Våra bin har varit tröga med att täcka honungen. I vanliga fall är tumregeln att två tredjedelar av honungen ska ha vaxlock. Det är ett säkert tecken på att honungen är tillräckligt torr. Nektarn som är råvaran består av ungefär lika delar sockerarter och vatten. För att honungen ska gå att lagra, både för bina i kupan och för oss i glasburk, så ska vattenhalten ner under 20%. Helst ner till 17-18%.
Det sker genom att bina håller värmen i kupan och i god ordning fläktar med vingarna så att fukten transporteras bort genom ventilation. De behandlar honungen under tiden genom att tugga på den och tillsätta ett enzym och flera sorters mjölksyrabakterier .
I år så var bina som sagt tröga med att täck honungen så jag dröjde med att skörda. Till slut var det dags och då visade sig honungen vara precis lika torr som vanligt, trots att den var mindre täckt än den brukar vara.
Honungsskörd innebar att det till sist äntligen blev premiär för den nya slungan. Den är ganska stor och ganska dyr.
Det är trevligt med blankt rostfritt stål och en touch-skärm där alla varvtal och tider går att ställa in men det är den självvändade automatiken som gör den stora skillnaden.
På skärmen går det att följa när slungan arbetar sig genom de olika riktningarna och varvtalen. Medurs kallas för 0 och moturs kallas för 1. Så blir det när programmerare får hållas.
Efter ett par omgångar höjde jag de två sista omgångarna till 120 varv per minut. Det fanns ingen tendens till att vaxkakorna skulle spricka så det går kanske att höja farten lite mer. Högre varv ger lite, lite mer honung till mig och lite, lite mindre kvar i kakan. Så här års gör det inget att det blir honung kvar i kakorna eftersom bina ska få slicka dem rent. De är många och de är noggranna så det blir faktiskt helt torrt och rent efter bara ett par dagar.
Så här ser en vändning ut. Hållarna är ledade och hålls i ursprungsläget av en fjäder. Det är därför de gungar lite under stoppet.
Under tiden som slungan centrifugerar vaxkakans båda sidor i flera steg med allt högre hastighet så står jag och täcker av vaxlock från nästa sex ramar som ska slungas. Det är en stor skillnad jämfört med att manuellt justera varvtal och att stanna slungan för att lyfta upp och vända ramarna 3-5 gånger under en slungning. Härligt!
I går var jag ute på vår 1-hektars åker där vi brukar hämta hö. Det är hög tid att så om vallen som växer där och det märktes bland annat på alla maskrosor som stod i full blom. Tusentals.
Men det fanns inga bin på plats för att hämta nektar.
Det berodde inte på någon bidöd eller att det inte finns bin i närheten utan helt enkelt på att kall luft från norr har kommit ner och gjort att det är för kallt för bina att flyga. De vill helst ha 15 grader eller varmare för att lämna kupan. Och då var det inte ens tio grader mitt på dagen
Några grader under 15 kan duga om det är sol men det är för stora risker för dem att ge sig ut i lägre temperaturer. Humlorna är tåligare och klarar kyla bättre, men bina vill inte riskera något. Alla vuxna bin behövs när alla larver ska matas och allt annat som sker i en kupa på våren.
Så tusentals maskrosor erbjöd nektar och bara en handfull humlor kunde komma till.
Idag var det ännu kallare.
Liten snöby den 12/5 2020
På kvällskvisten bjöds vi på snöfall. det kommer naturligtvis inte att lägga sig men är ett tydligt tecken på att det är rejält kyligt för att vara maj i Västsverige.
Förra årets äppelblommor råkade blomma under en period med skitväder så äppelskörden blev usel. Det är ingen som sörjer om maskrosorna blir dåligt pollinerade men nu är det tvärtom. Det är bina som tjänar mest på samarbetet eftersom maskrosorna är det första rejäla draget, det vill säga när det finns mycket nektar att hämta. Om bina hämtar hem rejält med nektar från maskrosor så är den luriga våren över för bina och biodlaren.
Våren är lurig för att bina växer i antal i kupan för att vara i fullt antal under sommaren. Under tiden som de blir fler så måste alla larver skötas och både gamla och unga bin ska äta så det måste finnas mat till alla. Det är inte ovanligt att bisamhällen svälter ihjäl på våren. Det kostar på att leva lång norrut och som biodlare måste jag försöka se vilka samhällen som kan få ont om mat. Enligt SMHI kommer dagstemperaturen att nå 15 grader på torsdag om åtta dagar så det känns lite jobbigt. Är det kallt nog för att maskrosorna ska finnas kvar då eller är fältet fullt av vita bollar? Det krävs kanske att jag håller dem vid liv med socker ett par veckor till.
Idag har vi börjat inreda slungrummet. Vi är inte klara men vi har kommit en bra bit på väg. Själva rummet är ett gammalt frysrum som vi varit och plockat ner i Skåne.
