Östängs gård

En gård för omställning

Kategori: peak oil

Vad kan man göra om man inte vill köpa gård?

Detta inlägg är en uppföljning av ett inlägg som vi skrev får någon vecka sedan. För att förstå detta inlägg bör du nog läsa Varför vi bor på en gård. 

Vi har läst mycket och pratat med många om de här frågorna. När vi nu försöker skriva ner vad vi lärt oss så är det omöjligt att hänvisa till några källor. De är för många och vi har bearbetat tankarna så att de passar oss. Så här ser vi på saken just nu:

Innan vi i t. ex. Sverige gjorde oss beroende av fossil energi var större delen av befolkningen sysselsatta med matproduktion och levde som bönder. När kol och framför allt olja (bensin och diesel) blev tillgängligt så förändrades förutsättningarna inom lantbruket. Och det rejält. En liter bensin/diesel kan utföra lika mycket arbete som en vuxen människa klarar på två hela arbetsveckor. Om man delar vår analys om sannolika framtidsutsikter blir det en naturlig slutsats att vi behöver fler bönder om vi ska klara av att säkra livsmedelstillgången med mindre eller helt utan fossil energi Det finns ingen som helst reson i att många människor skulle arbeta på dagens jättegårdar. Stordrift lönar sig bäst med maskiner. Många behöver därför bli småbrukare på mindre gårdar som kan odla intensivt på liten yta. Alla vill inte eller kan inte bli bönder men det finns ändå mycket man kan göra för att öka samhällets och sin egen resiliens. Genom medvetna val i vardagen så kan även de som bor i staden se till att livsmedelsproduktionen i landet ökar markant.

Många som funderar på de här sakerna vill göra som vi, köpa en mindre gård. Men alla kan inte köpa en gård och flytta ut på landet. Det krävs pengar, rätt läge i livet, och en kroppslig hälsa i någorlunda bra skick. Vi själva hade gjort en ”bostadskarriär” som gav oss ett startkapital, vi hade barn i tidiga tonåren (inte optimalt läge men de kunde fortsätta på samma skolor), och vi var ganska flitiga på gymmet och löparspåren inför flytten. Vi var dessutom två som ville åt samma håll vilket gör det lättare att acceptera strapatser och motgångar. Så vi kan definitivt inte rekommendera en gård som en lösning för alla, men för några. Som tur är finns det många andra sätt att påverka sin och sin familjs position.

Resiliens är ett ord som många ryggar för men som har hjälpt oss många gånger och som vi gärna återkommer till för att se om vi tänker rätt. Vi tycker att begreppet ger en tydligare riktning än hållbarhet. Ordet betyder ungefär ”ett systems förmåga att hantera kriser utan att övergå till ett sämre tillstånd”. Man kan tänka system på olika nivåer. Om vi börjar med den personliga nivån så ökar min förmåga att hantera kriser om jag inte stressar, om jag äter bra mat, om jag motionerar regelbundet och omger mig med vänner och familj i stabila nätverk. Det är ganska lätt att se att min resiliens minskar om jag jobbar för mycket, har stora lån, inte hinner med familj och vänner, äter dåligt, sover dåligt och låter bli att sköta min hälsa. Den första varianten av mig kommer att kunna hantera många fler oförutsedda kriser än den senare.

Begreppet resiliens kan även användas som analysverktyg på andra nivåer. Familjen, byn, kommunen, regionen, landet och världen. Vi har liten möjlighet att påverka det som händer i världen men vi kan göra ganska mycket för att förändra vår egen och vårt lokala samhälles resiliens.

Vi är övertygade om att det allra viktigaste är att bygga nätverk. Att omge sig med människor som man litar på och som man delar värderingar med. Ta tid att umgås med vänner och familj så banden blir starka med människor som kan hjälpa dig om det händer något och som du kan hjälpa när det behövs. Vi gick med i Omställningsrörelsen 2009 och det har vi inte ångrat. Mellan 2005 och 2009 kände vi oss allt mer som ufon i tillvaron men när vi hittade Omställningsrörelsen så fick vi nya vänner som tänker ungefär som vi och som vi lärt oss massor av. Efter det att vi flyttade ut på gården så har vi varit med och dragit igång ”projekt gårdssamverkan” som vi skrivit om flera gånger förut här på bloggen. Det gör att vi har människor omkring oss som kan hoppa in och hjälpa oss med djuren ifall vi vill åka bort några dagar. Människor som varit på vår gård under arbetsdagar och som vet hur våra djur ska skötas.

