Författare: Ylva Lundin (Sida 82 av 239)

På andra våning i vårt hus har vi ett rum som vi haft som gästrum. När vi flyttade in låg det en matta på golvet och tapeten var klarblå med vita hjärtan. Dörrarna på garderoberna, dörren till vindsförrådet och dörren ut mot hallen var också tapetserade men med blå hjärtan på vit botten. Ett tidsdokument så gott som något. Den blå tapeten är en tjock variant som på många ställen hade lossnat men som på andra ställen satt stenhårt. När alla lösa bitar var bortrivna fick jag gå på med slipmaskin för att få ner ojämnheterna. De två åttiotalsgarderoberna av tveksam kvalité som sattes in samtidigt som hjärttapeten var bortom räddning så de åkte ut också. Sedan behövde väggarna spacklas och slipas liksom taket där garderoberna suttit.

Vi anar att rummet är byggt på sjuttiotalet. Tapeten under hjärttapeten är nämligen väldigt lik den tapet jag själv hade i mitt rum när vi flyttade till Nolby 1970. Då var jag sju år gammal. När jag blev tonåring fick jag göra om mitt rum och valde då en vit tapet med knallgröna ränder. I kvalité väldigt lik hjärttapeten. Detta var någon gång på 80-talet. Dottern i huset som förmodligen har bott i det här rummet har skrivit namn på väggen på ursprungstapeten. Tre pojknamn varav jag kände två när jag växte upp. Det är lite roligt men jag tänker inte avslöja mer. Jag undrar vad de nya ägarna till mitt gamla flickrum hittade när de tapetserade om.

På golvet låg en matta när vi flyttade in som vi tog bort direkt. Jag har för mig att det var en heltäckningsmatta. Sedan kom vi inte längre när vi flyttade in då all verksamhet kom i vägen. Masoniten på golvet har därför legat kvar. Vi tog fram två trägolv i barnens rum när vi flyttade in men förmodligen finns det trägolv under alla plastmattor och laminatgolv i huset. Det är alltid spännande att ta fram gamla golv. Ibland går de inte att rädda men ibland är de helt fantastiska. Här hade vi bestämt oss för att inte ta upp masoniten förrän taket var målat och väggarna tapetserade. Men det gick inte att låta bli att ta upp en liten masonitbit för att kolla. Det såg mycket lovande ut. Det bästa trägolvet vi stött på i huset hittills.

När alla väggarna var slipade, taket målat och den lilla masonitbiten tillbakalagd var det dags att kalla in syster Anne för tapetsering. Det har hänt mycket när det gäller tapeter och tapetsättning och med en tapet utan mönsterpassning och borttagna golvlister var det väldigt lätt att tapetsera. Det tog inte ens en dag trots att vi fick dit alla småbitar ovanför dörrar och bakom element.

Den nya tapeten är bra mycket diskretare än den förra men framför allt är den hel och det kommer att bli mycket lättare att möblera rummet när garderoberna är borta.

När tapetseringen var klar fick vi äntligen ta fram golvet. Förväntningarna efter att ha sett den lilla biten under den första masoniten uppfylldes tyvärr inte riktigt. På ett ställe har de sågat av alla brädorna på samma ställe och lagt i nya brädor. De är i samma stil som de gamla men linjen stör. Dessutom är det ett par rejäla fläckar av något som är svårt att säga vad det är.

Stora delar av golvet var dock väldigt fint. Vi älskar gamla golv och det här är vi ändå glada att vi tagit fram.

Vad som inte var lika roligt att upptäcka var att rummet som nog är uppbyggt på sjuttiotalet inte är isolerat ut mot kattvinden. I rummet sitter en spånskiva och på andra sidan sitter en gipsskiva och det är ett mellanrum mellan skivorna där det hade passat bra med lite isolering men utrymmet är helt tomt. Det får vi ta tag i en annan vecka.