Kategori: bi (Sida 1 av 7)

ÄNTLIGEN har vi fått förutsättningar för att ta hand om biramarna på ett sätt som är någorlunda rationellt.

På bilden nedan, till vänster på den nedre hyllan, står en ånggenerator som är till för att ta bort tapeter. Den fungerar utmärkt för att smälta vaxet från ramarna. Vaxet ska bli nya mellanväggar till bina eller möjligen vaxljus.

En del av vaxet blir dock kvar och det, tillsammans med lite bös som finns kvar, ska kokas bort i lut . Bivax är fett och blandar sig inte med vatten. Att koka ramarna i lut är en av få möjligheter som finns för att rengöra ramarna själv.

Den gamla treplattorsspisen var på väg till tippen men håller bra mått för att få upp värmen på lutlösningen i 60-literskitteln.

Kitteln är stor nog för att kunna lägga ner lågnormalramar. Det går att lägga i 10 ramar i stöten. Efter ett par minuters kokning hamnar ramarna i mellansköljen och borstas av. Det är den rostfria baljan och den innehåller bara vatten. Till sist sköljs ramarna av i den vita baljan. Vattnet i den har ättika i sig för att ramarna inte ska vara obehagligt basiska för bina. Lut är ju extremt basiskt.

En kanalfläkt ser till att luften i vaxrummet byts ut. Luften med lutångor blir ganska obehaglig efter ett tag och arbetet brukar ta flera timmar. Det är ju ingen idé att värma upp 60 liter vatten till kokning för mindre arbetstid än en halvdag.

De rensade ramarna samlas i lådor som ställs på varandra. Under stapeln står ett värmeelement som skapar en varm luftström som stiger upp genom stapeln och torkar ramarna på ett par dagar.

Sedan placeras ramarna utanför slungrummet. Det finns ingen anledning till att de ska ta plats där. Det finns varken honung eller vax på dem så de drar varken till sig bin eller vaxmal om det skulle vara så att de blir oanvända nästa säsong.

Det är inte nödvändigt att hålla på med detta. Jag har tidigare lämnat in ramar för rensning. Då kom ramarna tillbaka rena och jag fick köpa valsade vaxkakor som motsvarade mängden vax som kom från mina ramar. Nackdelen med den hanteringen är att ramarna tar stor plats och att transporterna bara får ske under vintern när det inte finns någon risk för att att sprida bisjukdomar. Var och en kan köra sina ramar till någon av biredskapsföretagen i Sverige och får då även komma tillbaka och hämta ramarna senare. Det blir många mil, i alla fall för oss.

De flesta biodlarföreningar erbjuder samtransport av ramar. Det är en bra service men det du måste vara på plats vid rätt tillfälle för att lämna och sedan hämta. Att rensa ramarna själv känns bra eftersom det inte finns någon uppbunden tid mer än att arbetet behöver göras någon gång under vintern.

Till sist så finns ett skäl till som gör att det nog är värt att hålla på med det här sölandet. På sikt, kanske redan i år, kommer jag att föröka att gjuta mina egna mellanväggar av vax. Gjutformen är inte inköpt än men det finns en plan. Fördelarna är dels att jag inte längre behöver vara med och slåss om att få köpa präglat vax som numera är en bristvara, dels så riskerar jag inte att få in vax med kemikalier i eller vax som har paraffin inblandat. Globaliseringens smutsiga bakgård…

Idag, den 22:a februari, blev en överraskande vårdag efter flera veckor med isande temperaturer. Bigården består just nu av endast fem samhällen. Antalet har inte ökat enligt femårsplanen utan minskat så jag hoppades att de fem hade överlevt när jag gick bort för att se hur de hade klarat vintern.

Det såg bra ut. Full aktivitet framför alla kuporna. Så här såg det ut. Det går även att se hur ett dött bi städas bort.

Förmodligen så är en kall vinter lättare att klara av för bina än en mild och fuktig. Temperaturen är inget problem eftersom de klumpar ihop sig. Bättre med kallt och torrt än halvkallt och fuktigt!