Författare: jonas (Sida 27 av 53)

Del 5 av 5

Sista delen handlar om två typer av fotogenprylar som vi inte har så många av, blåslampor och värmare.

Den här snyggingen är en blåslampa av fabrikat Radius. Om jag minns rätt så bildades märket Radius under en strejk på Primus fabrik. När tiden gick och det blev för tråkigt så hittade strejkande arbetare på nya produkter och sålde dem under namnet Radius. Det var ganska länge sedan och det gick tydligen att göra så. Radius blev kvar och blev en framgångsrik konkurrent till Primus och de andra.

Observera att T-spriten som ska förvärma ska hällas i försänkningen högst upp på tanken. Inget separat kar. En sak mindre som kan gå sönder.

Samma Radius till vänster. Den högra är en lite kraftigare brännare av fabrikat Sievert.

Den är gjord för att gå på bensin i stället för fotogen vilket är lite läskigt. Trots det krävs fortfarande ett kar för förvärmningen. Pumpen på Sievert-brännaren är pampig. Lodrät och med räfflor som påminner om antika kolonner. Den här använder vi inte så ofta, om man säger så.

De här värmarna har vi däremot använt en hel del. Det är fotogenvärmare som är uppbyggda som fotogenlampor med rund veke. Skillnaden är att veken är betydligt större och att ljuset blir till värme.

Den röda är ett loppisfynd. Den typen av värmare är enkel att komma över och går att få för småpengar. Den är tillverkad i Taiwan och den fungerar men inte mer. Alla material är klenast och billigast möjliga och den åldras inte med värdighet. Flagnat krom, rost och ett allmänt intryck av förfall.

Det går inte heller att lita helt på tippskyddet. Det är den metallfärgade cylindern som står upp ovanför den vita spaken. Tanken är att den ska vicka om värmaren välter och då ska värmaren stängas av. Det fungerar kanske men jag litar inte helt på den. Så den är nog långsamt på väg till tippen.

Båda värmarna har en effekt på ca 2000W, alltså som två vanliga elelement.

Den andra brännaren är lika cool som den första är ocool. Färgen kan nog kallas för vanilj. Det är en Pod som är tillverkad i Sverige. Det märks på flera sätt. Dels för att informationen ser annorlunda ut. Den taiwanesiska har en enda etikett som berättar om tekniska data, tillverkningsår och vem som importerat den till Sverige.

På den svenska finns det mer information. Det mesta är säkerhetsrelaterat. Naturligtvis.

• 

• 

• 

• 

• 

Olika traditioner när det gäller information. Till och med instruktion om hur lågan ska se ut sitter på den svenska värmaren och det är en god tanke. Hur många har med sig manualen till en flera år gammal manick som snabbt ska igång för att få upp värmen?

Poden är genomtänkt på flera sätt. Toppen av gallret går att lyfta av så att den bruna plattan går att använda som värmeplatta. Den går att öppna så att hela förbränningsutrymmet går att nå. Tippskyddet har en betydligt större och tyngre vikt som fungerar i alla väder. Dessutom så är den byggd för att hålla. Materialen är valda för lång livslängd, inte enbart för att minska kostnaderna för produktionen. Just den här manicken var den sista i en järnhandel som skulle slå igen. Nyskick till begagnatpris.

Den finns även i ett vattenkylt utförande för att installeras som värmekälla för centralvärme i båtar.

Till sist

Fotogenmanickerna som vi har visat upp är till viss del föråldrade. När det gäller de enkla fotogenlamporna så används de som stämningssättare och nödljus men knappast som läsbelysning. Pumplamporna kan mycket väl användas men proceduren för att starta dem gör att de i praktiken är ersatta av LED-lampor som med tiden har fått hög effekt trots måttlig batteriförbrukning. Den som har ett hus utan el skulle kunna ta en titt på Aladdins mantellampor. Bra ljus utan buller eller batteriångest. En dunk fotogen kan förvaras i åratal i väntan på i väntan på att få stå till tjänst.

Blåslamporna har till största delen blivit samlarobjekt. Det är enklare att dra igång en gasolbrännare vid de tillfällen det behövs lite högre temperaturer. Annat är det med värmarna. De fungerar utmärkt även idag och de borde finnas i fler hem i väntan på nästa vintriga strömavbrott.

När det gäller köken väljer nog de flesta att använda gasolkök eller trangiakök eftersom de är lättanvända. Engångsbehållare för gasol är vanligt numera vilket är ganska trist. Trangiakök går på T-sprit och har ganska låg effekt men duger till att laga mat på. Det låter heller inte lika hotfulla som fotogenkök gör. Trangiaköken skulle nästan ha kunnat vara med i de här blogginläggen men de kvalade inte in eftersom de är för tråkiga och fula.

Det finns en typ av kök som är direkta arvtagare till de kök som har beskrivits här. Ett heter Optimus Polaris.

