En gård för omställning

Kategori: Prylar

Lagerbyte

Gödselspridaren som vi köpte för någon månad sedan har varit till stor hjälp. Först finfördelade vi gamla fårbädden som redan hade bränt, sedan finfördelade vi förra vinterns fårbädd i samband med att den ändå skulle flyttas och vändas.

Efter de sysslorna lade vi märke till att ett lager hade gett upp. Det hade sett lite ankommet ut redan vid köpet men nu var flera lagerkulor borta. Inte bra.

Vi visste inte om det skulle vara en enkel grej att byta lager eller om det skulle krångla till sig så vi passade på att sprida hönsskit på en åker innan vi tog fram några verktyg. Efter den vändan var lagret tomt på kulor.

Yttre delen av lagret satt i ett gjutet fäste och det var lätt att ta bort. Det fanns ju inga kulor i lagret så det var bara att lyfta bort.

Efter lite borstande och några omgångar WD-40 syntes två insexskruvar. Goda nyheter. Det borde betyda att den inre lagerdelen inte var pressad på axeln utan satt på plats med de två skruvarna.

När den yttre lagerhållaren var lös så råkade Jocke komma förbi i ett annat ärende. Han gillar sånt här och erbjöd sig att rengöra den och se om det fanns någon ersättningsdel i Göteborg.

Så här såg den ut efter rengöring. Nu fick vi svar på varför det fanns en fettnippel på lagerhållaren. I ett någorlunda modernt lager ska fettet hållas på plats i lagret så en fettnippel behövs inte för att hålla lagret smörjt. Men fettet har en annan funktion här. Det ska smörja lagrets utsida så att lagret ska kunna röra sig en smula om axeln skulle flexa.

De två fördjupningarna är till för att skjuta in lagret stående. Det syns tydligt att lagret inte är cylindriskt utan har en skuldra för att kunna röra sig.

Sedan är det bara att lägga ner lagret och spruta in fett för att hålla lagrets utsida smörjt.

Elegant konstruktion. Det finns en exklusivare lösning på problemet med att hantera en axel som ska kunna flexa, den svenska uppfinningen sfäriskt rullager.

Sfäriska rullager är geniala men förmodligen för dyra att ha på en gödselspridare. Kullager är enklare konstruktioner.

Sedan var det dags för innerdelen av lagret. Insexskruvarna var inte fastrostade. WD-40 i ett par dagar kanske hjälpte till.

Jocke lånade ut en avdragare. Rejäl grej.

Lagercentrum följde med utan knot.

Tills sist så krävdes bara några slag med blyklubba för att det nya lagret skulle vara på plats. Skönt.

Lagret fanns på hyllan i ”en vanlig lagerbutik” och kostade ca 500 kr plus moms. Lagret fanns även som komplett del med samma hållare för 800 plus moms.

Gödselspridare

Som Ylva redan har berättat så har vi blivit med gödselspridare.

Det är en Dansk maskin. En Tim med kapacitet på 4,5 ton. Vi vet inte hur gammal den är men att den är byggd i trä med stålram antyder att den har några år på nacken.

Typ: 4518. De första två siffrorna bör stå för 4,5 ton men de sista två förblir en gåta. Serienummer 4971. Är det högt eller lågt?

Bakifrån syns kedjan som driver spridarbomen.

När skyddet är borta ser man det mesta av mekaniken utom kardanaxeln från kraftuttaget och vinkelväxeln som båda sitter under vagnen. Innanför det nedre kugghjulet sitter en excenter som vid varje varv lyfter armen som sitter lagrad utanför mittenkugghjulet. Det kugghjulet har inget med kedjan att göra utan har sneda tänder som med hjälp en spärr gör att bandkedjan rör sig bakåt.

På andra sidan vagnen, den vänstra, sitter ett reglage som reglerar hastigheten på bandkedjan. Det sker genom att stången går till högra sidan och ändrar hur högt armen ska lyftas av excentern. Härligt med tydlig mekanik!

Kanske inte fulla 4,5 ton men lagom mycket för en gammal maskin vi inte känner.

Vi körde med måttliga varvtal på traktorn så högen hmanade där vi planerat. Alla varvtal på traktorerna är gissningar. Ingen av dem har fungerande traktormeter. Ja, de heter så.

Efter någon timmas letande hittades till slut en instruktionsbok och en reservdelskatalog till gödselspridaren. kanske inte till exakt vår modell, men nästan. Sprängskisser är lätt att tycka om.

Nr 34 är naturligtvis ett ”Nålelejekryds”. Allt är på danska.

Också avslutar vi med en kort film. Det metalliska ljudet var inte lika påtagligt på plats men stå säkert för något som ska kollas upp. Vänstra sidans lager på spridarvalsen var inte helt med i matchen men det borde låta på ett annat sätt. Vi lär väl bli varse så småningom.