Lagerhyllorna kommer ifrån en ortopedisk klinik i Uddevalla. (Tack Eva)
Den långa diskbänken har vi köpt i Vårgårda på en blocketannons. En annan diskbänk har vi fått av en vän (Tack Joakim) och en tredje diskbänk blev över när vi rev ut det gamla köket.
Dörren till vaxrummet har vi fått av våra grannar. (Tack Tobbe och Madelen). Väggarna bygger vi av överblivna sandwichpaneler och reglarna är egensågade från vår skog.
Mitt i allt detta fådda och begagnatköpta står den nya slungan och skiner. Det känns som en bra början även om det är en hel del kvar.
Om någon hör oss säga att vi ska åka någonstans och plocka ner ett kyl- eller frysrum i framtiden så påminn oss om att vi först ska kontrollera så att det inte är fastbyggt innanför en branddörr och ett nytt kontor.
Vi hittade ett frysrum på blocket och bilden såg ut ungefär som den ovan. Ett rejält frysrum på 36 kvadratmeter. Enligt säljaren skulle taket och golvet vara sex meter långa skivor och rummets totala höjd skulle vara tre meter. Vi tyckte att det lät perfekt för vi har letat efter något liknande för att återanvända som slungrum. Bitätt och isolerat och relativt lätt att bygga upp. Frysrum är byggda av så kallade sandwich-paneler som består av en plåt på var sida och isoleringsmaterial emellan. Det är bra isolervärde i skivorna, ungefär motsvarande dubbla tjockleken med mineralull. Eftersom de är klädda med plåt så är de lätta att torka av och hålla rena. Vi är inte riktigt nöjda med vårt nuvarande slungrum då det är alldeles för trångt och svårt att rengöra. Biodling kräver mycket material i form av ramar och lådor och dessutom slunga och annan slungutrustning tillsammans med tomma burkar och lock. Nu får vi inte plats så det står biutrustning lite var stans vilket innebär att vi har svårt att hitta rätt pinaler. Nu är tanken att vi ska ha allt på ett ställe i ett bitätt utrymme där vi kan hålla temperatur när det behövs.
Jonas körde ner till sin bror i Falkenberg med bil och släpkärra i lördags för att kunna landa i närheten av Bjuv i västra Skåne tidigt på söndag morgon. Där började han med att märka upp alla skivor. Vi har ju tidigare satt ihop ett kylrum som någon annan märkt upp och det var inte lätt att begripa vad märkningarna betydde och hur de hängde ihop. Nu ville vi ha det ordentligt gjort med en gång.
Sedan började han skruva loss alla golvskivor och lyfte ut dem. Det är många skruv som ska lossas och alla vill inte komma upp.
Därefter demonterade han dubbelgips och reglar som var ditsatta för att undvika smutssamlande schakt. Sedan gav han sig på alla elkablar, nätverkskablar, hörnplåtar och annat smått och gott. När plåtarna som täckte tak-väggskarvarna på utsidan tagits bort kunde man se hur takskivorna var ihopfogade med spont.
Alla skarvar var silikonade på ut- och insida och skarvarna limmade med ett lim som påminnde om fönsterkitt som inte hade stelnat. Vi fick därför använda mattkniv i alla skarvar för att skära isär. Silikonet var ganska lätt att skära i med sättlimmet var kletigt och segt så vi fick ta i rejält.
Det blir en del skruvar att skruva ut. Mycket gips och plåtar behövdes tas bort. Den biten hade vi inte räknat med utan vi trodde det var ett fristående frysrum vi skulle plocka ner. Bilden visar första tredjedelen av skruvskörden.
De som satt ihop frysrummet har förmodligen haft extrapris på sättlim och fogskum för det hade används rikligt.
Varken taket eller golvet bestod av sex meter långa skivor som vi fått uppgift om utan av tremetare. Där de möttes bars de upp av en balk i skarven. Skönt. Balken hände sedan i taket ovanför i två vajrar.
I skarven mellan skivorna fanns svarta block som låste dem i varandra. De var gjorda av någon väldigt hård plast. Det satt en del i varje skiva och sedan låstes de ihop av den lilla fyrkanten i mitten.
I en av väggarna satt frysaggregatet. Det är en mäktig pjäs. Det som syns på bilden är den lilla delen. Huvuddelen som är högre sitter på andra sidan väggen och där hade de byggt upp en kontorsmodul som gör att man inte kan ta ut aggregatet samma väg som det sattes in. Mellanrummet mellan frysrummet och kontorsmodulen var väldigt smalt. Det gick att ta sig in där men det var inte mycket mer. Vi insåg så fort vi fick syn på detta att vi skulle få problem med att ta ner aggregatet så vi började helt enkelt inte med det utan sköt problemet framför oss.
På måndag morgon strax efter sju körde vi igång med taket. Varje skiva skars först loss från lim och silikon och sedan använde vi stämjärn, kofot, knivar och fingrar för att tvinga isär skivorna. Dels skulle de delas från varandra och dels lossas från väggarna.
