En gård för omställning

Kategori: bygga (Sida 1 av 2)

Vält

I vintertid så är det mycket som man inte kan göra, speciellt när det är tjäle. Då kan man ta tag i gamla surdegar som blivit liggande. En sådan är vår trädgårdsvält som vi ska ha för att välta bäddarna så att fröerna får bra kontakt med jorden och gror ordentligt.

2018 åkte Jonas till Nygrens svets i Alingsås för att få hjälp med att svetsa ihop en sträckplåt till en cylinder.

Sträckplåten kapades i önskad längd och valsades sedan för att böjas.

De har stora maskiner på Nygrens.

Streckplåten kördes igenom flera gånger. 

Efter ett antal valsningar började streckplåten anta rätt form.

Sedan svetsades den ihop. Detta gjordes redan 2018 och sedan var det tänkt att jag skulle fixa till cylindern så den förvandlades till en vält.

Jag fick inte till det. Försökte olika lösningar och sedan kom något emellan och så blev cylindern stående. Det finns alltid annat att göra.

Nu har det varit tjäle så länge så jag har börjat ta tag i diverse gamla projekt och eftersom välten har stått i vägen i verkstaden så hamnade även den i blickfånget.

Att saker och ting blir stående så där beror oftast på att jag känner att jag är ute och seglar på för djupt vatten och att min kompetens inte räcker till. Då pausas projektet för att idéerna ska ha en chans att komma nerdimpande i huvudet. Händer inte det så blir saker stående.

Nu har jag i alla fall kommit på en lösning. Jag sågade till två runda skivor ur marinplywood som passade i cylindern. Sedan borrade jag ett hål i centrum på varje skiva och stack igenom en 16 mm gängstång. Jag satte fast båda skidorna genom att sätta på en bricka och sedan skruva fast en låsmutter på vardera sida. Utanför låsmuttern behövdes en distans och jag hittade ett gammalt rör (Tack Jonas för att jag inte får slänga allt) som jag kapade till rätt längd med vinkelslipen.

Sedan klöv jag till ek till rätt dimension och borrade ett hål rak igenom lagom stort för att få igenom gängstången. Mellan distansen och eken satte jag två brickor för att det inte skulle kärva utan rulla bra. På utsidan av eken satte jag en bricka och en låsmutter.

Längst upp på ekpinnarna borrade jag hål och satte en rundstav igenom som blir bra att hålla i när man ska dra välten. Längre ner skruvade jag på en ekpinne för att göra det hela lite stabilt.

Det kan hända att det behövs lite mer tyngd än vad ekenpinnarna ger men det ska jag pröva i bäddarna först för det är enkelt att lägga till.

Sedan gick jag ut i snön och provkörde och det fungerade över huvud taget inte alls! Gängstångens gängor gör att allt vandrar i sidled. Jag kan välta ungefär tre meter åt ena hållet och sedan får jag välta åt andra hållet. Med tanke på att bäddarna är 16 meter långa så verkar detta inte vara en optimal lösning. Nu har vi beställt två lager som förhoppningsvis kommer att lösa det hela – om jag inte tänkt fel igen.

Det finns ytterligare ett krux med välten och det är att när de svetsade ihop cylindern så blev den inte helt rund. I ena änden har de fått med lite för mycket gods så det finns en skevhet och cylindern är lite timglasformad. Jag vet inte om det kommer att ha någon betydelse för det är inte mycket, men om det har det så är det relativt lätt att klippa upp och svetsa om.

Tryckluft

Just nu går den mesta av min tid åt åt att förbereda för murning av växthusväggen. Leran är på plats i hinkar i ladugården sedan igår.

Jag har satt upp ett par presenningar bakom lutans reglar för att vi ska kunna nödvärma växthuset när vi har murat ifall vädret skulle slå om. Det får inte bli minusgrader om lerputsen ska må bra.

Att mura med begagnade stenar känns bra på många sätt men att göra rent dem från gammalt kalkbruk, lerbruk och cementbruk är inte lika roligt.

Fram tills idag är detta de verktyg jag arbetat med. Det tar tid! Dessutom får man ont i armen av att slå och slå och slå. Det är nästan så jag börjat misströsta om att få alla stenar rena tills det är dags att börja mura. Jag försöker rengöra några sten varje dag men det är enorma mängder kvar att knacka rent. Ibland lossar det lätt men när det är cementbruk så kan man stå och slå väldigt länge utan egentligt resultat.

