Författare: jonas (Sida 28 av 52)

Fotogenprylar Del 1

13 januari, 2019 / / Inga kommentarer

Del 1 av 5

Alla i vår familj är inte lika entusiastiska när det gäller gamla manicker som drivs med fotogen. Vilket är lite märkligt. Jag (Jonas) har varit svag för den här gamla tekniken länge. De är konstruerade på ett begripligt sätt och de är ofta välgjorda i en kombination av industri och hantverk som inte finns längre. I alla fall inte i Sverige.

Våra (mina) fotogenlampor och liknande apparater har vandrat runt i uthusen. De står plötsligt i vägen för något bygge eller annat projekt och flyttas då till något annat ställe där de inte står i vägen just då. Ibland har de stått skyddat, ibland inte. Det har inte känts bra men vi har inte prioriterat att göra jobbet ordentligt. Vid något tillfälle var det i alla fall dags att samla ihop dem och torka bort dammet. Nu skulle fotogenprylarna arkiveras.

Först en liten förklaring. Jag har egentligen inte samlat på de här sakerna. Vissa har det funnits behov av. Ett par lampor och en värmare var bra att ha när vi hade stugan i Genneved. Någon lampa för kolonilotten, även om vi nästan bara var där på sommaren. Kök behövdes till båda ställena. och ett extra i reserv om något skulle krångla. Sedan händer det att vi som loppismänniskor kommit över något intressant till en lite peng. Några av de finare lamporna har nog kostat ett par-tre hundra. Det var några år då försvaret tömde sina lager. Mängder av väl underhållna eller oanvända saker skulle vräkas bort. Jag fick vittring på fotogenprylar först i slutet av den perioden så jag missade många roliga ting!
Lägg till ett par vanliga lampor hemma, något kul loppisfynd och vips så ser det ut som en samling fastän det inte är det. Samlingar ser ut så HÄR.

Fotogenlampor

De gamla vanliga fotogenlamporna är gemytliga. De är de minst intressanta fotogenprylarna men de är trevliga. Mycket enkel teknik som ger ett ganska svagt, men pålitligt ljus. De kallas även stormlyktor och de klarar av en hel del vind.

Den här stormlyktan ser ut att vara mogen för tippen, men skenet bedrar. Det är en klassiker från Tyskland, Feuerhand 276. De har funnits sedan 1933 och tillverkas fortfarande.

Den här modellen, 276 alltså, har en extra stor fotogentank så den får tjänstgöra i bastun. Det bör räcka med att fylla på någon gång om året. Vi har några till av samma typ. Det är lite oklart hur vi har blivit vid dem men det är kanske på bakluckeloppisar och liknande. En av dem är en lite mindre, Feuerhand 275, miltärgrön och oanvänd.

Fin liten lampa.

Man kan även köpa reservdelar till sin gamla lampa. Det känns inte som 2019 direkt, men det känns fantastiskt bra.

Den enda delen som går att tappa bort i skogsmörkret under en fotogenpåfyllning är skruvlocket. men det är ingen fara på taket.
Det är bara att gå in på webbshoppen och beställa en
”Tankdeckel für Feuerhand 276 (verzinkt)”.

Vanligaste reservdelen är kanske glas och det finns en intressant variant, ett matt glas som visserligen gör det svårare att se om veken är lagom hög men som ger ett mjukare ljus. Något för önskelistan till nästa jul.

De har även en reklamskylt som kanske är emaljerad. Den väger två hekto vilket låter som kvalitet.

Glasen är för övrigt enkla att ta ut för diskning och efteråt ger den ett betydligt finare ljus.

Här är en annan lampa, Apollo, före och efter diskning.

De här Lamporna har flata vekar och de ger måttligt med ljus. Så här kan det se ut efter att glasen diskats.

Fotogenlampor med runda vekar ger 3-4 gånger mer ljus tack vare att luftströmmen styrs bättre genom brännaren. Vi hade inte planerat att ta med någon sådan i det här inlägget men en av katterna lyckades välta en sådan lampa för en tid sedan. Glaskupan gick i småbitar och kuphållaren fick sig en törn men man kan se den runda veken. Rund och rund. Den är ju inte rund egentligen, det är en flat veke som formas till en cirkel. Det gör att den är lite känsligare och fastnar lättare men är som sagt effektivare än en flat veke.

