Del 2 av 5
Idag är det vanligt att nya campingkök drivs med gasol. Gasol, det vill säga propan, har samma ursprung som fotogen men kolvätekedjorna är lite kortare. Gasol har 3 kolatomer på rad jämfört med fotogenets ca 11-14 st. Fotogen är därmed mellan bensin och diesel när det gäller antal kolatomer i kolvätekedjorna och kemiska egenskaper. Kemiläraren har talat.
Fotogenköken fungerar på ett annat sätt än fotogenlampor gör. De har ingen veke vilket egentligen behövs för att fotogen ska brinna. I stället så förvärms fotogenen och sprutas ut genom ett munstycke. För att det ska fungera måste det finnas ett övertryck i tanken som skapas med en luftpump som sitter fast i tanken. De flesta köken är av sådan ålder att de är helt plastfria. Packningen på pumpkolven är av inoljat läder. Det går att beställa nya packningar så klart men det går även att klippa till en rund bit ur en trasig livrem och fukta med lite matolja.
Här är två varianter. Till vänster är den äldsta och enklaste typen. De är lätta att få igång men lite instabila med sina tre ben. Det är inte kul att att råka välta ett kök med kokande vatten och allt. Bilden med vintersolen är inget vidare. På reklambilden ser man bättre hur den är konstruerad.
Tanken är gjord av mässing, förmodligen för att det är en smidig metall som är enkel att få tätt. Det är viktigt, dels för att det inte ska läcka fotogen men framför allt för att behålla övertrycket i tanken. Pumpen är nere till höger, nere till vänster är locket för påfyllning och på det sitter en liten kran som kan släppa ut övertrycket när man vill stänga av köket. Fotogenen förs upp i ett centralt rör. Runt röret finns en rund, öppen behållare. Där fyller man upp med T-sprit som kan brinna utan veke. T-spriten värmer brännaren som är ovanför och när spriten brunnit ut är det dags att pumpa upp trycket i tanken så att den förgasade fotogenen antänds. De brinner med blå låga och har ganska hög effekt.
Här är vårt mest slitna kök. Ett gammalt kök av fabrikat Primus som enligt texten är ett varumärke från BA HJORT & Co, Det vill säga det som så småningom blev BACHO. Den här typen av kök kallas ofta för primuskök vilket har sin förklaring. Frans Wilhelm Lindqvist från Öttum utanför Vara kom på att det gick att använda en annan svensk uppfinning, blåslampan, för att göra ett fotogenkök som inte sotade och hade hög effekt. Uppfinningen ledda till att bolaget Primus startades.
Om det inte räcker med en brännare
så fanns det fotogenkök med flera. Vi äger tyvärr ingen av dessa fantastiska manicker.
De finns med fyra, sex eller tio brännare och jag antar att de användes på torsdagar när alla soldater skulle äta ärtsoppa. Karen för T-spriten är sammanbundna. Det gör det smidigt att fylla på dem men det gör också att det är extra viktigt att de står vågrätt.
Fotogenköken utvecklades naturligtvis med tiden. Det fanns små som var lämpliga att ha på utflykter eller för den som vill vandra i fjällen. Jag läste på en amerikansk diskussionssida där en rutinerad bergsvandrare hävdade att det pålitligaste köket att ha med sig är det svenska ”Svea 123”. Det påminner om det lilla ”Optimus No. 00” på bilden här under men med större vindskydd. Det började tillverkas 1955 och enligt Wikipedia så görs det fortfarande.
Vårt Optimuskök ser ut så här när det är monterat men utan vindskydd:
I Del 1 fanns bilder på den första typen av fotogenkök. Med tiden så blev de mer raffinerade. De blev inte bara så små att de passade i ryggsäcken, de gjordes även i större versioner för att bättre ersätta en vanlig spis.
De tre köken har lite olika stuk. Det första har en enkel design och är dessutom smutsigt. Det skulle må bra av en översyn men det fungerar alldeles utmärkt som det är nu.
För äldre läsare är den här typen av kök inget konstigt medan vissa yngre kanske bara sett dem på loppis. Brännaren är fiffig. Den heta fotogengasen strömmar upp i mittröret som syns till höger, fördelas av kåpan på mittbilden och kommer i kontakt med luften efter att den har strömmat ut genom de små hålen som syns på vänstra bilden. Många små blå lågor skickas sedan uppåt av den undre skärmen.
Den här typen av brännare med många små hål kallas för ”tysta brännare”. Det är en ganska bra beskrivning. De låter en del men inte så att det stör. Det äldre köken i förra inlägget hade den ursprungliga brännaren som kallas för ”susande brännare”. Det är ingen bra beskrivning. Vrålande eller brötande brännare skulle passa bättre.
Den låga typen av kök är stabilare och därmed säkrare men konstruktionen gjorde också att det blev svårare att fylla på T-spriten som krävs för att förvärma brännaren. Här har någon hittat på utdragbara spritkoppar med inbyggda hävertrör. Fyll på med sprit tills nivån i koppen börjar att sjunka. Då har spritkoppen under brännaren fyllts på och är klar att tändas. Fiffigt!
Nästa kök är lite mer elegant med snygg ram och graciösa ben. T-spriten fylls på de försänkta mässingstrattarna i framkant. På samma sätt som det förra köket finns det en fotogentank per brännare. På tanken finns nivåindikator och ett påfyllningslock med luftningsventil.
Manual på engelska. Inte exakt samma kök men ganska likt.
Det sista dubbelköket är lite modernare. Tekniken är i grunden densamma med förvärmd fotogen men detta köket är byggt i rostfritt stål och är tänkt för att användas i en båt. Det syns om inte annat på sidostöden som ska hålla grytan på plats när det gungar.
Nu har T-spriten ersatts med en minibrännare som går på fotogen. På bilden som är tagen uppifrån gör det att se ett rör som är riktat mot den vänstra brännaren. Den tänds med en piezo-gnista och värmer i sin tur brännaren så att fotogenen förångas. Det var ett stort steg när det inte längre krävdes T-sprit för att få igång köket. Till sjöss var det nog en extra bonus att inte behöva spilla T-sprit bland vågorna.
För den som ska tända ett fotogenkök är det egentligen bara en sak som är viktig att komma ihåg. Förvärm ordentligt. Om brännaren inte är tillräckligt varm så kommer fotogenen ur munstycket som vätska som kokar på vissa metalldelar. Det ryker, luktar och försöker du tända så kan det bli en lite eldboll. Vid kallt väder kan det vara klokt att börja med en halv dos T-sprit som värmer lite lagom innan en full dos värmer upp ordentligt. Full dos direkt gör att nästa omgång T-sprit kokar bort eller skapar en liten eldboll. Inte bra. Det låter kanske krångligt men det är det faktiskt inte. Och det finns ju instruktioner på nätet..
Vi avslutar den här delen med överkursen om att det går att byta ut fotogenen mot T-sprit, dvs etanol. Detta gjordes under kriget (krigen?) när importen av råolja/fotogen minskade eller försvann. Genom att byta till ett större munstycke kunde köket fungera på T-sprit som ju tillverkades i landet. Nackdelen var att T-spriten brinner även utan veke så säkerheten minskade vid byte. Å andra sidan blev de konverterade till fossilfri drift vilket vi kan uppskatta nu men som nog ingen reflekterade över då.