I torsdags sa Jonas att han trodde att vi hade en mejselhammare för tryckluft liggande någonstans. Vi letade fram den men den fungerade inte. Jag tänkte inte så mycket mer på det utan knackade vidare. Jonas köpte en ny mejselhammare för 249 kronor på Jula när han ändå körde förbi och vi drog igång vår lilla röda kompressor och testade.

Jag har aldrig riktigt förstått det där med tryckluft. När vi flyttade hit till gården var det en av de första sakerna som Jonas ville inhandla. Eftersom jag inte hade någon kunskap på tryckluftsområdet fick han fria händer och köpte en stor blå sak som vi har i ladugården. Jag använder den ibland för att pumpa däck men det är i princip allt. Jonas använder den ganska ofta till att lossa muttrar som rostat fast, till att blåsa rent saker med mera.

För ett tag sedan fick vi en liten röd kompressor av Jonas far när de sålde sitt hus och flyttade till lägenhet. Jag tyckte kanske att det räckte med en kompressor men Jonas (som i en något större utsträckning än jag tycker att saker är bra att ha i reserv) hävdade att det var bra att ha en stor stationär och en liten som man kan flytta med sig. Eftersom det är han som använder kompressorerna så blev det så.

Vår lilla röda kompressor fick igång mejselhammaren och plötsligt blev målet att få alla stenar rena inte lika avlägset. Snabbt och lätt knackade mejseln loss både kalkbruk och cementbruk. Kompressorn tappade dock kraften ganska snabbt så då fick jag låta den vila och knacka för hand en stund tills kompressorn fått upp trycket igen. Helt acceptabelt tyckte jag.

Jonas kom dock dragande med vår stora kompressor som är väldigt tung och mer att betrakta som stationär men när vi kopplade in den så var det inga tryckproblem längre. Det hela kändes ännu bättre för nu behövde jag inte pausa alls.

Ganska snart började det dock krångla och mejseln fastnade, maskinen pös istället för att jobba och trycket gick ner trots att det var tryck i kompressorn. Det som skulle underlätta visade sig istället ta mer tid än om jag hade knackat för hand.

Jonas lösning på det problemet blev att titta efter dyrare mejselhammare men det var sen lördag eftermiddag så han kunde inte åka iväg och köpa någon utan vi fick skruva isär, olja, skruva isär igen, vrida, olja, fixa och dona och problemen löstes och kom tillbaka och löstes igen. Nu tror jag att jag har börjat förstå mig på mejselhammaren så i morgon kommer allt att fungera perfekt och massor av röda stenar ska slippa sin cement. Trots en del krångel under dagen så förstår jag nu Jonas positiva inställning till tryckluft. Sicken grej!

Reviderade murplaner

Jag la ut ett inlägg om hur jag försökte förstå mig på murarförband. Det ledde till att flera tog kontakt och kom med råd och tips. Sånt är alltid uppskattat och roligt. Roligast var nog att Johannes Riesterer från Eld och Lera som också är medlem i Lerbyggeföreningen Sverige skrev en kommentar på vår Facebooksida. Det ledde till att vi kunde ställa en hel rad frågor och fick många bra tips.

Tanken när jag satt och byggde lego var att bygga en enstensmur med kalkbruk. Jag funderade på olika förband och på tjocklek på fogar, räknade på materialåtgång och tyckte jag började förstå vad jag ville och så kom diskussionen med Johannes igång . Han tyckte att det räckte med en halvstensmur eftersom den inte skulle vara bärande. Teglet som blir över kan du använda till att lägga ett snyggt golv var hans tips. Dessutom tyckte han inte att vi skulle mura med kalkbruk utan använda lera. Kul!

Där trodde jag att jag börjat komma fram till hur jag ville ha det men så blir allt kullkastat igen. Jag funderade någon dag och försökte läsa på i boken Hantverkets bok Mureri men utan resultat. Där står ingenting om att mura med lera. Hade det inte varit för att jag hade träffat på Johannes namn många många gånger och hört väldigt gott om honom och hans arbete hade jag nog avfärdat hans kommentarer men nu gick inte det.

