En gård för omställning

Kategori: bygga (Sida 1 av 2)

Löktork nummer tre

Vi har tidigare vid flera tillfällen skrivit om våra försök till att bygga en löktork. De två tidigare har gjorts i alla hast i samband med att löken skördats och det är inte en bra metod om man vill att de ska fungera. Det har de inte gjort heller. Luften som skulle torka löken har läckt lite här och där, det har varit otillräcklig luftgenomströmning m.m. så löken har fått tas ur och läggas på tork på andra ställen. Inte bra.

Den här gången började vi i tid. Dessutom har vår praktikant Hansi varit med från start och gjort det mesta av jobbet. Att bygga en löktork är något som alla som odlar lite större mängder lök borde göra. Det är svårt att lita på vädret i Sverige och med klimatförändringar som verkar ge oss längre perioder av samma väder så vågar i alla fall inte vi chansa på att kunna skörda all lök och torka den utomhus.

Vi har till stor del följt den skrift som Jordbruksverket har gett ut om Att bygga mindre lager med små resurser. Det känns inte som om Jordbruksverket har haft en pedagog anställd för att utforma texten. Det verkar de förresten inte ha i utformandet av någon information tyvärr men vi hade ändå väldigt stor nytta av skriften.

Vi har sett en löktork i funktion på Bossgården och med den och Jordbruksverkets information i bakhuvudet satte vi igång. Den här gången har vi byggt löktorken i lutan bakom växthuset. Tidigare ägarna har skarvat alla takbjälkar i lutan på samma ställe utan att sätta någon bärande konstruktion under skarven så lutans tak har börjat sjunka i mitten. Därför bestämde vi oss för att göra en regelkonstruktion som både blev hörn till löktorken och bar upp en bjälke som hjälpte till att stötta upp taket.

För att göra det stabilt valde vi att göra en bottenkonstruktion i 6″x6″ för löktorken och sedan gjorde vi tapphål där vi satte ner 4″ x 4″ stolpar som bär upp en 4″ x 4″ bjälke i taket.

Golv och väggar är byggda av överblivna sandwichpaneler från slungrumsbygget som vi sedan kompletterat med några nyinköpta.

Det gör att det blir lätt att hålla rent och utrymmet blir välisolerat. Vi kommer att använda löktorken även som löklager över vintern så vi behöver kunna hålla frostfritt utan att förbruka för mycket energi.

Dörren hittade vi på blocket för en femhundring. Den var perfekt i höjd även om den köptes in efter det att regelkonstruktionen tillverkades. Ibland har man tur.

Löklagret består av fyra väggar, tak och golv. Sedan har vi borrat hål för ett insug och ett utsug men i övrigt är alla skarvar tätade med silikon så att luft inte ska smita ut någonstans.

I ena hörnet finns en trumma som är ca 30 x 30 cm byggd av spånskiva. Uppe på trumman sitter en radialfläkt som blåser luft ner i trumman.

I botten på trumman så är det ett utblås där luften kan sprida sig in under trall som löken läggs på.

Rillorna är skruvade i reglar och reglarna är uppdelade i sektioner så det ska vara lätt att lyfta ut dem för att göra rent.

Det är fritt för luften att ta sig in under hela utrymmet för att det inte ska vara någon lök som ligger utan att få luft strömmande runt sig.

Trots att vi började i väldigt god tid den här gången så var det lite kvar att göra samma dag som löken skulle skördas. Det är väldigt typiskt men vi hann klart innan fikat så sedan kunde vi börja rycka lök som till stor del hade lagt sig ner.

Hansi och vi tyckte lök och la den sedan direkt i löksäckar med blasten på. Vi skakade bara av den värsta jorden.

Säckarna packades rätt så fulla men inte knökfulla.

Sedan la vi säckarna på rillorna i löklagret och satte för 2″ x 8″ allt eftersom löklagret fylldes på.

Säckarna lades omlott så att inte luften kunde smita igenom lagret för lätt.

I Jordbruksverkets skrift står det ”De enkla naturlagar som sedan utnyttjas är att löken vid sin avmognad alstrar värme … Om lagret är välfyllt räcker avmognadsvärmen från löken mer än väl för att komma upp i de optimala 20 graderna som behövs för denna process. Om temperaturen blir några grader högre innebär det ingen katastrof heller. ”

Det står däremot inte något om att själva fläkten avger värme. Det är lite märkligt. I Jordbruksverkets exempel är fläkten på ”någon hästkraft” vilket är ungefär 750 Watt. Hela effekten kommer att bli värme vilket motsvarar ett normalstort element som hela tiden står på full effekt i ett lite välisolerat rum. En liten gnutta av energin blir kanske buller men resten blir värme. Den värmen är i och för sig bra när det gäller att torka löken men det är viktigt att tänka på att fläkten bidrar som värmekälla, i vårt fall 600 W.