En nästan lika viktig sak är att ta hand om sin hälsa. Vi vet inte om samhället kommer att klara att ge alla den vård som behövs i framtiden och om fler människor inte behöver belasta vården så har de som verkligen behöver vård en större chans att få den. Använd alltså tandtråd, promenera, gymma, cykla, yoga eller vad som passar dig och ta hand om dig och dina närmaste. Vi märker själva att ju äldre vi blir desto viktigare blir detta. Kroppen måste hållas i trim för att inte vi ska drabbas av sträckningar, ryggskott, onda nackar, armar och så vidare.

Och så var det det där med livsmedelsförsörjningen. Börja odla! Man måste inte ha en gård för att odla. Även om du bor i lägenhet utan balkong så kan du odla i fönstren. Det blir inte många kilo mat men det kan bli bra vitamintillskott och framför allt så lär du dig hur man odlar om du hamnar i en situation där du vill skala upp. Vitlöksblast, basilika, ärtskott, sallat – ja till och med gurka och tomat går att odla i fönstret. Har du balkong så ökar möjligheterna. Bor du i allmännyttans bostäder eller har en annan vänligt sinnad hyresvärd så försök få till ett par pallkragar utanför lägenheten. Många bostadsbolag vill gärna ställa upp och stötta hyresgäster som vill odla. Vill du tänka större så skaffa dig en kolonilott eller se om det finns någon ”Tillsammansodling” i din närhet. Ofta kan man få låna mark av kommunen om man är några som vill gå ihop och odla tillsammans. Följ bloggen Farbror Grön.  De odlar på sju olika ställen och har tips för dig som vill börja odla oavsett om du har tillgång till fönster, balkong, pallkrage, växthus eller kolonilott. Alla kan läsa sig till mycket kunnande men var och en måste passera mängder av misstag innan odlingen blir pålitlig, så det är bara att börja.

Skaffa dig en bonde. Knyt kontakter med någon som odlar mat. Det finns en växande rörelse med Andelsjordbruk. Går du med i ett sådant så kan du säkra din livsmedelsförsörjning för framtiden. Du gör också en insats genom att stötta någon annan som vill odla. Där har du också ofta möjlighet att få åka ut och hjälpa till så att du lär dig att odla även om du inte tänker börja själv just nu. Blir det en kris i framtiden så kommer denna bonde hellre sälja till dig än till den som aldrig tidigare handlat av henne eller honom.

Köp allt närproducerat du kan. Gå med i närmsta REKO-ring eller starta en egen på orten där du bor. För varje REKO-ring som kör igång så stärker vi den lokala produktionen av mat. Små producenter får möjlighet att sälja direkt till konsumenter och kan då ta ut hela priset själv istället för att dela det med en återförsäljare. Välj alltid svenskt i första hand och lokalt om det finns. Det kan göra skillnad för dig i framtiden. Om de små producenter som finns kan få det att gå runt genom ökad försäljning kommer fler att våga satsa på att bli livsmedelsproducenter. På så sätt kan du öka matproduktionen genom dina medvetna matval. Men det finns fler saker du kan göra som ökar din resiliens.

Äg tillsammans med vänner. Gå ihop ett gäng och köp en äpplekross och en mustpress eller något annat kul. Träffas och musta ihop eller låt pressen cirkulera bland er. Har du inga äpplen själv så fråga grannen. De blir ofta glada om de blir av med överskott ett bra år. Får de dessutom några flaskor must som tack för hjälpen så har ni råvarorna säkrade för lång tid. Det viktiga med en sådan här idé är inte själva musten eller mustpressen utan att du med hjälp av mustpressen stärker ditt nätverk och har roligt ihop med andra människor.

Lär dig något praktiskt:  Lär dig att sy, laga cyklar, sylta, safta, syra, karda, spinna, väva, sticka, fiska, jaga, konservera. Gå en biodlarkurs eller gör maskrosvin. Vad kunde din farmor, farfar, mormor och morfar? Det är kunskaper som vi kan komma att behöva kunna igen. Har du någon gammal släkting som kan praktiska saker så ta vara på tiden ni har kvar tillsammans och låt dem lära dig allt de kan.