Gruvlampor

Vi har några gruvlampor. De är ännu enklare konstruktion och mycket robusta. Veken ser ut som ett tjockt garn. Inget vred med tandat hjul för att höja/sänka veken som de vanliga lamporna har. Det som inte finns kan inte gå sönder. Vekens höjd justeras vid behov när tanken fylls på eftersom fotogenen fylls på i hålet som veken sitter fast i.

Snygg och stryktålig konstruktion. De skulle i princip kunna putsas upp men det skulle förstöra det mesta av kolgruve-estetiken. Det måste dessutom göras om regelbundet. De har ganska låg effekt men de här två fungerar bra på som ledfyrar till bastun. Liten tank ger en lagom brinntid om de skulle glömmas bort. Tre till fyra timmar.

Inga verktyg behövs för att fylla på bränsle eller justera lågans storlek. Robusta och eleganta fotogenmanicker.

De här fotogenlamporna fungerar efter samma principer som oljelampor gjort i tusentals år. Skillnaden är att fotogenen från råolja var billigare och kunde framställas i större mängder än den olja man fick från får, grisar, sill och valar.

Stamkvista ekar

27 december, 2018 / / Inga kommentarer

Det var dags att skaka ner julmaten med lite annandagspyssel. Vi har några ekar i den stora beteshagen som har bra förutsättningar att ge raka och fina stockar men kvistarna behöver tas bort för att de inte ska ”störa” de raka stockarna. Stamkvistningen gör inte att stockarna blir kvistfria men de kapade kvistarna växer naturligtvis inte mer och snittytorna kommer att vallas över av barken och stammen kommer att växa över den gamla stumpen. Det blir en stor skillnad jämfört med om grenen sitter kvar och växer i takt med trädet.

Första försöket före stamkvistning…
…och efter stamkvistning
Det blir en liten påskbrasa av varje ek.
Ek nummer två före.
Ek nummer två efter.

Ek nummer två var kanske i grövsta laget både när det gäller stamdiameter och grenstorlek. Vi får se hur den utvecklar sig. Ekar är välkända för att växa sakta men de växer fortare än vad många föreställer sig. Man måste inte vänta 300 år innan en ek fälls om det inte är nödvändigt att stocken ska vara en meter tjock eller mer.

Vissa ekar har genom betning eller av andra skäl inga förutsättningar att ge bra stockar.
Men de är charmiga och har andra värden i hagen.

Vi kommer förmodligen även att stamkvista utvalda tallar för att få riktigt bra brädor i framtiden. Det är trevligt att ha en egen skog där man kan välja ut träd för olika ändamål och där man själv kan bestämma vilka träd vi vill spara och vilka vi vill ta ner. Varje trädslag har sina speciella användningsområden. Ek passar bäst om man vill göra stolpar, björk använder vi när vi vill elda i kakelugnen, gran och tall som vi gallrar ut använder vi i pannan. Större granar som är utan röta blir starka reglar och bjälkar och tall använder vi till brädor som tål ganska mycket regn utan att ruttna.

Röka bacon

25 december, 2018 / / Inga kommentarer

Vi blev vid en lite rök för några år sedan. Den heter ”Hälsingeröken och vi har inte hittat någon information om den på nätet. Inte än i alla fall.

När de två grisarna styckades så blev vissa sidor urbenade, ”spritade”, dvs bacon. Andra sidor fick behålla brosk och såg efter styckning  lite annorlunda ut, dvs fläsk.

Vi fick till slut testat röken. Vi eldade med en blandning av sälgved, björkved och några alpinnar. Dessutom så lade vi in en del enris.

Det går att reglera temperaturen genom hur intensiv elden är och hur öppna toppluckorna är. Den ena luckan användes till en termometer som lånades från vedpannans laddomat. Temperaturen skulle vara låg för att det skulle bli kallrökt, 30-50 grader ungefär. Det var inte så lätt att hålla jämn temperatur. Ett litet plåtskåp kyls av snabbt när elden falnar. Men det är kanske inte så noga?