Eftersom ena änden på varje skiva låg på balken i mitten som hängde på vajrar i taket var det lite läskigt. Det var inte någon stadig balk utan mer två brädor varav den undre var plåtklädd.
När skivorna lossat skulle de ner. De är stabila när de sitter på plats men blir lätt skadade i kanterna när de är lösa.
Varje skiva vi tog ner satte vi på en pallyft och körde bort genom fabriken till utgången där vi nu hade en bil med släpkärra och en lastbil med släpkärra.
Vi vågade inte lita på balken när halva taket var nere så då satte vi upp en trave EU-pallar under för att inget skulle rasa in.
Om de inte hade byggt upp nya saker runt omkring frysrummet så hade vi efter taket kunnat börja med att ta ner alla väggarna. Nu upptäckte vi, efter att främre väggen var nere, att vi inte kunde få loss fler väggelement. Efter en stunds fundering bestämde vi oss för att istället fortsätta med golvet.
Vi tog bort de två skivorna som låg närmast vänster vägg och kunde därefter lossa vänsterväggen. I botten på väggarna sitter en u-plåt som är fastskruvad i betonggolvet. För att kunna få in något i väggfogarna måste man kunna röra skivorna lite i sidled. Det går inte om man inte först viker ner u-plåten men eftersom vi inte kom åt väggen från utsidan så var vi tvungna att ta golvet först. De två första golvskivorna var en utmaning. Det gick inte att komma ner med något mellan väggen och skivan så vi fick arbeta framifrån och försöka tvinga upp yttre långsidan genom att lyfta med kofot och skicka in en lång bräda. När vi lyft en bit fastnade skivan mot väggen så vi fick övergå till att försöka lyfta upp skiva nummer två och sedan tvinga tillbaka skiva nummer ett för att få en glipa där vi kunde köra ner kofoten för att sedan återigen försöka tvinga upp den i ytterkant och få loss den. (nu började vi bli trötta)
Golvet låg på en sandbädd med värmekablar. Frysrum utan värmekabel kan inte tina den tjäle som så småningom skapas under golvet. Då börjar golvet att resa sig och gå sönder. För att inte riskera något hade detta frysrummet dubbla värmekablar. En att använda då och då plus en i reserv om den första skulle gå sönder. Sanden får ligga kvar men värmekabeln kan komma väl till pass i plantuppdragningen som vi ska bygga i vinter.
Vi fortsatte med vänsterväggen som också gick relativt lätt ända tills vi kom bort till hörnet. Där tog det stopp och vi var trötta så vi tog en bulle till och fortsatte med golvet.
När de första två skivorna var borta så gick resten av golvet lätt. Tyngsta delen nu var att köra bort skivorna och lasta dem på släpet. Ett släp var redan fullt av takskivorna och nu fylldes det andra släpet av golvskivorna. Väggskivorna hade vi börjat lägga inne i lastbilen.
När golvet var borta kunde vi vika ner u-plåten på inre väggen och lyfta in vänster del av väggen så att det blev en springa mellan hörnet och väggen så att hörnet kunde lossas. Innan vi lyfte in väggen så fanns det helt enkelt inte utrymme att dela på skivorna. När hörnet väl hade lossnat så gick bakre väggen på ren rutin. Nu var det bara en vägg plus en skiva kvar men båda flaken och lastbilen var fulla och orken helt slut så vi insåg att vi skulle bli tvungna att köra hem till Alingsås och komma tillbaka nästa dag.
Klockan var 21 och det var blåsigt och kallt ute. Vi satte oss i var sin bil och såg till att vi hade bullar, frukt och kakor i båda passagerarsätena och sedan började resan hem. 29 mil. Vi stannade för kvällsmat och avstämning i Varberg och kände oss på det hela taget ganska nöjda med dagen även om det var surt att vi inte hunnit klart. Allt gick bra ända till Lerum där glödtrådssymbolen på lastbilen plötsligt började blinka gult och lastbilen förlorade orken. Den klarade inte längre uppförsbackarna på femman, eller fyran heller för den delen. I en uppförsbacke var jag nere på tvåan och det gick ändå trögt. Vi stannade till i Floda och refererade men insåg att vi inte hade något att välja på utan vi fortsatte och höll tummarna för att vi skulle komma hela vägen. Bilar låg i diket och det var blixthalka så det kanske var tur att vi inte kunde köra fort. Bilen höll ända hem och där väntade djuren och värmepannan och avlastning av kärrorna. Man kan säga att det tog emot att lasta av två släp klockan ett på natten men innan två låg vi i sängen och somnade direkt.
Klockan sju på tisdag morgon ringde klockan. Vi hade tänkt köra ner med gallerkärra och lastbil men den planen höll inte. Jonas fick köra iväg till Vårgårda och lämna tillbaka ett hyrsläp medan jag tog hand om djuren och eldade i pannan. Sedan satte vi oss i bilen och körde till Alingsås med det andra hyrsläpet och bytte ut det mot en täckt kärra och gav oss av mot Skåne.
