Kategori: Prylar (Sida 1 av 3)

Sorkskrämmor

Vi har inte längre några märkbara sorkproblem. Det är en lättnad då man har många som jobbar emot en när man har en liten gård. Att vara av med ett problem underlättar. Vi har bekämpat sorkarna med tre sorters fällor. Den mest effektiva heter Rufus och hon är igång dag som natt. Vi vet att hon tar sorkar eftersom hon gärna kommer och berättar för oss med fångsten i munnen.

Den näst mest effektiva heter Glenn-Pär. Han är större och är nog den som tar de fetaste sorkarna men han är också latare än Rufus så det blir inte lika många. Hans rekordfångster släpar dock i backen när han kommer med dem.

Sen har vi kört med en vanlig mekanisk sorkfälla men även om den har fångat en och annan sork är det lätt att glömma av att vittja den och har man, som vi, väldigt mycket på gång så kan det hända att den tar död på en sork men att den sedan inte gör någon nytta då vi glömmer vittja den.

Alla dessa tre sammantaget har gjort att populationen minskat väsentligt under åren. Sorkgångar har dock hittats under potatis, jordärtskocka och i tunnelväxthuset förra året.

Alla träd vi planterat har försetts med sorkbur i nät runt rötterna så vi har faktiskt inte förlorat ett enda träd. Men när en tomatplanta gav upp i början av förra säsongen och vi hittade en sorkgång men inga rötter när vi lyfte i den så kändes det lite hopplöst. Jonas fick i uppdrag att googla fram en lösning och hittade en Wühler Sorkskrämma som vi satte ner i tunnelväxthuset och sedan hade vi inga sorkar där mer. Nu har vi köpt två till och placerat på friland.

Den är nog drygt 30 cm lång och kanske 5 cm tjock. Vi gjorde helt enkelt ett hål med spettet som syns på bilden och tryckte ner skrämman. Den bör nog sticka upp lite så att den inte glöms bort.

Den första vi köpte vibrerar var 18 sekund. Det är inte något obehagligt ljud utan som ett lågmält skrammel men det skrämmer tydligen iväg sorken. De två nya som vi har på friland har en inställning som gör att de sätter igång med ojämna mellanrum. Ljudet stör inte alls men tydligen stör det sorken. Sorkskrämmorna drivs av vanliga A batterier. Det krävs fyra stycken och de håller skrämman vid liv ett år.

Glenn-Pär har stått på diet sedan vi kastrerade honom. Den har han drygat ut med hjälp av sorkar och annan föda. Nu kanske vi behöver öka hans matranson?

Nya lammkameror

För ett par år sedan hade vi en lammkamera. Den var faktiskt inget vidare bra och när den inte fungerade året efter så var den inte särskilt saknad. Men nu dök det upp reklam från Kjell & Company vid rätt tillfälle så vi köpte en ny kamera.

Den här gången blev vi så nöjda att vi köpte en till några dagar senare.

De två kamerorna är lite olika men deras kameradel är nog likadana. Den fyrkantiga kameran har inbyggt batteri och kommer dels med det vita fästet som syns på bilden men även en stålkopp stor som ett halvt ägg som en rejäl magnet i kameran tar tag i.

Vi har inte särskilt långt ut till fårstallet men den som ska gå ut och titta till fåren behöver ta på sig någonting även om det bara är en morgonrock och tofflor. Kanske mössa också. Temperaturen så här års ligger oftast runt nollan nattetid och ibland blir det utdragen vakthållning.

De kameror vi har satt upp skickar direktsändning till våra mobiler så fort vi startar appen och den som vaknar till under natten kan ta en titt på hur läget är bland fåren. Om vi kan räkna in rätt antal och om alla ligger och vilar som på den översta bilden är det bara att vända på sig och somna om. När det ser ut som på nästa filmklipp syns det att något snart är på gång.

