Författare: jonas (Sida 22 av 53)

Avloppsdetalj

Vi har en trekammarbrunn och infiltrationsbädden till den behövde göras om för ett par år sedan. Ja, egentligen sedan innan vi köpte gården. I samband med att vi lade nya rör från trekammarbrunnen till infiltrationsbädden så lade vi till ett T-rör med ett kort rör upp ur marken. Det skulle ge oss en möjlighet att inspektera om ledningen skulle sätta igen sig eller något annat problem.

Det var i höstas och vi tänkte inte mer på röret. Särskilt inte sedan det visat sig att avloppet fungerar som det ska. Eller rättare sagt, det har fungerat som det ska men det har luktat ibland. Det kan komma avloppslukt när vinden ligger på.

Plötsligt slog det mig att detta har jag ju läst om. Det finns ganska bra broschyrer om enskilda avlopp och det finns detaljer som man inte ska slarva med. Avloppsventilationen är en sådan detalj. Den här bilden har jag lånat från Avloppscenter.

Budskapet är att även om avloppet fungerar med en backventil inne i huset så räcker det inte. Backventilen gör så att toaletter inte tömmer varandra när en av dem spolas men avloppsventilationen har en uppgift till, den ventilerar hela avloppssystemet, från infiltrationsbädden upp till utloppet uppe vid nocken. Det kan vara frestande att hoppa över att ta hål i taket och nöja sig med en backventil.

Men när vi installerade vårt fiffiga inspektionsrör så fungerar inte avloppsventilationen. Den drivs av värme och luften ska flöda från infiltrationsbädden upp mot huset och ut genom röret på taket. När vi har en extra öppning så fungerar det inte alls. Avloppslukt kan dyka upp både ur inspektionsröret och från ventilationsröret i änden på infiltrationsbädden. Vinden avgör vilket och vi har under de senaste veckorna undrat varför det ibland har luktat. Under vintern märktes inget, förmodligen för att det var kallt.

Men idag så proppade vi igen inspektionsröret. Vi hade ingen fyrtumspropp hemma men vi hade andra avloppsdelar liggande som tillsammans utgör en propp. En vinkel med dubbelmuff, en förminskning och en tretumspropp. Klart! Att bygga avloppsrör är ju så himla trevligt. Tack vare att de kan tas isär och sättas samman i nya skapelser så är det som ett funktionellt vuxen-Lego. I morgon ska vi gå omkring och sniffa i vårsolen men jag är ganska säker på att lukten inte kommer att finnas kvar. Skönt!

Trädgårdsteknik

Ylva håller med Magnus hjälp på att bygga ett orangeri. Jag har ägnat mig åt annat men jag har bidragit på två sätt till bygget. Jag har tidigare hämtat ekvirke och nu var det dags att hämta de isolerande takskivorna. Jag lider mindre än Ylva av att sitta några timmar på motorvägar så det blev jag, Jonas, som fick besöka företaget Trädgårdsteknik utanför Ängelholm.

Jag träffade Jan som hade hjälpt till med att få ihop beställningen. De har mängder med saker i butikens utställning men Jag berättade att det bara var det mest sålda sakerna de hade hemma. Trädgårdstekniks katalog innehåller tydligen betydligt mer. Jag har än så länge bara studerat deras sidor med isolerade kanaltak.

Här är några bilder som visar en del av det som fanns framme. Bevattningsprylar, växthusvärmepannor för pellets och ved, ebb- och flodbord, växthus, golfbaneklippare och mycket mer,

Eftersom tjejen i receptionen frågade om jag var företag eller privatperson så antar jag att alla får komma och handla.

Det är ju lite opraktiskt att de flesta av den här typen av firmor finns i Skåne. Inte för skåningarna men för oss andra. Ängelholm ligger som tur är på västra sidan Skåne så det var bara att ta sig över Hallandsåsen, ta av till höger och knacka på.

De skivor vi hade valt var 10 mm tjocka och 2,1 meter breda. När man tänker sig den bredden så är det ganska brett men hur brett är det i verkligheten?

Svaret är att det är nästan för brett.