När vi skulle köpa fläkt var det dags att förkovra sig. Alltid kul. Det visade sig att en ”vanlig” fläkt kallas i branschen för axialfläkt eftersom den skickar iväg luften längs sin axel. Vi valde en radialfläkt i stället eftersom de är bättra på att bygga upp ett lufttryck. Vi antog att det kunde vara värdefullt när luften ska pressas upp genom en halv meter med lök i år och förhoppningsvis ännu mer kommande år. Fläkten var inte så enkel att hitta. Till slut fick vi beställa från en tysk firma via Amazon. Kostade drygt ett och ett halvt tusen.

I Jordbruksverkets exempel används en extra fläkt för att hantera hur mycket luft som ska bytas ut. Vi gjorde i stället så att vi satte in ett tilluftsrör precis vid fläkten med en 90 graders krök så vi kunde vrida röret så fläkten hämtade luft både utifrån och inifrån rummet eller bara inifrån rummet. Skulle vi vilja att tilluften verkligen blev noll är det bara att sätta i en propp. Rördelarna är tretums avloppsrör som är enkla att sätta ihop och ta isär om de smörjs först. När fläkten suger in luft utifrån så blir det automatiskt så att samma mängd luft försvinner ut genom det andra röret.

Om vi vred vi upp tilluftsrörets krök så märktes det direkt att frånluften ökade.

Med hjälp av denna enkla konstruktion kunde vi nu styra processen i lagret. Temperaturen rörde sig mellan 18-23 grader de första dygnen innan vi kom på hur vi skulle reglera tilluften.

Det var länge nervöst för luftfuktigheten slog i taket så Hygrometern inte visade värdet. Löken kändes varm och helt genomblöt. Det droppade från taket och dörrens insida var full av kondens. Det kändes inte alls bra.

Vi loggade temperatur och luftfuktighet i utrymmet och nere bland lökarna. Det skiljde sig inte särskilt mycket vilket vi tolkar som att fläkten gjort ett bra jobb. Efter en dryg vecka började luftfuktigheten sjunka och drog sig ner mot 60 %.

När temperaturen ändrades i lagret så hade det stor påverkan på den relativa luftfuktigheten. Det som mäts är inte hur mycket vatten som finns i luften utan har mycket vatten i förhållande till hur mycket vatten som luften kan innehålla. Och det varierar kraftigt med temperaturen. Kall luft är mycket sämre på att hålla vatten är varm luft. Det betyder att en viss mängd vatten i luft som uppfattas som ganska torr kan med samma vattenmängd uppfattas som fuktig om temperaturen sjunker. Om den relativa fuktigheten närmar sig 100 % så börjar vatten kondensera på de svalaste sakerna i närheten. Dagg är ett bra exempel på när detta sker.

Efter ytterligare några dagar var luftfuktigheten nere i 50 % och vi kunde börja hoppas på att det skulle fungera. Vi kollade löklagret minst en gång om dagen och oro förbyttes successivt till glädje över att processen verkade fungera.

Alla säckarna är nu efter drygt tre veckor helt prasseltorra och det börjar bli dags att låta lagret svalna av. Vi kommer att sätta in ett element som kommer att ställas in på fem plusgrader så att löken inte fryser och blir förstörd under vintern. Lök kan förvaras kallare än så men temperaturen bör inte variera för mycket. Det allra viktigaste är dock att det hålls torrt.

Tack Hansi för all hjälp!

Uggleholk

Lars kom på besök och innan han fick sill och färskpotatis fick han hjälpa till med att sätta upp en fågelholk. Holken har stått som ett dåligt samvete på gårdsplanen ända sedan wwoofarna Annica och Richard byggde den förra året. Traditionen för våra wwoofare är att de lämnar efter sig en fladdermusholk, ett insektshotell eller en fågelholk på Östäng. Vi får behålla ett minne av dem och de vet att deras skapelser hjälper oss att öka biologiska mångfalden.

För att den inte skulle försvinna från den mentala att-göra-listan så lät vi den stå kvar alldeles framför huset. Ända fram till nu i helgen. Nu skulle den upp.

Första åtgärden blev att samla ihop allt material som kunde behövas och att transportera det till eken som vi hade sett ut. Holken är välbyggd och består mest av entumsbrädor. I och med att den är stor så blir den ganska tung.

Lars tog på sig att klättra upp först för att ta emot holken. Jag fick nöjet att bära upp den för stegen.

Inga missöden. Holken kom upp och skulle nu bara hamna på rätt plats.

Vi hade med oss två armeringsjärn som fick bli en tillfällig plattform innan holken sattes fast.

Att holken inte kommit upp förrän nu beror inte bara på att vi inte kommit till skott, det har krävts tid för att komma fram till hur den skulle monteras.

Med större holkar blir det viktigare att de sitter fast bra. Större vikter ger större krafter. Vi ville inte spika eller skruva i eken. Det finns spikar av trä att köpa men det lockade inte heller. Till slut kom vi fram till en metod som borde fungera.

Att spänna fast en fågelholk med ståltråd, spännband eller annat förutsätter att du kommer tillbaka ganska snart och justerar upphängningen så att trädet inte begränsas i tillväxt och börjar valka över upphängningen. Vi har noterat hur fort träd växer, inte på ett par veckor men på ett par år, och vi känner dessutom oss själva tillräckligt väl för att veta att risken är ganska stor att det skulle glömmas bort.

