Författare: jonas (Sida 9 av 52)

Ramkokning

ÄNTLIGEN har vi fått förutsättningar för att ta hand om biramarna på ett sätt som är någorlunda rationellt.

På bilden nedan, till vänster på den nedre hyllan, står en ånggenerator som är till för att ta bort tapeter. Den fungerar utmärkt för att smälta vaxet från ramarna. Vaxet ska bli nya mellanväggar till bina eller möjligen vaxljus.

En del av vaxet blir dock kvar och det, tillsammans med lite bös som finns kvar, ska kokas bort i lut . Bivax är fett och blandar sig inte med vatten. Att koka ramarna i lut är en av få möjligheter som finns för att rengöra ramarna själv.

Den gamla treplattorsspisen var på väg till tippen men håller bra mått för att få upp värmen på lutlösningen i 60-literskitteln.

Kitteln är stor nog för att kunna lägga ner lågnormalramar. Det går att lägga i 10 ramar i stöten. Efter ett par minuters kokning hamnar ramarna i mellansköljen och borstas av. Det är den rostfria baljan och den innehåller bara vatten. Till sist sköljs ramarna av i den vita baljan. Vattnet i den har ättika i sig för att ramarna inte ska vara obehagligt basiska för bina. Lut är ju extremt basiskt.

En kanalfläkt ser till att luften i vaxrummet byts ut. Luften med lutångor blir ganska obehaglig efter ett tag och arbetet brukar ta flera timmar. Det är ju ingen idé att värma upp 60 liter vatten till kokning för mindre arbetstid än en halvdag.

De rensade ramarna samlas i lådor som ställs på varandra. Under stapeln står ett värmeelement som skapar en varm luftström som stiger upp genom stapeln och torkar ramarna på ett par dagar.

Sedan placeras ramarna utanför slungrummet. Det finns ingen anledning till att de ska ta plats där. Det finns varken honung eller vax på dem så de drar varken till sig bin eller vaxmal om det skulle vara så att de blir oanvända nästa säsong.

Det är inte nödvändigt att hålla på med detta. Jag har tidigare lämnat in ramar för rensning. Då kom ramarna tillbaka rena och jag fick köpa valsade vaxkakor som motsvarade mängden vax som kom från mina ramar. Nackdelen med den hanteringen är att ramarna tar stor plats och att transporterna bara får ske under vintern när det inte finns någon risk för att att sprida bisjukdomar. Var och en kan köra sina ramar till någon av biredskapsföretagen i Sverige och får då även komma tillbaka och hämta ramarna senare. Det blir många mil, i alla fall för oss.

De flesta biodlarföreningar erbjuder samtransport av ramar. Det är en bra service men det du måste vara på plats vid rätt tillfälle för att lämna och sedan hämta. Att rensa ramarna själv känns bra eftersom det inte finns någon uppbunden tid mer än att arbetet behöver göras någon gång under vintern.

Till sist så finns ett skäl till som gör att det nog är värt att hålla på med det här sölandet. På sikt, kanske redan i år, kommer jag att föröka att gjuta mina egna mellanväggar av vax. Gjutformen är inte inköpt än men det finns en plan. Fördelarna är dels att jag inte längre behöver vara med och slåss om att få köpa präglat vax som numera är en bristvara, dels så riskerar jag inte att få in vax med kemikalier i eller vax som har paraffin inblandat. Globaliseringens smutsiga bakgård…

Ällingar 2022

Vår lilla ankflock verkar ha tappat sin koll på hur lång en vinter brukar vara. För andra gången börjar de att lägga ägg i mellandagarna, fortsätter en bit in i januari och börjar sedan att ruva. Vi har åtta vuxna mignonankor varav minst tre är honor.

Flocken har delat upp sig i två grupper. En bestående av tre vita ankor där honan bestämde sig för att rätt ställe att ruva var inne i en storsäck med halm.

Där gjorde hon ett litet bo och började lägga ägg.

Den här honan var först med att börja ruva och hon valde helt enkelt ett hörn av rummet. Hon är lite av en ledare bland alla åtta och det är inte mycket som rubbar henne.

Plötsligt en dag så hade det fötts två ankungar i storsäcken som velade omkring i rummet.

Vi lyfte in dem i en back med halm med tillräckligt låga kanter för att mamman skulle kunna ta sig ur och i men ändå tillräckligt höga för att ällingarna skulle hålla sig där under värmelampan. De fick vatten i en skål med låga kanter. Små ällingar är duktiga på att ställa till det för sig och så här års har de svårt att hålla värmen.

Deras mamma visade sig inte vara jättebra utan var ofta någon annan stans än hos sina små. En av dem hade svårt att gå från födseln och trillade omkull rätt som det var. Den råkade även trilla i vattnet och blev blöt.

Vi försökte värma den med en byggfläkt…

…och den fann sig väl tillrätta i Tildas hand.

Till slut somnade den.

Deras mor var hos dem ibland men ofta var hon ute på vift så till slut dog den svaga ankungen och så var det bara en kvar.

