En gård för omställning

Kategori: Prylar (Sida 1 av 2)

Knalten

Härom veckan var jag och vår praktikant Hansi på besök på Knalten. Det är en småskalig grönsaksodling utanför Ulricehamn som drivs av Pierre och Sonia. De har odlat i många år och har mycket större och mer effektiva odlingar än vi.

Skälet till att vi åkte dit var att Hansi skulle köpa en bredgrep. Sonia och Pierre importerar detta fantastiska redskap från Frankrike och det går att beställa direkt från dem. Om jag skulle få välja ett enda redskap att investera i för att odla grönsaker i fasta bäddar så är det en bredgrep. Den används mycket hos oss och jag talar mig varm för den vilket innebär att de flesta av mina praktikanter förr eller senare införskaffar en. Knaltens bredgrepar finns med fyra, fem eller sju piggar. Vi har en med fyra och en med sju.

Vi hade förvarnat att vi skulle komma så de hade bredgrep hemma och vi passade naturligtvis också på att titta på deras odlingar. Tavlan visar de olika odlingskvarteren och sitter på väggen där alla redskap förvaras. Knalten har verkligen en annan skala än vi. Vi har ett flamaggregat men de har en värsting som flammar hela bädden på en gång. Fem munstycken som sitter bakom en skiva som hindrar blåsten gör att hela bädden flammas effektivt på en gång.

Till vänster om flamaggregatet skymtar en Terratech hjulhacka och de har både deras enhjuliga och deras tvåhjuliga. Det finns många redskap att köpa till hjulhackan och eftersom de är många som jobbar på en gång så har de flera redskapsbärare för att inte behöva byta redskap.

På väggen hängde en paper-pot. En maskin som planterar förodlade småplantor i rader. På Knalten använder de den framför allt för att plantera ut rödbetor. De odlar i zon fem och att kunna förodla rödbetor gör att de får ett visst försprång.

De hade även en tvåhjulstraktor som heter Grillo och som fungerar ungefär på samma sätt som en BCS som är ett vanligare märke.

Grillon använder de framför allt för att hacka ner gröngödsling.

De täcker kålen med nät även så här sent på säsongen för att hålla rådjuren ifrån kålen. Vi diskuterade problem med kålfjäril och de undviker att använda Turex då de bara haft små lokala angrepp. Knalten är krav-certifierat och det har odlats ekologiskt på gården sedan 70-talet. Pierre berättade att även om de hittar angrepp av kålfjärilslarver så blir angreppen bara lokala och försvinner ganska snabbt. Hans teori är att eftersom de inte sprutar så tar de inte heller död på maten för de insekter och kryp som äter kålfjärilslarver. Det gör att det finns tillgång till kryp som kan ta hand om angreppen. Det låter logiskt. Vi har inte sprutat med Turex sedan 2017. Vi har inte haft några angrepp och jag har tänkt att det har berott på att vi blivit så duktiga på att täcka med nät. Men i år så fick vi ett angrepp på broccolin. Jag hade inte tid att ta hand om det så vi högg helt enkelt av lite blad från fyra plantor och slängde in till hönsen. Tänkte att det fick räcka och att jag skulle ta hand om problemet dagen efter. Det blev inte av och några dagar senare när vi kom att tänka på angreppet så hittade vi inte en enda larv. Vi kan omöjligt ha fått bort alla efter att bara ha huggit av några blad. Spännande.

Knalten odlar tomater både i caterpillartunnel, på friland och i ett växthus.

Eftersom de redan har haft frost så har tomaterna ute gett sig. De planterar tomater utomhus med en meters mellanrum och binder upp dem längst trådar i sidled.

I gångarna mellan rödbetsbäddarna har de lagt plansiloplast. Jag tänkte att det var i huvudsak för att täcka för ogräs men Pierre berättade att det var för att försöka spara vatten. De kan bara vattna med vatten från egen brunn och vattnet är inte tillräckligt för att slösa med. En bieffekt av att täcka gångarna och sidorna på bäddarna är att rödbetorna på ytterkanterna av bäddarna växer mycket snabbare. De skördas därmed först. Att lägga plast i gångarna får därmed tre syften. 1. täcka ut ogräs. 2. spara vatten. 3. påskyndar tillväxten.

Den här välten kan kanske vara ett alternativ till raduppdragningskrattan som vi inte riktigt får styr på. Det borde bli rakare rader.

