Kategori: bi (Sida 1 av 3)

Ogetingsommar 2

För två år sedan skrev vi ett inlägg om att det var ont om getingar. Det fick rubriken Ogetingsommar.

Även i år har det varit obehagligt tyst. Även när vi håller på med äppelmust och temperaturen är tillräckligt varm för att insekter ska flyga så kommer det inga getingar för att ta för sig av musten. Detta är naturligtvis inget bevis för att mängden insekter minskar, på samma sätt som en varm sommar inte är ett bevis för ett varmare klimat. Men det är ändå oroande.

i förrgår fick jag se något glädjande. En bålgeting kom brummande när jag höll på med bina. Det var tydligt att den flög runt och försökte få tag på ett bi.

Kuporna har inga hål som är stora nog för en bålgeting men den landade på några fluster, flög omkring och var tydligt på jakt. Det är inte lätt att filma en flygande geting med mobiltelefon men den syns några gånger på filmen. Den är ju ganska stor.

Några sekunder senare dök den upp igen och nu hade den svårt att flyga. Den hade fått tag på ett bi och flög iväg. På filmen syns det hur den vinglar i luften.

Det finns en gammal tradition bland biodlare att tycka illa om bålgetingar eftersom att de äter bin och bilarver. Eftersom bålgetingar inte kan ta sig in i våra frigolitkupor så kan de inte döda ett samhälle utan bara nalla lite på mängden bin det finns i ett samhälle. Troligtvis får de lättast tag på gamla trötta bin som ändå snart kommer att dö. Jag har inget problem med det. Om den här fångsten gör att bålgetingen får bättre förutsättningar att överleva vintern så är det bara bra. Till våren hoppas jag att den bygger ett snyggt bålgetingbo på ett väl valt ställe där de inte stör oss för mycket. Törs vi hoppas på att vi får en getingsommar 2023?

Ramkokning

ÄNTLIGEN har vi fått förutsättningar för att ta hand om biramarna på ett sätt som är någorlunda rationellt.

På bilden nedan, till vänster på den nedre hyllan, står en ånggenerator som är till för att ta bort tapeter. Den fungerar utmärkt för att smälta vaxet från ramarna. Vaxet ska bli nya mellanväggar till bina eller möjligen vaxljus.

En del av vaxet blir dock kvar och det, tillsammans med lite bös som finns kvar, ska kokas bort i lut . Bivax är fett och blandar sig inte med vatten. Att koka ramarna i lut är en av få möjligheter som finns för att rengöra ramarna själv.

Den gamla treplattorsspisen var på väg till tippen men håller bra mått för att få upp värmen på lutlösningen i 60-literskitteln.

Kitteln är stor nog för att kunna lägga ner lågnormalramar. Det går att lägga i 10 ramar i stöten. Efter ett par minuters kokning hamnar ramarna i mellansköljen och borstas av. Det är den rostfria baljan och den innehåller bara vatten. Till sist sköljs ramarna av i den vita baljan. Vattnet i den har ättika i sig för att ramarna inte ska vara obehagligt basiska för bina. Lut är ju extremt basiskt.

En kanalfläkt ser till att luften i vaxrummet byts ut. Luften med lutångor blir ganska obehaglig efter ett tag och arbetet brukar ta flera timmar. Det är ju ingen idé att värma upp 60 liter vatten till kokning för mindre arbetstid än en halvdag.

De rensade ramarna samlas i lådor som ställs på varandra. Under stapeln står ett värmeelement som skapar en varm luftström som stiger upp genom stapeln och torkar ramarna på ett par dagar.

Sedan placeras ramarna utanför slungrummet. Det finns ingen anledning till att de ska ta plats där. Det finns varken honung eller vax på dem så de drar varken till sig bin eller vaxmal om det skulle vara så att de blir oanvända nästa säsong.

Det är inte nödvändigt att hålla på med detta. Jag har tidigare lämnat in ramar för rensning. Då kom ramarna tillbaka rena och jag fick köpa valsade vaxkakor som motsvarade mängden vax som kom från mina ramar. Nackdelen med den hanteringen är att ramarna tar stor plats och att transporterna bara får ske under vintern när det inte finns någon risk för att att sprida bisjukdomar. Var och en kan köra sina ramar till någon av biredskapsföretagen i Sverige och får då även komma tillbaka och hämta ramarna senare. Det blir många mil, i alla fall för oss.