Skottkärrelagning

Våra skottkärror lever ett hårt liv. Vi har fyra stycken skottkärror från Hörby bruk. Tre med plåtbalja och en med plastbalja. Vi har inte köpt någon av dem ny utan alla är inköpta på blocket eller loppis. Under odlingssäsongen är de igång stora delar av dagen och transporterar gödsel, jord, säckar, ved och mycket annat. De står oftast ute i regn och rusk eftersom alla utrymmen inomhus nästan alltid är upptagna av annat mer ömtåligt material.

Men skottkärrornas skalmar i bok blir så småningom ruttna och när man har ett extra tungt lass och kör i gropar och hål så händer det att de går av. Först gick en skalm till plastskottkärran av men själva plastbaljan är ändå så dålig så den använde vi inte så ofta. Den blev stående men häromdagen gick även en skalm till en plåtkärra av.

Efter många dagar med Magnus när vi jobbat på växthuset har jag lärt mig allt mer om att arbeta i trä. Magnus har en verktygslåda med många roliga verktyg i som han lämnar här mellan gångerna vi jobbar. De senaste dagarna har jag funderat över skottkärrornas trasiga skalmar och eftersom det är skitväder idag så gav jag mig på att tillverka egna.

Hörby använder bok men vi hade ingen bok hemma så jag använde ek. Det är inte lika bra eftersom ek inte är så flexibelt. Det innebär förmodligen att mina egentillverkade skalmar inte kommer att hålla lika länge men jag var så sugen på att pröva så jag struntade i det.

Jag började med att montera isär skottkärrorna och såga till ett ämne. Jag använde den gamla trasiga skalmen som mått i klyvsågen och sågade till en lika lång bit som den gamla skalmen. Sedan la jag den gamla trasiga skalmen ovanpå ämnet och stack ner en penna i hålen för att markera var jag skulle borra nya hål för bultarna.

Sedan satte jag fast ämnet i ett skruvstäd och borrade nya hål. Därefter använde jag bandjärnet för att forma själva handtaget så att det blev greppvänligt.

Det gick förvånansvärt lätt och blev förvånansvärt bra. Skalmarna oljades in med halvolja och sedan var det bara att montera fast dem.

Plåtkärran är mindre än plastkärran så där var skalmen tre gånger fem centimeter men på plastkärran var måtten fem gånger sex centimeter.

När jag gjort första kärran kom Magnus och Maria förbi och visade mig hur jag även kunde använda en så kallad kringla eller bandhyvel för att få det riktigt bra. Vi äger en sådan men jag har inte förut vetat vad den var bra till.

Det är väldigt roligt att jobba i trä och man känner sig nöjd när man lyckats laga saker själv.

Visserligen kan man köpa reservdelar på Hörby där två skalmar kostar 550 kronor men det går snabbare och är roligare att göra nya själv.

Badbrygga

Badbryggor bör tas upp i oktober men hinner man inte det bör man definitivt ta upp dem i november innan det blir kallt. Hinner man inte det heller så blir det lätt att de inte kommer upp alls. Vi hade två wwoofare som byggde en jättefin badbrygga i somras. Den har använts en hel del nere i grustaget. Vi vill definitivt vara rädda om våra saker och en sådan fin badbrygga bör definitivt inte tillåtas frysa fast…

Grannen har ett vattenfyllt grustag som vi badar i. Normalt så är det grusplan ut till badbryggan och djupt vatten bortom.

I oktober hade vi definitivt inte tid och i november var det fortfarande lågvatten i grustaget och så milt så vi inte riktigt kände någon panik. Under december så har grundvattnet stigit allt mer och badbryggan har flutit upp högre och högre. För en vecka sedan så kunde man fortfarande gå torrskodd ut till badbryggan och för några dagar sedan hade det fungerat med gummistövlar men vi prioriterade julstädning och umgänge med familj och vänner men sneglade mot badbryggan varje gång vi passerade.

På julafton konstaterade vi att det inte längre var möjligt att ta sig ut i gummistövlar. Skulle vi behöva köra ner traktorn i vattnet med en av oss sittande i skopan? Det kändes inte som en perfekt metod.

Av någon outgrundlig anledning så har vi vid något tillfälle lyckats köpa ett par vadarbyxor/stövlar på loppis.

Ingen av oss kan riktigt komma ihåg var vår tanke med dem var. De har legat bland alla regnkläder i målarverkstaden och mer än en gång har jag tänkt att de där kan vi nog sälja vidare eller skänka bort eftersom de aldrig blivit använda.

Det har inte blivit av och tur var väl det för idag på juldagen kunde vi rädda bryggan med hjälp av dem. Gummistövlarna är i storlek 46 så vi behövde inte ens diskutera vem av oss som skulle få äran att vada ut i grustaget.