Vi hade beställt sex skivor. De är ursprungligen 6 meter långa och som tur är så bad vi om att få dem kapade till önskad längd 4,7 meter. Det visade sig att 4,7 meter var på gränsen till att vara för långt. I alla fall för den biltransportkärra som vi hade hyrt. Men de fick plats.

Två av remmarna som kommit med var inte kompletta. Bara tanken på att 9,87 kvadratmeter kanalplast (per skiva) skulle lätta från flaket på motorvägen gjorde mig lite kissnödig så det fick bli ett extra depåstopp hos Biltema för att komplettera med två remmar. Efter det så gick hemfärden alldeles galant. Det tar visserligen några timmar och kostar diesel men jämfört med vad det kostar att frakta paket i den här storleken så är det värt mödan.

Självvändande honungsslunga

Så har vi då till slut kommit till skott och beställt en ny slunga.

Främsta anledningen till att beställningen blev gjord var priset på slungan.

Självvändande slunga har legat på önskelistan i flera år men priset har alltid varit i vägen. Denna kostade ungefär 25 000 kr hos LP:s biodling och det är ett bra pris för en självvändande slunga.

Det räcker inte med att en slunga är självvändande, den ska också vara helautomatisk. Det låter kanske som en bortskämd lyx men jag tror att det är bra. Tanken är att slungan genom att rotera långsamt tömmer den mesta honungen ur kakorna på ena sidan, sedan gör den samma sak på den andra sidan av vaxkakan. Därefter ökar den farten och tömmer ut resten av honungen på ena sidan, bromsar upp och vänder på kakan och tömmer därpå den sidan helt.

Under min första säsong slungade jag honungen för hand i biodlarföreningens gamla byggbarack. Det fanns ingen el så värmen för att få honungen att rinna lätt kom från gasolkök och när kvällen kom var det ficklampa som gällde. Slungan vevades för hand och hanterade tre ramar åt gången. Det är ett minne som jag inte vill vara utan men det räckte med en säsong.

Sedan köpte jag en komplett utrustning som nog var från tidigt sjuttiotal. Slungan var motordriven och slungade fyra ramar samtidigt. Det var ett stort steg framåt men den slungan var ingen slutstation. Dels så var den inte gjord av rostfritt stål utan av förzinkat. Det gör att den behöver rengöras på ett annat sätt och mycket oftare.

Sedan är en ”vanlig” motordriven slunga mycket bra, men den binder upp mig stora delar av arbetstiden. Efter att ha lyft av vaxet som täcker honungen sätter jag i ramarna. sedan kör jag slungan långsamt. Sedan stannar jag den och vänder på de fyra vaxkakorna och kör slungan långsamt igen. Efter den behövs inget stopp utan farten kan öka. Efter ett tag stannas slungan och ramarna lyfts ut och vänds igen. Till sist körs slungan på hög fat igen och efter det är ramarna tomma på honung. Det finns undantag då ramarna behöver tre olika hastigheter vilket tar längre tid. När slungar roterar snabbt behövs dessutom nästan alltid att jag hänger mig över den så att den inte vandrar iväg.

En självvändande helautomatisk slunga sköter det mesta av den proceduren själv. Den kan fortfarande börja vandra om den är ojämnt lastad men den här hanterar sex ramar vilket minskar risken för ojämn belastning. Om dörren till slungrummet varit ännu bredare så had jag valt en åttaramars slunga. Inte för att mer alltid är bättre men den får ännu lugnare gång eftersom varje ram som är extra lätt eller extra tung påverkar mindre. Om jag minns rätt så kostar den större slungan ca 3000 kr mer vilket jag tycker är måttligt påslag.

De sex korgarna som vaxkakorna placeras i är radiellt placerade när slungan står still. det är fjädrar som håller dem i den positionen.

När slungan startas börjar korgarna att vika sig åt ena hållet och när slungan fått upp farten så har korgarna samma position som i en vanlig slunga som inte är självvändande.

I styrenheten finns program som låter slungan rotera vid en viss hastighet en viss tid, sedan bromsar den in, byter riktning och gör samma sak en gång till. Efter det gör den samma sak men med högre fart och sedan är honungen ute. Under tiden så hinner jag förhoppningsvis täcka av sex nya ramar. Om det funkar så är det en viktig pusselbit för oss inför att utöka biodlingen.