Upplösningen i kamerorna är 1080 eller 1920 pixlar på bredden. Det står lite olika på olika platser. Det är i alla fall tillräckligt hög upplösning för att vi ska kunna se om lammen kommer med klövarna först eller om ser ut att bli något krångel. Det gäller även i mörker. Kamerorna har inbyggda lampor med infrarött ljus. Vi och fåren ser det bara som svagt glödande röda lysdioder men de avger tillräckligt med ljus för att kamerorna ska kunna filma ca 10 meter bort i totalmörker. På filmen ovan med den skrapande tackan syns det att den infraröda lampan på den fyrkantiga kameran bländar lite.

Tackorna som föder känner sig naturligtvis oroliga och utsatta och det blir inte bättre för att någon av oss kommer dundrande. Tack vare kamerorna har vi bra koll så länge tackorna väljer att föda inomhus. De tre tackor som har lammat i år har gjort det i direktsändning alla tre.

Vi slår på mikrofonen för att höra läten från fårhuset. Ibland kan fosterhinnan vara seg och ställa till det så att lammet inte får luft. Så fort lamm nummer ett är fött lyssnar vi efter första lilla bräkandet vilket är ett bevis på att lammet kan andas. Under tiden som går mellan den första och andra lamningen finns det också en viss risk för att någon högdräktig tacka får för sig att de ska adoptera ett nyfött lamm under tiden som lammets mamma krystar fram nästa lamm. Även det har vi koll på tack vare kamerorna. (Vilket känns mycket bra. Tjuvade lamm är skitjobbigt…)

När det drar i hop sig till födsel nummer två är det dags för oss att gå ut och leda den lilla familjen till sin box. Smidigt.

Så här ser våra kameror ut på Kjells hemsida. Eftersom kamerorna naturligtvis är tillverkade i Kina finns det säkerligen mängder med fabrikat som har kameror i samma prisklass, kanske från samma fabrik.

Förutom batteriet finns det några små skillnader på kamerorna. Den runda kameran har en nätverkskontakt för den som inte vill ha wifi. Den fyrkantiga kameran laddas via en usb-c-kontakt och den runda kameran har en klassisk rund kontakt. Den runda kameran visar en vinkel på 100 grader och den fyrkantiga visar 140 grader. Det gjorde att vi bytte plats på dem. Den med smal vinkel fick visa porten och utehagen och den med vidvinkel visar inomhusvyn.

Kamerorna säljs som övervakningskameror, för att köparen ska kunna ha koll på om någon gjort något fuffens med deras bil eller hus när de inte varit hemma eller vakna. Därför finns en plats för minneskort i kamerorna. Tanken är att kameran ska spela in allt när det finns en rörelse framför kameran. Det fungerar naturligtvis inte för oss. Fåren rör sig hela tiden och vi är inte intresserade av att kunna titta i efterhand, så vi har inte minneskort i kamerorna. Bilderna och filmerna har vi tagit manuellt från mobilerna. De sparas dock i appen och de behöver föras över till mobilens vanliga bildbibliotek för den som vill ha dem där.

Det finns naturligtvis fler finesser. En är att det går att se flera kameror samtidigt på mobilen.

Det enda som krävdes för att vi skulle få igång kamerorna var wifi som är någorlunda stabilt. Pi passade på att gräva ett dike till ladugården där vi lade en slang med nätverkskabel när vi ändå hade hyrt en grävmaskin.

Sedan var det lite tänkande innan kamerorna gick igång. De fungerar bara med wifi som använder 2,4 GHz och det är kanske det vanligaste? Det där är utanför vårt kunnande men efter lite mixtrande med det trådlösa nätet så fungerade det.

Själva aktiveringen är fiffig. Appen visar en QR-kod på skärmen som ska visas för kameran. Efter några sekunders tvekan hörs en signal och kameran rulla igång.

Igår åkte vi en tur till Kungälv för att hälsa på mina föräldrar. Tidigare år när vi gjort utflykter under lamningssäsongen så har vi inte velat vara borta för länge men nu kände vi oss helt trygga eftersom vi hade full koll på tackorna och såg att inget hände som gjorde att vi behövde åka hem.

I förhållande till vad de här kamerorna kan göra tycker jag att priset är obehagligt lågt. Men så är ju konsumtionslivet för närvarande.

78-varvaren lagad!