Vår upp hängning består av en plattform som består av ett armeringsjärn på en meter som ligger och vilar på två grenar som är u ungefär samma höjd. För att hålla holken mot stammen använde vi ett hålband som vi veckade med en polygrip. Tanken är att eken ska kunna växa och att hålbandet ska räta ut sig med tiden. Det kommer inte att räcka hur länge som helst men några år i alla fall. Om vi aldrig mer tittar till holken så kommer förmodligen hålbandet att rosta av innan det ställer till problem för eken. Så är i alla fall tanken.

Efter att Lars har lirkat ner sig och stegen har vandrat runt eken för att montera klart hålbandet så blev vi till slut färdiga. Holken borde sitta bra. Utsikt över jaktmarkerna och bra inflygningsrutt. Om ett par år kanske vi har ugglor i holken. Det skulle vara kul!

Tack till Annica och Richard som byggde den och tack till Lars som var med och satte upp den!

Vält

I vintertid så är det mycket som man inte kan göra, speciellt när det är tjäle. Då kan man ta tag i gamla surdegar som blivit liggande. En sådan är vår trädgårdsvält som vi ska ha för att välta bäddarna så att fröerna får bra kontakt med jorden och gror ordentligt.

2018 åkte Jonas till Nygrens svets i Alingsås för att få hjälp med att svetsa ihop en sträckplåt till en cylinder.

Sträckplåten kapades i önskad längd och valsades sedan för att böjas.

De har stora maskiner på Nygrens.

Streckplåten kördes igenom flera gånger. 

Efter ett antal valsningar började streckplåten anta rätt form.

Sedan svetsades den ihop. Detta gjordes redan 2018 och sedan var det tänkt att jag skulle fixa till cylindern så den förvandlades till en vält.

Jag fick inte till det. Försökte olika lösningar och sedan kom något emellan och så blev cylindern stående. Det finns alltid annat att göra.

Nu har det varit tjäle så länge så jag har börjat ta tag i diverse gamla projekt och eftersom välten har stått i vägen i verkstaden så hamnade även den i blickfånget.

Att saker och ting blir stående så där beror oftast på att jag känner att jag är ute och seglar på för djupt vatten och att min kompetens inte räcker till. Då pausas projektet för att idéerna ska ha en chans att komma nerdimpande i huvudet. Händer inte det så blir saker stående.

Nu har jag i alla fall kommit på en lösning. Jag sågade till två runda skivor ur marinplywood som passade i cylindern. Sedan borrade jag ett hål i centrum på varje skiva och stack igenom en 16 mm gängstång. Jag satte fast båda skidorna genom att sätta på en bricka och sedan skruva fast en låsmutter på vardera sida. Utanför låsmuttern behövdes en distans och jag hittade ett gammalt rör (Tack Jonas för att jag inte får slänga allt) som jag kapade till rätt längd med vinkelslipen.

Sedan klöv jag till ek till rätt dimension och borrade ett hål rak igenom lagom stort för att få igenom gängstången. Mellan distansen och eken satte jag två brickor för att det inte skulle kärva utan rulla bra. På utsidan av eken satte jag en bricka och en låsmutter.

Längst upp på ekpinnarna borrade jag hål och satte en rundstav igenom som blir bra att hålla i när man ska dra välten. Längre ner skruvade jag på en ekpinne för att göra det hela lite stabilt.

Det kan hända att det behövs lite mer tyngd än vad ekenpinnarna ger men det ska jag pröva i bäddarna först för det är enkelt att lägga till.

Sedan gick jag ut i snön och provkörde och det fungerade över huvud taget inte alls! Gängstångens gängor gör att allt vandrar i sidled. Jag kan välta ungefär tre meter åt ena hållet och sedan får jag välta åt andra hållet. Med tanke på att bäddarna är 16 meter långa så verkar detta inte vara en optimal lösning. Nu har vi beställt två lager som förhoppningsvis kommer att lösa det hela – om jag inte tänkt fel igen.

Det finns ytterligare ett krux med välten och det är att när de svetsade ihop cylindern så blev den inte helt rund. I ena änden har de fått med lite för mycket gods så det finns en skevhet och cylindern är lite timglasformad. Jag vet inte om det kommer att ha någon betydelse för det är inte mycket, men om det har det så är det relativt lätt att klippa upp och svetsa om.

Tryckluft

Just nu går den mesta av min tid åt åt att förbereda för murning av växthusväggen. Leran är på plats i hinkar i ladugården sedan igår.

Jag har satt upp ett par presenningar bakom lutans reglar för att vi ska kunna nödvärma växthuset när vi har murat ifall vädret skulle slå om. Det får inte bli minusgrader om lerputsen ska må bra.

Att mura med begagnade stenar känns bra på många sätt men att göra rent dem från gammalt kalkbruk, lerbruk och cementbruk är inte lika roligt.