Skaffa bin. Även om du inte har ens en trädgård så kan du ha bin. Vi hade en period då våra bin stod på kommunens mark. De hade inte något emot det alls utan var tvärt om glada över att vi ökade antalet pollinerare.  Biodling har ett stort ”kunskapsdjup”. Alla kan bli biodlare men ingen bör starta på egen hand. Gå en biodlarkurs under vintern eller leta i alla fall upp någon som kan vara din mentor. Det finns andra sätt att bidra till pollinering, sätt upp många insektshotell och anlägg gärna rishögar och allt annat du kan tänka dig för att gynna den biologiska mångfalden.

Hjälp fåglarna och njut av dem från mars till oktober. I Sverige är det varken brist på vatten, mat eller ljus under sommaren. Det är boplatserna som fattas. Sätt upp fågelholkar, många fågelholkar. Detta är inte bara på nöjeskontot. Många fåglar dämpar invasioner av skadeinsekter.

Skaffa höns. Även om du bor i stan så kan du ha höns. Kanske inte i en lägenhet men har du tillgång till en trädgård så tillåter de flesta kommuner att man har hönor även i tätbebyggt område. Det kan vara klokt att undvika tupp för grannarnas skull men om du bara har tre hönor så behöver de inte någon tupp. Hönorna ger dig ägg och gödsel och hjälper dig att bli av med eventuella matrester. De är lätta att sköta och tål kyla bättre än vad många tror. Man måste dock sörja för att de har frostfritt vatten.

Köp ekologiskt, second-hand och om du måste köpa något nytt – välj det som är av bra kvalité så det håller länge. Men som sagt, köp framför allt närproducerat. Ju fler små produktionsföretag som kan leva i din närhet desto säkrare blir din framtid.

Gå ner i arbetstid om du har möjlighet. Vänj dig vid ett liv med mindre pengar. Då får du utrymme att utveckla bi-sysslor som du kan ha stor nytta och glädje av. Vänj dig vid ett liv med mindre energianvändning. Cykla eller gå istället för att köra bil så ofta det går. Mindre press på vägar och parkeringar gör att samhället kan satsa sina resurser på annat. Det kan kännas hopplöst men ju fler som gör medvetna val desto fler blir påverkade att följa efter. Att gå ner i arbetstid (dvs tjäna mindre pengar) är det enda sätt vi känner till som minskar klimatpåverkan på riktigt.

Läs böcker, bloggar och se på filmer och lyssna på poddar om intressanta ämnen. Kunskap om många saker ger en större känsla av sammanhang. När man förstår mer om de utmaningarna vi står inför blir de konstigt nog lättare att hantera även om man inser att problemen är större än vad man först trodde. Vi själva känner oss mycket tryggare idag än vad vi har gjort långa perioder fram till idag.

Fira när du tycker att du uppnått något bra. Bjud in människor på fika, träffas och ta en öl eller bara unna dig en kopp i solen. Beröm alla du möter som gör något positivt. En klok äldre man ifrån Skottland sa en gång för många år sedan till oss att en av de klokaste saker man kan göra i livet är att inte skaffa sig fiender i onödan. Visa alla människor intresse även om du först inte tror att de har något att bidra med i ditt liv. Man vet aldrig vilka människor man kan komma att behöva hjälp av i framtiden och ju fler människor man har i sitt nätverk desto bättre är det. Syftet är kanske inte så ädelt som man först vill tro, men effekten finns ändå. Färre ovänner och fler vänner.

Odla inte bara mat utan även förnöjsamhet! Det är mänskligt att jämföra sig med dem som har mer, finare, nyare och dyrare men alla mår mycket bättre om vi kan känna oss nöjda över det vi faktiskt har. Så länge vi är mätta, mår bra och har tid för vänner och familj så borde vi vara nöjda men det blir sällan så. Jag tänker ofta på min far som la mycket tid på jobbet och på olika föreningar. Det innebar att han hade mindre tid med oss barn. När han låg för döden i lungcancer blev det oerhört tydligt för oss att de prioriteringar han gjort inte hade någon betydelse i slutet av hans liv. Det var mycket få människor från hans föreningar eller yrkesliv som fanns där i slutet. Familjen och de närmaste vännerna är de du kan förlita dig på vid en verklig livskris.