Den andra ankan hade då fött två ällingar. Hon är en grym mor och är hos sina små hela tiden. Går hon ifrån hörnet så tar hon med sig sina små ut men ser sedan också till att de kommer tillbaka. En dag när vi kom ut så hade hon adopterat den andra ankungen som hade hoppat ur sin back. Den har nu två mammor. Den svarta tar hand om den hela tiden och den vita kommer och hälsar på ibland. Vi hoppas att de kommer att klara sig nu. Vi hade även en tredje anka som ruvade men mest på skoj för hon var väldigt sällan på sina ägg utan var mest ute på annat. Nu har vi tagit bort alla ägg så att de kan koncentrera sig på att få de här små att överleva så får vi se om de vill ruva längre fram i vår när vädret passar bättre.

78-varvaren lagad!

För några år sedan blev vi vid en 78-varvsspelare på en loppis. En resegrammofon. De var en anspråkslös grammofon men den fungerade och när stämningen var den rätta kunde vi njuta av musik och rasp från stenkakor.

När jag skriver ”vi” så är det inte riktigt sant. Ylva har inte riktigt tagit till sig den kulturhistoriska rikedom som kommer till den som lyssnar på 78-varvare. Den tiden kanske kommer. Eller inte. Hur som helst, jag gillar det och det var en trist stund när något i grammofonen gick sönder och den tystnade.

Det gick något år innan lite googling visade att det kanske skulle gå att fixa till maskinen. Det vanligaste felet är att fjädern går sönder. Fjädern är ganska kraftfull och det finns många goda råd för hur man ska skydda sig innan det är dags att gå i närkamp. Latexhandskar, vanliga arbetshandskar duger inte, täckta armar och skyddsglasögon.

När dosans lock till slut kommit av så det ut så här. Fjädern ligger där den ska men den inre änden har gått av. Det var bara att ta på sig skyddsgrejerna och dra ut fjädern.

Det var inte så illa som vissa hade varnat för men å andra sidan var jag förvarnad. Fjäderns yttre ände sitter fortfarande fasthakad i niten i burksidan.

För att kunna bearbeta fjädern måste den avhärdas. Den trasiga änden gick att kapa och runda hörnen på men sedan var det stopp. Det härdade fjäderstålet är för hårt för att bearbeta på vettigt sätt. Fram med gasolbrännaren. När tre centimeter på änden varit glödande rött ett tag fick stålet svalna sakta. Sedan gick det bra att borra hål.

Nu sitter den inre änden fastskruvad på axeln i mitten, burken har sanerats och fått nytt fett. Dags att få fjädern på plats. På med superhandskarna…

Inga problem. Någon vecka senare är det äntligen dags att montera ihop grammofonen. Den grå tingesten till höger är tratten som är gjord av zinkplåt. Resegrammofonernas trattar finns under skivtallriken.
Tilda ville vara med. Bra att ha med någon som har god syn och små fingrar.

Det är inte många delar.

Här saknas dosan med fjädern men hastighetsregulatorn syns tydligt. Tre mässingsvikter roterar med axeln som är lodrät på bilden. De är fästa på fjäderblad som låter vikterna slungas ut när axeln roterar. Då flyttas mässingsskivan uppåt i bilden tills den möter en tygklump som bromsar skivan. Skivan roterar med samma varvtal som vikterna som då saktar ner vilket gör att skivan släpper från tygklumpen. Varvtalet hålls konstant. Det går att justera hastigheten genom att flytta på tygklumpen så att den kommer närmare eller längre bort från skivan. Fiffigt.

Innan monteringen fick alla lager och glidytor en droppe symaskinsolja.

Sådär. Nu ska locket på.

Garrard No 20 verkar ha tillverkats från 1930 och ca 30 år fram i tiden.

Efter lite klurande så kunde vi montera motorn på en tunn skiva. Här skruvas armen till hastighetsregleringen fast.

Klart! En charmig manick som mest består av tjock papp.

Vilken skiva ska få äran att få låta vid nypremiären? Det fick bli Yngve Stoor.

Vi delade på en semla, lyssnade och var ganska nöjda med oss själva.

Grammofonen hade stått still så länge att jag inte kom ihåg vilket håll den skulle rotera på men det löste sig. Det finns inte mycket som kan krångla på en resegrammofon. Och skulle den här krångla så är det lite tur att jag råkade vinna en auktion på Tradera på en ungefär likadan. Budet lades när jag inte visste hur den där fjädern skulle hanteras. Så kan det gå.

Nog är det snyggt med gjutjärn och mässing!

Ladugårdsvinden del 3

Första lagret på plats!

Golvet kommer att bestå av två lager med entumsbrädor med vindpapp emellan. Trät var murket på större del än vi hade antagit, så hela vårt lager av egensågade bräder har gått åt. Vi trodde dessutom att vi skulle kunna återanvända större delen av de övre brädorna men även de var så pass dåliga så det var få som gick att återanvända.

Totalt så kommer vi att ha vi ersatt båda lagren brädor på en över 50 kvadratmeter stor yta. Vi kommer att behöva köpa in brädor till lager nummer två vilket känns helt okej när vi börjar ana slutet av arbetet.

Det här är nog första arbetet på gården som, trots att det var i värre skick än vi befarade, har gått fortare än vad vi räknade med. Det var en trevlig överraskning.

« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2025 Östängs gård

Tema av Anders NorenUpp ↑