De flesta biodlarföreningar erbjuder samtransport av ramar. Det är en bra service men det du måste vara på plats vid rätt tillfälle för att lämna och sedan hämta. Att rensa ramarna själv känns bra eftersom det inte finns någon uppbunden tid mer än att arbetet behöver göras någon gång under vintern.

Till sist så finns ett skäl till som gör att det nog är värt att hålla på med det här sölandet. På sikt, kanske redan i år, kommer jag att föröka att gjuta mina egna mellanväggar av vax. Gjutformen är inte inköpt än men det finns en plan. Fördelarna är dels att jag inte längre behöver vara med och slåss om att få köpa präglat vax som numera är en bristvara, dels så riskerar jag inte att få in vax med kemikalier i eller vax som har paraffin inblandat. Globaliseringens smutsiga bakgård…

Rensningsflykt

Idag, den 22:a februari, blev en överraskande vårdag efter flera veckor med isande temperaturer. Bigården består just nu av endast fem samhällen. Antalet har inte ökat enligt femårsplanen utan minskat så jag hoppades att de fem hade överlevt när jag gick bort för att se hur de hade klarat vintern.

Det såg bra ut. Full aktivitet framför alla kuporna. Så här såg det ut. Det går även att se hur ett dött bi städas bort.

Förmodligen så är en kall vinter lättare att klara av för bina än en mild och fuktig. Temperaturen är inget problem eftersom de klumpar ihop sig. Bättre med kallt och torrt än halvkallt och fuktigt!

Premiär för nya slungan

Våra bin har varit tröga med att täcka honungen. I vanliga fall är tumregeln att två tredjedelar av honungen ska ha vaxlock. Det är ett säkert tecken på att honungen är tillräckligt torr. Nektarn som är råvaran består av ungefär lika delar sockerarter och vatten. För att honungen ska gå att lagra, både för bina i kupan och för oss i glasburk, så ska vattenhalten ner under 20%. Helst ner till 17-18%.

Det sker genom att bina håller värmen i kupan och i god ordning fläktar med vingarna så att fukten transporteras bort genom ventilation. De behandlar honungen under tiden genom att tugga på den och tillsätta ett enzym och flera sorters mjölksyrabakterier .

I år så var bina som sagt tröga med att täck honungen så jag dröjde med att skörda. Till slut var det dags och då visade sig honungen vara precis lika torr som vanligt, trots att den var mindre täckt än den brukar vara.

Honungsskörd innebar att det till sist äntligen blev premiär för den nya slungan. Den är ganska stor och ganska dyr.

Det är trevligt med blankt rostfritt stål och en touch-skärm där alla varvtal och tider går att ställa in men det är den självvändade automatiken som gör den stora skillnaden.

På skärmen går det att följa när slungan arbetar sig genom de olika riktningarna och varvtalen. Medurs kallas för 0 och moturs kallas för 1. Så blir det när programmerare får hållas.

Efter ett par omgångar höjde jag de två sista omgångarna till 120 varv per minut. Det fanns ingen tendens till att vaxkakorna skulle spricka så det går kanske att höja farten lite mer. Högre varv ger lite, lite mer honung till mig och lite, lite mindre kvar i kakan. Så här års gör det inget att det blir honung kvar i kakorna eftersom bina ska få slicka dem rent. De är många och de är noggranna så det blir faktiskt helt torrt och rent efter bara ett par dagar.

Så här ser en vändning ut. Hållarna är ledade och hålls i ursprungsläget av en fjäder. Det är därför de gungar lite under stoppet.

Under tiden som slungan centrifugerar vaxkakans båda sidor i flera steg med allt högre hastighet så står jag och täcker av vaxlock från nästa sex ramar som ska slungas. Det är en stor skillnad jämfört med att manuellt justera varvtal och att stanna slungan för att lyfta upp och vända ramarna 3-5 gånger under en slungning. Härligt!

Majsnö

I går var jag ute på vår 1-hektars åker där vi brukar hämta hö. Det är hög tid att så om vallen som växer där och det märktes bland annat på alla maskrosor som stod i full blom. Tusentals.

Men det fanns inga bin på plats för att hämta nektar.

Det berodde inte på någon bidöd eller att det inte finns bin i närheten utan helt enkelt på att kall luft från norr har kommit ner och gjort att det är för kallt för bina att flyga. De vill helst ha 15 grader eller varmare för att lämna kupan. Och då var det inte ens tio grader mitt på dagen

Några grader under 15 kan duga om det är sol men det är för stora risker för dem att ge sig ut i lägre temperaturer. Humlorna är tåligare och klarar kyla bättre, men bina vill inte riskera något. Alla vuxna bin behövs när alla larver ska matas och allt annat som sker i en kupa på våren.