Det mesta av det vi nämnt är långsiktiga fleråriga projekt men det kan vara klokt att även förbereda sig för en eventuell akut situation:
Inom permakultur brukar man prata om att man ska se till att kunna lösa alla sina behov på minst tre sätt. Det blev vi varse en gång när vi bodde i en sommarstuga med vår äldsta dotter som då var tre månader. Vi blev insnöade och elen försvann. Vi kunde inte ta oss ut på tre dygn och allt vi hade som värmekälla var en öppen spis som snarare drog värmen ur huset än värmde upp det. Aldrig igen att vi sätter oss i den situationen. Vi tvingades laga mat i öppna spisen men hittade först inte några kärl som vi kunde använda. Till slut fann vi en gammal kopparpanna som vi kunde värma mat i. Idag har vi elspis, trangiakök, flera fotogenkök och vi har påbörjat installation av vedspis. När det gäller värme så har vi vedpanna, kakelugnar, fotogenvärmare och ett par elelement. Varje behov bör kunna lösas på tre sätt. Vi har egen brunn, bensindriven pump och vattendunkar med lagrat vatten. (De har vi redan behövt använda)

Läs MSB:s folder om 72 timmarsberedskap eller deras webbsida. Där står vad varje hushåll bör ha hemma och hur man kan förbereda sig. Om alla hushåll verkligen hade denna beredskap inför akuta situationer så skulle samhällets resiliens öka markant. Om människor lider brist på det allra nödvändigaste i en akut krissituation så finns det risk för att man lockar fram oönskade beteenden. Det är lättare att ha att göra med människor som inte har panik för att de är hungriga eller törstiga.

Som vi skrev i början av inlägget så gillar vi att fokusera på att öka samhällets resiliens istället för att tala om hållbarhet eller koldioxidutsläpp. Fokuserar man på resiliens så kommer koldioxidutsläppen automatiskt att minska och hållbarheten att öka. Fokuserar man istället bara på koldioxidutsläpp så minskar ofta resiliensen. Då är det helt ok med högteknologiska kostsamma kolinlagringmetoder eller massproduktion av elbilar. Det blir ett trollande med siffror som lätt leder oss in i återvändsgränder och skapar ett än mer komplext och sårbart samhälle. För några år sedan försökte Sverige t.ex. få ner koldioxidutsläppen genom en massiv satsning på etanol och raps-diesel vilket blev en flopp. Ett av skälen till att vi inte gråter över det är att det går åt mängder med fossil energi för att driva de jordbruksmaskiner som producerar grödan som används vid etanoltillverkning. Idag talar nästan ingen om etanol. Försöker man diskutera hållbarhet så blir det lätt ett stuprörstänkande där man fokuserar på antingen ekonomi, miljö eller social hållbarhet. Det finns till och med de som hävdar att vi först måste få till en hållbar tillväxt för att över huvud taget ta tag i miljö- och sociala frågor. Den som har upplevt några mandatperioder vet att den stunden aldrig kommer. Utgår man istället från resilensbegreppet så får man med alla delar av hållbarhet och hamnar på småskaliga energisnåla tekniker. Vi har alltså inte något emot att man försöker öka kolinlagringen i jorden men ser hellre att det sker genom biokolsproduktion, trädplantering och ökat bete av gräsätande djur än via dyra avancerade tekniska lösningar. Vi ser hellre att man slutar använda bekämpningsmedel och begränsar jordbruksytan för monokulturer än att man uppfinner konstgjorda bin som ska sköta pollineringen.

Det blev en lång lista. Vad ska man göra?

Välj det som du tycker verkar roligast. Alla måste inte göra allt men ju fler som gör något desto mer resilienta blir vi. Väljer du något roligt så är det större chans att du fortsätter än om du tvingar dig till något du inte tycker är kul. Inom omställningsrörelsen brukar vi säga: Har vi inte roligt så gör vi det på fel sätt. Det är också en anledning till att vi skaffat gård. Det är himla kul.

Varför bor vi på en gård?