Det kan eldas med gasol, tändargas, tändvätska, fotogen, bensin, diesel och flygplansfotogen. En grym manick. Tänk om den bara hade funnits i mässing!

Det finns en typ av fotogenlampa som kombinerar det bästa från två världar. Den är nästan lika enkel i sin uppbyggnad som en klassisk fotogenlampa men den har samma klara, vita ljus som pumplamporna även om den lyser svagare än dem. Den heter Aladdin.

Detta är en Aladdin-lampa, Modell 23. Det är en fotogenlampa med rund veke med ett hög skorsten som är noggrant formad. Skorstenen skapar ett ordentligt drag vilket i sin tur ger så hög effekt att en nät-tratt, en så kallad mantel, börjar att glöda. Manteln är behandlad med samma kemikalier som pumplampornas strumpor och den ger ett kraftigt sken som sägs motsvara en glödlampa på 60-80 Watt. På bilden ovan har den oanvända manteln hamnat på sniskan.

Vår lampa är en hyllmodell som det går att sätta ett väggfäste på. Den är gjord i mässing som är klarlackad. Det ser snyggt ut på bild men i verkligheten ser det lite tråkigt ut. Det finns inga toningar, inga putsrester, bara lite damm som sitter lite ovanpå. Lackad mässing är inte alls lika snyggt som olackad. Putsfri är den förstås – men ändå. Det lär gå att åtgärda med hjälp av ammoniak. Då ska lacken försvinna och den äkta mässingslystern kan putsas fram.

Eftersom manteln står upp så behövs en liten metallställning för att det ska fungera. Tekniken med strumpa/mantel uppfanns för sent för att det skulle bli riktigt stort. Den första riktiga glödlampan fanns redan när en österrikare lyckades förbättra fotogenlampan med hjälp av sällsynta metaller på nät så det var bara på platser som saknade el som de användes.

Bildtexten talar om lycka trots att bilden visar människor som ser mer döda än levande ut. Hur som helst så har de en bra belysning på kvällskvisten med ett ljus som är betydligt vitare än det gula ljus som kommer från vanliga fotogenlampor. Manteln (och även strumpan) gör dessutom att förbränningen sker vid högre temperatur vilket minskar mängden sotpartiklar i rummet och att det inte luktar fotogenrök. Aladdinlamporna har betydligt lägre effekt än pumplampor men å andra sidan så brinner de helt tyst. Effekten är så pass hög att man får kisa med ögonen eller, trevligare, skaffa en snygg lampskärm. Vi har dock ingen sådan ännu.

Företaget Aladdin har funnits sedan 1908. Fabriken i USA drabbades så småningom av ett jordskred och förstördes fullständigt. Det fanns dock en mindre fabrik i England som fick ta över. Tradition är en naturlig del av ett sådant företag och som ett exempel så har standardmodellen ”Modell 23” tillverkats från 1969 till 2015. Efterträdaren med brännaren ”MaxBrite 500” är mycket lik men har bättre toleranser som ger jämnare låga.

Lamporna finns att köpa i Sverige, bland annat hos Fotogenlampor.se.

Del 3 av 5

Charmigast av de fotogendrivna manickerna är nog stormlyktorna, eller pumplamporna som vissa kallar dem. Strumplampa funkar också. I engelskspråkiga trakter kallas de ” Pressurized kerosene lamps”, Trycksatta fotogenlampor. En bra benämning som inte fått fäste här.

Lampan ovan är en ganska gammal Primus med mjölkvitt glas. Modellen heter ”Primus No. 1020” och lyser med ”300 cp” vilket ska motsvara 300 stearinljus, Candela, om jag minns rätt. Det bör motsvara ca 250 W glödlampa. Det är mycket ljus. Det är en vanlig modell bland de äldre lamporna och var förmodligen en arbetshäst när det behövdes bra ljus i ladugården under vintern. Just det här exemplaret är lite svår att få att brinna rent. Inget stort problem eftersom alla delar kan bytas ut. Det är dock inget akut eftersom vi har flera liknande lampor.

Den här är en Optimus 200P. Det är en av de vanligaste lamporna för den som fyndar bland försvarets överskottsprylar. Det krävs dock lite extra tur för att få med en emaljerad lampskärm.

Den här typen av lampor fungerar enligt samma principer som fotogenköken. Det går utmärkt att släcka en brinnande tändsticka i fotogen trots att det är en brännbar vätska. Fotogen brinner bra men lite motvilligt vid normala temperaturer. Det är förmodligen därför som fotogenmanickerna blev populära. Hög effekt med någorlunda säkerhet. Det finns två sätt att få fotogen att brinna. Det ena är att använda en veke som hjälper till att förånga vätskan. Det är ju så som den vanliga fotogenlampan fungerar. Det andra är att hetta upp vätskan till antändningstemperatur och spruta ut små mängder som ånga. För att det ska fungera behöver det vara ett övertryck i tanken och därför har dessa kök, lampor och annat en luftpump.