Fram tills idag är detta de verktyg jag arbetat med. Det tar tid! Dessutom får man ont i armen av att slå och slå och slå. Det är nästan så jag börjat misströsta om att få alla stenar rena tills det är dags att börja mura. Jag försöker rengöra några sten varje dag men det är enorma mängder kvar att knacka rent. Ibland lossar det lätt men när det är cementbruk så kan man stå och slå väldigt länge utan egentligt resultat.

I torsdags sa Jonas att han trodde att vi hade en mejselhammare för tryckluft liggande någonstans. Vi letade fram den men den fungerade inte. Jag tänkte inte så mycket mer på det utan knackade vidare. Jonas köpte en ny mejselhammare för 249 kronor på Jula när han ändå körde förbi och vi drog igång vår lilla röda kompressor och testade.

Jag har aldrig riktigt förstått det där med tryckluft. När vi flyttade hit till gården var det en av de första sakerna som Jonas ville inhandla. Eftersom jag inte hade någon kunskap på tryckluftsområdet fick han fria händer och köpte en stor blå sak som vi har i ladugården. Jag använder den ibland för att pumpa däck men det är i princip allt. Jonas använder den ganska ofta till att lossa muttrar som rostat fast, till att blåsa rent saker med mera.

För ett tag sedan fick vi en liten röd kompressor av Jonas far när de sålde sitt hus och flyttade till lägenhet. Jag tyckte kanske att det räckte med en kompressor men Jonas (som i en något större utsträckning än jag tycker att saker är bra att ha i reserv) hävdade att det var bra att ha en stor stationär och en liten som man kan flytta med sig. Eftersom det är han som använder kompressorerna så blev det så.

Vår lilla röda kompressor fick igång mejselhammaren och plötsligt blev målet att få alla stenar rena inte lika avlägset. Snabbt och lätt knackade mejseln loss både kalkbruk och cementbruk. Kompressorn tappade dock kraften ganska snabbt så då fick jag låta den vila och knacka för hand en stund tills kompressorn fått upp trycket igen. Helt acceptabelt tyckte jag.

Jonas kom dock dragande med vår stora kompressor som är väldigt tung och mer att betrakta som stationär men när vi kopplade in den så var det inga tryckproblem längre. Det hela kändes ännu bättre för nu behövde jag inte pausa alls.

Ganska snart började det dock krångla och mejseln fastnade, maskinen pös istället för att jobba och trycket gick ner trots att det var tryck i kompressorn. Det som skulle underlätta visade sig istället ta mer tid än om jag hade knackat för hand.

Jonas lösning på det problemet blev att titta efter dyrare mejselhammare men det var sen lördag eftermiddag så han kunde inte åka iväg och köpa någon utan vi fick skruva isär, olja, skruva isär igen, vrida, olja, fixa och dona och problemen löstes och kom tillbaka och löstes igen. Nu tror jag att jag har börjat förstå mig på mejselhammaren så i morgon kommer allt att fungera perfekt och massor av röda stenar ska slippa sin cement. Trots en del krångel under dagen så förstår jag nu Jonas positiva inställning till tryckluft. Sicken grej!

Reviderade murplaner

Jag la ut ett inlägg om hur jag försökte förstå mig på murarförband. Det ledde till att flera tog kontakt och kom med råd och tips. Sånt är alltid uppskattat och roligt. Roligast var nog att Johannes Riesterer från Eld och Lera som också är medlem i Lerbyggeföreningen Sverige skrev en kommentar på vår Facebooksida. Det ledde till att vi kunde ställa en hel rad frågor och fick många bra tips.

Tanken när jag satt och byggde lego var att bygga en enstensmur med kalkbruk. Jag funderade på olika förband och på tjocklek på fogar, räknade på materialåtgång och tyckte jag började förstå vad jag ville och så kom diskussionen med Johannes igång . Han tyckte att det räckte med en halvstensmur eftersom den inte skulle vara bärande. Teglet som blir över kan du använda till att lägga ett snyggt golv var hans tips. Dessutom tyckte han inte att vi skulle mura med kalkbruk utan använda lera. Kul!

Där trodde jag att jag börjat komma fram till hur jag ville ha det men så blir allt kullkastat igen. Jag funderade någon dag och försökte läsa på i boken Hantverkets bok Mureri men utan resultat. Där står ingenting om att mura med lera. Hade det inte varit för att jag hade träffat på Johannes namn många många gånger och hört väldigt gott om honom och hans arbete hade jag nog avfärdat hans kommentarer men nu gick inte det.

Jag funderade och googlade och funderade igen och ringde till slut Malena Kinberg på Mamma Mur som är ett lokalt företag som jobbar mycket med restaureringar och byggnadsvård. Hon är kompis till vår före detta granne Maria.

Vi hade ett långt samtal där vi vände och vred på diverse detaljer och så småningom bestämde vi att hon ska komma hit och sätta igång oss med lermurning.