Vi hade i detta läge inte någon aning om huruvida vi skulle lyckas ta ner resten eller ej. Problemet var att frysaggregatet inte gick att ta ut på grund av kontorsmodulen. Ett annat problem var att yttre hörnet av sista väggen var fastsatt i en vinkelplåt som i sin tur satt fast innanför en plåt som satt som skydd för den nymonterade branddörrens motvikt. Vi insåg att om vi tog bort den sista skivan av den inre väggen så skulle hela sista väggen kunna falla utåt med aggregat och allt.
Jonas började med att klämma in sig mellan aggregatsväggen och kontorsmodulen och skruva bort så mycket skyddsplåtar och annat han kunde på aggregatet för att vi skulle få en uppfattning om problemet.
Jag började med att skyffla bort all sand för att vi skulle kunna köra in en truck. Sedan försökte jag få bort allt segt, envetet foglim som aggregatet var fastsatt med på insidan medan Jonas gjorde det samma på utsidan.
Aggregatet sitter i huvudsak fast med fyra kraftiga bultar som går igenom en plåt, väggskivan och en likadan plåt på insidan. Dessa vågade vi inte röra.
Vätskepaus och tankepaus.
Vi la en pall på pallgafflarna och hissade upp för att aggregatet skulle hållas uppe medan vi monterade bort sista väggbiten på inre väggen.
När den var borta upptäckte vi ytterligare en liten minivägg som gjorde att hörnet inte gick att få ner. Fler skruvar att dra ut och mer gips att ta ner. När det väl var gjort så fick vi loss hörnet.
När inre hörnet var borta gav vi oss på det yttre. Hur vi än försökte få in sågblad och bända så gick det inte att få loss plåten. Till sist bestämde vi oss för att helt enkelt montera bort skyddsplåten framför den nybyggda branddörrens motvikt för att komma åt. Den var hopnitad så vi fick borra upp och snygga till med vinkelslipen. När skyddsplåten väl var borta kunde vi skruva bort vinkelplåten från hörnet. Problemet var bara att det fortfarande inte fanns nog utrymme för att skjuta ut hörnet. Vi fick bocka ner u-plåten längst med hela golvet och luta väggen mot trucken och backa den bakåt. Det gjorde att vi till sist kunde lossa hörnet.
Nu lutade väggen mot pallen och vi sänkte och backade sänkte och backade och till en början gick det bra men sedan gled pallen och vi fick lägga emellan brädor för att den skulle hållas på plats. Vi backade och sänkte och backade och sänkte och det gick bra ett tag till men sedan gled aggregatet och vi blev rädda att fläktarna under skulle ta skada.
Det var bara till att ändra taktik så vi knuffade upp väggen igen och satte fast en rem i aggregatet som vi fäste i pallgafflarna.
Vår nya taktik fungerade bättre men det var ändå läskigt eftersom aggregatet väger 220 kilo och mesta av tyngden är på insidan.
När vi backat ut en bit satte vi därför på ytterligare en rem genom att lossa de stora bultarna så vi fick bulthålen att trä remmen igenom. Något annat bra fäste fanns inte. Vi backade och det gick väldigt bra till att börja med men rätt som det var så gick ena väggskivan av och det blev lite oreda.
Aggregatet hängde dock tryggt i sina linor.
Vi skar och sågade och fick loss väggskivorna från aggregatet och började köra ut allt till släpet. Vi hade med oss en hel del verktyg, matsäck, stege och annat så det var mycket att bära ut. Alla skivor och annat har vi burit ut genom en vanlig dörr. Det fanns dock inte någon chans att få ut aggregatet den vägen. Planen var ju att vi skulle haft alla skivor i lastbilen och sedan hissat ner aggregatet på en gallerkärra men eftersom lastbilen la av natten innan så hade vi nu ett täckt släp med nedfällbar baklem vilket visade sig vara väldigt dumt. Man bär inte upp 220 kilo aggregat. Vi fick till slut hjälp av två killar och tillsammans med dem försökte vi köra upp aggregatet med pallyft. Vinkeln blev dock fel så det fastnade halvvägs. Nu började vi att titta på klockan. De jobbar två skift och stänger för dagen klockan 22. Reservplanen fick bli att en av oss skulle komma tillbaka dagen efter med en öppen kärra. Inte roligt.