Så tusentals maskrosor erbjöd nektar och bara en handfull humlor kunde komma till.

Idag var det ännu kallare.

Liten snöby den 12/5 2020

På kvällskvisten bjöds vi på snöfall. det kommer naturligtvis inte att lägga sig men är ett tydligt tecken på att det är rejält kyligt för att vara maj i Västsverige.

Förra årets äppelblommor råkade blomma under en period med skitväder så äppelskörden blev usel. Det är ingen som sörjer om maskrosorna blir dåligt pollinerade men nu är det tvärtom. Det är bina som tjänar mest på samarbetet eftersom maskrosorna är det första rejäla draget, det vill säga när det finns mycket nektar att hämta. Om bina hämtar hem rejält med nektar från maskrosor så är den luriga våren över för bina och biodlaren.

Våren är lurig för att bina växer i antal i kupan för att vara i fullt antal under sommaren. Under tiden som de blir fler så måste alla larver skötas och både gamla och unga bin ska äta så det måste finnas mat till alla. Det är inte ovanligt att bisamhällen svälter ihjäl på våren. Det kostar på att leva lång norrut och som biodlare måste jag försöka se vilka samhällen som kan få ont om mat. Enligt SMHI kommer dagstemperaturen att nå 15 grader på torsdag om åtta dagar så det känns lite jobbigt. Är det kallt nog för att maskrosorna ska finnas kvar då eller är fältet fullt av vita bollar? Det krävs kanske att jag håller dem vid liv med socker ett par veckor till.

Slungrumsinredning

Idag har vi börjat inreda slungrummet. Vi är inte klara men vi har kommit en bra bit på väg. Själva rummet är ett gammalt frysrum som vi varit och plockat ner i Skåne.

Lagerhyllorna kommer ifrån en ortopedisk klinik i Uddevalla. (Tack Eva)

Den långa diskbänken har vi köpt i Vårgårda på en blocketannons. En annan diskbänk har vi fått av en vän (Tack Joakim) och en tredje diskbänk blev över när vi rev ut det gamla köket.

Dörren till vaxrummet har vi fått av våra grannar. (Tack Tobbe och Madelen). Väggarna bygger vi av överblivna sandwichpaneler och reglarna är egensågade från vår skog.

Mitt i allt detta fådda och begagnatköpta står den nya slungan och skiner. Det känns som en bra början även om det är en hel del kvar.

Frysrum som slungrum

Om någon hör oss säga att vi ska åka någonstans och plocka ner ett kyl- eller frysrum i framtiden så påminn oss om att vi först ska kontrollera så att det inte är fastbyggt innanför en branddörr och ett nytt kontor.

Vi hittade ett frysrum på blocket och bilden såg ut ungefär som den ovan. Ett rejält frysrum på 36 kvadratmeter. Enligt säljaren skulle taket och golvet vara sex meter långa skivor och rummets totala höjd skulle vara tre meter. Vi tyckte att det lät perfekt för vi har letat efter något liknande för att återanvända som slungrum. Bitätt och isolerat och relativt lätt att bygga upp. Frysrum är byggda av så kallade sandwich-paneler som består av en plåt på var sida och isoleringsmaterial emellan. Det är bra isolervärde i skivorna, ungefär motsvarande dubbla tjockleken med mineralull. Eftersom de är klädda med plåt så är de lätta att torka av och hålla rena. Vi är inte riktigt nöjda med vårt nuvarande slungrum då det är alldeles för trångt och svårt att rengöra. Biodling kräver mycket material i form av ramar och lådor och dessutom slunga och annan slungutrustning tillsammans med tomma burkar och lock. Nu får vi inte plats så det står biutrustning lite var stans vilket innebär att vi har svårt att hitta rätt pinaler. Nu är tanken att vi ska ha allt på ett ställe i ett bitätt utrymme där vi kan hålla temperatur när det behövs.

Jonas körde ner till sin bror i Falkenberg med bil och släpkärra i lördags för att kunna landa i närheten av Bjuv i västra Skåne tidigt på söndag morgon. Där började han med att märka upp alla skivor. Vi har ju tidigare satt ihop ett kylrum som någon annan märkt upp och det var inte lätt att begripa vad märkningarna betydde och hur de hängde ihop. Nu ville vi ha det ordentligt gjort med en gång.