Vadarbyxorna ser helt oanvända ut men det fanns ju en risk att de skulle läcka.

Som tur är så är vattnet väldigt klart i grustaget så Jonas kunde ganska lätt se var branten till den djupare delen gick.

Väl ute så fick han försöka göra loss järnrören som var nedstuckna i sandbanken för att få loss bryggan.

Stegen behövde han också få loss eftersom den tog i botten.

De blå tunnorna under bryggan har klarat att hålla vatten ute ganska bra men lite vattenfyllda har några av dem blivit vilket gjorde bryggan tung.

Jonas föste bryggan framför sig in mot torrare områden där jag stod i mina läckande gummistövlar och väntade.

Det gick ganska lätt att få upp den på sandbanken och göra fast den i ett av träden som står där.

Till våren när det är dags för bad igen så får vi försöka tömma ut allt vattnet i de blå tunnorna. Det är inte så mycket så det bör vara någon risk även om det blir frost.

Vadarbyxorna får vi nog behålla man vet aldrig när de kan komma till nytta nästa gång.

Fotogenprylar Del 5

Del 5 av 5

Sista delen handlar om två typer av fotogenprylar som vi inte har så många av, blåslampor och värmare.

Den här snyggingen är en blåslampa av fabrikat Radius. Om jag minns rätt så bildades märket Radius under en strejk på Primus fabrik. När tiden gick och det blev för tråkigt så hittade strejkande arbetare på nya produkter och sålde dem under namnet Radius. Det var ganska länge sedan och det gick tydligen att göra så. Radius blev kvar och blev en framgångsrik konkurrent till Primus och de andra.

Observera att T-spriten som ska förvärma ska hällas i försänkningen högst upp på tanken. Inget separat kar. En sak mindre som kan gå sönder.

Samma Radius till vänster. Den högra är en lite kraftigare brännare av fabrikat Sievert.

Den är gjord för att gå på bensin i stället för fotogen vilket är lite läskigt. Trots det krävs fortfarande ett kar för förvärmningen. Pumpen på Sievert-brännaren är pampig. Lodrät och med räfflor som påminner om antika kolonner. Den här använder vi inte så ofta, om man säger så.

De här värmarna har vi däremot använt en hel del. Det är fotogenvärmare som är uppbyggda som fotogenlampor med rund veke. Skillnaden är att veken är betydligt större och att ljuset blir till värme.

Den röda är ett loppisfynd. Den typen av värmare är enkel att komma över och går att få för småpengar. Den är tillverkad i Taiwan och den fungerar men inte mer. Alla material är klenast och billigast möjliga och den åldras inte med värdighet. Flagnat krom, rost och ett allmänt intryck av förfall.

Det går inte heller att lita helt på tippskyddet. Det är den metallfärgade cylindern som står upp ovanför den vita spaken. Tanken är att den ska vicka om värmaren välter och då ska värmaren stängas av. Det fungerar kanske men jag litar inte helt på den. Så den är nog långsamt på väg till tippen.

Båda värmarna har en effekt på ca 2000W, alltså som två vanliga elelement.

Den andra brännaren är lika cool som den första är ocool. Färgen kan nog kallas för vanilj. Det är en Pod som är tillverkad i Sverige. Det märks på flera sätt. Dels för att informationen ser annorlunda ut. Den taiwanesiska har en enda etikett som berättar om tekniska data, tillverkningsår och vem som importerat den till Sverige.

På den svenska finns det mer information. Det mesta är säkerhetsrelaterat. Naturligtvis.

Olika traditioner när det gäller information. Till och med instruktion om hur lågan ska se ut sitter på den svenska värmaren och det är en god tanke. Hur många har med sig manualen till en flera år gammal manick som snabbt ska igång för att få upp värmen?

Poden är genomtänkt på flera sätt. Toppen av gallret går att lyfta av så att den bruna plattan går att använda som värmeplatta. Den går att öppna så att hela förbränningsutrymmet går att nå. Tippskyddet har en betydligt större och tyngre vikt som fungerar i alla väder. Dessutom så är den byggd för att hålla. Materialen är valda för lång livslängd, inte enbart för att minska kostnaderna för produktionen. Just den här manicken var den sista i en järnhandel som skulle slå igen. Nyskick till begagnatpris.

Den finns även i ett vattenkylt utförande för att installeras som värmekälla för centralvärme i båtar.

Till sist

Fotogenmanickerna som vi har visat upp är till viss del föråldrade. När det gäller de enkla fotogenlamporna så används de som stämningssättare och nödljus men knappast som läsbelysning. Pumplamporna kan mycket väl användas men proceduren för att starta dem gör att de i praktiken är ersatta av LED-lampor som med tiden har fått hög effekt trots måttlig batteriförbrukning. Den som har ett hus utan el skulle kunna ta en titt på Aladdins mantellampor. Bra ljus utan buller eller batteriångest. En dunk fotogen kan förvaras i åratal i väntan på i väntan på att få stå till tjänst.