Efter syntes ingen större skillnad. Doften av rök fanns där men ingen stor förändring av utseendet.

Skärmaskinen kom fram. 1mm skivor för bacon och 5 mm tjocka skivor för stekfläsk.

Till sist var det dags för vakuumpackning i portioner. Bacon i den vänstra högen och fläsk i den högra.

Provsmakningen gav ganska högt betyg. Den första rökningen varade i fyra timmar och det var för länge. Andra omgången testade vi med att röka i två timmar och det var lagom.

Grisslakt

30 november, 2018 / / Inga kommentarer

Om du är känslig för bilder från slakt så läs inte mer i detta inlägg. Det förekommer bilder både på blod och död gris.

I våras köpte vi två kastrater som vi döpte till Esau och Efraim eftersom det är e-året i år.

Det finns flera orsaker till att vi skaffar gris. De är bra på att ta vara på skörderester och matrester, de hjälper oss att böka upp odlingsmark, de äter mördarsniglar. Det främsta skälet är nog dock att vi äter kött och då vill vi vara säkra på att det kött vi äter kommer ifrån djur som haft det bra hela livet.

Esau och Efraim har fått ny mark att bruka allt eftersom. De blev alltid lika glada när de fick ny yta att upptäcka och böka. Nu när det varit tjäle så är de dock inte lika glada eftersom marken är för hård för dem att bearbeta. Första gången vi hade grisar så fick de bo kvar hos oss i ett och ett halvt år. Vi upplevde att det var rätt så bökigt att ha dem över vintern av flera skäl. De hade det inte lika roligt när det inte fanns mark att böka, det blir jobbigt när vattnet fryser i deras vattenbalja och de blev alldeles för stora. Därför har vi bestämt oss för att inte ha grisar över vintern igen. Vi kommer inte heller att skaffa gris varje år utan tror att vart annat år är lagom för oss. Lagom till jul vill vi därför slakta våra grisar och igår var det dags. Grisarna avlivades med gevär och efter att de har fallit så har man en minut på sig innan de ska vara avblodade. Det gör man genom att sticka dem i halsen. Att slakta ett djur är aldrig lätt och det tror jag på sätt och vis är bra. Den dagen vi börjar göra det lättvindigt så kanske vi inte ska ha djur. Vi är glada att vi får hjälp med slakten av en vän med lång erfarenhet, lugnt sätt och som behandlar djuren med värdighet.

Vi hinner inte ta reda på allt men vill inte att något ska förfaras. En annan vän har bättre tid och kom därför för att ta reda på blodet för att göra blodpudding.

Blodet måste vispas så att det inte klumpar sig. Vi skållar inte grisarna som man ofta gör med produktionsgrisar utan vi flår dem istället.

Vi hade nytta av att marken var frusen så vi slapp gyttja. Däremot var det regn och snålblåst så det var kallt och vått.

Eftersom vi slaktar djuren direkt i hagen så de inte ska bli stressade så behöver vi en traktor för att hissa upp slaktkropparna. Det gör det mycket lättare att jobba med dem och traktorn gör det möjligt att höja lite i taget för att få en ergonomisk arbetsställning hela tiden.

Skinnet kan dras av till viss del men det är ganska svårt så mycket fick vi skära av. Dessa slaktkroppar var mycket mindre och framför allt mindre feta än när vi slaktade Agneta och Anni-frid.

Grisarna ska tas ur och sedan ska kropparna in och hängas i ladan tills vi ska stycka på måndag.

När vi körde iväg med första slaktkroppen så pajade traktorn. Det kändes inte så bra men är ganska typiskt. Kanske har det kommit in vatten i bränslesystemet som nu hade frusit. det var ju 13 minus natten innan. Vi fick trä på jaktpåsar och en sopsäck och ta ner dem på en kärra och köra in dem i ladan. Det gick dock bättre än väntat och nu hänger de i ladan i väntan på måndagens styckning. Julskinkan och lägg ska sedan saltas in och resten ska frysas in.

 

 

 

« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2025 Östängs gård

Tema av Anders Noren — Upp ↑