I tomatväxthuset växte en helt svart tomat. Den är röd innan den är mogen men som mogen blir den svart. Tyvärr var namnet bortglömt.

Sedan fick vi gå in i deras förodlingsväxthus. Tänk ändå om man hade ett sådant. Det är byggt av gamla fönster och virke från egen skog. I taket hänger rustika hyllor och på golvet står mer hyllor. På hyllorna finns stora plåttråg med underbevattningsmattor och gott om plats för förodling. Lättskött och lätt att titta till alla plantor utan att behöva ta sig in i ett bubbelplasttält.

På golvet stod en FreeFlow-kamin med rör efter sidorna som gör att varm luft strömmar ut i rummet och cirkulationen sätts igång. Den blev både jag och Hansi rätt avundsjuka på.

Det är enormt inspirerande att besöka andra odlare. Detaljer och smarta lösningar inspirerar.

Sedan fick vi titta på deras gigantiska gårdsbutik. Där säljer de bredgrepar, grönsaker och franska ostar. Alla som bor i närheten borde verkligen köpa alla sina grönsaker av Pierre och Sonia. Vilken fin verksamhet och så proffsiga odlare. Full av respekt!

Till slut fick Hansi köpt sin bredgrep och vi gav oss av hem till Östäng med nya tankar och nya idéer.

Slangrensning

Vissa saker går det att reta sig på länge innan det är dags att äntligen göra något åt det.

Som slangar. Vi har fått, ärvt och kanske köpt vattenslangar av den billiga sorten. Gröna, delvis genomskinliga, och med synlig vävförstärkning. Skitslang! Jag gick en utbildning om tryckluft för ett par år sedan och föreläsaren kallade den här typen av slang för ”huggormsslang” som han tyckte skulle rensas ut.

På bilden ovan är det enkelt att se varför. Den ena har varit utomhus länge och med dåligt skydd mot uv-ljus har den blivit ogenomskinlig och skör. Den andra visar hur enkelt de viker sig så att den som vill få genom vatten får vandra fram och tillbaka för att räta ut kinkar. De är verkligen dåliga.

Den här slangen är lite grövre än de andra två. Den är på 19 mm och går till vårt lilla växthus. Trycket är på hela tiden och det klarar den inte av. Så här ser den ut när den vrids.

Den här typen av slangar har en enkel och billig uppbyggnad. Få, kanske bara två lager och en gles armering. Billig att tillverka och opålitlig att använda.

Vi har många bra slangar på gården av olika längd och grovlek men de ska vi ta upp i ett annat inlägg. En sista bild innan de här slangarna hamnade i bingen med brännbart på tippen i Sollebrunn.

Skitslang!

Flugsmällor

En av de saker vi bara var halvt beredda på när vi flyttade från stad till land var mängden flugor. Eftersom vi inte har kor så kommer vi lindrigt undan men fårens gödsel kan nog hjälpa till att producera flugor och dessutom, flugor finns ju alltid.

Vi hade med oss en flugsmälla i flytten men den dög inte riktigt och sedan gick den sönder. På järnaffärn i Sollebrunn fick vi veta att de visserligen hade flugsmällor men att de bra var slut för tillfället. Vi rekommenderades att vänta.

Detta var för några år sedan. De flugsmällor som fanns i lager var helgjutna i plast och de som skulle komma någon vecka senare var de med metallskaft. ”De med bra snärt”.

Så här ser de ut. Skaftet är av tunn metalltråd som är ingjutet i den platta plast delen. Fungerar mycket bra. Den röda flugsmällan på bilden nedanför fungerar naturligtvis inget vidare. Dels så är hållen i plattan för stora men framför allt så är skaftet av plast. Snärten uteblir och flugan kommer undan.

Nästa flugsmälla har mindre hål i plattan och en flugsymbol så att alla ska förstå syftet med flugsmällan. Men den är värdelös. Skaftet är av vek, platt plast som gör att all snärt uteblir. Skaftet är dessutom fäst på ett tveksamt sätt som inte kommer att hålla länge.

Vi köper inte längre några flugsmällor av plast. En sådan kunde duga i vårt tidigare radhusliv, men inte när köket behöver tömmas på ett dussin flugor. Vi var på loppis för ett par veckor sedan och fick några flugsmällor på köpet, bland annat den röda och den gul-vita. Det fanns fler smällor att välja på.