Blåslamporna har till största delen blivit samlarobjekt. Det är enklare att dra igång en gasolbrännare vid de tillfällen det behövs lite högre temperaturer. Annat är det med värmarna. De fungerar utmärkt även idag och de borde finnas i fler hem i väntan på nästa vintriga strömavbrott.

När det gäller köken väljer nog de flesta att använda gasolkök eller trangiakök eftersom de är lättanvända. Engångsbehållare för gasol är vanligt numera vilket är ganska trist. Trangiakök går på T-sprit och har ganska låg effekt men duger till att laga mat på. Det låter heller inte lika hotfulla som fotogenkök gör. Trangiaköken skulle nästan ha kunnat vara med i de här blogginläggen men de kvalade inte in eftersom de är för tråkiga och fula.

Det finns en typ av kök som är direkta arvtagare till de kök som har beskrivits här. Ett heter Optimus Polaris.

Det kan eldas med gasol, tändargas, tändvätska, fotogen, bensin, diesel och flygplansfotogen. En grym manick. Tänk om den bara hade funnits i mässing!

Fotogenprylar Del 4

Det finns en typ av fotogenlampa som kombinerar det bästa från två världar. Den är nästan lika enkel i sin uppbyggnad som en klassisk fotogenlampa men den har samma klara, vita ljus som pumplamporna även om den lyser svagare än dem. Den heter Aladdin.

Detta är en Aladdin-lampa, Modell 23. Det är en fotogenlampa med rund veke med ett hög skorsten som är noggrant formad. Skorstenen skapar ett ordentligt drag vilket i sin tur ger så hög effekt att en nät-tratt, en så kallad mantel, börjar att glöda. Manteln är behandlad med samma kemikalier som pumplampornas strumpor och den ger ett kraftigt sken som sägs motsvara en glödlampa på 60-80 Watt. På bilden ovan har den oanvända manteln hamnat på sniskan.

Vår lampa är en hyllmodell som det går att sätta ett väggfäste på. Den är gjord i mässing som är klarlackad. Det ser snyggt ut på bild men i verkligheten ser det lite tråkigt ut. Det finns inga toningar, inga putsrester, bara lite damm som sitter lite ovanpå. Lackad mässing är inte alls lika snyggt som olackad. Putsfri är den förstås – men ändå. Det lär gå att åtgärda med hjälp av ammoniak. Då ska lacken försvinna och den äkta mässingslystern kan putsas fram.

Eftersom manteln står upp så behövs en liten metallställning för att det ska fungera. Tekniken med strumpa/mantel uppfanns för sent för att det skulle bli riktigt stort. Den första riktiga glödlampan fanns redan när en österrikare lyckades förbättra fotogenlampan med hjälp av sällsynta metaller på nät så det var bara på platser som saknade el som de användes.

Från Aladdins katalog 1924

Bildtexten talar om lycka trots att bilden visar människor som ser mer döda än levande ut. Hur som helst så har de en bra belysning på kvällskvisten med ett ljus som är betydligt vitare än det gula ljus som kommer från vanliga fotogenlampor. Manteln (och även strumpan) gör dessutom att förbränningen sker vid högre temperatur vilket minskar mängden sotpartiklar i rummet och att det inte luktar fotogenrök. Aladdinlamporna har betydligt lägre effekt än pumplampor men å andra sidan så brinner de helt tyst. Effekten är så pass hög att man får kisa med ögonen eller, trevligare, skaffa en snygg lampskärm. Vi har dock ingen sådan ännu.

Lånad bild på en Aladdinlampa i aluminium med en härlig grön lampskärm

Företaget Aladdin har funnits sedan 1908. Fabriken i USA drabbades så småningom av ett jordskred och förstördes fullständigt. Det fanns dock en mindre fabrik i England som fick ta över. Tradition är en naturlig del av ett sådant företag och som ett exempel så har standardmodellen ”Modell 23” tillverkats från 1969 till 2015. Efterträdaren med brännaren ”MaxBrite 500” är mycket lik men har bättre toleranser som ger jämnare låga.

Lamporna finns att köpa i Sverige, bland annat hos Fotogenlampor.se.

Fotogenprylar Del 3

Del 3 av 5

Charmigast av de fotogendrivna manickerna är nog stormlyktorna, eller pumplamporna som vissa kallar dem. Strumplampa funkar också. I engelskspråkiga trakter kallas de ” Pressurized kerosene lamps”, Trycksatta fotogenlampor. En bra benämning som inte fått fäste här.