Jag funderade och googlade och funderade igen och ringde till slut Malena Kinberg på Mamma Mur som är ett lokalt företag som jobbar mycket med restaureringar och byggnadsvård. Hon är kompis till vår före detta granne Maria.

Vi hade ett långt samtal där vi vände och vred på diverse detaljer och så småningom bestämde vi att hon ska komma hit och sätta igång oss med lermurning.

Det fiffiga med att mura med lera är för det första att man kan använda sig av lokala material. Det är också mycket mer förlåtande för oss som är nybörjare. Leran bränner inte som kalkbruk eller cement utan torkar. Det gör att om fogen blir för tjock eller för tunn så kan du ta bort stenen igen och lägga på mer eller ta bort bruk tills du blir nöjd.

Samtalet med Malena hade jag igår och idag var jag och Jonas nere vid en bäck på betet och grävde fram lera.

Förhållandena var inte optimala eftersom all mark är täckt av snö men vi känner oss lite osäkra på hur vädret blir framöver.

Kanske blir tjälen värre och då får vi definitivt inte upp någon lera. Nu var det bara ett par centimeter tjäle och när vi väl hittat en riktigt lergrop så gick uppgrävningen mycket smidigare än vi trodde.

Det blev ett par vändor med vår gamla trotjänare militärkärran. Vi upptäckte att vi har en uppförsbacke på grusvägen som inte fanns där igår.

Det är svårt att uppskatta hur mycket bruk som går åt. Vi kommer att blanda leran med 0,2 sand och en del bindmaterial. En del lera, en del sand och en halv del bindematerial siktar vi på. Fogarna ska vara ganska tunna.

I boken mureri står det att det går åt 24 liter per kvadratmeter. Väggen är 33 kvadratmeter vilket ger 792 liter bruk. Vi ska ha tunna fogar så vi räknar med 600 liter bruk. Två femtedelar av bruket ska vara lera vilket ger 316 liter lera. Det är många hinkar det.

Murarförband

Idag försöker jag förstå det här med murarförband. Till min hjälp har jag boken mureri, internet och en flyttlåda full med lego.

Det är tur att Jonas sparar på allt för jag tänker att legot kan hjälpa mig att tänka. Började med att sortera ut legobitar som kan tjäna som halv och hel sten.

Jag hittade en siffra på internet som sa att man behöver 40 sten för en enkelmur och räknade då ut att jag skulle behöva 80 sten för en dubbelmur. I boken mureri som känns något mer seriös än diverse sidor på internet hittade jag en tabell som sa att man behöver mellan 148 och 200 sten per kvadratmeter för en dubbelmur och mitt mod sjönk snabbt. Det blir inte de 2640 stenar jag hade räknat med utan i värsta fall 6600.

Det kändes svettigt för det finns inte en chans att vi har så mycket sten. Jag blev tvungen att ta en kaffepaus på det. Läste vidare i boken och insåg att det jag kallat för enkelstensmur är en halvstensmur och att en tvåstensmur helt enkelt betyder två stenar på som läggs med kortsidorna mot varandra. I boken mureri talar man därför om halvstensmur, enstensmur, en-och-en-halvstensmur och tvåstensmur. Det innebär att jag kommer undan med någonstans mellan 37 och 50 stenar per kvadratmeter beroende på hur stora våra stenar är. Jag ska mäta en annan dag.

Boken Mureri är en seriös tegelsten på 503 sidor som tar upp det mesta man kan behöva veta om man ska mura. Nu har jag inte för avsikt att lära mig allt utan väljer ut delar att läsa ur innehållsförteckningen.

Boken är sammanställd av en redaktionskommitté bestående av fem herrar och en redaktionssekreterare vid namn Siri Lind. Vi har den andra utökade upplagan från 1939 och det är verkligen en fantastiskt fin bok.

Läser vidare och hittar sidorna om förband och sedan är det bara att börja försöka förstå. Börjar med blockförband. När en sten läggs med kortsidan utåt kallas den för koppsten och när långsidan är synlig kallas den för löpsten.

Där lägger man först ett lager med stenar bredvid varandra med kortsidan (koppstenen) utåt och sedan lägger man ett lager med stenar åt andra hållet med långsidan utåt (löpsten) så att andra lagrets skarvar inte hamnar rakt ovanför skarvarna i undre lagret. Det innebär att man längst ut åt sidan måste ha en 3/4 sten för att det ska gå jämnt upp. Där blev det bara att leta rätt på legobitar med sex pluppar också.