Till slut kom en av de hjälpsamma killarna på att vi kunde ta en kortare pallyft och på så sätt dra upp aggregatet på släpet. Med en millimeter till godo fick vi sedan ut pallyften under aggregatets förångare. När väl aggregatet var på plats så började lastningen av alla kvarvarande väggskivor, plåtar och dörren. Det var ett pusslande där centimeterna inte alltid var på vår sida. Vi fick bära ut och in ett par gånger innan allt var på plats. När vi äntligen var klara och kunde lämna byggnaden var klockan 21.40 och personalen skulle larma på kvart i tio. Vi klarade alltså jobbet med fem minuters marginal. Sedan satte vi oss i bilen och Jonas körde medan jag tog en lur. I Göteborg kroknade han så jag tog över och han kunde sova en stund på hemvägen. När vi kom hem var klockan tjugo över två och vi insåg att vi inte orkade lasta ur utan vi gick och la oss direkt efter att vi tagit hand om djuren och eldat.
Idag ringde klockan 8 och vi gick upp för att lasta ur. Vi hade tur och kunde stoppa vår granne Magnus som hjälpte till. Alla skivor gick lätt och sedan kunde vi med hjälp av höhissen och en stålbalk som vi trädde igenom pallen under aggregatet även lyfta ut det. Sedan tog Jonas släpet efter den trötta lastbilen och körde in det till Alingsås där han lämnade tillbaka släpet och lämnade in lastbilen på verkstaden och tog bussen hem medan jag tog hand om djuren och packade ur allt som fanns i bilen.
Nu ligger allt på plats i ladugården där det nya slungrummet ska byggas. Det blir inte i dag för idag blir en vilodag.
Det blir nog inte i morgon heller, våra muskler behöver vila lite. Men det kommer ju fler dagar. Det ska bli roligt.
När försommaren är här vill bina gärna föröka sig genom att svärma. Vi brukar ha en tom kupa stående en bit bort med ramar och vax i, men det brukar inte fungera. Svärmarna tycker att de har hittat ett bättre ställe och så flyger de utom synhåll. I och med att en stor del av de vuxna bina följer med svärmen så förlorar samhället en stor del av den nektarsamlande förmågan och honungsskörden blir mindre.
Ett sätt att hantera detta är att skapa ”konstsvärmar” genom att ta lagom många ramar med ägg och larver plus vuxna bin och placera dem i en ny kupa. Då drar de upp en ny drottning och året efter kan det samhället räknas som ett fullproducerande. Modersamhället får dessutom lite mer plats och har behov av att bygga om vaxet i kupan så en del av svärmlusten försvinner.
Idag gjorde jag på ett annat sätt. Efter förmiddagens åskskur kändes det som ”svärm-väder”. Varmt, soligt och utan starka vindar. Det var hög tid att dyka ner i de starkaste samhällena. I ett av dem hittade jag den här ramen. Drottningcellen till vänster är tom medan den till höger inte har öppnats ännu.
Det kan nog finnas flera förklaringar till detta. I den vänstra är det tydligt att en nykläckt drottning har bitit sig ut i toppen. Hålet var cirkelrunt innan jag råkade stöta till toppen av cellen. Antingen har den nykläckta drottningen ersatt den gamla i ett ”stilla byte”. Det betyder att drottningen byts ut utan svärmning. Eller så har den nya drottningen ersatt den gamla drottningen som tagit till vingarna tillsammans med en svärm. Den nya har i alla fall inte hunnit döda sin lillasyster. I så fall hade den högra drottningcellen varit öppnad på mitten. Drottningarna lär endast använda sin gadd mot andra drottningar. Hon kan också flugit iväg i svärm nummer två men samhället var proppfullt med bin så det var osannolikt att två svärmar gått iväg.
Vad som egentligen skett lär förbli en gåta men jag kunde i alla fall göra en avläggare med den okläckta drottningcellen i mitten.
Sedan var det hög tid att ta hand om det enda samhället som inte klarat av vintern. Samhället lever men det föds inga arbetsbin utan bara drönare. Drönarnas puppor är längre än arbetsbinas och sticker ut som små pucklar. Ett samhälle som bara har pucklar kallas därmed för puckelsamhälle.
Anledningen brukar vara att drottningen av någon anledning har dött och att ett av arbetsbina känt sig manad att efterträda henne. Eftersom den nya ”drottningen” inte har parat sig kan hon bara lägga obefruktade ägg som alla kommer att ge upphov till hanar, det vill säga drönare.
Ett sätt att kurera samhället skulle kunna vara att sätta till en ram med en drottningcell på. Problemet är att den gamla oparade arbetsbi-drottningen kommer att döda den nya.
Jag fick höra ett tips av Stefian i Hjo. Han berättade att man kan kasta alla bina i samhället på marken. Alla bin som kan flyga kommer att återvända till kupan. de som inte kan flyga är nykläckta bin som i det här fallet alla är drönare. Finessen är att det äggläggande arbetsbiet inte heller kan flyga. Hennes äggstockar väger för mycket. Så hon kan inte ta sig tillbaka till kupan för att döda den nya drottningen. Så jag placerade en avläggare på platsen där puckelsamhället stod. De bin som vill och kan återvända är förmodligen välkomna och förhoppningsvis kläcks snart en ny drottning.