Sedan började han skruva loss alla golvskivor och lyfte ut dem. Det är många skruv som ska lossas och alla vill inte komma upp.

Därefter demonterade han dubbelgips och reglar som var ditsatta för att undvika smutssamlande schakt. Sedan gav han sig på alla elkablar, nätverkskablar, hörnplåtar och annat smått och gott. När plåtarna som täckte tak-väggskarvarna på utsidan tagits bort kunde man se hur takskivorna var ihopfogade med spont.

Alla skarvar var silikonade på ut- och insida och skarvarna limmade med ett lim som påminnde om fönsterkitt som inte hade stelnat. Vi fick därför använda mattkniv i alla skarvar för att skära isär. Silikonet var ganska lätt att skära i med sättlimmet var kletigt och segt så vi fick ta i rejält.

Det blir en del skruvar att skruva ut. Mycket gips och plåtar behövdes tas bort. Den biten hade vi inte räknat med utan vi trodde det var ett fristående frysrum vi skulle plocka ner. Bilden visar första tredjedelen av skruvskörden.

De som satt ihop frysrummet har förmodligen haft extrapris på sättlim och fogskum för det hade används rikligt.

Varken taket eller golvet bestod av sex meter långa skivor som vi fått uppgift om utan av tremetare. Där de möttes bars de upp av en balk i skarven. Skönt. Balken hände sedan i taket ovanför i två vajrar.

I skarven mellan skivorna fanns svarta block som låste dem i varandra. De var gjorda av någon väldigt hård plast. Det satt en del i varje skiva och sedan låstes de ihop av den lilla fyrkanten i mitten.

I en av väggarna satt frysaggregatet. Det är en mäktig pjäs. Det som syns på bilden är den lilla delen. Huvuddelen som är högre sitter på andra sidan väggen och där hade de byggt upp en kontorsmodul som gör att man inte kan ta ut aggregatet samma väg som det sattes in. Mellanrummet mellan frysrummet och kontorsmodulen var väldigt smalt. Det gick att ta sig in där men det var inte mycket mer. Vi insåg så fort vi fick syn på detta att vi skulle få problem med att ta ner aggregatet så vi började helt enkelt inte med det utan sköt problemet framför oss.

På måndag morgon strax efter sju körde vi igång med taket. Varje skiva skars först loss från lim och silikon och sedan använde vi stämjärn, kofot, knivar och fingrar för att tvinga isär skivorna. Dels skulle de delas från varandra och dels lossas från väggarna.

Eftersom ena änden på varje skiva låg på balken i mitten som hängde på vajrar i taket var det lite läskigt. Det var inte någon stadig balk utan mer två brädor varav den undre var plåtklädd.

När skivorna lossat skulle de ner. De är stabila när de sitter på plats men blir lätt skadade i kanterna när de är lösa.

Varje skiva vi tog ner satte vi på en pallyft och körde bort genom fabriken till utgången där vi nu hade en bil med släpkärra och en lastbil med släpkärra.

Vi vågade inte lita på balken när halva taket var nere så då satte vi upp en trave EU-pallar under för att inget skulle rasa in.

Om de inte hade byggt upp nya saker runt omkring frysrummet så hade vi efter taket kunnat börja med att ta ner alla väggarna. Nu upptäckte vi, efter att främre väggen var nere, att vi inte kunde få loss fler väggelement. Efter en stunds fundering bestämde vi oss för att istället fortsätta med golvet.

Vi tog bort de två skivorna som låg närmast vänster vägg och kunde därefter lossa vänsterväggen. I botten på väggarna sitter en u-plåt som är fastskruvad i betonggolvet. För att kunna få in något i väggfogarna måste man kunna röra skivorna lite i sidled. Det går inte om man inte först viker ner u-plåten men eftersom vi inte kom åt väggen från utsidan så var vi tvungna att ta golvet först. De två första golvskivorna var en utmaning. Det gick inte att komma ner med något mellan väggen och skivan så vi fick arbeta framifrån och försöka tvinga upp yttre långsidan genom att lyfta med kofot och skicka in en lång bräda. När vi lyft en bit fastnade skivan mot väggen så vi fick övergå till att försöka lyfta upp skiva nummer två och sedan tvinga tillbaka skiva nummer ett för att få en glipa där vi kunde köra ner kofoten för att sedan återigen försöka tvinga upp den i ytterkant och få loss den. (nu började vi bli trötta)

Golvet låg på en sandbädd med värmekablar. Frysrum utan värmekabel kan inte tina den tjäle som så småningom skapas under golvet. Då börjar golvet att resa sig och gå sönder. För att inte riskera något hade detta frysrummet dubbla värmekablar. En att använda då och då plus en i reserv om den första skulle gå sönder. Sanden får ligga kvar men värmekabeln kan komma väl till pass i plantuppdragningen som vi ska bygga i vinter.