Det fiffiga med att mura med lera är för det första att man kan använda sig av lokala material. Det är också mycket mer förlåtande för oss som är nybörjare. Leran bränner inte som kalkbruk eller cement utan torkar. Det gör att om fogen blir för tjock eller för tunn så kan du ta bort stenen igen och lägga på mer eller ta bort bruk tills du blir nöjd.

Samtalet med Malena hade jag igår och idag var jag och Jonas nere vid en bäck på betet och grävde fram lera.

Förhållandena var inte optimala eftersom all mark är täckt av snö men vi känner oss lite osäkra på hur vädret blir framöver.

Kanske blir tjälen värre och då får vi definitivt inte upp någon lera. Nu var det bara ett par centimeter tjäle och när vi väl hittat en riktigt lergrop så gick uppgrävningen mycket smidigare än vi trodde.

Det blev ett par vändor med vår gamla trotjänare militärkärran. Vi upptäckte att vi har en uppförsbacke på grusvägen som inte fanns där igår.

Det är svårt att uppskatta hur mycket bruk som går åt. Vi kommer att blanda leran med 0,2 sand och en del bindmaterial. En del lera, en del sand och en halv del bindematerial siktar vi på. Fogarna ska vara ganska tunna.

I boken mureri står det att det går åt 24 liter per kvadratmeter. Väggen är 33 kvadratmeter vilket ger 792 liter bruk. Vi ska ha tunna fogar så vi räknar med 600 liter bruk. Två femtedelar av bruket ska vara lera vilket ger 316 liter lera. Det är många hinkar det.

Murarförband

Idag försöker jag förstå det här med murarförband. Till min hjälp har jag boken mureri, internet och en flyttlåda full med lego.

Det är tur att Jonas sparar på allt för jag tänker att legot kan hjälpa mig att tänka. Började med att sortera ut legobitar som kan tjäna som halv och hel sten.

Jag hittade en siffra på internet som sa att man behöver 40 sten för en enkelmur och räknade då ut att jag skulle behöva 80 sten för en dubbelmur. I boken mureri som känns något mer seriös än diverse sidor på internet hittade jag en tabell som sa att man behöver mellan 148 och 200 sten per kvadratmeter för en dubbelmur och mitt mod sjönk snabbt. Det blir inte de 2640 stenar jag hade räknat med utan i värsta fall 6600.

Det kändes svettigt för det finns inte en chans att vi har så mycket sten. Jag blev tvungen att ta en kaffepaus på det. Läste vidare i boken och insåg att det jag kallat för enkelstensmur är en halvstensmur och att en tvåstensmur helt enkelt betyder två stenar på som läggs med kortsidorna mot varandra. I boken mureri talar man därför om halvstensmur, enstensmur, en-och-en-halvstensmur och tvåstensmur. Det innebär att jag kommer undan med någonstans mellan 37 och 50 stenar per kvadratmeter beroende på hur stora våra stenar är. Jag ska mäta en annan dag.

Boken Mureri är en seriös tegelsten på 503 sidor som tar upp det mesta man kan behöva veta om man ska mura. Nu har jag inte för avsikt att lära mig allt utan väljer ut delar att läsa ur innehållsförteckningen.

Boken är sammanställd av en redaktionskommitté bestående av fem herrar och en redaktionssekreterare vid namn Siri Lind. Vi har den andra utökade upplagan från 1939 och det är verkligen en fantastiskt fin bok.

Läser vidare och hittar sidorna om förband och sedan är det bara att börja försöka förstå. Börjar med blockförband. När en sten läggs med kortsidan utåt kallas den för koppsten och när långsidan är synlig kallas den för löpsten.

Där lägger man först ett lager med stenar bredvid varandra med kortsidan (koppstenen) utåt och sedan lägger man ett lager med stenar åt andra hållet med långsidan utåt (löpsten) så att andra lagrets skarvar inte hamnar rakt ovanför skarvarna i undre lagret. Det innebär att man längst ut åt sidan måste ha en 3/4 sten för att det ska gå jämnt upp. Där blev det bara att leta rätt på legobitar med sex pluppar också.

Det känns stabilt och rimligt enkelt att förstå sig på. Jag tycker dock inte att det är så snyggt med vart annat varv långsida och vart annat varv kortsida. Här återkommer skarvarna rakt ovanför varandra vart annat lager.

Nästa förband jag försökte förstå mig på kallas för kryssförband.

Det anses vara det starkaste förbandet eftersom löpstenarna återkommer rakt över varandra först var fjärde skift.

Även det bygger på vart annat lager koppsten och vartannat lager löpsten men ivartannat löpstensförband lägger man in en koppsten innanför 3/4 stenen för att förskjuta löpstenarna då det blir ett kryssmönster.

Även detta blev begripligt med hjälp av lego men frågan är om jag kan hålla reda på detta när jag murar.

Kochs förband är ett mellanting mellan kryssförband och blockförband.

Vartannat varv innehåller löpstenar och vartannat koppstenar men med en förskjutning som bör att kryssmönstret undviks och att skarvarna förskjuts mellan löpbanden.

