Sedan följer ett pass med ogräsrensning och när man är fyra wwoofare och en praktikant plus mig själv så hinner man rensa 24 bäddar mellan fika och lunch. Idag var det kvarter två som gällde. Det går undan när man är många som jobbar. Igår rensade vi kvarter ett med avbrott för besök i bigården. Jonas skördade honung och från början var det bara en wwoofare som ville vara med. De andra tyckte det kändes lite otäckt. Men innan lunch hade alla fyra varit uppe i bigården och varit med och skördat. Dessutom var kvarter ett rensat och jordgubbar till lunchens efterrätt plockade. Efter lunch väljer wwoofarna vad de vill göra. Fransyskorna har anlagt vår nya ankdamm och byggt tre fågelholkar. Irländarna valde att måla wwoofvagnen idag och igår gjorde de biramar. Som ni förstår så blir det mycket gjort. Det är många projekt som är igång samtidigt och rätt mycket tid går åt att serva alla med målarfärg, arbetskläder, verktyg och goda råd. Det krävs ofta också en lektion i hur en såg, skruvdragare och linoljefärg fungerar. Men det är roligt att alla dessa människor kommer i vår väg nu när vi själva inte hinner, kan eller vill resa.

Öppen gård 15 april

Välkomna att besöka oss på Östängs Gård den 15 april. Då är det Framtidsvecka i Alingsås så vi passar på att ha öppet på gården mellan 10.00 och 16.00. Vi kommer att ha guidade visningar klockan 10.00, 12.00 och 14.00 men du har också möjlighet att gå runt och titta som du vill. Förhoppningsvis kommer vi att ha nyfödda lamm man kan få gosa med. Den här våren är det annars väldigt svårt att säga vad vi har att visa upp. Om snön har försvunnit kommer vi förmodligen att ha hämtat hem två små gyltor men det vågar vi inte lova. Vi har i alla fall hönor, bin, ankor, katter och får. Vi odlar i fasta bäddar och har en skogsträdgård och en äppellund. Det krävs inte någon anmälan och det kostar inte någonting. ’

Välkomna önskar Ylva och Jonas

Öppen gård på Östäng

Ljus av bivax

Efter honungsskörden blir det alltid vax över. Vaxet kommer från början från körtlar som bina har på magen. Körtlarna börjar fungera när biet är två veckor och ett bi kan enligt Wikipedia producera ”upp till åtta vaxfjäll om dagen”. Fjällen är ganska små. Det krävs två miljoner vaxfjäll för att få ihop till ett kilo vax, vilket betyder att varje fjäll väger 0,005 gram. Bina är bra på att kompensera sin litenhet med stora antal.

Hur som helst. När den kladdiga honungen till största delen är i burkar finns det en hel del vax att ta hand om. Den är blandad med honung, inte helt ren och sitter till viss del fast på ramar och kärl. Med hjälp av vatten löses honungsresterna upp. En del använder honungsvattnet till att göra mjöd men vi har fullt upp med honung och vax.  Vaxet smältes i en rostfri saft-Maja som vi köpt på loppis. Kokongerna som larverna kläckts i fastnar i den övre silen och vaxet rinner ner till den undre saftbehållaren. Innan det stelnar så hälls det över i en rostfri bunke som har ett par centimeter vatten i botten. Vaxet stelnar sakta och skräpet som finns kvar lägger sig längst ner. Det går att skrapa av skräpskiktet när vaxklumpen har kallnat och det kvarvarande vaxet är förvånansvärt rent. För säkerhets skull så gör vi sedan om proceduren en gång till.

Man kan skicka in vaxet till de företag som säljer vaxkakor. Just nu är det brist på vax så priset på både vax i klump och som valsad kaka har gått upp. I år ville vi inte skicka in något vax utan provade att stöpa ljus i stället.

Vi har tidigare haft en hög och smal hink som vi använt till att stöpa vaxljus i. Det var flera år sedan och det gick så där. Hinken var för stor, så vi hade varmt vatten i den nedre halvan och bivax i den övre. Vaxet är fett och betydligt lättare än vatten så det är ingen risk att de blandar sig. Vi hade läst att man kunde ha vatten längst ner men vi måste ha gjort något fel för ljusen brann jämnt ett tag för att sedan plötsligt bli som ett tomtebloss. Sedan brann det lugnt ett slag igen. Inte bra.

Nu ville vi ha en behållare som var tillräckligt smal och tillräckligt hög för att vi skulle kunna fylla den med vax. Efter flera varv i förråd och utrymmen fick vi nöja oss med en bit avloppsrör med en plastpropp i botten. Vi smälte vaxet i ett vattenbad, hällde det i röret och hoppades att det skulle hålla tätt. Och det fungerade!