För några år sedan blev vi vid en 78-varvsspelare på en loppis. En resegrammofon. De var en anspråkslös grammofon men den fungerade och när stämningen var den rätta kunde vi njuta av musik och rasp från stenkakor.

När jag skriver ”vi” så är det inte riktigt sant. Ylva har inte riktigt tagit till sig den kulturhistoriska rikedom som kommer till den som lyssnar på 78-varvare. Den tiden kanske kommer. Eller inte. Hur som helst, jag gillar det och det var en trist stund när något i grammofonen gick sönder och den tystnade.

Det gick något år innan lite googling visade att det kanske skulle gå att fixa till maskinen. Det vanligaste felet är att fjädern går sönder. Fjädern är ganska kraftfull och det finns många goda råd för hur man ska skydda sig innan det är dags att gå i närkamp. Latexhandskar, vanliga arbetshandskar duger inte, täckta armar och skyddsglasögon.

När dosans lock till slut kommit av så det ut så här. Fjädern ligger där den ska men den inre änden har gått av. Det var bara att ta på sig skyddsgrejerna och dra ut fjädern.

Det var inte så illa som vissa hade varnat för men å andra sidan var jag förvarnad. Fjäderns yttre ände sitter fortfarande fasthakad i niten i burksidan.

För att kunna bearbeta fjädern måste den avhärdas. Den trasiga änden gick att kapa och runda hörnen på men sedan var det stopp. Det härdade fjäderstålet är för hårt för att bearbeta på vettigt sätt. Fram med gasolbrännaren. När tre centimeter på änden varit glödande rött ett tag fick stålet svalna sakta. Sedan gick det bra att borra hål.

Nu sitter den inre änden fastskruvad på axeln i mitten, burken har sanerats och fått nytt fett. Dags att få fjädern på plats. På med superhandskarna…

Inga problem. Någon vecka senare är det äntligen dags att montera ihop grammofonen. Den grå tingesten till höger är tratten som är gjord av zinkplåt. Resegrammofonernas trattar finns under skivtallriken.
Tilda ville vara med. Bra att ha med någon som har god syn och små fingrar.

Det är inte många delar.

Här saknas dosan med fjädern men hastighetsregulatorn syns tydligt. Tre mässingsvikter roterar med axeln som är lodrät på bilden. De är fästa på fjäderblad som låter vikterna slungas ut när axeln roterar. Då flyttas mässingsskivan uppåt i bilden tills den möter en tygklump som bromsar skivan. Skivan roterar med samma varvtal som vikterna som då saktar ner vilket gör att skivan släpper från tygklumpen. Varvtalet hålls konstant. Det går att justera hastigheten genom att flytta på tygklumpen så att den kommer närmare eller längre bort från skivan. Fiffigt.

Innan monteringen fick alla lager och glidytor en droppe symaskinsolja.

Sådär. Nu ska locket på.

Garrard No 20 verkar ha tillverkats från 1930 och ca 30 år fram i tiden.

Efter lite klurande så kunde vi montera motorn på en tunn skiva. Här skruvas armen till hastighetsregleringen fast.

Klart! En charmig manick som mest består av tjock papp.

Vilken skiva ska få äran att få låta vid nypremiären? Det fick bli Yngve Stoor.

Vi delade på en semla, lyssnade och var ganska nöjda med oss själva.

Grammofonen hade stått still så länge att jag inte kom ihåg vilket håll den skulle rotera på men det löste sig. Det finns inte mycket som kan krångla på en resegrammofon. Och skulle den här krångla så är det lite tur att jag råkade vinna en auktion på Tradera på en ungefär likadan. Budet lades när jag inte visste hur den där fjädern skulle hanteras. Så kan det gå.

Nog är det snyggt med gjutjärn och mässing!

Vatten och minusgrader

Vi har inte många utrymmen som är isolerade nog för att det ska vara rimligt att hålla dem frostfria. I det som tidigare var ett fähus eller kostall finns vatten indraget och eftersom kor är högeffektiva värmekaminer var det nog sällan som vattnet frös där. Nu har vi inte några kor utan det är åtta ankor som ska hålla kylan stången. Det fungerar naturligtvis inte.