Jag förstår inte riktigt varför man inte kör förskjutningen vart annat löpband istället utan låter två löpband ligga över varandra och sedan har två löpband förskjutna. Det ges inte någon bra förklaring i det i boken.

Efter dessa tre förband som i boken kallas egentliga murförband kommer en avdelning med beklädnadsförband.

Där testar jag först ett Polskt förband som bygger på att varannan sten är en koppsten och varannan en löpsten i varvet. Sedan förskjuter man varvet så koppstenen hamnar rakt över löpstenen och tvärt om.

Det tycker jag blir snyggare men så läser jag i boken om mureri att detta förband inte är lika starkt eftersom det innehåller för få bindstenar. Med bindstenar avses koppstenarna som alltså binder ihop de två delarna.

Där finns också beklädnadsförband som Munkförband och Vendiskt förband men om de ändå inte är starka så kanske det inte är någon idé.

Sedan hittade jag på ett eget förband som jag tyckte blev snyggt med vartannat band bestående av bara löpstenar och vart annat av varannan löpsten och varannan koppsten.

Men med tanke på att boken mureri inte tycker att det polska förbandet var hållbart så ska jag nog inte ge mig på att mura med min uppfinning även om jag tycker att det var snyggast.

Nu får det räcka för idag men här är i alla fall alla murarna. Ska fundera vidare över detta. Det som slår mig är att jag inte använt några halva stenar alls. Där man ser en halv sten i en mur så ligger den helt enkelt bara åt andra hållet. Alla fyrpluppars legobitar ligger oanvända men däremot har jag använt många fler sexpluppars än jag trodde.

Ut på djupt vatten – igen

Förra vintern byggde vi ett orangeri längst med en luta med plåtvägg. Taket är av kanalplast och väggarna på tre sidor i härdat glas. Bakväggen mot nordost blev kvar från tidigare i form av en plåtvägg. Det var en hel del hål där också som täcktes med plast. Vi odlade tomater och gurka däri i år och det fungerade hyfsat. Bakväggen i plåt ska dock ersättas med en murad tegelvägg i rött tegel som vi varit och hämtat från ett nedlagt mejeri. Kvällarna ägnas just nu åt att försöka hitta information på nätet om hur man murar en dubbelmur i röd sten. Det känns på sätt och vis bra att ändå ha murat grundmuren till orangeriet och att den fortfarande håller. Även det lärde jag mig via youtube och andra informationskanaler på internet.

  • Frågor jag försöker få svar på just nu är:
  • Bör jag ankra muren i lutans stolpar så som man ankrar en tegelmur i en fasad?
  • Var får jag tag i rätt kalkbruk?
  • Hur gör jag mot växthusets gavelstolpar? Sätter jag en tjärpapp mellan ekstolpen och stenen eller låter jag teglet ligga mot? Eller fogar jag emellan?
  • Hur gör jag för att de båda delarna av väggen ska sitta ihop? Vilket förband bör jag välja?

Det är många frågor som ska få svar innan jag kan sätta igång fast å andra sidan kan jag inte mura förrän det med säkerhet är över fem plusgrader. Dessutom har jag en hel del förarbete som ska klaras av.

Enligt en uppgift ska det gå åt 40 sten per kvadratmeter enkelmur. Jag ska ha en dubbelmur så det borde bli 80 sten. En elva meter långmurvägg som är tre meter hög blir 33 kvadratmeter vilket betyder 2640 tegelstenar. Vi har hämtat tegelsten men de är inte fria från bruk så först ska jag knacka rent dem. Det är ett relativt ok jobb eftersom man kan sitta inne i växthuset när det regnar och göra det. Jag blir rätt trött i armen av det så det blir bara en stund i taget.

På baksidan av plåtväggen har vi staplat tegelpannor som vi varit och hämtat på ett annat ställe. De ska användas så småningom men det kommer inte att ske i tid för att jag ska kunna vänta med murväggen tills de är borta. Problemet är att de lutar sig mot plåten och plåten måste bort innan jag kan börja mura.

Tittar man på plåten så ser man att den är alldeles bucklig och det blev den när vi var tvungna att sänka plåtarna för att kunna ankra sparrarna i taket vid lutans vägg. Vi orkade inte stapla om allt tegel då utan sköt det på framtiden. Lossade en plåt i taget och försökte skjuta den nedåt utan att teglet skulle ge sig av och sedan fästa plåten igen.

Skjuter man ett problem på framtiden så har man det kvar. Vi har rätt så mycket vi vill hinna med innan säsongen sätter igång och eftersom murningen är väderberoende så är det bra att ha allt förberett ifall det skulle bli milt någon vecka. Dagens jobb blev därför att stapla om allt tegel så det inte lutar sig mot någon plåt och sedan lossa och bära iväg plåtarna.

Det är många tegelpannor så det gick inte att nå de längst bak från lutans sida. Därför fick jag lossa en plåt i taget och jobba även bakifrån med att lägga pannorna ner.

Just nu är det väldigt rörigt i växthuset och värre kommer det att bli när allt rengjort tegel ska staplas upp i väntan på murning.