Den som vill slippa plastskaft för att de vill ha en flugsmälla som kan smälla flugor kan behöva leta ett slag. De flesta butiker som finns i stan för bara helplastsmällor. Det är inte konstigt. Att producera en flugsmälla i ett stycke är mycket enklare och billigare än att blanda in stål som ska formas och sitta fast. För ögat ser båda produkterna ut att kunna utföra sitt arbete men så är det inte. Det spelar ingen roll om plastskaftet är gjutet på ett annat sätt för större styvhet. Som den röda här ovanför. Skaftet är fortfarande för mjukt.

Det går naturligtvis att konstruera en flugsmälla utan stål som fungerar. Lite kevlar eller kolfiber i skaftet så skulle snärten infinna sig men få är nog villiga att betala vad det skulle kosta.

Vi har stött på två konstruktioner av flugsmällor med metallskaft. Dels den som finns på bild här uppe, dels denna.

Den här har ett skaft av vriden ståltråd som är lite tjockare än den andra. Detta skulle kunna vara den bästa men så är det inte. Ståltråden är för mjuk, trots sin grovlek, vilket gör att snärten är lite sämre. Flugsmällans vinkel vid träffen är inte heller lika exakt. Den vridna delen av skaftet bidrar inte till vinkelprecision, det gör bara den den korta delen som ligger i bakre delen av handflatan. Det låter kanske som påhitt men det är sant. Det gör faktiskt skillnad.

Så detta är den av våra flugsmällor som fungerar bäst. Skaftet kan klämmas ihop något så att pekfingret vilar på båda trådarna. Bra kontroll på vart flugsmällan är på väg. Tillsammans med lagom fjädrande stål gör det att den här smällan kan tömma köket på rimlig tid. Även denna har en fjantig fluga i plasten men rutmönstret i övrigt är lagom grovt för att en dödad fluga enkelt kan plockas upp med ett lätt andraslag. Toppenpryl! Hittar ni ingen av denna modell så rekommenderar vi ett besök i järnaffären i Sollebrunn. Passa på att ta en fika på kaffekoppen. Vi rekommenderar vaniljbullen eller ät en lunch på Gästgiveriet. Båda ligger intill järnaffären.

Vägsladd

Vår grusväg är 900 meter. Det är inte särskilt långt men den behöver ändå lite omsorg emellanåt. Gropar ska fyllas i, gräskanter ska tuktas och vartannat år lägger vi på ett dubbellass grus som bekostas av ett bidrag från kommunen.

Då och då har jag försökt forma vägen med hjälp av schaktbladet men det är svårt att få till det så att det blir bra. I helgen lånade vi Gerhards vägsladd.

Han svetsade ihop den för många år sedan av begagnade stålbitar från skroten i Bäreberg. Den ser inte märkvärdig ut alls men den gör ett bra jobb.

Stocken är till för att tynga ner lite extra på höger sida, vilket är själva finessen med sladden. Groparna i vägen bildas när vatten står still och bilar kommer som skvätter bort vatten och grus. Om vägen har en rygg på mitten så stannar inte vattnet utan rinner ner i dikena. Bilarna skapar hjulspår och sladdens uppgift är att återställa vägen så att inte vatten kan bli stående i hjulspåren. Så har i alla fall vi uppfattat saken.

Det krävdes lite trixande innan trepunkten kunde höja och sänka sladden som det är tänkt. Sladden väger inte extremt mycket men den utgör en ganska stor hävarm. Hydrauliken på traktorer är en fantastisk uppfinning!

Filmen försöker visa hur de olika skären formar vägen men det ser mest ut som att den flyttar lösgrus fram och åter. Men vägen blev bättre och det det viktigaste.

Gräva diken

Innan solen gick ner i förrgår så hann jag testgräva lite. Den lilla skopan satt på så jag grävde ett dike längs med bågväxthuset. Det fungerade men det var inte optimalt för att förankra plasten till växthuset.

Nästa dag inleddes med att montera på planskopan som är bredare och som dessutom har inbyggd hydraulisk släntfunktion så att den kan vinklas lite åt höger eller vänster.

Det här kändes bättre så det var bara att sätta igång.

Daniel hade nämnt att bara en gång under de nio åren som han har ägt grävaren så hade den vält. Jag var på väg att välta efter tio minuter men började efter det att ställa maskinen lite på diagonalen. Då gick det att lägga ifrån sig jorden lång borta på sidan utan att tippa. Den väger visserligen bara 1,6 ton, en mygga bland andra grävare, men den skulle ändå vara tung och otymplig att hantera om den låg på sidan.