Vi fortsatte med vänsterväggen som också gick relativt lätt ända tills vi kom bort till hörnet. Där tog det stopp och vi var trötta så vi tog en bulle till och fortsatte med golvet.

När de första två skivorna var borta så gick resten av golvet lätt. Tyngsta delen nu var att köra bort skivorna och lasta dem på släpet. Ett släp var redan fullt av takskivorna och nu fylldes det andra släpet av golvskivorna. Väggskivorna hade vi börjat lägga inne i lastbilen.

När golvet var borta kunde vi vika ner u-plåten på inre väggen och lyfta in vänster del av väggen så att det blev en springa mellan hörnet och väggen så att hörnet kunde lossas. Innan vi lyfte in väggen så fanns det helt enkelt inte utrymme att dela på skivorna. När hörnet väl hade lossnat så gick bakre väggen på ren rutin. Nu var det bara en vägg plus en skiva kvar men båda flaken och lastbilen var fulla och orken helt slut så vi insåg att vi skulle bli tvungna att köra hem till Alingsås och komma tillbaka nästa dag.

Klockan var 21 och det var blåsigt och kallt ute. Vi satte oss i var sin bil och såg till att vi hade bullar, frukt och kakor i båda passagerarsätena och sedan började resan hem. 29 mil. Vi stannade för kvällsmat och avstämning i Varberg och kände oss på det hela taget ganska nöjda med dagen även om det var surt att vi inte hunnit klart. Allt gick bra ända till Lerum där glödtrådssymbolen på lastbilen plötsligt började blinka gult och lastbilen förlorade orken. Den klarade inte längre uppförsbackarna på femman, eller fyran heller för den delen. I en uppförsbacke var jag nere på tvåan och det gick ändå trögt. Vi stannade till i Floda och refererade men insåg att vi inte hade något att välja på utan vi fortsatte och höll tummarna för att vi skulle komma hela vägen. Bilar låg i diket och det var blixthalka så det kanske var tur att vi inte kunde köra fort. Bilen höll ända hem och där väntade djuren och värmepannan och avlastning av kärrorna. Man kan säga att det tog emot att lasta av två släp klockan ett på natten men innan två låg vi i sängen och somnade direkt.

Klockan sju på tisdag morgon ringde klockan. Vi hade tänkt köra ner med gallerkärra och lastbil men den planen höll inte. Jonas fick köra iväg till Vårgårda och lämna tillbaka ett hyrsläp medan jag tog hand om djuren och eldade i pannan. Sedan satte vi oss i bilen och körde till Alingsås med det andra hyrsläpet och bytte ut det mot en täckt kärra och gav oss av mot Skåne.

Vi hade i detta läge inte någon aning om huruvida vi skulle lyckas ta ner resten eller ej. Problemet var att frysaggregatet inte gick att ta ut på grund av kontorsmodulen. Ett annat problem var att yttre hörnet av sista väggen var fastsatt i en vinkelplåt som i sin tur satt fast innanför en plåt som satt som skydd för den nymonterade branddörrens motvikt. Vi insåg att om vi tog bort den sista skivan av den inre väggen så skulle hela sista väggen kunna falla utåt med aggregat och allt.

Jonas började med att klämma in sig mellan aggregatsväggen och kontorsmodulen och skruva bort så mycket skyddsplåtar och annat han kunde på aggregatet för att vi skulle få en uppfattning om problemet.

Jag började med att skyffla bort all sand för att vi skulle kunna köra in en truck. Sedan försökte jag få bort allt segt, envetet foglim som aggregatet var fastsatt med på insidan medan Jonas gjorde det samma på utsidan.

Aggregatet sitter i huvudsak fast med fyra kraftiga bultar som går igenom en plåt, väggskivan och en likadan plåt på insidan. Dessa vågade vi inte röra.

Vätskepaus och tankepaus.