Jag kastade ut alla bina på ett upp- och nervänt kuplock. Det lär gå att se ett extra tjockt arbetsbi som är den äggläggande drönarmodern men jag hittade ingen sådan. Snart var i alla fall nästan alla bin bortflugna. Kanske fungerar knepet. Vi får se.
Idag har vi haft årskurs två och tre från Magra skola på besök. Årskurs tre deltog i Alingsås kommuns utmaning inom projektet KomTek där de skulle göra en leksak med en rörlig del av ett återvunnet material. Sparbanken i Alingsås hade sponsrat utmaningen med att lotta ut ett besök på Östängs Gård till en av de deltagande klasserna och det blev Magra skola som vann.
Bussen anlände på morgonen och vi började med att mata hönorna. De elever som ville fick följa med Svenja till en av husvagnarna och få sina instruktioner på engelska medan en grupp följde med mig till den andra husvagnen. Eleverna matade, fyllde på vatten och skrapade bajsbrädor.
Många hade aldrig hållit i en höna förut så det fick vi också pröva. Några hönor flyger över staketet in till en annan flock så några hönor fick vi hjälpa så de kom ”hem” igen.
Vi pratade om att vi har våra hönor under våra äppleträd för att hönorna äter insekter som annars skadar äpplena, att äppleträden skyddar hönorna mot hökangrepp och att äppleträden blir gödslade av hönorna som går omkring under träden.
Sedan gick vi upp till skogsträdgården och bina och pratade om hur bra det är för alla fruktträd och bärbuskar att ha bin som pollinatörer och att bina har nytta av att ha så många blommande buskar och träd i närheten.
Vi gjorde tre humlebon av upp och nedvända terakottakrukor.
Därefter besökte vi ankorna och diskuterade hur vi kan ha nytta av deras dammvatten eftersom det är så näringsrikt men också att de äter mördarsniglar.
Vi tog en promenad ut i fårhagen för att hälsa på lammen men de blev lite rädda av att en hel skolklass dök upp så de var inte så sugna på att komma fram. Klassen fick sätta sig ner så gick jag och hämtade ett lamm så att alla fick chans att klappa det.
Sedan var det dags för medhavd matsäck och lite fri tid innan bussen kom tillbaka och hämtade hem eleverna. Tack Sparbanken i Alingsås och Cecilia Kleväng på Barn- och ungdom som fixade så att klassen fick komma ut. Tack lärare och elever på Magra skola för besöket.
Bina klarar i allmänhet sig själva till största delen men efter vintern ligger det alltid döda bin på botten av kupan. Mängden varierar. Vissa samhällen städar bättre än andra. Som mest blir det en kaka på 2-3 cm. Tidigt på våren, när vädret tillåter, så brukar jag städa undan de döda bina, vaxsmulor och annat som hamnat på golvet i kuporna. Jag missade den förra värmeperioden men idag passade jag på. I år har det varit torrt så det var torrt och lätt att skrapa bort med kupkniven. Det blev en halv hink från tio kupor. Lite mindre än vanligt. Under andra år kan vissa samhällen ha en smetig stinkande mögelhärd längst ner. Det är kanske naturligt men det känns inte bra.
Så här såg det ut den 4:e februari. Drottningen hade börjat lägga ägg och bina drar upp värmen ordentligt så att inte äggen och larverna kyls ner. Yngelklotet är ganska litet och på just dessa två kupor måste det vara högst upp. Värmen är tillräckligt hög för att smälta snön genom frigoliten.
22:a mars lyfte jag på locken för att se om något samhälle hade dött under vintern. Alla levde!
Det finns tydliga skillnader mellan olika samhällen. En del håller sig alldeles under täckglasen, andra längre ner. Vissa rör sig snabbt medan andra tar det lugnare.
I samband med bottenrensningen är det lätt att se om samhällena mår bra. Det var bra fart på yngelproduktionen och alla våra tio samhällen lever fortfarande. Jag passade på att flytta två foderramar till ett samhälle som vägde lätt. Frigolitkupor är ju lätta så det är bara att lyfta lite i ena sidan för att få en uppfattning om vikten, dvs hur mycket mat de har kvar. Just nu växer samhället snabbt med många nya munnar att mätta. Samtidigt finns det inte så mycket nektar att hämta innan maskrosorna blommar. Så ett bisamhälle kan mycket väl svälta ihjäl i april eller maj.
Allt gick bra förutom att jag fick säsongens första stick. Bidräkten hade tydligen ett hål i grenen så där gick ett bi in och stack mig i låret när tyget klämde henne. Under våren är annars bina snälla. De har fullt upp med att starta upp nektar-säsongen och låter biodlaren vara ifred. Klantigt av mig!
Idag har vi haft öppen gård. Under förra årets Framtidsvecka hade vi också hade öppet, då kom det drygt 100 personer. I år var det över 700 personer som hade klickat i att de var intresserade på det evenemang vi gjort på facebook. Alla som är intresserade dyker naturligtvis inte upp men vi gjorde i ordning en parkering på en åker ifall det skulle komma många i bil. Redan 9.30 dök första bilen upp och när vi öppnade klockan tio var hela åkern full.