Efter några timmar var båda sidorna grävda. Det kommer att krävas lite manuellt arbete med spade för att jämna till men det mesta är gjort.

Nästa grävjobb var att förbereda för en kulvert i ett dike på betet. Korna vandrar över bäcken och det gör att vattnet rinner dåligt. Samtidigt har vi inget bra ställe att passera diket med traktor. Om vi lägger ner någon form av vägtrumma som är tillräckligt bred så kan både kor, får och traktorer använda den bro som skapas.

Den lilla Kubotan är förvånansvärt kraftfull och extremt lättanvänd. På bilden ovan har jag ställt mig en bit från bäcken eftersom marken är mjuk. I fronten sitter ett schaktblad som kan fällas upp och ner en decimeter ungefär. När den är hårt nedfälld mot marken blir maskinen stabil. Det blir en ganska stor hög med gegga vid sidan men vattnet rinner mycket bättre i bäcken.

Sista arbetet blev att rensa bäcken vid äppelodlingen. Den nedre delen var ett träsk. Ingen dålig sak i sig. Näringsämnen fördröjs och om jag minns rätt så återgår en del av näringskvävet till luften. Men vattennivån höjs med tiden och små träd börjar skicka ut rötter i det ständigt blöta diket. Så det var läge för en rensning.

Uppe till vänster syns den lilla damm som bildades efter en hel del grävande. De tegelfärgade bitarna är mynningen av en gammal igensatt dränering som dolde sig under bäckens botten. När jag stötte på den så rev grävaren loss en flisa och då såg det ut så här:

Vattnet kom från en dräneringsbrun som står i anslutning till bäcken, ca 7-8 meter uppströms. Den har alltid varit full med vatten trots alla våra försök att rensa den på slam och ha spolat rent i till- och utlopp. Under perioder har vi till och med placerat en dränkbar pump i brunnen för att sänka vattennivån. Nu sjönk nivån brunnen en halvmeter på några minuter och det är verkligen goda nyheter.

Den nedre delen av äppelodlingen, den där hönsen har varit, har varit för sorgligt dåligt dränerad. Det har funkat bra under torra perioder men har varit mycket geggigt efter regn. Vi hade svårt att veta var stoppet satt. Var det i åkern på andra sidan vägen eller var det kanske uppe i äppelhagen? Nu är kanske det problemet löst. Till sommaren får vi veta.

Liten grävmaskin

I eftermiddags kom Daniel med sin grävmaskin som vi behöver några dagar. Det är en halvgammal Kubota i gott skick. I helgen skulle den få ett oljebyte men Daniel fick lite feeling och passade på att måla upp den lite.

Storleken på grävmaskiner verkar anges i maskinens vikt utan skopa. I det här fallet väger den 1,6 ton. ”Enåenhalvtonnare” är en vanlig storlek och det som gör denna till en marginellt större maskin är att den är extrautrustad med det som på en bil skulle vara en kofångare. Kofångaren består av 100 kg gjutjärn som, i och med att den extra vikten är placerad längst bak, ger den lilla grävmaskinen lite större kapacitet. Det ska bli spännande att gräva i morgon.

Grönsakskärra

Vi transporterar mycket grönsaker från odlingen till affären. Hittills har vi oftast gjort det på en liten perrongkärra med två hjul. Två hjul är väldigt bra på slätt underlag men sämre om man kör på gräsmatta med hål och ojämnheter. Grönsakerna studsar omkring i backarna och det är inte alltid bra. Det händer även att en och annan grönsaksback åker av. Jag har spänt remmar på sidorna för att det inte ska hända men det känns inte bra.

Igår när jag råkade bli vid en skottkärra på tippen började jag fundera över det här med kärror igen. Vi har väldigt många skottkärror men vi saknar ofta minst en i alla fall. Ska man vara sex personer som kör in ved t.ex. så går det åt sex skottkärror. Ibland är en skottkärra packad med verktyg som behövs för något speciellt projekt som kanske pågår under någon/några veckor. Då vill man inte behöva packa ur och i den utan bara köra in den någonstans till nästa dag. Eftersom vi ibland är många som jobbar på gården kan det vara mer än en skottkärra upptagen på detta sätt. Det gör att vi har ögonen öppna för skottkärror på tippen och på andra ställen. En av våra skottkärror har vi faktiskt köpt ny men de andra sex har vi fått eller köpt begagnat.