Vi har kopplat in två ventiler på en pelare. Den till vänster har en grön slang som bara är en halv meter lång, det är för att kunna fylla vattenkannor utan att söla onödigt mycket. Ventilen till höger är kopplat till en längre slang med spridarmunstycke. Den använder vi för att byta vatten i ankornas badkar och för att spola av skitiga grejer.

De två ventilerna fungerar enligt olika principer och därför klarade den ena en köldknäpp men inte den andra.

Den till vänster är förmodligen en kägelventil och fungerar på samma sätt som lite äldre kökskranar. Det går att vrida vredet tre varv moturs, sedan är den helt öppen. Det är alltså en ventil som har en tätning som lyfts när den öppnas. Den är bra på att smygöppna och fanns därför i kök och badrum innan ettgreppsblandarna tog över.

Den högra ventilen är en kulventil. Den består av en kula med ett stort genomgående hål i. Kulan kan vridas ett kvarts varv och går då från att vara öppen till stängd, eller tvärt om. Kulventiler är snabba att reglera och det är enkelt att se om ventilen är öppen eller stängd. På bilden ovan är ventilen öppen vilket visas genom att de två ”vingarna är i linje med röret. När den är stängd syns det på långt håll att de röda vingarna står på tvären mot rörets riktning. De är å andra sidan dåliga på finlir. Det är svårt att öppna lite grann och det är lätt hänt att en stängning blir så snabb att det skakar till i rören.

Det finns en skillnad till som inte visar sig förrän det är kallt. Kägelventilen kan frysa ihop men den går att använda igen efter att den har tinat. Kulventiler däremot fryser gärna sönder.

Här är en bild av den sönderfrusna ventilen. Sprickan syns tydligt.

Det finns ett litet utrymme runt kulan där det står vatten. Vattnet finns där oavsett om ventilen står i öppet eller stängt läge. Kulan tätar mot de båda öppningarna som leder till de två rören och mellan de två tätningarna och runt kulan finns ett lager av vatten.

När det vattnet fryser så finns inget utrymme för isen att expandera i så ventilhuset spricker. Oftast i gjutskarven som finns på sidan av ventilen. När temperaturen stiger och vattnet tinar så beter den sig lite underligt. Den är nästan tät när den är stängd, detsamma gäller när den är öppen. Det droppar kanske lite. Därför blir det en överraskning när ventilen hamnar i halvöppet läge och vattentrycket gör att det plötsligt sprutar vatten ur sprickan.

Här är två bilder på ventilen med ena tätningen borta. Sprickan syns uppe till höger. Utrymmet runt kulan är ganska stort så det går att tänka sig att isen växer tillräckligt mycket för att spräcka ventilhuset.

Jag var på en föreläsning med en av säljarna från Waterboys och de vet en hel del om bevattning. När vi pratade efteråt så kom vi av någon anledning in på att en av våra kulventiler hade frusit sönder. Då fick jag tipset om hur en kulventil ska hanteras för att överleva vintern.

Den här ventilen sprack inte på det traditionella stället som är baksidan. Det är dock inte mycket till tröst när det kommer en riktig kalldusch på den som använder ventilen. Det droppar bara lite när den är öppen eller stängd men när den öppnas eller stängs så kommer vattentrycket till sprickan och det sprutar friskt.

Hur ska då detta undvikas? Det räcker inte att tömma rören på vatten, vattnet runt kulan kommer ändå att spräcka ventilen när det fryser. Tricket är att tömma rören på vatten, i alla fall till en viss del, sedan ställa ventilen på halvöppet, då kan isen expandera utan att spränga ventilen.

Så vi har försökt att göra detta på alla kulventiler vi har i bevattningsanläggningen. Det är lätt hänt att glömma någon. Det är en av punkterna i vår långa lista att göra när vi ”höstar”, alltså gör gården redo för vintern. Men saker ställs undan i väntan på nästa säsong långt innan höstningen och kulventiler ser så ordentliga ut när de är stängda så det är lätt hänt att missa detta. Men det är halvöppet som gäller om de ska kunna tjänstgöra en säsong till. Kulventilen i lagården lyckades vi klara under den första köldknäppen som kom redan i november men när nästa kyla kom glömde vi den. Vi får lägga upp någon plan för det här…

Knalten

Härom veckan var jag och vår praktikant Hansi på besök på Knalten. Det är en småskalig grönsaksodling utanför Ulricehamn som drivs av Pierre och Sonia. De har odlat i många år och har mycket större och mer effektiva odlingar än vi.

