Kategori: gris (Sida 1 av 8)

Förra gången vi styckade gris var en mardröm.  Det ville vi inte uppleva igen så nu slaktade vi grisarna när slaktvikten var cirka 100 kilo och inte 200 kilo stycket som sist. Dessutom såg vi till att vi styckade när Jonas var hemma men framför allt så hade vi kallat in experthjälp.

Robert har varit styckarlärling i ett år och kom med nyslipade knivar och ett glatt humör. Det är en fröjd att se proffs arbeta.

Bara det att vara två som bär in delarna i köket kändes som ett framsteg.

Köttet på grisarna var fantastiskt fint. Mörkt och med lagom mycket fett insprängt på rätt ställen.

Robert började med att skära bort istret som är det rena fettet som sitter inne i grisen. Det sparas för att användas till korv. Innanför istret sitter filén och det finns två filéer i varje gris.

En del kotlettrader sågades till kotletter och en del skars ut till det som i affären brukar kallas för ytterfilé. Robert nätade dem med bomullssnöre för att de skulle hålla ihop fint under stekning.

Mitt jobb blev att skära rent de ben som Robert langade över till mig. Allt sådant kött sparades för att malas till färs.

Skinkorna i år vägde ungefär nio kilo styck och lades i sirapshinkar som vi fått på Ica-maxi i Alingsås. En sparade vi hel med benet kvar eftersom vi blir många till jul så då går det åt mycket skinka.

De andra benades ur, delades och bands ihop för att ge mindre skinkor. Sirapshinkarna är livsmedelsgodkända och kommer med lock så det är perfekt att använda.

Jonas tog ansvar för att packa varje detalj med vakuumpackaren. Det ökar hållbarheten och gör att allt tar mindre plats i frysen vilket är bra när man vill producera den mesta maten själva.

Så här års blir frysarna sprängfyllda eftersom grönsakerna ska räcka tills nästa odlingssäsong och köttet till nästa slakt.

Vi lägger lite i varje frys för att det ska frysas in så snabbt som möjligt.

En del revben sparades för att långkokas och griljeras. En del ”spritades” vilket innebär att man tar bort revbenen och spar resten till bacon. De ska vi salta in och försöka röka senare. Vi tog också undan en del fläsk. Den tydligaste skillnaden mot förra gången vi styckade var att kotletterna den här gången blev ungefär lika tjocka. Sist varierade de från en till tre centimeter.

Det mesta hanterades med kniv men ibland behöver ben tas isär med hjälp av sågen. Fördelen i år var återigen att vi var flera så en kunde hålla när den andra sågade.

Vi gjorde en paus mitt på dagen och stekte upp några fantastiskt fina kotletter.

De bryntes på båda sidor en i taget eftersom det inte fick plats mer än en i stekpannan åt gången.

Sedan fick de koka färdigt i lite stekspadet och grädde.

Det går inte att jämföra med de torra fläskkotletter man kan köpa i butiken. Så mycket mer smak och så mycket mindre torrt.

På sex timmar hade Robert styckat båda grisarna och 200 kilo hängandevikt hade förvandlats till köttdetaljer, ben till min systers hundar och fett till fåglarna.

När Robert hade åkt fortsatte vi att packa det sista och sedan satte vi igång att koka saltlag och mala kött.

Den stora skinkan sprutades med saltlag med hjälp av en marinadspruta. En liter saltlag sprutades in på flera ställen.

Även de små bundna skinkorna fick en del saltlag insprutat.

Sedan lades den, de små skinkorna, baconet, fläsket och fyra bogar i två sirapshinkar som fylldes med saltlag.

Locket sattes på och sedan ska de stå svalt i fem dagar så att saltet ska kunna tränga in i hela köttet.

Ju längre vi bor på gård desto mer lär vi oss. I år har kötthanteringen tagit många kliv framåt och vi lär oss mer och mer hur man kan ta tillvara på allt vi producerar på ett bättre sätt. Vi lutar åt att vi kommer att skaffa säsongsgrisar vart annat år eftersom det känns så bra att ha eget kött från djur som varit glada och lyckliga ända in i slutet.

Tack Robert för den fantastiska hjälpen. Du är välkommen tillbaka nästa gång!

Om du är känslig för bilder från slakt så läs inte mer i detta inlägg. Det förekommer bilder både på blod och död gris.

I våras köpte vi två kastrater som vi döpte till Esau och Efraim eftersom det är e-året i år.

Det finns flera orsaker till att vi skaffar gris. De är bra på att ta vara på skörderester och matrester, de hjälper oss att böka upp odlingsmark, de äter mördarsniglar. Det främsta skälet är nog dock att vi äter kött och då vill vi vara säkra på att det kött vi äter kommer ifrån djur som haft det bra hela livet.

