Författare: jonas (Sida 18 av 52)

Jonas och gläntan

Vi har skrivit tidigare om Jonas som gjorde sitt praktikarbete hos oss under september månad. Nu ska vi försöka att beskriva vad han åstadkom under sin månad på vår gård. Han skickade sina planer och bilder som dokumenterat arbetet.

När Jonas först kontaktade oss så var hans planer på vad han ville göra ganska vaga. Vi tog honom på en vandring runt våra marker för att ge honom en bild av vad han kunde välja mellan. Sedan fick han bestämma själv vilken del av marken som var mest intressant för honom som praktikobjekt.

Först några bilder på ett område som var det näst mest lämpade för honom att ta tag i men som han lämnade till oss att ta hand om vid ett senare tillfälle. Det gäller betesmarken och en liten bit som borde tillhöra betet men som vi av någon anledning stängslat ut från betet. Berg i dagen gjorde att det skulle ha tagit tid att stängsla, det var antagligen därför.

Djurens betande formar miljön. De flesta små träd har ingen chans utan ger upp efter några somrar när de inte fått behålla sina löv. Några av de som trots detta blir stora ser lite annorlunda ut. Jonas kallar dem för ”betespåverkade träd” och man kan ana en tuff uppväxt.

Här fanns även Svinrot som tydligen är typisk för hävdade marker. Det har säkert funnits många fler arter som är typiska för bete och slåtterängar men denna var den enda lite mer typiska växt som han hittade.

Jonas inventerade och gjorde överlägg till gamla kartor och flygbilder. Det hjälpte honom att förstå landskapet och att försöka tolka hur marken har brukats tidigare. Dels en nutida flygbild.

Sedan på den ekonomiska kartan från 1960, innan svensk jordbruksmark började att läggas ner.

Och till sist kartan som gjordes i samband med Laga skiftet i mitten av artonhundratalet. Den gröna triangeln är den lilla biten som borde vara med i betesmarken men som råkade hamna utanför för att där var så bergigt. Jonas var intresserad av att arbeta där men bestämde sig till sist för att istället arbeta i den södra kanten av den norra inhägnaden.

Hans genomgång av betesmarken var värdefull men det stora arbetet gjorde han norr om vägen. Här kommer en serie bilder som är tagna på samma plats och som visar hur ljuset släpps in. Här har det varit betesmark en gång i tiden men nu är det mer att betrakta som skog. Kameran är riktad mot söder.

När skogsridån är borta kommer gräset att få mycket mer solljus så att det kan växa. Det ska bli kul att se vilka gamla frön som börjar gro när ljuset plötsligt räcker till för det. Det är tydligt att detta har varit betesmark och det känns roligt att vi har börjat att återställa till bete igen. Hade vi gjort detta jobb själva så hade det legat mycket ris och annan bråte kvar förmodligen år efteråt men eftersom målet är att återskapa en betesmark så bör man föra bort så mycket organiskt material som möjligt vilket Jonas också gjorde. Det bidrar till det mycket städade intrycket.

Vi brukar ha många planer men alla kanske inte blir verklighet. Vi är mycket glada och tacksamma för att Jonas valde just Östäng för att göra sin praktik. Fantastiskt!

En del av praktiktiden var avsedd till att Jonas skulle bli trygg med att fälla träd. Just denna tall tillhörde inte något av de luriga träden men det är en härlig känsla att fälla med ”säkra hörnet”, stänga av sågen och knacka på kilarna tills trädet faller. Det hörs ett tydligt sus när vinden far genom barren en sista gång.

Stort tack Jonas, för att du tog dig an en bit av vår mark! Det var trevligt att ha dig här. Välkommen åter!

Ljunghonung

I år har vi för första gången fått ljunghonung. I alla fall såpass mycket att det ger problem. För även om många gillar smaken så är ljunghonung ett bekymmer.

Förr i tiden var det mycket vanligt med ljunghonung. I Alexander Lundgrens klassiska lärobok om biskötsel som kom i början av 1900-talet så var det tydligt att Sverige var ett land präglat av jordbruk. Det fanns två perioder av drag, det vill säga när bina hämtar mycket nektar. Det första var klöverdraget i juni och det andra var ljungdraget i augusti. Sedan dess har många betesmarker fått växa igen och ljungen har minskat.

Så här kan en ram med honung se ut efter slungning. Det kanske inte syns tydligt på bilden men den ser ut som den gjorde före slungningen. Ljunghonungen har konsistens som gelé och vägrar att lämna vaxkakan.

Det finns några olika sätt att tackla problemet. Det finns speciella ”ljunghonungslossare” som petar i varje cell med en plastnål. Efter det så går det att slunga honungen. Metoden som vi har valt är att pressa honungen ur vaxet. Nackdelen med att pressa är naturligtvis att ramen måste vaxas om innan den kan användas igen. Fördelen är att en vaxpress kostar en bråkdel av vad en riktig honungslossare kostar.

Från Italien. Bara rostfritt stål. Bygeln går att fälla bakåt så att vaxet kan läggas i korgen.

Lite försiktighet med kniven så finns trådarna kvar efter operationen.

Dags för premiärpressning.

Det är ungefär 30 grader i slungrummet, trots det så rinner honungen trögt och det går att se att den är gelé-artad och inte stelnad.

Det fungerar! Pressning av äpplen har lärt oss att skynda långsamt. Vätskan måste få lit tid att finna utgången så det gäller att veva ett halvt varv i taget mot slutet. Sedan tar det tid för honungen att rinna ner i hinken. Tålamod…

Efter pressningen finns det en ganska hård vaxkaka på bottnen av pressen. Lite honung också men det mesta har pressats ut. Det fungerade! Skönt

Ogetingsommar

För ett par dagar sedan blev jag stucken i långfingret av en geting. Jag räddade den från att drunkna när jag tvättade ur det rostfria uppsamlingskärlet vi har i musteriet. Jag klämde den inte alls, den blev kanske bara överraskad och stack lite för säkerhets skull när den uppfattade lite värme. Vad vet jag?