Vi la en pall på pallgafflarna och hissade upp för att aggregatet skulle hållas uppe medan vi monterade bort sista väggbiten på inre väggen.

När den var borta upptäckte vi ytterligare en liten minivägg som gjorde att hörnet inte gick att få ner. Fler skruvar att dra ut och mer gips att ta ner. När det väl var gjort så fick vi loss hörnet.

När inre hörnet var borta gav vi oss på det yttre. Hur vi än försökte få in sågblad och bända så gick det inte att få loss plåten. Till sist bestämde vi oss för att helt enkelt montera bort skyddsplåten framför den nybyggda branddörrens motvikt för att komma åt. Den var hopnitad så vi fick borra upp och snygga till med vinkelslipen. När skyddsplåten väl var borta kunde vi skruva bort vinkelplåten från hörnet. Problemet var bara att det fortfarande inte fanns nog utrymme för att skjuta ut hörnet. Vi fick bocka ner u-plåten längst med hela golvet och luta väggen mot trucken och backa den bakåt. Det gjorde att vi till sist kunde lossa hörnet.

Nu lutade väggen mot pallen och vi sänkte och backade sänkte och backade och till en början gick det bra men sedan gled pallen och vi fick lägga emellan brädor för att den skulle hållas på plats. Vi backade och sänkte och backade och sänkte och det gick bra ett tag till men sedan gled aggregatet och vi blev rädda att fläktarna under skulle ta skada.

Det var bara till att ändra taktik så vi knuffade upp väggen igen och satte fast en rem i aggregatet som vi fäste i pallgafflarna.

Vår nya taktik fungerade bättre men det var ändå läskigt eftersom aggregatet väger 220 kilo och mesta av tyngden är på insidan.

När vi backat ut en bit satte vi därför på ytterligare en rem genom att lossa de stora bultarna så vi fick bulthålen att trä remmen igenom. Något annat bra fäste fanns inte. Vi backade och det gick väldigt bra till att börja med men rätt som det var så gick ena väggskivan av och det blev lite oreda.

Aggregatet hängde dock tryggt i sina linor.

Vi skar och sågade och fick loss väggskivorna från aggregatet och började köra ut allt till släpet. Vi hade med oss en hel del verktyg, matsäck, stege och annat så det var mycket att bära ut. Alla skivor och annat har vi burit ut genom en vanlig dörr. Det fanns dock inte någon chans att få ut aggregatet den vägen. Planen var ju att vi skulle haft alla skivor i lastbilen och sedan hissat ner aggregatet på en gallerkärra men eftersom lastbilen la av natten innan så hade vi nu ett täckt släp med nedfällbar baklem vilket visade sig vara väldigt dumt. Man bär inte upp 220 kilo aggregat. Vi fick till slut hjälp av två killar och tillsammans med dem försökte vi köra upp aggregatet med pallyft. Vinkeln blev dock fel så det fastnade halvvägs. Nu började vi att titta på klockan. De jobbar två skift och stänger för dagen klockan 22. Reservplanen fick bli att en av oss skulle komma tillbaka dagen efter med en öppen kärra. Inte roligt.

Till slut kom en av de hjälpsamma killarna på att vi kunde ta en kortare pallyft och på så sätt dra upp aggregatet på släpet. Med en millimeter till godo fick vi sedan ut pallyften under aggregatets förångare. När väl aggregatet var på plats så började lastningen av alla kvarvarande väggskivor, plåtar och dörren. Det var ett pusslande där centimeterna inte alltid var på vår sida. Vi fick bära ut och in ett par gånger innan allt var på plats. När vi äntligen var klara och kunde lämna byggnaden var klockan 21.40 och personalen skulle larma på kvart i tio. Vi klarade alltså jobbet med fem minuters marginal. Sedan satte vi oss i bilen och Jonas körde medan jag tog en lur. I Göteborg kroknade han så jag tog över och han kunde sova en stund på hemvägen. När vi kom hem var klockan tjugo över två och vi insåg att vi inte orkade lasta ur utan vi gick och la oss direkt efter att vi tagit hand om djuren och eldat.

Idag ringde klockan 8 och vi gick upp för att lasta ur. Vi hade tur och kunde stoppa vår granne Magnus som hjälpte till. Alla skivor gick lätt och sedan kunde vi med hjälp av höhissen och en stålbalk som vi trädde igenom pallen under aggregatet även lyfta ut det. Sedan tog Jonas släpet efter den trötta lastbilen och körde in det till Alingsås där han lämnade tillbaka släpet och lämnade in lastbilen på verkstaden och tog bussen hem medan jag tog hand om djuren och packade ur allt som fanns i bilen.