Det känns stabilt och rimligt enkelt att förstå sig på. Jag tycker dock inte att det är så snyggt med vart annat varv långsida och vart annat varv kortsida. Här återkommer skarvarna rakt ovanför varandra vart annat lager.

Nästa förband jag försökte förstå mig på kallas för kryssförband.

Det anses vara det starkaste förbandet eftersom löpstenarna återkommer rakt över varandra först var fjärde skift.

Även det bygger på vart annat lager koppsten och vartannat lager löpsten men ivartannat löpstensförband lägger man in en koppsten innanför 3/4 stenen för att förskjuta löpstenarna då det blir ett kryssmönster.

Även detta blev begripligt med hjälp av lego men frågan är om jag kan hålla reda på detta när jag murar.

Kochs förband är ett mellanting mellan kryssförband och blockförband.

Vartannat varv innehåller löpstenar och vartannat koppstenar men med en förskjutning som bör att kryssmönstret undviks och att skarvarna förskjuts mellan löpbanden.

Jag förstår inte riktigt varför man inte kör förskjutningen vart annat löpband istället utan låter två löpband ligga över varandra och sedan har två löpband förskjutna. Det ges inte någon bra förklaring i det i boken.

Efter dessa tre förband som i boken kallas egentliga murförband kommer en avdelning med beklädnadsförband.

Där testar jag först ett Polskt förband som bygger på att varannan sten är en koppsten och varannan en löpsten i varvet. Sedan förskjuter man varvet så koppstenen hamnar rakt över löpstenen och tvärt om.

Det tycker jag blir snyggare men så läser jag i boken om mureri att detta förband inte är lika starkt eftersom det innehåller för få bindstenar. Med bindstenar avses koppstenarna som alltså binder ihop de två delarna.

Där finns också beklädnadsförband som Munkförband och Vendiskt förband men om de ändå inte är starka så kanske det inte är någon idé.

Sedan hittade jag på ett eget förband som jag tyckte blev snyggt med vartannat band bestående av bara löpstenar och vart annat av varannan löpsten och varannan koppsten.

Men med tanke på att boken mureri inte tycker att det polska förbandet var hållbart så ska jag nog inte ge mig på att mura med min uppfinning även om jag tycker att det var snyggast.

Nu får det räcka för idag men här är i alla fall alla murarna. Ska fundera vidare över detta. Det som slår mig är att jag inte använt några halva stenar alls. Där man ser en halv sten i en mur så ligger den helt enkelt bara åt andra hållet. Alla fyrpluppars legobitar ligger oanvända men däremot har jag använt många fler sexpluppars än jag trodde.

Ut på djupt vatten – igen

Förra vintern byggde vi ett orangeri längst med en luta med plåtvägg. Taket är av kanalplast och väggarna på tre sidor i härdat glas. Bakväggen mot nordost blev kvar från tidigare i form av en plåtvägg. Det var en hel del hål där också som täcktes med plast. Vi odlade tomater och gurka däri i år och det fungerade hyfsat. Bakväggen i plåt ska dock ersättas med en murad tegelvägg i rött tegel som vi varit och hämtat från ett nedlagt mejeri. Kvällarna ägnas just nu åt att försöka hitta information på nätet om hur man murar en dubbelmur i röd sten. Det känns på sätt och vis bra att ändå ha murat grundmuren till orangeriet och att den fortfarande håller. Även det lärde jag mig via youtube och andra informationskanaler på internet.

  • Frågor jag försöker få svar på just nu är:
  • Bör jag ankra muren i lutans stolpar så som man ankrar en tegelmur i en fasad?
  • Var får jag tag i rätt kalkbruk?
  • Hur gör jag mot växthusets gavelstolpar? Sätter jag en tjärpapp mellan ekstolpen och stenen eller låter jag teglet ligga mot? Eller fogar jag emellan?
  • Hur gör jag för att de båda delarna av väggen ska sitta ihop? Vilket förband bör jag välja?

Det är många frågor som ska få svar innan jag kan sätta igång fast å andra sidan kan jag inte mura förrän det med säkerhet är över fem plusgrader. Dessutom har jag en hel del förarbete som ska klaras av.