Lampan ovan är en ganska gammal Primus med mjölkvitt glas. Modellen heter ”Primus No. 1020” och lyser med ”300 cp” vilket ska motsvara 300 stearinljus, Candela, om jag minns rätt. Det bör motsvara ca 250 W glödlampa. Det är mycket ljus. Det är en vanlig modell bland de äldre lamporna och var förmodligen en arbetshäst när det behövdes bra ljus i ladugården under vintern. Just det här exemplaret är lite svår att få att brinna rent. Inget stort problem eftersom alla delar kan bytas ut. Det är dock inget akut eftersom vi har flera liknande lampor.

Den här är en Optimus 200P. Det är en av de vanligaste lamporna för den som fyndar bland försvarets överskottsprylar. Det krävs dock lite extra tur för att få med en emaljerad lampskärm.

Den här typen av lampor fungerar enligt samma principer som fotogenköken. Det går utmärkt att släcka en brinnande tändsticka i fotogen trots att det är en brännbar vätska. Fotogen brinner bra men lite motvilligt vid normala temperaturer. Det är förmodligen därför som fotogenmanickerna blev populära. Hög effekt med någorlunda säkerhet. Det finns två sätt att få fotogen att brinna. Det ena är att använda en veke som hjälper till att förånga vätskan. Det är ju så som den vanliga fotogenlampan fungerar. Det andra är att hetta upp vätskan till antändningstemperatur och spruta ut små mängder som ånga. För att det ska fungera behöver det vara ett övertryck i tanken och därför har dessa kök, lampor och annat en luftpump.

Här är samma lampa tillsammans med en annan 200P. Båda lamporna är tillverkade av mässing men den till vänster är inte förnicklad. Mässingen ärgar med tiden men är enkel att putsa upp och blir då fantastiskt vacker. Mycket snyggare än föremål av mässing som är klarlackade för att man ska slippa att putsa. Klarlacken ger en död mässingslyster medan putsad mässing ger en levande lyster. Så är det, och det gör att det är värt besväret att putsa då och då. Jag tror att alla lampor av den här typen var förnicklade förr i tiden. Det var under senare tid som samma gamla modell såldes som retro utan förnickling.

Med lite tur på loppisen kan lampan vara oanvänd och i originalkartong

Det som får lamporna att lysa är strumpan, eller glödnätet som det egentligen heter. Det är en gles påse av obrännbart material som är belagd med ämnen som avger starkt ljus när fotogenen brinner. De finns i olika storlekar för att passa olika lampor. Bilden visar ett ganska gammalt glödnät. Kanske är den tillräckligt gammal för att vara belagt med radioaktivt Torium? Numera är glödnäten man köper inte radioaktiva.

Det fungerar inte bra med fel storlek på strumpan för den ska blåsas upp till lagom storlek av fotogenlågan vid första användningen. För liten strumpa blir uppblåst men lågan brinner en bit utanför strumpan så det bli dåligt ljus. För stor strumpa i förhållande till lampans munstycke och allmänna storlek fungerar inte heller. Då fylls inte strumpan och får fel form. Den stelnar nämligen efter inbränningen och blir då en stel hängande korv som bara glöder på vissa ställen.

Glödnätet är mjukt och smidigt innan det används första gången då det blir hårt och sprött Det kan användas många gånger men en inbränd strumpa är känslig för stötar. Den som vill flytta runt en lampa utan att behöva byta strumpa kan försöka att stadga strumpan med hårsprej som bränns bort när lampan tänds. Jag har provat med blandade resultat.

Samma Optimuslampa tillsammans med en lite större och nyare pjäs. Det är också en Optimus men på 500 cp vilket ger lika mycket ljus som en glödlampa på 400 W. Den saknar glas men det gör att det är enkelt att se det ganska stora oanvända glödnätet och snabbtändaren som gör att T-sprit inte krävs för att tända den.

Största nackdelen med den modernare lampan är att den till största delen är tillverkad av förkromat stål i stället för förnicklad mässing. Materialet klarar inte av hettan så de här årgångarna av lampor rostar. Trist.

Reservdelar är alltid bra att ha. Det smala kopparröret längst till höger suger upp fotogen från tanken. Ventilen med vredet reglerar effekten. Fotogenen tar ett varv genom loopen som omger brännaren för att värmas upp. Sedan sprutas den ut genom munstycket av mässing som sitter högst upp, det vill säga längst till vänster på rörkonstruktionen. Munstyckena har mycket små hål för att spruta ut en fotogendimma. De finns i olika storlekar som är anpassade för lampans effekt. Munstycket sätter ibland igen sig om fotogenen har skruffs i sig så det ingår några rensnålar till alla lampor. Vissa modeller har inbyggd rensnål inne röret som kommer upp vid ett visst läge på vredet. Fiffigt!