Skälet till att vi åkte dit var att Hansi skulle köpa en bredgrep. Sonia och Pierre importerar detta fantastiska redskap från Frankrike och det går att beställa direkt från dem. Om jag skulle få välja ett enda redskap att investera i för att odla grönsaker i fasta bäddar så är det en bredgrep. Den används mycket hos oss och jag talar mig varm för den vilket innebär att de flesta av mina praktikanter förr eller senare införskaffar en. Knaltens bredgrepar finns med fyra, fem eller sju piggar. Vi har en med fyra och en med sju.

Vi hade förvarnat att vi skulle komma så de hade bredgrep hemma och vi passade naturligtvis också på att titta på deras odlingar. Tavlan visar de olika odlingskvarteren och sitter på väggen där alla redskap förvaras. Knalten har verkligen en annan skala än vi. Vi har ett flamaggregat men de har en värsting som flammar hela bädden på en gång. Fem munstycken som sitter bakom en skiva som hindrar blåsten gör att hela bädden flammas effektivt på en gång.

Till vänster om flamaggregatet skymtar en Terratech hjulhacka och de har både deras enhjuliga och deras tvåhjuliga. Det finns många redskap att köpa till hjulhackan och eftersom de är många som jobbar på en gång så har de flera redskapsbärare för att inte behöva byta redskap.

På väggen hängde en paper-pot. En maskin som planterar förodlade småplantor i rader. På Knalten använder de den framför allt för att plantera ut rödbetor. De odlar i zon fem och att kunna förodla rödbetor gör att de får ett visst försprång.

De hade även en tvåhjulstraktor som heter Grillo och som fungerar ungefär på samma sätt som en BCS som är ett vanligare märke.

Grillon använder de framför allt för att hacka ner gröngödsling.

De täcker kålen med nät även så här sent på säsongen för att hålla rådjuren ifrån kålen. Vi diskuterade problem med kålfjäril och de undviker att använda Turex då de bara haft små lokala angrepp. Knalten är krav-certifierat och det har odlats ekologiskt på gården sedan 70-talet. Pierre berättade att även om de hittar angrepp av kålfjärilslarver så blir angreppen bara lokala och försvinner ganska snabbt. Hans teori är att eftersom de inte sprutar så tar de inte heller död på maten för de insekter och kryp som äter kålfjärilslarver. Det gör att det finns tillgång till kryp som kan ta hand om angreppen. Det låter logiskt. Vi har inte sprutat med Turex sedan 2017. Vi har inte haft några angrepp och jag har tänkt att det har berott på att vi blivit så duktiga på att täcka med nät. Men i år så fick vi ett angrepp på broccolin. Jag hade inte tid att ta hand om det så vi högg helt enkelt av lite blad från fyra plantor och slängde in till hönsen. Tänkte att det fick räcka och att jag skulle ta hand om problemet dagen efter. Det blev inte av och några dagar senare när vi kom att tänka på angreppet så hittade vi inte en enda larv. Vi kan omöjligt ha fått bort alla efter att bara ha huggit av några blad. Spännande.

Knalten odlar tomater både i caterpillartunnel, på friland och i ett växthus.

Eftersom de redan har haft frost så har tomaterna ute gett sig. De planterar tomater utomhus med en meters mellanrum och binder upp dem längst trådar i sidled.

I gångarna mellan rödbetsbäddarna har de lagt plansiloplast. Jag tänkte att det var i huvudsak för att täcka för ogräs men Pierre berättade att det var för att försöka spara vatten. De kan bara vattna med vatten från egen brunn och vattnet är inte tillräckligt för att slösa med. En bieffekt av att täcka gångarna och sidorna på bäddarna är att rödbetorna på ytterkanterna av bäddarna växer mycket snabbare. De skördas därmed först. Att lägga plast i gångarna får därmed tre syften. 1. täcka ut ogräs. 2. spara vatten. 3. påskyndar tillväxten.