Enligt en uppgift ska det gå åt 40 sten per kvadratmeter enkelmur. Jag ska ha en dubbelmur så det borde bli 80 sten. En elva meter långmurvägg som är tre meter hög blir 33 kvadratmeter vilket betyder 2640 tegelstenar. Vi har hämtat tegelsten men de är inte fria från bruk så först ska jag knacka rent dem. Det är ett relativt ok jobb eftersom man kan sitta inne i växthuset när det regnar och göra det. Jag blir rätt trött i armen av det så det blir bara en stund i taget.

På baksidan av plåtväggen har vi staplat tegelpannor som vi varit och hämtat på ett annat ställe. De ska användas så småningom men det kommer inte att ske i tid för att jag ska kunna vänta med murväggen tills de är borta. Problemet är att de lutar sig mot plåten och plåten måste bort innan jag kan börja mura.

Tittar man på plåten så ser man att den är alldeles bucklig och det blev den när vi var tvungna att sänka plåtarna för att kunna ankra sparrarna i taket vid lutans vägg. Vi orkade inte stapla om allt tegel då utan sköt det på framtiden. Lossade en plåt i taget och försökte skjuta den nedåt utan att teglet skulle ge sig av och sedan fästa plåten igen.

Skjuter man ett problem på framtiden så har man det kvar. Vi har rätt så mycket vi vill hinna med innan säsongen sätter igång och eftersom murningen är väderberoende så är det bra att ha allt förberett ifall det skulle bli milt någon vecka. Dagens jobb blev därför att stapla om allt tegel så det inte lutar sig mot någon plåt och sedan lossa och bära iväg plåtarna.

Det är många tegelpannor så det gick inte att nå de längst bak från lutans sida. Därför fick jag lossa en plåt i taget och jobba även bakifrån med att lägga pannorna ner.

Just nu är det väldigt rörigt i växthuset och värre kommer det att bli när allt rengjort tegel ska staplas upp i väntan på murning.

En plåt i taget togs ner och till slut var alla tegelpannor omstaplade och alla plåtar nere. Då är det bara att knacka rent kvarvarande cirka 2500 tegelsten – men det får bli en annan dag.

Ny artikel om oss på Östäng

För ett tag sedan var en journalist från ETC här och gjorde ett reportage. Det ska bli ett av tre i en serie om människor som valt att flytta ut på landet från staden. Journalisten Karin Annebäck ringde en dag och frågade om hon fick komma hit. Vi har ärligt talat tappat räkningen på hur många journalister och forskare som har varit här för att de är intresserade av vårt livsval.

En del kommer inte ut på plats utan vill snabbt avverka intervjun visa skype eller telefon och de reportagen brukar inte bli lika bra. Den här gången kom journalisten ut och hade dessutom gott om tid, var intresserad och ställde många frågor.

Vi tycker att reportaget blev ett av de bättre. Läs gärna här.

Gästrumsrenovering

På andra våning i vårt hus har vi ett rum som vi haft som gästrum. När vi flyttade in låg det en matta på golvet och tapeten var klarblå med vita hjärtan. Dörrarna på garderoberna, dörren till vindsförrådet och dörren ut mot hallen var också tapetserade men med blå hjärtan på vit botten. Ett tidsdokument så gott som något. Den blå tapeten är en tjock variant som på många ställen hade lossnat men som på andra ställen satt stenhårt. När alla lösa bitar var bortrivna fick jag gå på med slipmaskin för att få ner ojämnheterna. De två åttiotalsgarderoberna av tveksam kvalité som sattes in samtidigt som hjärttapeten var bortom räddning så de åkte ut också. Sedan behövde väggarna spacklas och slipas liksom taket där garderoberna suttit.

Vi anar att rummet är byggt på sjuttiotalet. Tapeten under hjärttapeten är nämligen väldigt lik den tapet jag själv hade i mitt rum när vi flyttade till Nolby 1970. Då var jag sju år gammal. När jag blev tonåring fick jag göra om mitt rum och valde då en vit tapet med knallgröna ränder. I kvalité väldigt lik hjärttapeten. Detta var någon gång på 80-talet. Dottern i huset som förmodligen har bott i det här rummet har skrivit namn på väggen på ursprungstapeten. Tre pojknamn varav jag kände två när jag växte upp. Det är lite roligt men jag tänker inte avslöja mer. Jag undrar vad de nya ägarna till mitt gamla flickrum hittade när de tapetserade om.