I år har det varit ont om getingar. Påfallande getingbrist. Jag har känt en liten glädjestöt varje gång jag har sett en humla eller en geting.

Jag vet inte hur många olika arter av getingar som vi har hos oss. Utan att ta fram läsglasögon kan jag i alla fall hålla isär en art som är mer gul än svart, en som är mer svart än gul (snarstucken) och de vackra bålgetingarna.

Höstgetingar kan ju vara irriterande när de vandrar omkring på köksgolvet men i år har det känts uppiggande varje gång jag har sett en geting eller bålgeting. Vi har bara upplevt sex somrar på Östäng men vi har redan upplevt några tillfällen när getingarna har varit för många och för nära för att det ska kännas bra. I år har det varit annorlunda. Vi har till exempel kunnat plocka fallfrukt utan att vänta på getingstick.

Det är inget konstigt med att balansen mellan djurarter varierar kraftigt. Förutsättningar för födosök och fortplantning varierar när konkurrens, närmiljö och väder hela tiden varierar. Det som gör att den här sommaren med nästan inga getingar känns obehaglig är för att den visar en glimt av det stora som sker utanför vår horisont. Rubriker om utrotningshotade arter har vi alla sett.

Att arter försvinner är för de flesta av oss bara abstrakt information. I de flesta fall är det arter vi inte bryr oss det minsta om, dessutom sker det ofta långt borta. Men getingsticket blev en liten påminnelse om att arter försvinner.

Nästa år är läget förmodligen ett annat för getingarna i trakten. Kanske är de fler, kanske kommer de att vara irriterande många. Men den globala artminskningen kommer att fortsätta. Jag gissar att det blir lite annorlunda när drivkraften förändras. Än så länge försvinner arter för att människor tar deras plats i anspråk, framöver kommer ett annorlunda och instabilt klimat att läggas till som extra börda på ekosystemen. Det känns inte alls bra.

Det här med biodiversitet är inte så enkelt. I Sverige finns det nästan inga stora skogar kvar. Det som vi brukar kalla för skogar är granplantage med inslag av andra trädslag. Det har varit så i ett par hundra år, så vi har vant oss. I vissa trakter dominerar tall, ek eller bok men den svenska skogen är i allmänhet planterad. Syftet med skogen är inte att låta ekosystemen sköta sig själva utan att skörda granar efter 60-70 år. Monokulturen gran försvinner och blir en tillfällig kalhygges-öken innan nästa generation granplantor planteras ut. Detta ger oss mycket stora exportinkomster och en hel del arbetstillfällen. De lite rikare ekosystemen är hänvisade till skogsbryn, dikeskanter och ”misskötta” skogar.

I och med den svenska skogens ekonomiska tyngd så är vi alla mer eller mindre delaktiga i att ha utarmat den svenska skogen, vilket kan kännas jobbigt. Vår självbild vill gärna att vi ska ha ett moraliskt kapital att stå på när vi vill påverka hur andra ska sköta sina skogar. Det är extremt viktigt att rädda tropiska regnskogar som är mycket äldre och rikare än våra skogar någonsin har varit. Men det kan vara bra att krångla till bilden lite så att våra åsikter och pekpinnar blir lagom stora.

Det här blev ett märkligt inlägg. Det började med ett getingstick och slutade med storpolitik. Så kan det gå.

Lök på tork

I år har vi odlat tolv bäddar lök. Det är ganska mycket. Tre olika sorter har det blivit. En tidig lök, en röd lök och en lagringslök. Lagringslöken är vi inte helt nöjda med då en del har börjat ruttna. Därför fick vi ta upp den lite hastigt. Förra året byggde vi en löktork – även det lite hastigt och den blev helt värdelöst eftersom kanalfläktarna vi använde var för svaga. I år byggde vi en ny löktork (lite hastigt) framför en höfläkt som blåser på rejält men inte heller det fungerar. Jordbruksverket har i en skrift där de beskriver hur man SKA bygga en löktork – men den har vi bara läst och inte följt. Skälet till dessa hafsverk är helt enkelt att vi inte känner att vi hittar rätt plats för vår mer seriösa löktork som även ska fungera som lagerutrymme. Till nästa år ska vi därför definitivt göra ett nytt försök och denna gången följa rekommendationerna.

Tanken med en löktork är att man packar den färska löken i säckar och lägger dem omlott i löktorken. Sedan låter man luften cirkulera inne i löktorken genom att sätta i en fläkt som blåser in luft under lökarna så att luften tvingas upp mellan lökarna i säckarna. Även om vi körde med höfläkt så blev det inte bra och vi cirkulerade inte heller luften utan tillförde ny luft utifrån. Vi fick därför bära ner alla säckarna nu när solen kom och lägga dem utomhus och breda ut innehållet. Nu vänder vi dem ett par gånger om dagen och har fått flytta isär en del.

Eftersom SMHI lovade uppehåll i veckan passade vi på att ta upp tre bäddar röd lök också och dagen efter blev det heldagsregn. Därför har vi nu flyttat löken till alla ytor vi kunde komma på i solen. En del ligger på trädgårdsskjulets plåttak.

En del ligger på ankhusets plåttak och resten ligger i alla backar vi hittade, på EU-pallar och på bord och galler. Det kan gå – men det kan också gå fel. Nu har i alla fall SMHI lovat sol.

« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2025 Östängs gård

Tema av Anders NorenUpp ↑