För några dagar sedan fick vi en fråga på vår blogg kring hur man, om man inte vill köpa gård, kan förbereda sig för framtiden. Frågan var ställd utifrån vårt boktips Gratislunchen som diskuterar vårt oljeberoende samhälle och att vi behöver inse att den typen av samhälle har ett slut. Frågan fick mig att fundera under morgonrundan och jag insåg att den inte gick att besvara i en kommentar. Det kommer istället att bli två blogginlägg. Detta första om bakgrunden till varför vi själva bestämde oss för att skaffa gård. Nästa blogginlägg kommer att handla om vad man kan göra för att ställa om utan att köpa en gård.

Vi själva började vår resa 2005 då Jonas fick ett telefonsamtal från en god vän som frågade om han hade läst något av Kjell Aleklett om Peak Oil. Det hade han inte gjort men började genast googla begreppet. Det visade sig att det i princip inte fanns något alls skrivet om Peak Oil på svenska. På den tiden hade vi små barn och bodde i ett radhus med minimal trädgård. Det gjorde att de flesta kvällar spenderades hemma. Jag jobbade som konsult och gjorde många arbetstimmar kvällstid för att ha så mycket tid med barnen som möjligt och Jonas satt mitt emot och googlade Peak Oil. Många timmar gick åt till att försöka utröna om det var en trovärdig framtidsbild eller bara ett skrämskott. Hela våra liv har vi vetat att oljan är en ändlig resurs, men att utvinningstakten skulle tvingas sjunka redan i vår egen livstid kändes overkligt. Om det var en realistisk framtid, vad skulle det innebära för oss och våra barn i framtiden?

Det var frustrerande att det inte fanns något skrivet på svenska så Jonas registrerade webbsidan energikris.nu och började lägga upp information på den utifrån vad han hittade. Sidan finns fortfarande kvar som ett museum över vad som skrevs i ämnet på den tiden. Vi pratade och pratade, läste och pratade. Begreppet Peak Oil ställde hela vår världsbild på huvudet och vi insåg att det här var något som skulle få konsekvenser för hela vårt samhälle. Ingen mår bra av känslan av att ingenting göra så de första saker vi gjorde var att skaffa en mindre bil, sätta in en täljstenskamin och köpa en bit skog för att kunna säkra vår värmeförsörjning. Vi läste och pratade och var ganska vilsna eftersom vi inte hittade några andra som var beredda att ifrågasätta sin livsstil. Vi hade redan innan många miljömedvetna vänner som funderade utifrån att minska sina koldioxidutsläpp men få som ville förändra sitt sätt att leva i grunden. I ärlighetens namn så ville vi nog inte heller det. Vi famlade oss fram och försökte inrätta vårt radhusliv så att vi skulle kunna klara oss med mindre fossil energi.

Ju mer vi läste och diskuterade desto klarare blev det för oss att vi bara höll på med kosmetiska lösningar. Vårt samhälle är  fossilberoende långt bortom att använda bensin och diesel. Inget vi köper i någon affär är oberoende av fossil energi. Mat odlas med hjälp av dieseldrivna traktorer, konstgödsel och bekämpningsmedel tillverkas av fossil energi, förpackningar, transporter – ja allt vi konsumerar är fossilberoende. Vi har byggt upp ett samhälle där alla varor körs till butiken och där lagren är så små så det skulle endast ta några dagar innan de var tömda.

När den insikten började trilla ner hos oss insåg vi att vi skulle behöva lära oss att odla vår egen mat. Vi började med att odla upp sandlådan som barnen växt ur. Det gav oss ungefär tre kvadratmeters odlingsyta men inte många kilo mat. Därför skaffade vi så småningom en kolonilott tillsammans med några vänner. Vi lärde oss att odla och gick på alla föreläsningar vi kunde hitta samt läste allt vi kom över. Jonas gick en biodlingskurs och vi skaffade våra första bikupor. Fortfarande var tanken att bo kvar i vårt radhus. Vi älskade det livet. Nära till allt. Cykelavstånd eller gångavstånd. Enda gången vi använde bilen var när vi skulle åka till vår skog eller hälsa på vänner. Men det var också mentalt påfrestande. Vi kände oss allt mer utanför och konstiga. Människor omkring oss var ganska obenägna att diskutera det som för oss hade kommit att bli en avgörande faktor. Det var dessutom både intressant och spännande. Tyckte vi men inte alla andra.