Rättare sagt, det fungerade så länge det krävdes. När vi skulle avsluta släppte bottnen och två liter vax rann ner i vattnet i grytan. Ingen fara på taket. Det var bara att låta vaxet stelna och plocka bort det. Ett kärl till att senare blev det dock. Till nästa tillfälle vill vi ha ett rostfritt rör med svetsad botten. Lagom långt och lagom brett. Det får nog bli en tur till skroten i Bäreberg.

Så vi satte igång. Albin, Ina och Tilda var med och vandrade runt med ljusen som blev allt tjockare. Mot slutet går det förvånansvärt fort, varje lager gör stor skillnad.

Vi provade också att gjuta ett ljus i en ljusform . det gick bra men det går åt för mycket vax för att det ska vara en bra idé.

Experimentavdelningen rullade också små vaxbollar men en veke i. De brann alldeles utmärkt.

Till sist kunde vi räkna in ca 20 par ljus. Nederänden behövde kapas och sedan var de klara. Vi tände ett av dem och det brann med klar, lugn låga som doftade svagt av bivax. Inget tomtebloss i år, däremot blev det som vanligt kärl som behövde saneras. Bivax är ett trivsamt material men det fastnar mycket bra.

Att tillverka ljus av bivax är en 2000 år gammal konst. Om man inte hade råd med bivax fick man i Sverige nöja sig med djurfett. Det gav en osande låga och luktade bränt djur. På 1830-talet tog en fransman patent på att tillverka stearinljus. Råmaterialet är fetter från djur eller växter. Ungefär samtidigt kom någon på att det gick att göra ljus av paraffin. Råvaran är råolja och när oljeutvinningen så småningom satte riktig fart blev paraffinet billigt. Paraffinljus är på flera sätt sämre än stearinljus och måste innehålla lite stearin för att fungera. Under senare år har man dessutom upptäckt att ångor från paraffinljus är nästan lika illa som passiv rökning. Små partiklar bildas som kommer långt ner i lungorna. Det gäller inte för stearinljus.

Enligt Wikipedia så kostar det ett samhälle (och biodlaren) 8 kg honung för att få fram 1 kg bivax. Så vaxet borde kosta drygt 1000 kr per kilo. Inget orimligt pris när man tänker på hur det bildas. Vi sålde slut på våra ljus på en julmarknad för 80 kr paret. Det var kanske för billigt?

Oxalsyra och bistick

Varroa destructor, vilket namn! Det är ett kvalster som i långa tider har levt som parasit på en art av vildbin men kunde kliva över till ”tambin” efter lite klantiga blandningsförsök. Sedan dess har den spridit sig bland honungsbin och idag är större delen av Sverige påverkat. Bisamhällen som inte får mänskligt stöd går under inom en treårsperiod. Stöd innebär att människan hjälper till att minska mängden varroa till en tolerabel nivå. Det kan ska på flera sätt. Vi använder oxalsyra. Syran blandas i sockervatten och sprutas på bina som en ljummen vätska. Sockret ska bidra till att bina slickar av varandra och att oxalsyran ska spridas till så många bin som möjligt på kort tid. Den hastiga pH-sänkningen dödar kvalstren. Det finns behandlingsmetoder som använder kemikalier men det finns några nackdelar med det. Dels så finns det alltid en liten risk för att bekämpningsmedlet hamnar i vaxet och honungen, dels kan man räkna med att kvalstren utvecklar resistens mot de aktiva kemikalierna. Det är möjligt att varroa kan bilda resistens mot pH-chocker men oxalsyra är ganska ofarligt och finns naturligt i vax och honung i låga doser.

Behandlingen går ut på att bina ska få en vinter med måttlig mängd varroa i kupan. Varroan kan bara fortplanta sig genom att krypa in en cell där det finns en bilarv. Drottningen lägger inga ägg efter sensommaren så hela vintern måste varroakvalstren sitta fast på vuxna bin och vänta på bättre tider. De håller sig vid liv genom att bita hål på binas skal och suga i sig vätska. Genom hålen kan virus, svamp och bakterier angripa bina, så många kvalster ger ett svagare samhälle.

Oxalsyran kan inte komma in till larver eller bin som fortfarande är i cellerna, så det är viktigt att vänta tills alla bin har krupit ut. När november är här är det dags för behandling.

