Förra torsdagen hörde vi plötsligt lågflygande fåglar. Några meter upp kom våra tre ankor i någorlunda formation. Kanske hade de tröttnat på att Svinto jagade dem eller så dög inte vattenbaljan längre. De gjorde en snygg sväng över oss och landade i dammen i det nedlagda grustaget som ligger bara 100 meter från vårt hus.
Oavsett om de hade som plan att byta upp sig till ett bättre badvatten eller inte, så hamnade de på ett perfekt ankställe. Lågt och skyddat vatten med gott om allt möjligt i vattnet.
Vi besökte dammen några gånger men kom inte nära nog för att fånga dem. Kanterna är ganska branta och de höll sig precis utom räckhåll, så de fick vara kvar till vidare. Vi insåg att de skulle bli rävmat så småningom eftersom det inte finns någon ö, men vi visste inte hur vi skulle lösa det.
Igår kom två ankor flygande. den ena ångrade sig och återvände, den andra landade bakom ladan. Men var fanns den tredje, den vita hanen? Den kom vankande upp ur grusgropen och efter lite vallande var alla tre på väg hem.
Det är lätt att bli förtjust i de här små ankorna. De låter inte alls lika mycket som i alla fall en del större raser gör. De skiter också lite mindre och de är smidiga att hålla med händerna om det nu skulle behövas.
Så nu är de tillbaka igen. De kommer att hållas inne några dagar, sedan får vi se om de helst vill vara runt oss på gården eller själva nere vid dammen.
Bilder och film är från en gammal mobil, därav suddet.
Kuliga ankor!
Minns en man som berättade om hur hans ankor emellanåt blev skrämda och flög iväg, men kom hem igen varje gång, till fots.
De gjorde också varje kväll en flygrunda längs staketets sträckning. Kollade till stolpar och så, får man tro.
Så roligrt att titta in här och kolla till er 🙂
/Anna
Våra staket är inte riktigt färdiga. det fattat ett par kilometer. Vi kanske hinner träna upp ankorna innan staketen är klara?
Jonas