En av de begagnade har plastbalja. Det är en dålig idé.

Den var lite trasig redan när vi köpte den begagnad. Baljan är fäst i skaklarna med hjälp av bult. Två bultfästen hade ätit sig igenom plasten så baljan satt löst. Det fixade jag för två år sedan med hjälp av ett par brickor. Det fanns även en spricka i plastbaljan och sprickan har med tiden blivit större och fått sällskap av fler.

Det är bara att inse att den inte går att rädda. Det går att köpa nya reservdelar till skottkärror på www.horbybruk.se men det verkar inte som om man kan köpa själva baljan. Då öppnar sig nya tankar.

Monterade av själva baljan och upptäckte då att de två tvärstagen var helt ruttna.

En av skaklarna var tyvärr också helt bortom räddning.

När det är trädetaljer så är det inte så stora problem utan lätt att tillverka ersättningsdetaljer.

Den ser inte mycket ut för världen isärmonterad. Fram på kärran sitter en metallbåge som har hållit uppe plastbaljan. De fästena finns inte på skottkärrorna med metallbalja.

Hela skottkärran är ihopskruvad med bultar och muttrar i samma storlek. Det är alltid trevligt när man kan ta fram ett spärrskaft och att det sedan räcker med en hylsa. Ännu trevligare är det nu när vi har total ordning på våra nyckelverktyg.

Bulten har tidigare gått genom baljan, genom skakeln, genom tvärstaget och genom metallstaget som kärran vilar på när man satt ner den. Jag monterade ihop det på samma sätt fast utan baljan.

Så här ser det ut nu och nu ska jag sova på saken.

Tanken är att det ska gå att ställa tre svarta backar efter varandra. Problemet är att hjulet går upp mellan skaklarna så där kan inte någon back stå.

Eller också nöjer jag mig med plats för två backar men de måste hur som helst vara ovanpå där hjulet är. Det är nämligen där man vill ha all tyngd. Packar man några backar med rödbetor och ställer dem långt bak så blir det alldeles för mycket att lyfta. Däremot kan man packa några tunga backar längst fram och få med en back med sallat längst bak utan problem. Har någon någon tanke som kan hjälpa mig framåt i projektet så kommentera gärna.

En tom yta!

Det har hittills varit något väldigt sällsynt på vår gård. Hela november har jag röjt. Inte hela dagarna men lite då och då och i bland långa pass. Det här är del av ladugården där vi har tänkt att vi faktiskt ska ha en tom yta där vi kan hålla till med tillfälliga projekt. Det har vi stort behov av. Som det är nu har de tillfälliga projekten pågått i verkstaden och då har det ibland blivit svårt att komma in för att hämta verktyg. Framför fönstret står nu en tom bänk och väntar på nästa projekt.

Ytan är inte så fin i finishen. Väggarna är putsade med kalkbruk och sedan lagade med kalkbruk och betong. Färgen har flagnat och taket är ruttet och håller på att trilla in.

På sikt ska taket lagas och väggarna putsas om och kalkas. På något sätt så känns det som om det kommer att bli mycket lättare att få detta gjort nu när ytan är nästan tom. Vi behöver ju faktiskt bara flytta två bord och så kan vi sätta igång och fixa väggen.

Jonas frågade lite oroligt när han kom hem från jobbet och fick se den tomma ytan.
– Var har du gjort av alla grejor?

För det första har jag sorterat så att saker som hör ihop är ihop. Här har vi avdelningen för bevattning, svetsprylar, ventilation och mureri. En sektion för vardera saken. Lätt att hitta och lätt att komma åt.

Här har vi avdelningen för rördelar. Den är inte städad än men det är helt enkelt rätt så obegripliga grejer när man inte jobbat med det så det får Jonas ta hand om en dag.

Här har vi avdelningen för sådant som någon annan kanske skulle kunna vilja ha. I den avdelningen låter vi våra kompisar titta och ta om de vill ha något. Häromdagen blev vi av med en pirra till Magnus och Maria och i förrgår fick Carolina en tom verktygslåda.

Just verktygslådor och andra bra-att-ha-lådor är Jonas svag för så jag samlar alla tomma sådana jag hittar och ställer på ett speciellt ställe så ska vi gå igenom dem någon dag för att fundera ut vilka vi villhöver.