En plåt i taget togs ner och till slut var alla tegelpannor omstaplade och alla plåtar nere. Då är det bara att knacka rent kvarvarande cirka 2500 tegelsten – men det får bli en annan dag.

Ny artikel om oss på Östäng

För ett tag sedan var en journalist från ETC här och gjorde ett reportage. Det ska bli ett av tre i en serie om människor som valt att flytta ut på landet från staden. Journalisten Karin Annebäck ringde en dag och frågade om hon fick komma hit. Vi har ärligt talat tappat räkningen på hur många journalister och forskare som har varit här för att de är intresserade av vårt livsval.

En del kommer inte ut på plats utan vill snabbt avverka intervjun visa skype eller telefon och de reportagen brukar inte bli lika bra. Den här gången kom journalisten ut och hade dessutom gott om tid, var intresserad och ställde många frågor.

Vi tycker att reportaget blev ett av de bättre. Läs gärna här.

Gästrumsrenovering

På andra våning i vårt hus har vi ett rum som vi haft som gästrum. När vi flyttade in låg det en matta på golvet och tapeten var klarblå med vita hjärtan. Dörrarna på garderoberna, dörren till vindsförrådet och dörren ut mot hallen var också tapetserade men med blå hjärtan på vit botten. Ett tidsdokument så gott som något. Den blå tapeten är en tjock variant som på många ställen hade lossnat men som på andra ställen satt stenhårt. När alla lösa bitar var bortrivna fick jag gå på med slipmaskin för att få ner ojämnheterna. De två åttiotalsgarderoberna av tveksam kvalité som sattes in samtidigt som hjärttapeten var bortom räddning så de åkte ut också. Sedan behövde väggarna spacklas och slipas liksom taket där garderoberna suttit.

Vi anar att rummet är byggt på sjuttiotalet. Tapeten under hjärttapeten är nämligen väldigt lik den tapet jag själv hade i mitt rum när vi flyttade till Nolby 1970. Då var jag sju år gammal. När jag blev tonåring fick jag göra om mitt rum och valde då en vit tapet med knallgröna ränder. I kvalité väldigt lik hjärttapeten. Detta var någon gång på 80-talet. Dottern i huset som förmodligen har bott i det här rummet har skrivit namn på väggen på ursprungstapeten. Tre pojknamn varav jag kände två när jag växte upp. Det är lite roligt men jag tänker inte avslöja mer. Jag undrar vad de nya ägarna till mitt gamla flickrum hittade när de tapetserade om.

På golvet låg en matta när vi flyttade in som vi tog bort direkt. Jag har för mig att det var en heltäckningsmatta. Sedan kom vi inte längre när vi flyttade in då all verksamhet kom i vägen. Masoniten på golvet har därför legat kvar. Vi tog fram två trägolv i barnens rum när vi flyttade in men förmodligen finns det trägolv under alla plastmattor och laminatgolv i huset. Det är alltid spännande att ta fram gamla golv. Ibland går de inte att rädda men ibland är de helt fantastiska. Här hade vi bestämt oss för att inte ta upp masoniten förrän taket var målat och väggarna tapetserade. Men det gick inte att låta bli att ta upp en liten masonitbit för att kolla. Det såg mycket lovande ut. Det bästa trägolvet vi stött på i huset hittills.

När alla väggarna var slipade, taket målat och den lilla masonitbiten tillbakalagd var det dags att kalla in syster Anne för tapetsering. Det har hänt mycket när det gäller tapeter och tapetsättning och med en tapet utan mönsterpassning och borttagna golvlister var det väldigt lätt att tapetsera. Det tog inte ens en dag trots att vi fick dit alla småbitar ovanför dörrar och bakom element.

Den nya tapeten är bra mycket diskretare än den förra men framför allt är den hel och det kommer att bli mycket lättare att möblera rummet när garderoberna är borta.

När tapetseringen var klar fick vi äntligen ta fram golvet. Förväntningarna efter att ha sett den lilla biten under den första masoniten uppfylldes tyvärr inte riktigt. På ett ställe har de sågat av alla brädorna på samma ställe och lagt i nya brädor. De är i samma stil som de gamla men linjen stör. Dessutom är det ett par rejäla fläckar av något som är svårt att säga vad det är.

Stora delar av golvet var dock väldigt fint. Vi älskar gamla golv och det här är vi ändå glada att vi tagit fram.

Vad som inte var lika roligt att upptäcka var att rummet som nog är uppbyggt på sjuttiotalet inte är isolerat ut mot kattvinden. I rummet sitter en spånskiva och på andra sidan sitter en gipsskiva och det är ett mellanrum mellan skivorna där det hade passat bra med lite isolering men utrymmet är helt tomt. Det får vi ta tag i en annan vecka.

