Förra gången vi styckade gris var en mardröm.  Det ville vi inte uppleva igen så nu slaktade vi grisarna när slaktvikten var cirka 100 kilo och inte 200 kilo stycket som sist. Dessutom såg vi till att vi styckade när Jonas var hemma men framför allt så hade vi kallat in experthjälp.

Robert har varit styckarlärling i ett år och kom med nyslipade knivar och ett glatt humör. Det är en fröjd att se proffs arbeta.

Bara det att vara två som bär in delarna i köket kändes som ett framsteg.

Köttet på grisarna var fantastiskt fint. Mörkt och med lagom mycket fett insprängt på rätt ställen.

Robert började med att skära bort istret som är det rena fettet som sitter inne i grisen. Det sparas för att användas till korv. Innanför istret sitter filén och det finns två filéer i varje gris.

En del kotlettrader sågades till kotletter och en del skars ut till det som i affären brukar kallas för ytterfilé. Robert nätade dem med bomullssnöre för att de skulle hålla ihop fint under stekning.

Mitt jobb blev att skära rent de ben som Robert langade över till mig. Allt sådant kött sparades för att malas till färs.

Skinkorna i år vägde ungefär nio kilo styck och lades i sirapshinkar som vi fått på Ica-maxi i Alingsås. En sparade vi hel med benet kvar eftersom vi blir många till jul så då går det åt mycket skinka.

De andra benades ur, delades och bands ihop för att ge mindre skinkor. Sirapshinkarna är livsmedelsgodkända och kommer med lock så det är perfekt att använda.

Jonas tog ansvar för att packa varje detalj med vakuumpackaren. Det ökar hållbarheten och gör att allt tar mindre plats i frysen vilket är bra när man vill producera den mesta maten själva.

Så här års blir frysarna sprängfyllda eftersom grönsakerna ska räcka tills nästa odlingssäsong och köttet till nästa slakt.

Vi lägger lite i varje frys för att det ska frysas in så snabbt som möjligt.

En del revben sparades för att långkokas och griljeras. En del ”spritades” vilket innebär att man tar bort revbenen och spar resten till bacon. De ska vi salta in och försöka röka senare. Vi tog också undan en del fläsk. Den tydligaste skillnaden mot förra gången vi styckade var att kotletterna den här gången blev ungefär lika tjocka. Sist varierade de från en till tre centimeter.

Det mesta hanterades med kniv men ibland behöver ben tas isär med hjälp av sågen. Fördelen i år var återigen att vi var flera så en kunde hålla när den andra sågade.

Vi gjorde en paus mitt på dagen och stekte upp några fantastiskt fina kotletter.

De bryntes på båda sidor en i taget eftersom det inte fick plats mer än en i stekpannan åt gången.

Sedan fick de koka färdigt i lite stekspadet och grädde.

Det går inte att jämföra med de torra fläskkotletter man kan köpa i butiken. Så mycket mer smak och så mycket mindre torrt.

På sex timmar hade Robert styckat båda grisarna och 200 kilo hängandevikt hade förvandlats till köttdetaljer, ben till min systers hundar och fett till fåglarna.

När Robert hade åkt fortsatte vi att packa det sista och sedan satte vi igång att koka saltlag och mala kött.

Den stora skinkan sprutades med saltlag med hjälp av en marinadspruta. En liter saltlag sprutades in på flera ställen.

Även de små bundna skinkorna fick en del saltlag insprutat.

Sedan lades den, de små skinkorna, baconet, fläsket och fyra bogar i två sirapshinkar som fylldes med saltlag.

Locket sattes på och sedan ska de stå svalt i fem dagar så att saltet ska kunna tränga in i hela köttet.

Ju längre vi bor på gård desto mer lär vi oss. I år har kötthanteringen tagit många kliv framåt och vi lär oss mer och mer hur man kan ta tillvara på allt vi producerar på ett bättre sätt. Vi lutar åt att vi kommer att skaffa säsongsgrisar vart annat år eftersom det känns så bra att ha eget kött från djur som varit glada och lyckliga ända in i slutet.

Tack Robert för den fantastiska hjälpen. Du är välkommen tillbaka nästa gång!