Även detta är en Optimus, en 930 på ca 300 cp. Det är en lite senare konstruktion som tyvärr har ”hatten” och några andra delar gjorda av stål i stället för mässing. Snygga glas har de i alla fall.

Här är en sprängskiss över Optimus 930. Observera att det fanns ett handtag och lampskärm som skulle göra den bättre anpassad till inomhusbruk.

Bredvid 930-lampan på bilden ovanför reservdelslistan står en nytillverkad flaska för T-sprit. Plast är naturligtvis praktiskt men de gamla är bra mycket finare.

Det finns en pumplampa som jag har haft ett gott öga till hela tiden men som jag inte har råkat träffa på med rätt prislapp. Det är en Radius med kokplatta på toppen. Översta delen på den här typen av lampor blir rejält varm så visst är en bra idé att passa på att värma lite buljong när värmen ändå är tillgänglig. En lite äldre lampa med kokplatta ser ut så här. De blev smalare med tiden.

Bilden är hämtad från Tradera. Auktionen slutade på 1830 kr

Den långa nyckeln som syns på bilden är bra att ha. Med den kan man byta backventilen som sitter i botten av tanken. Läcker backventilen så funkar inte lampan. Händer inte ofta men för säkerhets skull bör en nyckel finnas till hands.

Den som vill få en överblick över pumplampornas fantastiska värld kan med fördel titta in på Traderas avdelning som kallas Technica & Nautica. Väl på plats fylls Optimus, Radius, Primus, Sievert annat i sökrutan och vips så dyker det upp mängder av prylar som kan vara bra att ha.

Fotogenprylar Del 2

Del 2 av 5

Idag är det vanligt att nya campingkök drivs med gasol. Gasol, det vill säga propan, har samma ursprung som fotogen men kolvätekedjorna är lite kortare. Gasol har 3 kolatomer på rad jämfört med fotogenets ca 11-14 st. Fotogen är därmed mellan bensin och diesel när det gäller antal kolatomer i kolvätekedjorna och kemiska egenskaper. Kemiläraren har talat.

Fotogenköken fungerar på ett annat sätt än fotogenlampor gör. De har ingen veke  vilket egentligen behövs för att fotogen ska brinna. I stället så förvärms fotogenen och sprutas ut genom ett munstycke. För att det ska fungera måste det finnas ett övertryck i tanken som skapas med en luftpump som sitter fast i tanken. De flesta köken är av sådan ålder att de är helt plastfria. Packningen på pumpkolven är av inoljat läder. Det går att beställa nya packningar så klart men det går även att klippa till en rund bit ur en trasig livrem och fukta med lite matolja.

Här är två varianter. Till vänster är den äldsta och enklaste typen. De är lätta att få igång men lite instabila med sina tre ben. Det är inte kul att att råka välta ett kök med kokande vatten och allt. Bilden med vintersolen är inget vidare. På reklambilden ser man bättre hur den är konstruerad.

Tanken är gjord av mässing, förmodligen för att det är en smidig metall som är enkel att få tätt. Det är viktigt, dels för att det inte ska läcka fotogen men framför allt för att behålla övertrycket i tanken. Pumpen är nere till höger, nere till vänster är locket för påfyllning och på det sitter en liten kran som kan släppa ut övertrycket när man vill stänga av köket. Fotogenen förs upp i ett centralt rör. Runt röret finns en rund, öppen behållare. Där fyller man upp med T-sprit som kan brinna utan veke. T-spriten värmer brännaren som är ovanför och när spriten brunnit ut är det dags att pumpa upp trycket i tanken så att den förgasade fotogenen antänds. De brinner med blå låga och har ganska hög effekt. 

Här är vårt mest slitna kök. Ett gammalt kök av fabrikat Primus som enligt texten är ett varumärke från BA HJORT & Co, Det vill säga det som så småningom blev BACHO. Den här typen av kök kallas ofta för primuskök vilket har sin förklaring. Frans Wilhelm Lindqvist från Öttum utanför Vara kom på att det gick att använda en annan svensk uppfinning, blåslampan, för att göra ett fotogenkök som inte sotade och hade hög effekt. Uppfinningen ledda till att bolaget Primus startades.

Om det inte räcker med en brännare
så fanns det fotogenkök med flera. Vi äger tyvärr ingen av dessa fantastiska manicker.

De finns med fyra, sex eller tio brännare och jag antar att de användes på torsdagar när alla soldater skulle äta ärtsoppa. Karen för T-spriten är sammanbundna. Det gör det smidigt att fylla på dem men det gör också att det är extra viktigt att de står vågrätt.

Fotogenköken utvecklades naturligtvis med tiden. Det fanns små som var lämpliga att ha på utflykter eller för den som vill vandra i fjällen. Jag läste på en amerikansk diskussionssida där en rutinerad bergsvandrare hävdade att det pålitligaste köket att ha med sig är det svenska ”Svea 123”. Det påminner om det lilla ”Optimus No. 00” på bilden här under men med större vindskydd. Det började tillverkas 1955 och enligt Wikipedia så görs det fortfarande.