På golvet låg en matta när vi flyttade in som vi tog bort direkt. Jag har för mig att det var en heltäckningsmatta. Sedan kom vi inte längre när vi flyttade in då all verksamhet kom i vägen. Masoniten på golvet har därför legat kvar. Vi tog fram två trägolv i barnens rum när vi flyttade in men förmodligen finns det trägolv under alla plastmattor och laminatgolv i huset. Det är alltid spännande att ta fram gamla golv. Ibland går de inte att rädda men ibland är de helt fantastiska. Här hade vi bestämt oss för att inte ta upp masoniten förrän taket var målat och väggarna tapetserade. Men det gick inte att låta bli att ta upp en liten masonitbit för att kolla. Det såg mycket lovande ut. Det bästa trägolvet vi stött på i huset hittills.

När alla väggarna var slipade, taket målat och den lilla masonitbiten tillbakalagd var det dags att kalla in syster Anne för tapetsering. Det har hänt mycket när det gäller tapeter och tapetsättning och med en tapet utan mönsterpassning och borttagna golvlister var det väldigt lätt att tapetsera. Det tog inte ens en dag trots att vi fick dit alla småbitar ovanför dörrar och bakom element.

Den nya tapeten är bra mycket diskretare än den förra men framför allt är den hel och det kommer att bli mycket lättare att möblera rummet när garderoberna är borta.

När tapetseringen var klar fick vi äntligen ta fram golvet. Förväntningarna efter att ha sett den lilla biten under den första masoniten uppfylldes tyvärr inte riktigt. På ett ställe har de sågat av alla brädorna på samma ställe och lagt i nya brädor. De är i samma stil som de gamla men linjen stör. Dessutom är det ett par rejäla fläckar av något som är svårt att säga vad det är.

Stora delar av golvet var dock väldigt fint. Vi älskar gamla golv och det här är vi ändå glada att vi tagit fram.

Vad som inte var lika roligt att upptäcka var att rummet som nog är uppbyggt på sjuttiotalet inte är isolerat ut mot kattvinden. I rummet sitter en spånskiva och på andra sidan sitter en gipsskiva och det är ett mellanrum mellan skivorna där det hade passat bra med lite isolering men utrymmet är helt tomt. Det får vi ta tag i en annan vecka.

Växthusdörrar

Växthuset är nästan klart. Kanske blir det aldrig riktigt färdigt för vi brukar ta saker i bruk när vi kommit till 80-90% och när det är funktionsdugligt så är det svårt att få de sista detaljerna gjorda. Det saknas bland annat sex trekantiga fönster på gavlarna. De är beställda och så fort de kommer är de lätta att få upp. Det saknas också ett fönster på långsidan som ska vara öppningsbart. Det ska Magnus tillverka men det är inte någon panik eftersom vi spikat fast en tältvägg för öppningen. Sedan saknas det fyra skjutdörrar och där är det lite panik eftersom den plast vi hängt för inte kan spikas fast eftersom vi måste kunna gå ut och in ur växthuset flera gånger om dagen.

Vi har hängt upp skenan som dörrarna ska löpa i lite provisoriskt för att kunna mäta dörrstorleken ordentligt.

Som utgångspunkt har vi sex stycken rutor som är 172 gånger 62 centimeter. Det gör att det på varje sida blir en smal dörr med en ruta och en bred dörr med två rutor.

Problemet med dessa skjutdörrar är att det är jag som ska göra dem och den arbetsuppgiften ligger ganska långt över min kompetensnivå. Magnus har rådgett men ska jag ha några dörrar så får jag göra dem själv då han måste jobba på annat håll.

Jag började för flera veckor sedan och sågade först till några provbitar för att försöka förstå mig på hur det hela skulle gå till. När jag trodde att jag hade rimlig kläm på det hela så sågade jag till alla delar till den lilla dörren.

Råmaterialet är dessa gigantiska 5,5 centimeter tjocka ekplankor. Där hjälpte Jonas mig att såga en rak sida med sänksågen först. Problemet var att sänksågen inte riktigt gick igenom så jag fick hyvla bort en del.

Eftersom sänksågen inte riktigt gick igenom så tänkte jag istället såga resten på vår klyvsåg. Jag ställde upp klingan så högt det gick.