Nu ligger allt på plats i ladugården där det nya slungrummet ska byggas. Det blir inte i dag för idag blir en vilodag.

Det blir nog inte i morgon heller, våra muskler behöver vila lite. Men det kommer ju fler dagar. Det ska bli roligt.

Avläggare och puckelsamhälle

När försommaren är här vill bina gärna föröka sig genom att svärma. Vi brukar ha en tom kupa stående en bit bort med ramar och vax i, men det brukar inte fungera. Svärmarna tycker att de har hittat ett bättre ställe och så flyger de utom synhåll. I och med att en stor del av de vuxna bina följer med svärmen så förlorar samhället en stor del av den nektarsamlande förmågan och honungsskörden blir mindre.

Ett sätt att hantera detta är att skapa ”konstsvärmar” genom att ta lagom många ramar med ägg och larver plus vuxna bin och placera dem i en ny kupa. Då drar de upp en ny drottning och året efter kan det samhället räknas som ett fullproducerande. Modersamhället får dessutom lite mer plats och har behov av att bygga om vaxet i kupan så en del av svärmlusten försvinner.

Idag gjorde jag på ett annat sätt. Efter förmiddagens åskskur kändes det som ”svärm-väder”. Varmt, soligt och utan starka vindar. Det var hög tid att dyka ner i de starkaste samhällena. I ett av dem hittade jag den här ramen. Drottningcellen till vänster är tom medan den till höger inte har öppnats ännu.

Det kan nog finnas flera förklaringar till detta. I den vänstra är det tydligt att en nykläckt drottning har bitit sig ut i toppen. Hålet var cirkelrunt innan jag råkade stöta till toppen av cellen. Antingen har den nykläckta drottningen ersatt den gamla i ett ”stilla byte”. Det betyder att drottningen byts ut utan svärmning. Eller så har den nya drottningen ersatt den gamla drottningen som tagit till vingarna tillsammans med en svärm. Den nya har i alla fall inte hunnit döda sin lillasyster. I så fall hade den högra drottningcellen varit öppnad på mitten. Drottningarna lär endast använda sin gadd mot andra drottningar. Hon kan också flugit iväg i svärm nummer två men samhället var proppfullt med bin så det var osannolikt att två svärmar gått iväg.

Vad som egentligen skett lär förbli en gåta men jag kunde i alla fall göra en avläggare med den okläckta drottningcellen i mitten.


Sedan var det hög tid att ta hand om det enda samhället som inte klarat av vintern. Samhället lever men det föds inga arbetsbin utan bara drönare. Drönarnas puppor är längre än arbetsbinas och sticker ut som små pucklar. Ett samhälle som bara har pucklar kallas därmed för puckelsamhälle.

Anledningen brukar vara att drottningen av någon anledning har dött och att ett av arbetsbina känt sig manad att efterträda henne. Eftersom den nya ”drottningen” inte har parat sig kan hon bara lägga obefruktade ägg som alla kommer att ge upphov till hanar, det vill säga drönare.

Ett sätt att kurera samhället skulle kunna vara att sätta till en ram med en drottningcell på. Problemet är att den gamla oparade arbetsbi-drottningen kommer att döda den nya.

Jag fick höra ett tips av Stefian i Hjo. Han berättade att man kan kasta alla bina i samhället på marken. Alla bin som kan flyga kommer att återvända till kupan. de som inte kan flyga är nykläckta bin som i det här fallet alla är drönare. Finessen är att det äggläggande arbetsbiet inte heller kan flyga. Hennes äggstockar väger för mycket. Så hon kan inte ta sig tillbaka till kupan för att döda den nya drottningen. Så jag placerade en avläggare på platsen där puckelsamhället stod. De bin som vill och kan återvända är förmodligen välkomna och förhoppningsvis kläcks snart en ny drottning.

Jag kastade ut alla bina på ett upp- och nervänt kuplock. Det lär gå att se ett extra tjockt arbetsbi som är den äggläggande drönarmodern men jag hittade ingen sådan. Snart var i alla fall nästan alla bin bortflugna. Kanske fungerar knepet. Vi får se.