Vårt Optimuskök ser ut så här när det är monterat men utan vindskydd:

I Del 1 fanns bilder på den första typen av fotogenkök. Med tiden så blev de mer raffinerade. De blev inte bara så små att de passade i ryggsäcken, de gjordes även i större versioner för att bättre ersätta en vanlig spis.

Vi råkar äga tre dubbelkök. Här är de i sin låda.

De tre köken har lite olika stuk. Det första har en enkel design och är dessutom smutsigt. Det skulle må bra av en översyn men det fungerar alldeles utmärkt som det är nu.

För äldre läsare är den här typen av kök inget konstigt medan vissa yngre kanske bara sett dem på loppis. Brännaren är fiffig. Den heta fotogengasen strömmar upp i mittröret som syns till höger, fördelas av kåpan på mittbilden och kommer i kontakt med luften efter att den har strömmat ut genom de små hålen som syns på vänstra bilden. Många små blå lågor skickas sedan uppåt av den undre skärmen.

Den här typen av brännare med många små hål kallas för ”tysta brännare”. Det är en ganska bra beskrivning. De låter en del men inte så att det stör. Det äldre köken i förra inlägget hade den ursprungliga brännaren som kallas för ”susande brännare”. Det är ingen bra beskrivning. Vrålande eller brötande brännare skulle passa bättre.

Den låga typen av kök är stabilare och därmed säkrare men konstruktionen gjorde också att det blev svårare att fylla på T-spriten som krävs för att förvärma brännaren. Här har någon hittat på utdragbara spritkoppar med inbyggda hävertrör. Fyll på med sprit tills nivån i koppen börjar att sjunka. Då har spritkoppen under brännaren fyllts på och är klar att tändas. Fiffigt!

Nästa kök är lite mer elegant med snygg ram och graciösa ben. T-spriten fylls på de försänkta mässingstrattarna i framkant. På samma sätt som det förra köket finns det en fotogentank per brännare. På tanken finns nivåindikator och ett påfyllningslock med luftningsventil.

Manual på engelska. Inte exakt samma kök men ganska likt.

Det sista dubbelköket är lite modernare. Tekniken är i grunden densamma med förvärmd fotogen men detta köket är byggt i rostfritt stål och är tänkt för att användas i en båt. Det syns om inte annat på sidostöden som ska hålla grytan på plats när det gungar.

Nu har T-spriten ersatts med en minibrännare som går på fotogen. På bilden som är tagen uppifrån gör det att se ett rör som är riktat mot den vänstra brännaren. Den tänds med en piezo-gnista och värmer i sin tur brännaren så att fotogenen förångas. Det var ett stort steg när det inte längre krävdes T-sprit för att få igång köket. Till sjöss var det nog en extra bonus att inte behöva spilla T-sprit bland vågorna.

För den som ska tända ett fotogenkök är det egentligen bara en sak som är viktig att komma ihåg. Förvärm ordentligt. Om brännaren inte är tillräckligt varm så kommer fotogenen ur munstycket som vätska som kokar på vissa metalldelar. Det ryker, luktar och försöker du tända så kan det bli en lite eldboll. Vid kallt väder kan det vara klokt att börja med en halv dos T-sprit som värmer lite lagom innan en full dos värmer upp ordentligt. Full dos direkt gör att nästa omgång T-sprit kokar bort eller skapar en liten eldboll. Inte bra. Det låter kanske krångligt men det är det faktiskt inte. Och det finns ju instruktioner på nätet..

Vi avslutar den här delen med överkursen om att det går att byta ut fotogenen mot T-sprit, dvs etanol. Detta gjordes under kriget (krigen?) när importen av råolja/fotogen minskade eller försvann. Genom att byta till ett större munstycke kunde köket fungera på T-sprit som ju tillverkades i landet. Nackdelen var att T-spriten brinner även utan veke så säkerheten minskade vid byte. Å andra sidan blev de konverterade till fossilfri drift vilket vi kan uppskatta nu men som nog ingen reflekterade över då.

Fotogenprylar Del 1

Del 1 av 5

Alla i vår familj är inte lika entusiastiska när det gäller gamla manicker som drivs med fotogen. Vilket är lite märkligt. Jag (Jonas) har varit svag för den här gamla tekniken länge. De är konstruerade på ett begripligt sätt och de är ofta välgjorda i en kombination av industri och hantverk som inte finns längre. I alla fall inte i Sverige.