Det här är avdelningen för ”jagmisstänkerattjonasintevillattjagslänger” Här ställer jag allt som jag anar har ett affektionsvärde eller på något annat sätt kan behöva sparas.

I den avdelningen hamnade denna. Det är många kilo metall var en nästan fungerande kompressor när vi flyttade hit. Sedan brann den. Jag kan helt enkelt inte avgöra om den är bra att ha eller inte. Vi kunde dock enas om att den nog inte är nödvändig i våra liv så nu har den lämnat gården och kommer att återfödas som armeringsjärn.

Det här är en hel pappkartong med saker jag inte har en aning om vad det är. Det finns fler än en sådan kartong. De ställer jag i verkstaden så ska Jonas få gå igenom dem så småningom. Några kartonger har han redan gått igenom så det går framåt.

Röjningen pågår även i verkstaden. Där fanns tidigare en yta på en kvadratmeter som var full av metalldetaljer. Det var en så kallad ”bra-att-ha-hög”. Kommentarer som
– man vet aldrig när man behöver svetsa något.
– den kan ju vara jättebra att ha.
-allt ska inte till tippen.
har gjort att högen blivit liggande och svällande i några år. Nu är den borta!

Det som ligger mitt på golvet är några långa metallsaker och i den blå lådan är lite metalldelar. De har jag idag flyttat ut i en luta där de inte är i vägen. Vid dörren i verkstaden står nu två trälådor. Den ena är märkt med ”Metall som ska till tippen” och den andra med ”Metall som kan vara bra att ha”. Förhoppningsvis kommer det att hindra oss från att få en svällande hög på golvet i framtiden.

Med alla projekt vi håller på med så behöver vi mycket grejer. Vi sparar på mycket saker som för många andra förmodligen ser ut mest som skräp. Behöver vi en kanalfläkt så har vi tre liggande. Behöver vi en blandare så finns det minst två att välja på. Det sparar mycket pengar och gör att vi kan investera i andra mer nödvändiga reservdelar. Vi har ett stort lager av saker och hittills har vi inte haft tid att gå igenom och rensa och strukturera upp utan det har fått bli lite som det blir. Vi har lite olika syn på hur stort lagret behöver vara men vi är helt överens om att vi behöver ha mycket grejer liggande.

Vissa saker inser vi båda att vi aldrig kommer att använda. De ställs i avdelningen för sådant som någon annan skulle kunna tänkas vilja ha. Men en del åker ändå till tippen. Vi har en bra tipp i Sollebrunn som är öppen på onsdagar och på lördagar. Dit åkte jag idag. När jag tömt lastbilen och skulle gå bort med ”Metall som ska till tippen”-lådan hittade jag en skottkärra. Skottkärror är definitivt bra- att-ha-saker och dem kan man inte få för många av. Den fick följa med hem.

Baljan är hel.

En av skaklarna ser lite ankommen ut i ändan men den lär hålla en säsong eller två innan den behöver bytas.

Däcket behöver definitivt bytas men när jag kollade så hade vi tre liggande i lager.

Sortera nyckelverktyg

Ylva har fått tillbaka det mesta av orken efter en tung odlingssäsong och covid. När hon städade i den nästan helt igenvuxna verkstaden så hittade hon orimligt många verktyg som används till att hantera muttrar.

De kallas enligt Wikipedia för nyckelverktyg men i vardags tal kallas de olika undervarianterna för blocknycklar, ringnycklar och annat. Hon hittade lite av varje.

Efter summering visade det sig att vi hade sex mer eller mindre kompletta satser och tre verktygslådor i plåt med blandat innehåll varav det mesta var så kallade nyckelverktyg.

Den orange Bacho-väskan är en av gårdens viktigaste saker. Den hålls alltid komplett och är lagom stor att ta med. Den innehåller inget med tumstorlek utan bara millimeternycklar. Den har fyrkantfäste 1/2-tum och 1/4-tum. Väskan har en mellanvägg som är uppfälld på bilden. Väggen håller delarna i den orange delen på plats när väskan öppnas. Hylsorna är från 4 mm till 32 mm.

Nästa hylsnyckelsats är intressant eftersom det är Kamasa som har ett gediget kvalitetsrykte. Väskan har ingen fiffig mellanvägg och eftersom båda sidorna är ganska lika så har någon blivit tillräckligt irriterad för att markera vilken sida som ska vara uppåt.