Sedan fortsatte det på samma sätt under hela dagen och det stod bilar i princip över allt.
Vi har inte riktigt koll på hur många som har varit här för någonstans när det passerat 300 personer tappade vi räkningen. Förmodligen har närmare 400 personer besökt gården under dagen och fikat, gått guidad tur, besökt gårdsbutiken eller fyndat på vår tillfälliga loppis.
Loppisen sköttes av min syster Anne och av Tilda. De hade fullt upp och många bar iväg kassvis med saker.
Eftersom loppisen mest innehöll saker som vi själva fått över så var vi mest måna om att bli av med så mycket som möjligt. Priserna var därför låga och prutmånen väl tilltagen.
Vissa skyltar ändrades från 20 kronor till bortskänkes under dagen och allt fler prylar lämnade gården.
Fikat sköttes av Ina med inhopp av Tilda. De har bakat hela veckan och bakverken hade en strykande åtgång. När mjölken tog slut fick vi skicka några vänner till Sollebrunn för att handla mer och det var kö större delen av dagen.
Solen sken hela dagen och folk satt i trädgården och fikade. Två guidade visningar hann vi med.
Det är roligt att få visa upp gården men det är svårt att hinna med att berätta om allt.
Vi visade skogsträdgården, äppelodlingen, hönshusvagnarna, musteriet, odlingarna, ankorna och lammen.
Det är alltid lite svårt att avgöra hur mycket man ska berätta om varje del. Bara odlingen skulle kunna vara en egen guidad tur. Vet man att alla besökare är odlare så är det lätt att veta vad man ska prata mest om men på en öppen gårdsdag så finns det så många olika intressen så det får bli en kortare variant om varje del.
Som alltid så är det lammen som gör störst succé. En vackogammal lammunge är väldigt söt så det är inte så konstigt.
Klockan 16 stängde vi ner gården och började städa undan allt. Nu har vi en hög loppisgrejer kvar som vi ska skänka bort till en second-handmarknad. Trötta men väldigt nöjda med dagen vill vi tacka alla besökare och framför allt tacka Anne, Sara och Kiki för hjälpen. Utan er hade vi inte klarat upp den här dagen.
Alla kan göra något för att hjälpa insekter och kryp att få en bättre tillvaro. Eftersom människan har förstört livsmiljöer för så många insekter så är läget akut och all hjälp behövs. Det uppenbara första vi tycker man ska göra är att sluta använda gifter. Ett insektsgift som dödar t.ex. rapsbaggar slår hårt mot alla insekter och förmodligen mot fler varelser än bara insekter. Men det finns också mycket positivt man kan göra.
Vi har sedan vi flyttade till Östäng satt upp fler fågelholkar än vi kan räkna. Eller vi och vi. Mest är det våra wwoofare och skolklasser som varit på besök. Vi vill att alla lämnar något efter sig så vi har minnen av alla fina människor vi haft på besök.
Vi har också fyra insektshotell men skulle gärna ha många fler. Vi har ett skräpstaket byggt av ris som vi lägger mellan störar vi slagit ner i marken. Där kan många insekter också gömma sig.
Vi har planterat över 2000 krokus så våra bin och andra insekter ska ha något att flyga på tidigt på våren. Vi har också planterat en mängd perenna blommor som insekterna gillar.
Var du än bor så kan du alltid hitta någonstans att trycka ner en krokuslök. Någonstans att lämna en hög kvistar och löv eller någonstans att sätta upp en fågelholk eller ett insektshotell. Har du balkong så börja där. Har du trädgård så fyll den med insektsvänliga blommor och saker. Har du varken eller så fixa insektshotell och ge bort till folk som har trädgård.
Kanske är det dags för lite gerilla-odling? Köp en säck lökar som blir blommor tidigt under våren. Krokus och alla de andra. Sedan är det bara att smyga ut med en spade någon molnig natt och sätta lökarna där kommunen inte har insett att de borde ha planterat biväxter. Lökarna blir billigare i storpack men de ska ju fortfarande gå att bära till den bortglömda kommunala marken. Men en säck eller två sitter fint för bin som desperat letar efter pollen till sina larver. Ett annat alternativ för att få tag på billiga lökar är att vänta tills affärerna rear ut de de inte fått sålt på hösten. Då kan man göra riktiga kap.
Man mår bra av att göra positiva saker och att gynna insekter och fåglar är en bra sak.
