Ljunghonung

I år har vi för första gången fått ljunghonung. I alla fall såpass mycket att det ger problem. För även om många gillar smaken så är ljunghonung ett bekymmer.

Förr i tiden var det mycket vanligt med ljunghonung. I Alexander Lundgrens klassiska lärobok om biskötsel som kom i början av 1900-talet så var det tydligt att Sverige var ett land präglat av jordbruk. Det fanns två perioder av drag, det vill säga när bina hämtar mycket nektar. Det första var klöverdraget i juni och det andra var ljungdraget i augusti. Sedan dess har många betesmarker fått växa igen och ljungen har minskat.

Så här kan en ram med honung se ut efter slungning. Det kanske inte syns tydligt på bilden men den ser ut som den gjorde före slungningen. Ljunghonungen har konsistens som gelé och vägrar att lämna vaxkakan.

Det finns några olika sätt att tackla problemet. Det finns speciella ”ljunghonungslossare” som petar i varje cell med en plastnål. Efter det så går det att slunga honungen. Metoden som vi har valt är att pressa honungen ur vaxet. Nackdelen med att pressa är naturligtvis att ramen måste vaxas om innan den kan användas igen. Fördelen är att en vaxpress kostar en bråkdel av vad en riktig honungslossare kostar.

Från Italien. Bara rostfritt stål. Bygeln går att fälla bakåt så att vaxet kan läggas i korgen.

Lite försiktighet med kniven så finns trådarna kvar efter operationen.

Dags för premiärpressning.

Det är ungefär 30 grader i slungrummet, trots det så rinner honungen trögt och det går att se att den är gelé-artad och inte stelnad.

Det fungerar! Pressning av äpplen har lärt oss att skynda långsamt. Vätskan måste få lit tid att finna utgången så det gäller att veva ett halvt varv i taget mot slutet. Sedan tar det tid för honungen att rinna ner i hinken. Tålamod…

Efter pressningen finns det en ganska hård vaxkaka på bottnen av pressen. Lite honung också men det mesta har pressats ut. Det fungerade! Skönt