Den här välten kan kanske vara ett alternativ till raduppdragningskrattan som vi inte riktigt får styr på. Det borde bli rakare rader.

I tomatväxthuset växte en helt svart tomat. Den är röd innan den är mogen men som mogen blir den svart. Tyvärr var namnet bortglömt.

Sedan fick vi gå in i deras förodlingsväxthus. Tänk ändå om man hade ett sådant. Det är byggt av gamla fönster och virke från egen skog. I taket hänger rustika hyllor och på golvet står mer hyllor. På hyllorna finns stora plåttråg med underbevattningsmattor och gott om plats för förodling. Lättskött och lätt att titta till alla plantor utan att behöva ta sig in i ett bubbelplasttält.

På golvet stod en FreeFlow-kamin med rör efter sidorna som gör att varm luft strömmar ut i rummet och cirkulationen sätts igång. Den blev både jag och Hansi rätt avundsjuka på.

Det är enormt inspirerande att besöka andra odlare. Detaljer och smarta lösningar inspirerar.

Sedan fick vi titta på deras gigantiska gårdsbutik. Där säljer de bredgrepar, grönsaker och franska ostar. Alla som bor i närheten borde verkligen köpa alla sina grönsaker av Pierre och Sonia. Vilken fin verksamhet och så proffsiga odlare. Full av respekt!

Till slut fick Hansi köpt sin bredgrep och vi gav oss av hem till Östäng med nya tankar och nya idéer.

Slangrensning

Vissa saker går det att reta sig på länge innan det är dags att äntligen göra något åt det.

Som slangar. Vi har fått, ärvt och kanske köpt vattenslangar av den billiga sorten. Gröna, delvis genomskinliga, och med synlig vävförstärkning. Skitslang! Jag gick en utbildning om tryckluft för ett par år sedan och föreläsaren kallade den här typen av slang för ”huggormsslang” som han tyckte skulle rensas ut.

På bilden ovan är det enkelt att se varför. Den ena har varit utomhus länge och med dåligt skydd mot uv-ljus har den blivit ogenomskinlig och skör. Den andra visar hur enkelt de viker sig så att den som vill få genom vatten får vandra fram och tillbaka för att räta ut kinkar. De är verkligen dåliga.

Den här slangen är lite grövre än de andra två. Den är på 19 mm och går till vårt lilla växthus. Trycket är på hela tiden och det klarar den inte av. Så här ser den ut när den vrids.

Den här typen av slangar har en enkel och billig uppbyggnad. Få, kanske bara två lager och en gles armering. Billig att tillverka och opålitlig att använda.

Vi har många bra slangar på gården av olika längd och grovlek men de ska vi ta upp i ett annat inlägg. En sista bild innan de här slangarna hamnade i bingen med brännbart på tippen i Sollebrunn.

Skitslang!

Flugsmällor

En av de saker vi bara var halvt beredda på när vi flyttade från stad till land var mängden flugor. Eftersom vi inte har kor så kommer vi lindrigt undan men fårens gödsel kan nog hjälpa till att producera flugor och dessutom, flugor finns ju alltid.

Vi hade med oss en flugsmälla i flytten men den dög inte riktigt och sedan gick den sönder. På järnaffärn i Sollebrunn fick vi veta att de visserligen hade flugsmällor men att de bra var slut för tillfället. Vi rekommenderades att vänta.

Detta var för några år sedan. De flugsmällor som fanns i lager var helgjutna i plast och de som skulle komma någon vecka senare var de med metallskaft. ”De med bra snärt”.

Så här ser de ut. Skaftet är av tunn metalltråd som är ingjutet i den platta plast delen. Fungerar mycket bra. Den röda flugsmällan på bilden nedanför fungerar naturligtvis inget vidare. Dels så är hållen i plattan för stora men framför allt så är skaftet av plast. Snärten uteblir och flugan kommer undan.

Nästa flugsmälla har mindre hål i plattan och en flugsymbol så att alla ska förstå syftet med flugsmällan. Men den är värdelös. Skaftet är av vek, platt plast som gör att all snärt uteblir. Skaftet är dessutom fäst på ett tveksamt sätt som inte kommer att hålla länge.