Så träffade vi på Nicole Foss. En engelsk dam som på denna tid var boende i Kanada och skrev för The Oil Drum. Hon övergick senare att skriva för The Automatic Earth. Foss är akademiker med en fantastisk brittisk accent och underbar att lyssna på men hon svänger sig med en del begrepp som först gör att det blir svårt att förstå. Den parameter som hon bidrog mest med i vårt sätt att tänka var energi som en förutsättning för ekonomi. Vi hade ganska dålig insikt i vårt ekonomiska system. Vi trodde till exempel att det var Riksbanken som skapade våra pengar och att de pengar som bankerna lånade ut var pengar som andra satt in. Därmed var det ett ganska tryggt system. Det blev mycket att lära om. I själva verket är bara 3-5 % av alla pengar i Sverige utgivna av riksbanken som sedlar och mynt och resten skapas av privata banker när någon tar ett lån. Ju mer pengar vi lånar desto mer pengar finns i rörelse i vårt samhälle och kan omsättas i badrumsrenoveringar, studsmattor, bilar och resor. Nicole Foss huvudtema är att en vikande energitillgång kommer först att visa sig inom ekonomi och allra först inom den finansiella sektorn. Pengar som lånas ut. Vi funderade en hel del över detta och att Sverige är ett av de land i världen där privatpersoner är mest skuldsatta. Den insikten skrämde oss en del där vi satt i vårt radhus med lån.

Fram till den dag vi stötte på Peak Oil-begreppet hade vi försökt leva miljövänligt. Vi köpte ekologiskt, second hand och cyklade mycket – men inte mer än så. 2005 till 2011 försökte vi hålla kvar det livet men samtidigt säkra upp så vi kunde värma vårt hus och skaffa lite mat även om samhället krackelerade.  När vi började resonera på djupet utifrån miljö-peak-oil-ekonomi så blev bilden en annan och vi sålde radhuset och flyttade in i en husvagn i fem månader. Planen var att åka på en längre resa för att visa våra barn att man kan leva på många olika sätt och vara lyckliga ändå. Resan gick i september med tåg via Ryssland, Mongoliet, Kina och vidare ner i Sydostasien. Vi reste med tåg och bodde i mongoliska tält, på billiga guesthouse och i sovvagnar med 66 bäddar i samma kupé. När vi kom hem igen så flyttade vi tillbaka in i husvagnen i fem månader i väntan på att hitta vår gård. Den rätta gården dök inte upp och när hösten närmade sig fick vi tag i en hyreslägenhet som vi bodde i fram till hösten 2014. När väl rätt gård dök upp så var den något större än vad vi ville ha men med många fördelar. Nu bor vi här och har i dagsläget inte några planer på att flytta.

Vår egen resa kan förklaras med Elisabeth Kübler Ross modell över hur människor hanterar kriser de ställs inför.

Innan vi visste om Peak Oil så var allt lugnt. Vi bor i radhus, flyger på semester och renoverar. Det finns inga större problem.

  1. Förnekelse: Alla har fullt upp med sitt och vi har fullt upp med vårt.
  2. Ilska: Det är ju inte klokt att politikerna tar tag i detta. De borde lagstifta så alla tvingades…
  3. Förhandling: Vi kan bo kvar i radhuset om vi skaffar skog och mindre bil. Dessutom, världen har bytt energikälla förr. Byt ut olja och kol mot biogas och fusion. Hur svårt kan det vara?
  4. Depression: Det kommer att gå åt helvete alltihop. Vad faan kan vi göra? Inget intresse från vanligt folk och ännu mindre från politiker.
  5. Acceptans: Nu är det som det är. Peak Oil är inte ett problem utan ett predikament. Nu kavlar vi upp ärmarna och gör det bästa av den situation vi hamnat i.