Det finns detaljer på slungan som ser lite hemsmidda ut men de ägare till den som jag har pratat med är nöjda med den. Det ska bli spännande att prova den. Det är visserligen fyra månader kvar till premiären men nu står den i alla fall på plats.

Under tiden går det ju att njuta av de högblanka rostfria plåtarna och de fina rosenpolerade benen. Passa på att njuta för efter premiären kommer den aldrig att bli så här fin igen.

Dubbelvurpa med griplastarvagn

Det har varit en lördag med fantastiskt väder. Lite kallt, nästan ingen blåst och framför allt så har vi sett solen. En bristvara denna vinter. Dammen i grustaget har förmodligen sin högsta vattennivå någonsin. Ett par välkända hållpunkter låg under vatten.

Griplastarvagnen hade justerats och efter att ha lastat av tre tunga stockar som ska bli golvplank så skulle jag bara släppa av tre små på vedbacken. Eftersom stödbenen inte fungerar så har jag varit mycket försiktig när jag har lastat och lastat av. Men de här tre små kändes … små. De var dessutom de sista i vagnen så inget mer än vagnens egen vikt fanns som motvikt när jag i övermod lyfte de tre stockarna i ett grepp och vred ut dem på vagnens vänstra sida.

Vips så låg vagnen ner. Precis som Richard varnade oss för.

Vagnens hjul är inte särskilt långt isär, den ska ju kunna hanteras i skogen och trixa sig fram under gallringsarbete. Så när kranen är högt upp med tre små stockar i greppet så vill det till att föraren tar det lugnt. Jag trodde att jag tog det lugnt men vridrörelsen i kranen men var onödigt snabb så när jag bromsade in vridrörelsen så välte vagnen.

Bilden ovan visar hur det såg ut när jag försökt att välta tillbaka vagnen med hjälp av kranen. Det gick inte men den kom en bit på väg så vi kunde lägga en kvarglömd okluven vedbit under så att den inte skulle välta tillbaka.

Det var ju på flera sätt praktiskt att vagnen välte på vedbacken och inte uppe i skogen. Dels så var Ylva i närheten och kunde assistera, dels så var det nära för att hämta ett rep. Repet bands fast i den lilla traktorn som inte hade några svårigheter att få vagnen att trilla tillbaka till rätt köl.

Fast den slutade inte att trilla när den kommit på rätt köl utan fortsatte glatt och lade sig på andra sidan. Kranen väger såpass mycket att den massan med fart på trumfar vagnens egen vikt och hjulbredd. Av någon anledning var det omöjligt att sänka kranen när den låg ner. kanske berodde det på hydraulslangen som var ganska spänd eller på något annat. Hur som helst så gick inte kranen att få ner och nu låg vagnen på andra sidan. På vägen dessutom.

Dags för lilla traktorn igen, men den här gången skulle den få knuffa i stället för att dra.

Kranen gick fortfarande inte att sänka. Hur skulle vi göra? Det skulle bli tjatigt om vi välte vagnen en gång till.

Repet var fortfarande fäst i vagnen så vi lät lilla traktorn köra på repet med framhjulet så att vagnen skulle få lite motstånd och inte dansa över lika enkelt en gång till.

Filmklippet visar inte hela det lyckliga slutet. Jag var tvungen att komma ut och se varför vagnen inte ställde sig upp. Det visade sig att repet bromsade lite för bra så efter lite mera knuff så var allt som det skulle och vi kunde ta förmiddagskaffe.

Det är lite irriterande att trots att vi använder traktor ganska sällan så är det mycket bra att ha en extra traktor, eller att ha en granne som har en traktor. För att dra loss, dra igång, resa upp eller att ha när huvudtraktorn behöver fixas till för att något läcker eller att den inte är kry på något annat sätt. Nu vet vi i alla fall mer om hur lätt vår vagn välter. Vi behöver installera hydrauliska dämpventiler så att kranens vridrörelser går långsammare. Dessutom behöver vi fixa till stödbenen så de går att använda.

« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2026 Östängs gård

Tema av Anders NorenUpp ↑