Våra (mina) fotogenlampor och liknande apparater har vandrat runt i uthusen. De står plötsligt i vägen för något bygge eller annat projekt och flyttas då till något annat ställe där de inte står i vägen just då. Ibland har de stått skyddat, ibland inte. Det har inte känts bra men vi har inte prioriterat att göra jobbet ordentligt. Vid något tillfälle var det i alla fall dags att samla ihop dem och torka bort dammet. Nu skulle fotogenprylarna arkiveras.

Först en liten förklaring. Jag har egentligen inte samlat på de här sakerna. Vissa har det funnits behov av. Ett par lampor och en värmare var bra att ha när vi hade stugan i Genneved. Någon lampa för kolonilotten, även om vi nästan bara var där på sommaren. Kök behövdes till båda ställena. och ett extra i reserv om något skulle krångla. Sedan händer det att vi som loppismänniskor kommit över något intressant till en lite peng. Några av de finare lamporna har nog kostat ett par-tre hundra. Det var några år då försvaret tömde sina lager. Mängder av väl underhållna eller oanvända saker skulle vräkas bort. Jag fick vittring på fotogenprylar först i slutet av den perioden så jag missade många roliga ting!
Lägg till ett par vanliga lampor hemma, något kul loppisfynd och vips så ser det ut som en samling fastän det inte är det. Samlingar ser ut så HÄR.

Fotogenlampor

De gamla vanliga fotogenlamporna är gemytliga. De är de minst intressanta fotogenprylarna men de är trevliga. Mycket enkel teknik som ger ett ganska svagt, men pålitligt ljus. De kallas även stormlyktor och de klarar av en hel del vind.

Den här stormlyktan ser ut att vara mogen för tippen, men skenet bedrar. Det är en klassiker från Tyskland, Feuerhand 276. De har funnits sedan 1933 och tillverkas fortfarande.

Den här modellen, 276 alltså, har en extra stor fotogentank så den får tjänstgöra i bastun. Det bör räcka med att fylla på någon gång om året. Vi har några till av samma typ. Det är lite oklart hur vi har blivit vid dem men det är kanske på bakluckeloppisar och liknande. En av dem är en lite mindre, Feuerhand 275, miltärgrön och oanvänd.

Fin liten lampa.

Man kan även köpa reservdelar till sin gamla lampa. Det känns inte som 2019 direkt, men det känns fantastiskt bra.

Den enda delen som går att tappa bort i skogsmörkret under en fotogenpåfyllning är skruvlocket. men det är ingen fara på taket.
Det är bara att gå in på webbshoppen och beställa en
”Tankdeckel für Feuerhand 276 (verzinkt)”.

Vanligaste reservdelen är kanske glas och det finns en intressant variant, ett matt glas som visserligen gör det svårare att se om veken är lagom hög men som ger ett mjukare ljus. Något för önskelistan till nästa jul.

De har även en reklamskylt som kanske är emaljerad. Den väger två hekto vilket låter som kvalitet.

Glasen är för övrigt enkla att ta ut för diskning och efteråt ger den ett betydligt finare ljus.

Här är en annan lampa, Apollo, före och efter diskning.

De här Lamporna har flata vekar och de ger måttligt med ljus. Så här kan det se ut efter att glasen diskats.

Fotogenlampor med runda vekar ger 3-4 gånger mer ljus tack vare att luftströmmen styrs bättre genom brännaren. Vi hade inte planerat att ta med någon sådan i det här inlägget men en av katterna lyckades välta en sådan lampa för en tid sedan. Glaskupan gick i småbitar och kuphållaren fick sig en törn men man kan se den runda veken. Rund och rund. Den är ju inte rund egentligen, det är en flat veke som formas till en cirkel. Det gör att den är lite känsligare och fastnar lättare men är som sagt effektivare än en flat veke.

Gruvlampor

Vi har några gruvlampor. De är ännu enklare konstruktion och mycket robusta. Veken ser ut som ett tjockt garn. Inget vred med tandat hjul för att höja/sänka veken som de vanliga lamporna har. Det som inte finns kan inte gå sönder. Vekens höjd justeras vid behov när tanken fylls på eftersom fotogenen fylls på i hålet som veken sitter fast i.

Snygg och stryktålig konstruktion. De skulle i princip kunna putsas upp men det skulle förstöra det mesta av kolgruve-estetiken. Det måste dessutom göras om regelbundet. De har ganska låg effekt men de här två fungerar bra på som ledfyrar till bastun. Liten tank ger en lagom brinntid om de skulle glömmas bort. Tre till fyra timmar.

Inga verktyg behövs för att fylla på bränsle eller justera lågans storlek. Robusta och eleganta fotogenmanicker.

De här fotogenlamporna fungerar efter samma principer som oljelampor gjort i tusentals år. Skillnaden är att fotogenen från råolja var billigare och kunde framställas i större mängder än den olja man fick från får, grisar, sill och valar.

© 2020 Östängs gård

Tema av Anders NorenUpp ↑