Fotogenprylar Del 5

Del 5 av 5

Sista delen handlar om två typer av fotogenprylar som vi inte har så många av, blåslampor och värmare.

Den här snyggingen är en blåslampa av fabrikat Radius. Om jag minns rätt så bildades märket Radius under en strejk på Primus fabrik. När tiden gick och det blev för tråkigt så hittade strejkande arbetare på nya produkter och sålde dem under namnet Radius. Det var ganska länge sedan och det gick tydligen att göra så. Radius blev kvar och blev en framgångsrik konkurrent till Primus och de andra.

Observera att T-spriten som ska förvärma ska hällas i försänkningen högst upp på tanken. Inget separat kar. En sak mindre som kan gå sönder.

Samma Radius till vänster. Den högra är en lite kraftigare brännare av fabrikat Sievert.

Den är gjord för att gå på bensin i stället för fotogen vilket är lite läskigt. Trots det krävs fortfarande ett kar för förvärmningen. Pumpen på Sievert-brännaren är pampig. Lodrät och med räfflor som påminner om antika kolonner. Den här använder vi inte så ofta, om man säger så.

De här värmarna har vi däremot använt en hel del. Det är fotogenvärmare som är uppbyggda som fotogenlampor med rund veke. Skillnaden är att veken är betydligt större och att ljuset blir till värme.

Den röda är ett loppisfynd. Den typen av värmare är enkel att komma över och går att få för småpengar. Den är tillverkad i Taiwan och den fungerar men inte mer. Alla material är klenast och billigast möjliga och den åldras inte med värdighet. Flagnat krom, rost och ett allmänt intryck av förfall.

Det går inte heller att lita helt på tippskyddet. Det är den metallfärgade cylindern som står upp ovanför den vita spaken. Tanken är att den ska vicka om värmaren välter och då ska värmaren stängas av. Det fungerar kanske men jag litar inte helt på den. Så den är nog långsamt på väg till tippen.

Båda värmarna har en effekt på ca 2000W, alltså som två vanliga elelement.

Den andra brännaren är lika cool som den första är ocool. Färgen kan nog kallas för vanilj. Det är en Pod som är tillverkad i Sverige. Det märks på flera sätt. Dels för att informationen ser annorlunda ut. Den taiwanesiska har en enda etikett som berättar om tekniska data, tillverkningsår och vem som importerat den till Sverige.

På den svenska finns det mer information. Det mesta är säkerhetsrelaterat. Naturligtvis.

• 

• 

• 

• 

• 

Olika traditioner när det gäller information. Till och med instruktion om hur lågan ska se ut sitter på den svenska värmaren och det är en god tanke. Hur många har med sig manualen till en flera år gammal manick som snabbt ska igång för att få upp värmen?

Poden är genomtänkt på flera sätt. Toppen av gallret går att lyfta av så att den bruna plattan går att använda som värmeplatta. Den går att öppna så att hela förbränningsutrymmet går att nå. Tippskyddet har en betydligt större och tyngre vikt som fungerar i alla väder. Dessutom så är den byggd för att hålla. Materialen är valda för lång livslängd, inte enbart för att minska kostnaderna för produktionen. Just den här manicken var den sista i en järnhandel som skulle slå igen. Nyskick till begagnatpris.

Den finns även i ett vattenkylt utförande för att installeras som värmekälla för centralvärme i båtar.

Till sist

Fotogenmanickerna som vi har visat upp är till viss del föråldrade. När det gäller de enkla fotogenlamporna så används de som stämningssättare och nödljus men knappast som läsbelysning. Pumplamporna kan mycket väl användas men proceduren för att starta dem gör att de i praktiken är ersatta av LED-lampor som med tiden har fått hög effekt trots måttlig batteriförbrukning. Den som har ett hus utan el skulle kunna ta en titt på Aladdins mantellampor. Bra ljus utan buller eller batteriångest. En dunk fotogen kan förvaras i åratal i väntan på i väntan på att få stå till tjänst.

Blåslamporna har till största delen blivit samlarobjekt. Det är enklare att dra igång en gasolbrännare vid de tillfällen det behövs lite högre temperaturer. Annat är det med värmarna. De fungerar utmärkt även idag och de borde finnas i fler hem i väntan på nästa vintriga strömavbrott.

När det gäller köken väljer nog de flesta att använda gasolkök eller trangiakök eftersom de är lättanvända. Engångsbehållare för gasol är vanligt numera vilket är ganska trist. Trangiakök går på T-sprit och har ganska låg effekt men duger till att laga mat på. Det låter heller inte lika hotfulla som fotogenkök gör. Trangiaköken skulle nästan ha kunnat vara med i de här blogginläggen men de kvalade inte in eftersom de är för tråkiga och fula.

Det finns en typ av kök som är direkta arvtagare till de kök som har beskrivits här. Ett heter Optimus Polaris.

Det kan eldas med gasol, tändargas, tändvätska, fotogen, bensin, diesel och flygplansfotogen. En grym manick. Tänk om den bara hade funnits i mässing!