Det är bra med en karta över delarna som ingår. Den kan behövas när väskar har öppnats upp och ner. Annars är det en bra sats även om den har en del onödig vikt. Den har till exempel 4, 5 och 5,5 mm hylsor och förkromade skruvbits som inte är så roliga. Den är inte riktigt komplett och är lite klumpig till formen så den kommer tvåa efter Bacho-satsen.

När man sorterar hylsor är det inte bara vilken storlek på mutter den ska hantera. I andra änden av hylsan ska det sitta ett spärrskaft och de har också olika storlek. Bland alla våra hylsor hittade vi fyra olika storlekar på fästena.

Här är fyra stycken 13 mm hylsor. De fyra hylsorna har tre olika storlekar på fyrkantsfästet trots att de alla har samma storlek. De två till vänster är 1/2-tum, nästa är 3/8-tum och den sista är 1/4-tum.

Tre av dem är sexkantshylsor och en är tolvkantshylsa. Tolvkantshylsan är enklare att använda men sexkantshylsorna tål mer kraft innan de ger med sig. Om en fastrostad mutter ska lossas är det sexkantshylsa som gäller. Om en mutter sitter fast riktigt ordentligt krävs det lite muskelansträngning. När då en hylsa spricker eller glider över en runddragen mutter gör det ont och det kommer ofta blod från knogarna.

Vi de tillfällen då det krävs mycket kraft är det lika bra att plocka fram 3/4-tumshylsorna. Det syns inte på bild att de är löjligt stora. Det överraskar lite att de är tolvkantshylsor eftersom de ofta ska hantera stora krafter. Satsen går från 19 till 50 mm.

Hylsnyckelsatsen nedan är bra att ha. Den är inte lika allround som den orange Bacho-satsen eftersom den saknar allt under 10 mm men den är stryktålig. Hylsnycklar med den här svarta finishen brukar kallas för krafthylsor. Det finns säkert undantag men de brukar vara gjorda av stål av högre kvalitet. Mindre risk att de spricker alternativt att de kan göras nättare med bibehållen hållfasthet.

Det går inte att titta på en hylsa för att bedöma kvaliteten på stålet, men de gånger som hylsor har gett upp för mig så har de varit förkromade med högglansfinish. Så för mig betyder högglans mjukare stål och svart betyder stål av högre kvalitet. Bara min egen regel och inget att lägga på minnet.

Ylva har inte vuxit upp med att skruva på mopeder och gamla bilar. Kanske är det därför som hon hade lättare att göra detta. Själv tror jag att alla delar nog kan vara bra att ha. Sedan är det så att Ylva är bra på att få saker gjorda. Det hjälper i det detta läget.

Nedan är alla hylsnycklarna sorterade efter storlek. Några har vi bara två av medan andra storlekar fanns massor av. Många 10, 13 och 19 mm hylsor . Samma sak med de som jag har kallat för Blocknycklar men som Wikipedia kallar för U-ringnycklar eller Ringnycklar. Många 10, 13, 17 mm.

Lednycklarna var inte lika många. Jag undrar varför de nästan alltid är dåligt märkta? I dåligt ljus får testning gå före att tyda de små instansade siffrorna.

Ringnycklar är snygga och bra på att hängas upp. Den till höger är en spärringnyckel där riktningen på spärren ändras med en knapp. Vi har en sats med korta block-spärrnycklar som är platta. I stället för en knapp så vänds nyckeln för att byta riktning på spärren.

Till slut så blev det någorlunda ordning på delarna. De nycklar som hade tum-storlek hamnade i en egen avdelning. De var inte så många men är bra att ha när det finns en gammal traktor på gården.

När det gäller nycklar i tum hjälper det inte om de är tydligt märkta. Den stora nyckeln i bilden ovan är 15/16-dels tum. Storleken större borde vara 31/32-dels tum men storleken mindre är kanske 7/8-delar men det kan också vara något annat. Så när det gäller tum så provar jag mig fram i stället för att läsa på nycklarna.

Här är några udda nycklar varav en har tum-storlek. Den översta är en U-nyckel med 15 mm i ena änden och 9/16 tum i den andra. Jag skulle vilja veta historien bakom den. Det gäller även nästa som är 19 mm i ena änden och 29,5 mm i den andra. Varför? De tre understa är vanliga U-nycklar som följer med bilar. De är stämplade med Renault på ena sidan och Made in France på den andra och det är ju trevligt.