Vi köper inte längre några flugsmällor av plast. En sådan kunde duga i vårt tidigare radhusliv, men inte när köket behöver tömmas på ett dussin flugor. Vi var på loppis för ett par veckor sedan och fick några flugsmällor på köpet, bland annat den röda och den gul-vita. Det fanns fler smällor att välja på.

Den som vill slippa plastskaft för att de vill ha en flugsmälla som kan smälla flugor kan behöva leta ett slag. De flesta butiker som finns i stan för bara helplastsmällor. Det är inte konstigt. Att producera en flugsmälla i ett stycke är mycket enklare och billigare än att blanda in stål som ska formas och sitta fast. För ögat ser båda produkterna ut att kunna utföra sitt arbete men så är det inte. Det spelar ingen roll om plastskaftet är gjutet på ett annat sätt för större styvhet. Som den röda här ovanför. Skaftet är fortfarande för mjukt.

Det går naturligtvis att konstruera en flugsmälla utan stål som fungerar. Lite kevlar eller kolfiber i skaftet så skulle snärten infinna sig men få är nog villiga att betala vad det skulle kosta.

Vi har stött på två konstruktioner av flugsmällor med metallskaft. Dels den som finns på bild här uppe, dels denna.

Den här har ett skaft av vriden ståltråd som är lite tjockare än den andra. Detta skulle kunna vara den bästa men så är det inte. Ståltråden är för mjuk, trots sin grovlek, vilket gör att snärten är lite sämre. Flugsmällans vinkel vid träffen är inte heller lika exakt. Den vridna delen av skaftet bidrar inte till vinkelprecision, det gör bara den den korta delen som ligger i bakre delen av handflatan. Det låter kanske som påhitt men det är sant. Det gör faktiskt skillnad.

Så detta är den av våra flugsmällor som fungerar bäst. Skaftet kan klämmas ihop något så att pekfingret vilar på båda trådarna. Bra kontroll på vart flugsmällan är på väg. Tillsammans med lagom fjädrande stål gör det att den här smällan kan tömma köket på rimlig tid. Även denna har en fjantig fluga i plasten men rutmönstret i övrigt är lagom grovt för att en dödad fluga enkelt kan plockas upp med ett lätt andraslag. Toppenpryl! Hittar ni ingen av denna modell så rekommenderar vi ett besök i järnaffären i Sollebrunn. Passa på att ta en fika på kaffekoppen. Vi rekommenderar vaniljbullen eller ät en lunch på Gästgiveriet. Båda ligger intill järnaffären.

Vägsladd

Vår grusväg är 900 meter. Det är inte särskilt långt men den behöver ändå lite omsorg emellanåt. Gropar ska fyllas i, gräskanter ska tuktas och vartannat år lägger vi på ett dubbellass grus som bekostas av ett bidrag från kommunen.

Då och då har jag försökt forma vägen med hjälp av schaktbladet men det är svårt att få till det så att det blir bra. I helgen lånade vi Gerhards vägsladd.

Han svetsade ihop den för många år sedan av begagnade stålbitar från skroten i Bäreberg. Den ser inte märkvärdig ut alls men den gör ett bra jobb.

Stocken är till för att tynga ner lite extra på höger sida, vilket är själva finessen med sladden. Groparna i vägen bildas när vatten står still och bilar kommer som skvätter bort vatten och grus. Om vägen har en rygg på mitten så stannar inte vattnet utan rinner ner i dikena. Bilarna skapar hjulspår och sladdens uppgift är att återställa vägen så att inte vatten kan bli stående i hjulspåren. Så har i alla fall vi uppfattat saken.

Det krävdes lite trixande innan trepunkten kunde höja och sänka sladden som det är tänkt. Sladden väger inte extremt mycket men den utgör en ganska stor hävarm. Hydrauliken på traktorer är en fantastisk uppfinning!

Filmen försöker visa hur de olika skären formar vägen men det ser mest ut som att den flyttar lösgrus fram och åter. Men vägen blev bättre och det det viktigaste.