Esau och Efraim har fått ny mark att bruka allt eftersom. De blev alltid lika glada när de fick ny yta att upptäcka och böka. Nu när det varit tjäle så är de dock inte lika glada eftersom marken är för hård för dem att bearbeta. Första gången vi hade grisar så fick de bo kvar hos oss i ett och ett halvt år. Vi upplevde att det var rätt så bökigt att ha dem över vintern av flera skäl. De hade det inte lika roligt när det inte fanns mark att böka, det blir jobbigt när vattnet fryser i deras vattenbalja och de blev alldeles för stora. Därför har vi bestämt oss för att inte ha grisar över vintern igen. Vi kommer inte heller att skaffa gris varje år utan tror att vart annat år är lagom för oss. Lagom till jul vill vi därför slakta våra grisar och igår var det dags. Grisarna avlivades med gevär och efter att de har fallit så har man en minut på sig innan de ska vara avblodade. Det gör man genom att sticka dem i halsen. Att slakta ett djur är aldrig lätt och det tror jag på sätt och vis är bra. Den dagen vi börjar göra det lättvindigt så kanske vi inte ska ha djur. Vi är glada att vi får hjälp med slakten av en vän med lång erfarenhet, lugnt sätt och som behandlar djuren med värdighet.

Vi hinner inte ta reda på allt men vill inte att något ska förfaras. En annan vän har bättre tid och kom därför för att ta reda på blodet för att göra blodpudding.

Blodet måste vispas så att det inte klumpar sig. Vi skållar inte grisarna som man ofta gör med produktionsgrisar utan vi flår dem istället.

Vi hade nytta av att marken var frusen så vi slapp gyttja. Däremot var det regn och snålblåst så det var kallt och vått.

Eftersom vi slaktar djuren direkt i hagen så de inte ska bli stressade så behöver vi en traktor för att hissa upp slaktkropparna. Det gör det mycket lättare att jobba med dem och traktorn gör det möjligt att höja lite i taget för att få en ergonomisk arbetsställning hela tiden.

Skinnet kan dras av till viss del men det är ganska svårt så mycket fick vi skära av. Dessa slaktkroppar var mycket mindre och framför allt mindre feta än när vi slaktade Agneta och Anni-frid.

Grisarna ska tas ur och sedan ska kropparna in och hängas i ladan tills vi ska stycka på måndag.

När vi körde iväg med första slaktkroppen så pajade traktorn. Det kändes inte så bra men är ganska typiskt. Kanske har det kommit in vatten i bränslesystemet som nu hade frusit. det var ju 13 minus natten innan. Vi fick trä på jaktpåsar och en sopsäck och ta ner dem på en kärra och köra in dem i ladan. Det gick dock bättre än väntat och nu hänger de i ladan i väntan på måndagens styckning. Julskinkan och lägg ska sedan saltas in och resten ska frysas in.

Vi använder våra grisar istället för att plöja i vissa lägen. De är duktiga på att böka upp rötter och vända på jorden.

Det gäller dock att inte ha kvar dem för länge på samma ställe för då markpackar de en hel del. Igår släppte vi ut dem på ett nytt skifte där vi i år har odlat lök, purjo och potatis. Det ingår inte i vårt vanliga bäddsystem utan är en extra odlingsyta där vi inte har rensat bort allt rotogräs. Vi föredrar att odla i fasta bäddar men har inte mäktat med att rensa mer rotogräs än i de fyra kvarter där våra fasta bäddar är. Bar jord är inte bra så vi kommer att täcka den här ytan när grisarna väl är klara. Vi har också tre rader kål i anslutning till den här ytan och ytterligare ett syfte med att släppa ut grisarna precis intill kålen är att de förmodligen håller rådjur och harar borta.

Det första grisarna gör när de kommer ut på en ny yta är att leta rätt på alla maskrosrötter som de käkar upp. De far fram över ytan och letar med trynet. När de hittar en maskros knuffar de med trynet tills roten lossar och de tuggar i sig den och sedan jagar de rätt på nästa. Ytan förvandlas från att vara helt täckt med växtlighet till att bli mer och mer bar jord. Vi får ibland frågor om hur fort grisar bökar upp men har inte haft någon riktigt bra uppfattning. Den högra ytan på bilden har de bökat sedan tredje november. Elva dagars bökande. Det går med andra ord rätt snabbt. Vi bestämde oss för att ta en ny bild varje timme för att ni ska se hur de jobbar. De kommer här:

11.00 efter en timmes bökande. Esau jobbar längst bort i bild medan Efraim koncentrerar sig på ytan närmast staketet.

12.00 Redan är de flesta markrosorna funna och det är inte mycket helt orörd mark kvar. 

13.00 På bilden syns kanske inte så mycket skillnad men nu är det svårt att hitta maskrosrötter någonstans på hela ytan.

14.00

 15.00

16.00 Sista bilden för dagen då mörkret gjorde det svårt att filma. De är grymma på att böka. En förstår varför många är oroliga för vildsvinens framfart. De kan ju komma i hela flockar och här är det bara två grisar som dessutom inte är hungriga utan har fått frukosten serverad.