Växthusdörrar

Växthuset är nästan klart. Kanske blir det aldrig riktigt färdigt för vi brukar ta saker i bruk när vi kommit till 80-90% och när det är funktionsdugligt så är det svårt att få de sista detaljerna gjorda. Det saknas bland annat sex trekantiga fönster på gavlarna. De är beställda och så fort de kommer är de lätta att få upp. Det saknas också ett fönster på långsidan som ska vara öppningsbart. Det ska Magnus tillverka men det är inte någon panik eftersom vi spikat fast en tältvägg för öppningen. Sedan saknas det fyra skjutdörrar och där är det lite panik eftersom den plast vi hängt för inte kan spikas fast eftersom vi måste kunna gå ut och in ur växthuset flera gånger om dagen.

Vi har hängt upp skenan som dörrarna ska löpa i lite provisoriskt för att kunna mäta dörrstorleken ordentligt.

Som utgångspunkt har vi sex stycken rutor som är 172 gånger 62 centimeter. Det gör att det på varje sida blir en smal dörr med en ruta och en bred dörr med två rutor.

Problemet med dessa skjutdörrar är att det är jag som ska göra dem och den arbetsuppgiften ligger ganska långt över min kompetensnivå. Magnus har rådgett men ska jag ha några dörrar så får jag göra dem själv då han måste jobba på annat håll.

Jag började för flera veckor sedan och sågade först till några provbitar för att försöka förstå mig på hur det hela skulle gå till. När jag trodde att jag hade rimlig kläm på det hela så sågade jag till alla delar till den lilla dörren.

Råmaterialet är dessa gigantiska 5,5 centimeter tjocka ekplankor. Där hjälpte Jonas mig att såga en rak sida med sänksågen först. Problemet var att sänksågen inte riktigt gick igenom så jag fick hyvla bort en del.

Eftersom sänksågen inte riktigt gick igenom så tänkte jag istället såga resten på vår klyvsåg. Jag ställde upp klingan så högt det gick.

Sedan ställde jag in tjockleken på det jag ville ha och så försökte jag baxa upp ekplankan och såga rakt och det gick inte alls. Jag kunde inte hålla riktningen eftersom ekplankan var för tung och ingen annan var hemma så det blev till att plocka fram sänksågen i alla fall.

Skenan gör att man kan vara rimligt säker på att såga rakt. Sänksågen går på två laddbara batterier och vi äger tre men det drar enormt mycket ström när man sågar så tjock ek så det blev en frustrerande period när batterierna behövde laddas och jag ville såga.

Sedan använde jag multiverktyg, fogsvans, stämjärn och hammare för att få till ett jack i änden.

Det var lättare att få till nästa del som skulle skjutas in i den första.

Första hörnet hade jag mätt ganska bra så det gick relativt lätt att sätta ihop.

Efter första hörnet kände jag mig riktigt nöjd. Det såg rätt bra ut.

Med hjälp av klyvsågen nedställd på en centimeter sågade jag upp spår i ramen.

Genom att ställa in sågen på 1,5 centimeter från sidoanhållet så kunde jag först göra en sågning och sedan vända på stycket och göra om proceduren för att få ett lagom brett spår för glasskivan.

Sedan försökte jag sätta ihop hela dörren men det blev skevt och dant. Den skeva dörren fick ligga kvar omonterad i verkstaden. Problemet är att jag sällan har tid och när det är något där man känner att man nått sin inkompetensnivå så är det mycket längre ställtid innan man kommer igång.

Under veckan har jag funderat och funderat på hur jag skulle få proceduren att bli bättre och mer rationell.

Jonas hjälpte mig att få igång vår relativt nya bandsåg och så började jag såga till delarna till nästa dörr som ska innehålla två glasrutor. Den kommer att bli tung.

Tre långa pinnar klövs och kapades till.

Alla urtag markerades ut och de i ändarna sågades upp med hjälp av bandsågen. Det gick mycket smidigare. Sedan använde jag stämjärn för att få bort det som skulle bort. Eftersom glaset är kortare än dörren ska vara så behövde jag ha tvärgående stag som skulle sättas in i urtag och dessa var jag tvungen att göra med stämjärn och hammare.

Jag har mätt och räknat och sågat under flera kvällar efter grönsaksjobbet så idag när jag hade en hel eftermiddag på mig så var det dags att se om allt passade.

Jag var nervös. Jag började efter lunch med att samla ihop alla verktyg jag kunde fundera ut att jag skulle kunna behöva.

Sedan gick jag över varje bit och hyvlade och jämnade till för att allt skulle bli ok. Jag kontrollmätte skårorna så de var tillräckligt breda och fick justera några på sågen.

Jag rensade och pillade och sköt upp hela ihopsättningen så långt jag kunde. Sedan blev jag så inne i arbetet så jag inte tog ett enda foto.

Efter många timmars arbete så är dörren ihopsatt. Två glasrutor på plats och vid kryssmätning så är dörren inte skev. Utrymmet som blev kvar har jag satt i plywood som ska kläs med ek.

På alla ställen där en tapp går i ett tapphål har jag borrat och pluggat. Det blev bra.

I morgon ska jag slå isär den skeva dörren och göra om och göra rätt.

« Äldre inlägg

© 2021 Östängs gård

Tema av Anders NorenUpp ↑