Just nu har vi fyra wwoofare på vår gård. Vår första wwoofare för i år, Anna, har rest vidare till Skenora gård på Ingarö utanför Stockholm där hon ska wwoofa hos Pella Thiel. Hon har varit hos oss i sju veckor och utfört massor av arbete. Det känns fantastiskt att människor från hela världen kommer till oss och deltar i vårt arbete. Det här är tredje säsongen med wwoofare och vi är så glada och fascinerade av alla dessa människor som kommer till vår gård, deltar i arbetet och lämnar avtryck. Anna planterade 50 äppleträd, anlade en sparrisbädd med sarg och snigelplåt, avslutade nästan en sargad jordärtskocksbädd och byggde en fågelholk förutom att hon deltog i det vardagliga arbetet med djuren och grönsakerna. Hon har sått flera hundra sallatsplantor, rödbetor och bönor och planterat ut squash, purjolök, potatis och massa annat.
En vecka innan Anna for så kom Cosette och Marthe från Frankrike. De fick flytta in i wwoofhuset och Anna fick flytta till vår nyinredda wwoofvagn. När Cosette och Marthe varit här en vecka reste Anna vidare och ersattes av Michael och Elaine från Irland. De har nu fått wwoofhuset och Cosette och Marthe har flyttat ut i vagnen. Alla våra wwoofare delar på det som finns i wwoofhuset såsom badrum, tvättmaskin och kök. De lagar frukost och middag ihop och hittills har det fungerat utmärkt. De bjuder varandra på specialiteter från sitt eget land. Fika och lunch äter vi ihop varje arbetsdag. Wwoofarna kan låna cyklar, tält, sovsäckar och liggunderlag och de allra flesta passar på att utnyttja den svenska allemansrätten och åker ut och tältar en natt. De är ofta väldigt lyckliga och glada när de kommer tillbaka och tycker att de haft en fantastisk upplevelse i de ljusa sommarnätterna.
Vi börjar varje dag med ett hårt arbetspass. Idag fick de välja mellan att skrapa färg eller slå ner bambupinnar vid våra nyplanterade äppleträd. Sedan följer ett pass med ogräsrensning och när man är fyra wwoofare och en praktikant plus mig själv så hinner man rensa 24 bäddar mellan fika och lunch. Idag var det kvarter två som gällde. Det går undan när man är många som jobbar. Igår rensade vi kvarter ett med avbrott för besök i bigården. Jonas skördade honung och från början var det bara en wwoofare som ville vara med. De andra tyckte det kändes lite otäckt. Men innan lunch hade alla fyra varit uppe i bigården och varit med och skördat. Dessutom var kvarter ett rensat och jordgubbar till lunchens efterrätt plockade. Efter lunch väljer wwoofarna vad de vill göra. Fransyskorna har anlagt vår nya ankdamm och byggt tre fågelholkar. Irländarna valde att måla wwoofvagnen idag och igår gjorde de biramar. Som ni förstår så blir det mycket gjort. Det är många projekt som är igång samtidigt och rätt mycket tid går åt att serva alla med målarfärg, arbetskläder, verktyg och goda råd. Det krävs ofta också en lektion i hur en såg, skruvdragare och linoljefärg fungerar. Men det är roligt att alla dessa människor kommer i vår väg nu när vi själva inte hinner, kan eller vill resa.
Gårdsbutiken är fylld med grönsaker varje fredag 15.00-18.00 till och med september månad. På lördagarna finns vi på Nolbygårds Matmarknad klockan 10.00-14.00. Välkomna!
Vi, Jonas, Ylva, Tilda och Ina köpte Östängs gård 2014 och tillträdde i oktober. Tanken är att skapa en levande gård med odlingar, djur och en bredd på verksamheter. Än så länge bor våra katter Aska och Glenn-Pär, tio tackor och en bagge, drygt hönor och några tuppar på gården. Vi prövar oss fram för att se vilka verksamheter som passar oss. Under 2015 anlade vi en skogsträdgård med ätliga träd och buskar. Där har vi planterat mullbär, hasselnöt, valnöt, saskaton, sishuanpeppar, körsbär, asiatiskt päron med mera.
Instagram: ostangs_gard
This error message is only visible to WordPress admins
Error: There is no connected account for the user 1616315815 Feed will not update.
Jonas skördade honung och från början var det bara en wwoofare som ville vara med. 
De andra tyckte det kändes lite otäckt. 
Men innan lunch hade alla fyra varit uppe i bigården och varit med och skördat. 
Dessutom var kvarter ett rensat och jordgubbar till lunchens efterrätt plockade. 
Efter lunch väljer wwoofarna vad de vill göra. Fransyskorna har anlagt vår nya ankdamm och byggt tre fågelholkar. Irländarna valde att måla wwoofvagnen idag och igår gjorde de biramar. Som ni förstår så blir det mycket gjort. Det är många projekt som är igång samtidigt och rätt mycket tid går åt att serva alla med målarfärg, arbetskläder, verktyg och goda råd. Det krävs ofta också en lektion i hur en såg, skruvdragare och linoljefärg fungerar. Men det är roligt att alla dessa människor kommer i vår väg nu när vi själva inte hinner, kan eller vill resa.