Det konstiga är att människor som vågar diskutera de här frågorna ofta blir kallade för pessimister när de påtalar att vårt nuvarande komplicerade samhälle kanske inte kan fortgå i all oändlighet. Men jag ser det inte som speciellt pessimistiskt. Det komplexa högeffektiva samhälle vi skapat med hjälp av oljan har så många baksidor. Stressade föräldrar där båda jobbar heltid och barn som tvingas vara på förskola och fritids längre tid än vad föräldrarna orkar vara på jobbet. Jakt på statusprylar, resor och renoveringar som gör att folk skuldsätter sig upp över öronen. Allt färre måltider som äts tillsammans och allt fler inbokade möten och aktiviteter. Folk mår inte speciellt bra i Sverige idag trots att vi har det ”bättre” materiellt.

Få människor som känner mig och Jonas skulle se oss som pessimistiskt lagda. Vi är oftast ganska nöjda med livet och har en tro på att vi människor ska kunna skapa något bra tillsammans i framtiden. Däremot tror vi inte att vi kan upprätthålla vårt nuvarande resursslukande konsumtionssamhälle men det ser vi inte heller som önskvärt. Vi har valt att köpa en gård för att vi tycker att det ger oss en möjlighet att utvecklas. Vi älskar att lära oss nya saker och på en gård finns det alltid mer att lära. Vi har hur många spännande projekt som helst på gång och det ger oss tillfredsställelse och utmaningar i princip varje dag. Vi ser inte detta som en uppoffring utan som en spännande utmaning. Vi hade inte tagit det här, ganska stora, steget om vi inte hade upplevt det som roligt, intressant och spännande.

Om framtiden kan vi bara gissa. Vi vet inte om vi kommer att drabbas av en snabb kris eller om Peak Oil kommer att visa sig som en långsam process. I början av vår resa trodde vi nog mer på en snabb krasch men nu börjar vi allt mer tro att det kommer att visa sig som en långsam nedmontering av det system vi har idag. Kanske med inslag av plötsliga ”hack” när detaljer brister eller försvinner. De som upplevde Romarrikets fall var nog inte medvetna om att det var det som de upplevde utan det kallades så av historiker först efteråt. Kanske har nedmonteringen redan börjat? Vad är i så fall tecknen?

  • att det är svårare att få tid på en vårdcentral?
  • att skolan inte får tillräckligt med resurser så att eleverna når målen?
  • att vi lånar till konsumtion istället för att skaffa oss resurser innan köp?
  • att den accepterade vägen till välstånd inte går via arbete utan via spekulation?
  • att kreditsystemen hackar så att räntan pressas mot minus för att folk ska fortsätta att låna?
  • att demokratin fungerar allt sämre i allt fler samhällen
  • att klyftorna ökar i samhället så att de rika får större del av den tillväxt som sker och gruppen relativt fattiga blir större.
  • att vi inte längre har någon beredskap för hur vi ska klara livsmedelstillgången vid en kris?

I maj kommer det gå ut ett häfte till alla svenska hushåll från MSB (Myndigheten för samhällsskydd och beredskap) som kommer att innehålla information om att alla svenska hushåll ska klara sina egna basbehov utan samhällets hjälp i upp till en vecka vid händelse av kris. Är det ett tecken? Det kan vi inte veta förrän senare.

Det finns en längre artikel med fler tankar som jag skrev för några år sedan till antologin ”Att svära i kyrkan”. Om någon vill läsa den så finns hela antologin med alla kapitel att läsa online på Steg3:s blogg.

Oftast skriver vi mest om det dagliga arbetet på gården. På något sätt så känns den här typen av texter svårare att skriva eftersom det är ett så allvarligt ämne. Vi anser absolut inte att vi vet vad som kommer att hända och allt vi skriver här ovan kan naturligtvis ifrågasättas. Detta är dock den analys vi gör efter 13 års funderande.

Det är därför vi har två olika svar på den vanligaste frågan från besökare: Varför har ni flyttat ut på landet? Om det är en tillfällig besökare och tiden är knapp ger vi det enkla, snabba och nästan sanna svaret är att vi ville prova på att göra något annat och att det är roligt att lära sig nya saker. Om besökaren återkommer eller stannar längre så vi vet att vi har tid med en  reflekterande diskussion förklarar vi ungefär som vi gjort i detta inlägg. Egentligen skulle vi alltid vilja ge det längre svaret men det går inte. långt ifrån alla människor orkar granska sin framtids möjligheter och vilka är vi att tvinga dem till det?

 

© 2018 Östängs gård

Tema av Anders NorenUpp ↑