Gräva diken

Innan solen gick ner i förrgår så hann jag testgräva lite. Den lilla skopan satt på så jag grävde ett dike längs med bågväxthuset. Det fungerade men det var inte optimalt för att förankra plasten till växthuset.

Nästa dag inleddes med att montera på planskopan som är bredare och som dessutom har inbyggd hydraulisk släntfunktion så att den kan vinklas lite åt höger eller vänster.

Det här kändes bättre så det var bara att sätta igång.

Daniel hade nämnt att bara en gång under de nio åren som han har ägt grävaren så hade den vält. Jag var på väg att välta efter tio minuter men började efter det att ställa maskinen lite på diagonalen. Då gick det att lägga ifrån sig jorden lång borta på sidan utan att tippa. Den väger visserligen bara 1,6 ton, en mygga bland andra grävare, men den skulle ändå vara tung och otymplig att hantera om den låg på sidan.

Efter några timmar var båda sidorna grävda. Det kommer att krävas lite manuellt arbete med spade för att jämna till men det mesta är gjort.

Nästa grävjobb var att förbereda för en kulvert i ett dike på betet. Korna vandrar över bäcken och det gör att vattnet rinner dåligt. Samtidigt har vi inget bra ställe att passera diket med traktor. Om vi lägger ner någon form av vägtrumma som är tillräckligt bred så kan både kor, får och traktorer använda den bro som skapas.

Den lilla Kubotan är förvånansvärt kraftfull och extremt lättanvänd. På bilden ovan har jag ställt mig en bit från bäcken eftersom marken är mjuk. I fronten sitter ett schaktblad som kan fällas upp och ner en decimeter ungefär. När den är hårt nedfälld mot marken blir maskinen stabil. Det blir en ganska stor hög med gegga vid sidan men vattnet rinner mycket bättre i bäcken.

Sista arbetet blev att rensa bäcken vid äppelodlingen. Den nedre delen var ett träsk. Ingen dålig sak i sig. Näringsämnen fördröjs och om jag minns rätt så återgår en del av näringskvävet till luften. Men vattennivån höjs med tiden och små träd börjar skicka ut rötter i det ständigt blöta diket. Så det var läge för en rensning.

Uppe till vänster syns den lilla damm som bildades efter en hel del grävande. De tegelfärgade bitarna är mynningen av en gammal igensatt dränering som dolde sig under bäckens botten. När jag stötte på den så rev grävaren loss en flisa och då såg det ut så här:

Vattnet kom från en dräneringsbrun som står i anslutning till bäcken, ca 7-8 meter uppströms. Den har alltid varit full med vatten trots alla våra försök att rensa den på slam och ha spolat rent i till- och utlopp. Under perioder har vi till och med placerat en dränkbar pump i brunnen för att sänka vattennivån. Nu sjönk nivån brunnen en halvmeter på några minuter och det är verkligen goda nyheter.

Den nedre delen av äppelodlingen, den där hönsen har varit, har varit för sorgligt dåligt dränerad. Det har funkat bra under torra perioder men har varit mycket geggigt efter regn. Vi hade svårt att veta var stoppet satt. Var det i åkern på andra sidan vägen eller var det kanske uppe i äppelhagen? Nu är kanske det problemet löst. Till sommaren får vi veta.

Liten grävmaskin

I eftermiddags kom Daniel med sin grävmaskin som vi behöver några dagar. Det är en halvgammal Kubota i gott skick. I helgen skulle den få ett oljebyte men Daniel fick lite feeling och passade på att måla upp den lite.

Storleken på grävmaskiner verkar anges i maskinens vikt utan skopa. I det här fallet väger den 1,6 ton. ”Enåenhalvtonnare” är en vanlig storlek och det som gör denna till en marginellt större maskin är att den är extrautrustad med det som på en bil skulle vara en kofångare. Kofångaren består av 100 kg gjutjärn som, i och med att den extra vikten är placerad längst bak, ger den lilla grävmaskinen lite större kapacitet. Det ska bli spännande att gräva i morgon.

« Äldre inlägg

© 2022 Östängs gård

Tema av Anders NorenUpp ↑