Här är samma lampa tillsammans med en annan 200P. Båda lamporna är tillverkade av mässing men den till vänster är inte förnicklad. Mässingen ärgar med tiden men är enkel att putsa upp och blir då fantastiskt vacker. Mycket snyggare än föremål av mässing som är klarlackade för att man ska slippa att putsa. Klarlacken ger en död mässingslyster medan putsad mässing ger en levande lyster. Så är det, och det gör att det är värt besväret att putsa då och då. Jag tror att alla lampor av den här typen var förnicklade förr i tiden. Det var under senare tid som samma gamla modell såldes som retro utan förnickling.

Det som får lamporna att lysa är strumpan, eller glödnätet som det egentligen heter. Det är en gles påse av obrännbart material som är belagd med ämnen som avger starkt ljus när fotogenen brinner. De finns i olika storlekar för att passa olika lampor. Bilden visar ett ganska gammalt glödnät. Kanske är den tillräckligt gammal för att vara belagt med radioaktivt Torium? Numera är glödnäten man köper inte radioaktiva.

Det fungerar inte bra med fel storlek på strumpan för den ska blåsas upp till lagom storlek av fotogenlågan vid första användningen. För liten strumpa blir uppblåst men lågan brinner en bit utanför strumpan så det bli dåligt ljus. För stor strumpa i förhållande till lampans munstycke och allmänna storlek fungerar inte heller. Då fylls inte strumpan och får fel form. Den stelnar nämligen efter inbränningen och blir då en stel hängande korv som bara glöder på vissa ställen.

Glödnätet är mjukt och smidigt innan det används första gången då det blir hårt och sprött Det kan användas många gånger men en inbränd strumpa är känslig för stötar. Den som vill flytta runt en lampa utan att behöva byta strumpa kan försöka att stadga strumpan med hårsprej som bränns bort när lampan tänds. Jag har provat med blandade resultat.

Samma Optimuslampa tillsammans med en lite större och nyare pjäs. Det är också en Optimus men på 500 cp vilket ger lika mycket ljus som en glödlampa på 400 W. Den saknar glas men det gör att det är enkelt att se det ganska stora oanvända glödnätet och snabbtändaren som gör att T-sprit inte krävs för att tända den.

Största nackdelen med den modernare lampan är att den till största delen är tillverkad av förkromat stål i stället för förnicklad mässing. Materialet klarar inte av hettan så de här årgångarna av lampor rostar. Trist.

Reservdelar är alltid bra att ha. Det smala kopparröret längst till höger suger upp fotogen från tanken. Ventilen med vredet reglerar effekten. Fotogenen tar ett varv genom loopen som omger brännaren för att värmas upp. Sedan sprutas den ut genom munstycket av mässing som sitter högst upp, det vill säga längst till vänster på rörkonstruktionen. Munstyckena har mycket små hål för att spruta ut en fotogendimma. De finns i olika storlekar som är anpassade för lampans effekt. Munstycket sätter ibland igen sig om fotogenen har skruffs i sig så det ingår några rensnålar till alla lampor. Vissa modeller har inbyggd rensnål inne röret som kommer upp vid ett visst läge på vredet. Fiffigt!

Även detta är en Optimus, en 930 på ca 300 cp. Det är en lite senare konstruktion som tyvärr har ”hatten” och några andra delar gjorda av stål i stället för mässing. Snygga glas har de i alla fall.

Här är en sprängskiss över Optimus 930. Observera att det fanns ett handtag och lampskärm som skulle göra den bättre anpassad till inomhusbruk.

Bredvid 930-lampan på bilden ovanför reservdelslistan står en nytillverkad flaska för T-sprit. Plast är naturligtvis praktiskt men de gamla är bra mycket finare.

Det finns en pumplampa som jag har haft ett gott öga till hela tiden men som jag inte har råkat träffa på med rätt prislapp. Det är en Radius med kokplatta på toppen. Översta delen på den här typen av lampor blir rejält varm så visst är en bra idé att passa på att värma lite buljong när värmen ändå är tillgänglig. En lite äldre lampa med kokplatta ser ut så här. De blev smalare med tiden.

Den långa nyckeln som syns på bilden är bra att ha. Med den kan man byta backventilen som sitter i botten av tanken. Läcker backventilen så funkar inte lampan. Händer inte ofta men för säkerhets skull bör en nyckel finnas till hands.

Den som vill få en överblick över pumplampornas fantastiska värld kan med fördel titta in på Traderas avdelning som kallas Technica & Nautica. Väl på plats fylls Optimus, Radius, Primus, Sievert annat i sökrutan och vips så dyker det upp mängder av prylar som kan vara bra att ha.