Sedan ställde jag in tjockleken på det jag ville ha och så försökte jag baxa upp ekplankan och såga rakt och det gick inte alls. Jag kunde inte hålla riktningen eftersom ekplankan var för tung och ingen annan var hemma så det blev till att plocka fram sänksågen i alla fall.

Skenan gör att man kan vara rimligt säker på att såga rakt. Sänksågen går på två laddbara batterier och vi äger tre men det drar enormt mycket ström när man sågar så tjock ek så det blev en frustrerande period när batterierna behövde laddas och jag ville såga.

Sedan använde jag multiverktyg, fogsvans, stämjärn och hammare för att få till ett jack i änden.

Det var lättare att få till nästa del som skulle skjutas in i den första.

Första hörnet hade jag mätt ganska bra så det gick relativt lätt att sätta ihop.

Efter första hörnet kände jag mig riktigt nöjd. Det såg rätt bra ut.

Med hjälp av klyvsågen nedställd på en centimeter sågade jag upp spår i ramen.

Genom att ställa in sågen på 1,5 centimeter från sidoanhållet så kunde jag först göra en sågning och sedan vända på stycket och göra om proceduren för att få ett lagom brett spår för glasskivan.

Sedan försökte jag sätta ihop hela dörren men det blev skevt och dant. Den skeva dörren fick ligga kvar omonterad i verkstaden. Problemet är att jag sällan har tid och när det är något där man känner att man nått sin inkompetensnivå så är det mycket längre ställtid innan man kommer igång.

Under veckan har jag funderat och funderat på hur jag skulle få proceduren att bli bättre och mer rationell.

Jonas hjälpte mig att få igång vår relativt nya bandsåg och så började jag såga till delarna till nästa dörr som ska innehålla två glasrutor. Den kommer att bli tung.

Tre långa pinnar klövs och kapades till.

Alla urtag markerades ut och de i ändarna sågades upp med hjälp av bandsågen. Det gick mycket smidigare. Sedan använde jag stämjärn för att få bort det som skulle bort. Eftersom glaset är kortare än dörren ska vara så behövde jag ha tvärgående stag som skulle sättas in i urtag och dessa var jag tvungen att göra med stämjärn och hammare.

Jag har mätt och räknat och sågat under flera kvällar efter grönsaksjobbet så idag när jag hade en hel eftermiddag på mig så var det dags att se om allt passade.

Jag var nervös. Jag började efter lunch med att samla ihop alla verktyg jag kunde fundera ut att jag skulle kunna behöva.

Sedan gick jag över varje bit och hyvlade och jämnade till för att allt skulle bli ok. Jag kontrollmätte skårorna så de var tillräckligt breda och fick justera några på sågen.

Jag rensade och pillade och sköt upp hela ihopsättningen så långt jag kunde. Sedan blev jag så inne i arbetet så jag inte tog ett enda foto.

Efter många timmars arbete så är dörren ihopsatt. Två glasrutor på plats och vid kryssmätning så är dörren inte skev. Utrymmet som blev kvar har jag satt i plywood som ska kläs med ek.

På alla ställen där en tapp går i ett tapphål har jag borrat och pluggat. Det blev bra.

I morgon ska jag slå isär den skeva dörren och göra om och göra rätt.

Avloppsdetalj

Vi har en trekammarbrunn och infiltrationsbädden till den behövde göras om för ett par år sedan. Ja, egentligen sedan innan vi köpte gården. I samband med att vi lade nya rör från trekammarbrunnen till infiltrationsbädden så lade vi till ett T-rör med ett kort rör upp ur marken. Det skulle ge oss en möjlighet att inspektera om ledningen skulle sätta igen sig eller något annat problem.

Det var i höstas och vi tänkte inte mer på röret. Särskilt inte sedan det visat sig att avloppet fungerar som det ska. Eller rättare sagt, det har fungerat som det ska men det har luktat ibland. Det kan komma avloppslukt när vinden ligger på.

Plötsligt slog det mig att detta har jag ju läst om. Det finns ganska bra broschyrer om enskilda avlopp och det finns detaljer som man inte ska slarva med. Avloppsventilationen är en sådan detalj. Den här bilden har jag lånat från Avloppscenter.