Skolbesök

Idag har vi haft årskurs två och tre från Magra skola på besök. Årskurs tre deltog i Alingsås kommuns utmaning inom projektet KomTek där de skulle göra en leksak med en rörlig del av ett återvunnet material. Sparbanken i Alingsås hade sponsrat utmaningen med att lotta ut ett besök på Östängs Gård till en av de deltagande klasserna och det blev Magra skola som vann.

Bussen anlände på morgonen och vi började med att mata hönorna. De elever som ville fick följa med Svenja till en av husvagnarna och få sina instruktioner på engelska medan en grupp följde med mig till den andra husvagnen. Eleverna matade, fyllde på vatten och skrapade bajsbrädor.

Många hade aldrig hållit i en höna förut så det fick vi också pröva. Några hönor flyger över staketet in till en annan flock så några hönor fick vi hjälpa så de kom ”hem” igen.

Vi pratade om att vi har våra hönor under våra äppleträd för att hönorna äter insekter som annars skadar äpplena, att äppleträden skyddar hönorna mot hökangrepp och att äppleträden blir gödslade av hönorna som går omkring under träden.

Sedan gick vi upp till skogsträdgården och bina och pratade om hur bra det är för alla fruktträd och bärbuskar att ha bin som pollinatörer och att bina har nytta av att ha så många blommande buskar och träd i närheten.

Vi gjorde tre humlebon av upp och nedvända terakottakrukor.

Därefter besökte vi ankorna och diskuterade hur vi kan ha nytta av deras dammvatten eftersom det är så näringsrikt men också att de äter mördarsniglar.

Vi tog en promenad ut i fårhagen för att hälsa på lammen men de blev lite rädda av att en hel skolklass dök upp så de var inte så sugna på att komma fram. Klassen fick sätta sig ner så gick jag och hämtade ett lamm så att alla fick chans att klappa det.

Sedan var det dags för medhavd matsäck och lite fri tid innan bussen kom tillbaka och hämtade hem eleverna. Tack Sparbanken i Alingsås och Cecilia Kleväng på Barn- och ungdom som fixade så att klassen fick komma ut. Tack lärare och elever på Magra skola för besöket.

Vårstäda bikupor

Bina klarar i allmänhet sig själva till största delen men efter vintern ligger det alltid döda bin på botten av kupan. Mängden varierar. Vissa samhällen städar bättre än andra. Som mest blir det en kaka på 2-3 cm. Tidigt på våren, när vädret tillåter, så brukar jag städa undan de döda bina, vaxsmulor och annat som hamnat på golvet i kuporna. Jag missade den förra värmeperioden men idag passade jag på. I år har det varit torrt så det var torrt och lätt att skrapa bort med kupkniven. Det blev en halv hink från tio kupor. Lite mindre än vanligt. Under andra år kan vissa samhällen ha en smetig stinkande mögelhärd längst ner. Det är kanske naturligt men det känns inte bra.

Så här såg det ut den 4:e februari. Drottningen hade börjat lägga ägg och bina drar upp värmen ordentligt så att inte äggen och larverna kyls ner. Yngelklotet är ganska litet och på just dessa två kupor måste det vara högst upp. Värmen är tillräckligt hög för att smälta snön genom frigoliten.

22:a mars lyfte jag på locken för att se om något samhälle hade dött under vintern. Alla levde!

Det finns tydliga skillnader mellan olika samhällen. En del håller sig alldeles under täckglasen, andra längre ner. Vissa rör sig snabbt medan andra tar det lugnare.

I samband med bottenrensningen är det lätt att se om samhällena mår bra. Det var bra fart på yngelproduktionen och alla våra tio samhällen lever fortfarande. Jag passade på att flytta två foderramar till ett samhälle som vägde lätt. Frigolitkupor är ju lätta så det är bara att lyfta lite i ena sidan för att få en uppfattning om vikten, dvs hur mycket mat de har kvar. Just nu växer samhället snabbt med många nya munnar att mätta. Samtidigt finns det inte så mycket nektar att hämta innan maskrosorna blommar. Så ett bisamhälle kan mycket väl svälta ihjäl i april eller maj.

Allt gick bra förutom att jag fick säsongens första stick. Bidräkten hade tydligen ett hål i grenen så där gick ett bi in och stack mig i låret när tyget klämde henne. Under våren är annars bina snälla. De har fullt upp med att starta upp nektar-säsongen och låter biodlaren vara ifred. Klantigt av mig!

« Äldre inlägg

© 2022 Östängs gård

Tema av Anders NorenUpp ↑