Två udda nycklar, en kombination av U-nyckel och lednyckel. 12 mm och 19 mm.

Två nycklar som förmodligen är hemslöjd. Ibland är det omöjligt att komma åt och då kan situationen kanske räddas av en gassvets som hjälper till att forma metallen.

Ibland kan det vara extra snålt med utrymme. Då kan den här komma till pass. Det är en U-nyckel som är nedslipad till ungefär halva tjockleken. Den är lite rostig men den ser faktiskt ut att vara professionellt slipad. Kul nyckel!

Det dök naturligtvis upp några spärrskaft också. Förutom några 1/4- och 3/8-tums-spärrskafft så dök dessa fem upp. Det finns naturligtvis spärrskaft i väskorna med de mer eller mindre kompletta satserna.

Nyckeln till vänster är en kraftig som kom med någon bil för att byta däck. Efter den kommer fyra tändstiftsnycklar. Den första av dem är en dubbelnyckel för att justera något på någon motor, nästa är inget särskilt och de två sista är också spårmejsel o änden på handtaget. Näst sista är också en dubbelnyckel men inte lika charmig som den första.

De här två är nog inget vidare. Jag har köpt dem själv. Jag hade förmodligen lågt blodsocker och gick förbi en billig allt-i- ett-nyckel. Två gånger. De är kanske användbara om en mutter är riktigt runddragen. Annars passar de nog bäst i innerfickan under en mopedtur.

Det känns ju bra att ha fått lite koll på djungeln med nyckelverktyg. Momentnycklar och några förlängda hemmabyggen behöver vi inte visa. Det kanske vi tar någon annan gång.

Hade jag fått bestämma hade vi sparat allt – men vi är två som bor på gården och hade Ylva fått bestämma hade vi skänkt bort merparten. Nu får det bli en kompromiss så Bachosatsen och den stora plåtlådan får bo i verkstaden, Kamasa-satsen får bo i ladugården, en komplett sats ringnycklar ska få hänga synliga i verkstaden, den svarta satsen kommer att hamna i traktorn, en låda med tum-nycklar kommer att stå i verkstaden och resten vilket säkert är ett hundratal nyckelverktyg ska skänkas bort. Det kan hända att jag har smugglat undan en liten låda med några extra…

Ljunghonung

I år har vi för första gången fått ljunghonung. I alla fall såpass mycket att det ger problem. För även om många gillar smaken så är ljunghonung ett bekymmer.

Förr i tiden var det mycket vanligt med ljunghonung. I Alexander Lundgrens klassiska lärobok om biskötsel som kom i början av 1900-talet så var det tydligt att Sverige var ett land präglat av jordbruk. Det fanns två perioder av drag, det vill säga när bina hämtar mycket nektar. Det första var klöverdraget i juni och det andra var ljungdraget i augusti. Sedan dess har många betesmarker fått växa igen och ljungen har minskat.

Så här kan en ram med honung se ut efter slungning. Det kanske inte syns tydligt på bilden men den ser ut som den gjorde före slungningen. Ljunghonungen har konsistens som gelé och vägrar att lämna vaxkakan.

Det finns några olika sätt att tackla problemet. Det finns speciella ”ljunghonungslossare” som petar i varje cell med en plastnål. Efter det så går det att slunga honungen. Metoden som vi har valt är att pressa honungen ur vaxet. Nackdelen med att pressa är naturligtvis att ramen måste vaxas om innan den kan användas igen. Fördelen är att en vaxpress kostar en bråkdel av vad en riktig honungslossare kostar.

Från Italien. Bara rostfritt stål. Bygeln går att fälla bakåt så att vaxet kan läggas i korgen.

Lite försiktighet med kniven så finns trådarna kvar efter operationen.

Dags för premiärpressning.

Det är ungefär 30 grader i slungrummet, trots det så rinner honungen trögt och det går att se att den är gelé-artad och inte stelnad.

Det fungerar! Pressning av äpplen har lärt oss att skynda långsamt. Vätskan måste få lit tid att finna utgången så det gäller att veva ett halvt varv i taget mot slutet. Sedan tar det tid för honungen att rinna ner i hinken. Tålamod…

Efter pressningen finns det en ganska hård vaxkaka på bottnen av pressen. Lite honung också men det mesta har pressats ut. Det fungerade! Skönt

« Äldre inlägg

© 2021 Östängs gård

Tema av Anders NorenUpp ↑