Budskapet är att även om avloppet fungerar med en backventil inne i huset så räcker det inte. Backventilen gör så att toaletter inte tömmer varandra när en av dem spolas men avloppsventilationen har en uppgift till, den ventilerar hela avloppssystemet, från infiltrationsbädden upp till utloppet uppe vid nocken. Det kan vara frestande att hoppa över att ta hål i taket och nöja sig med en backventil.

Men när vi installerade vårt fiffiga inspektionsrör så fungerar inte avloppsventilationen. Den drivs av värme och luften ska flöda från infiltrationsbädden upp mot huset och ut genom röret på taket. När vi har en extra öppning så fungerar det inte alls. Avloppslukt kan dyka upp både ur inspektionsröret och från ventilationsröret i änden på infiltrationsbädden. Vinden avgör vilket och vi har under de senaste veckorna undrat varför det ibland har luktat. Under vintern märktes inget, förmodligen för att det var kallt.

Men idag så proppade vi igen inspektionsröret. Vi hade ingen fyrtumspropp hemma men vi hade andra avloppsdelar liggande som tillsammans utgör en propp. En vinkel med dubbelmuff, en förminskning och en tretumspropp. Klart! Att bygga avloppsrör är ju så himla trevligt. Tack vare att de kan tas isär och sättas samman i nya skapelser så är det som ett funktionellt vuxen-Lego. I morgon ska vi gå omkring och sniffa i vårsolen men jag är ganska säker på att lukten inte kommer att finnas kvar. Skönt!

Skottkärrelagning

Våra skottkärror lever ett hårt liv. Vi har fyra stycken skottkärror från Hörby bruk. Tre med plåtbalja och en med plastbalja. Vi har inte köpt någon av dem ny utan alla är inköpta på blocket eller loppis. Under odlingssäsongen är de igång stora delar av dagen och transporterar gödsel, jord, säckar, ved och mycket annat. De står oftast ute i regn och rusk eftersom alla utrymmen inomhus nästan alltid är upptagna av annat mer ömtåligt material.

Men skottkärrornas skalmar i bok blir så småningom ruttna och när man har ett extra tungt lass och kör i gropar och hål så händer det att de går av. Först gick en skalm till plastskottkärran av men själva plastbaljan är ändå så dålig så den använde vi inte så ofta. Den blev stående men häromdagen gick även en skalm till en plåtkärra av.

Efter många dagar med Magnus när vi jobbat på växthuset har jag lärt mig allt mer om att arbeta i trä. Magnus har en verktygslåda med många roliga verktyg i som han lämnar här mellan gångerna vi jobbar. De senaste dagarna har jag funderat över skottkärrornas trasiga skalmar och eftersom det är skitväder idag så gav jag mig på att tillverka egna.

Hörby använder bok men vi hade ingen bok hemma så jag använde ek. Det är inte lika bra eftersom ek inte är så flexibelt. Det innebär förmodligen att mina egentillverkade skalmar inte kommer att hålla lika länge men jag var så sugen på att pröva så jag struntade i det.

Jag började med att montera isär skottkärrorna och såga till ett ämne. Jag använde den gamla trasiga skalmen som mått i klyvsågen och sågade till en lika lång bit som den gamla skalmen. Sedan la jag den gamla trasiga skalmen ovanpå ämnet och stack ner en penna i hålen för att markera var jag skulle borra nya hål för bultarna.

Sedan satte jag fast ämnet i ett skruvstäd och borrade nya hål. Därefter använde jag bandjärnet för att forma själva handtaget så att det blev greppvänligt.

Det gick förvånansvärt lätt och blev förvånansvärt bra. Skalmarna oljades in med halvolja och sedan var det bara att montera fast dem.

Plåtkärran är mindre än plastkärran så där var skalmen tre gånger fem centimeter men på plastkärran var måtten fem gånger sex centimeter.

När jag gjort första kärran kom Magnus och Maria förbi och visade mig hur jag även kunde använda en så kallad kringla eller bandhyvel för att få det riktigt bra. Vi äger en sådan men jag har inte förut vetat vad den var bra till.

Det är väldigt roligt att jobba i trä och man känner sig nöjd när man lyckats laga saker själv.

Visserligen kan man köpa reservdelar på Hörby där två skalmar kostar 550 kronor men det går snabbare och är roligare att göra nya själv.

« Äldre inlägg

© 2021 Östängs gård

Tema av Anders NorenUpp ↑