När jag köpte min första kupa av en biodlare i föreningen så fick jag med ett rejält förråd av täckglas. Säljaren hade kommit över ett skyltfönster och låtit skära det i småbitar. Jag förstod inte värdet av dem förrän jag behövde komplettera med fler täckglas.

Jag hade beställt 12 täckglas, 6 mm tjocka, med måtten 42×14 cm och det var precis det jag fick. Priset var lite högre än väntat, 48 kr/st, men de håller å andra sidan i många år. Glasmästaren berättade att 6 mm tjocka glas kräver att man, efter ristningen med diamanten, tar i till man tror att bänken ska gå sönder och sedan lite till. Då kan man bryta av det.

Snygga glasskivor.

Vi försöker att undvika att störa bina i onödan. Därför har foderlådorna fått vara kvar sedan bina fick sitt socker. Nödlösningarna som ersatte täckglasen har också fått vara kvar. Byggplast och tunna plexiskivor fungerar egentligen men plasten blåser lätt iväg och plexiglasen kommer inte att hålla i längden. Så det känns bra att få lägga på nya täckglas.

Nästa gång ska vi beställa lite längre glas. Våra kupor har ganska tjocka väggar och det är onödigt att låta glasskivorna trilla ner på bin om man råkar lägga dem lite fel.

Och så var det behandlingen.

Vi använder det rammått som kallas lågnormal och vi invintrar alltid på två lådor som står på varandra. Om bina fått för sig att de ska sitta på den undre lådan måste den övre lyftas av. ganska tungt eftersom ungefär hälften av 27 kg sockerlösning finns i lådan. I den här kupan fanns bina i den övre lådan men de var några centimeter ner mellan vaxkakorna så de syns inte.

Under försommaren är bin i allmänhet vänliga till sättet. de har en sommar framför sig och vill inte riskera sitt liv genom att sticka någon om man inte provocerar dem.

På hösten är det annorlunda. Deras enda möjlighet att överleva vintern är att behålla honungen (eller sockret som vi har lurat på dem) och många bin är redo att offra sitt liv för samhället. I ett par samhällen luktade det bigift så fort kupan öppnades. Doften av giftet triggar andra bin att gå på krigsstigen och det blir lite upphetsad stämning vilket det sällan blir under sommaren. Om man inte råkar tappa en låda eller liknade, förstås.

Nu bar det sig inte bättre än att jag hade slarvat när jag stängde bidräkten. Ett tre centimeters glapp i blixtlåsen fram på halsen. Ett bi kröp in och blev säkert klämd av tyget, eller ville mig bara illa, och stack vid nyckelbenet. Jag hade hunnit med hälften av samhällena och funderade på att ta av mig dräkten för att ta bort gadden men dels så kände jag hur solen gick ner, dels hade jag flera bin gående på mig och det skulle ta tid att veta om jag var bifri innan jag kunde ta av mig. Så jag fortsatte att arbeta. Efter två samhällen till så började det kännas som att det svullnade inne i öronen, sedan blev läpparna annorlunda och jag fick slem i munnen. Det här var inte bra, men jag bet ihop och avslutade med de sista två samhällena. Det var ändå det sista jobbet med bina för året och det kändes bra att det blev klart.

När jag väl kom in fick jag lägga mig på soffan med benen högt men det blev inte så mycket bättre. Vi ringde 1177 och fick rådet att åka till akutmottagningen. Där fick vi gå före kön och fick bums två olika mediciner och en adrenalinspruta i benet. jag hann bli röd på hela övre halvan av kroppen och var ganska matt. Medikamenterna hjälpte dock inom 20 minuter. Sedan blev det ett par timmar under observation innan vi kunde åka hem.

Det här var något som inte fick hända. Jag försöker att hålla antalet bistick så nära noll det går. Vissa år går det men vissa inte. Kanske är det att jag får få bistick jämfört med många andra biodlare som gjorde att jag fick en allergisk reaktion? Det finns ett talesätt att bistick inte är farligt för biodlaren utan för hans hustru. (Ganska tydligt att talesättet är från tiden då biodlingen var en renodlat manlig sysselsättning.) Eller så berodde det på att biet stack på ett känslig del av kroppen, nära viktiga delar av immunförsvaret.

Jag kommer att bli kallad till en allergiutredning som jag hoppas visar att jag inte har blivit överkänslig för bigift utan att detta var en engångshändelse. Vi får se. Nu har vi i alla fall en adrenalinpenna hemma för säkerhets skull. Så kan det gå.

 

« Äldre inlägg

© 2020 Östängs gård

Tema av Anders NorenUpp ↑