Varroa destructor, vilket namn! Det är ett kvalster som i långa tider har levt som parasit på en art av vildbin men kunde kliva över till ”tambin” efter lite klantiga blandningsförsök. Sedan dess har den spridit sig bland honungsbin och idag är större delen av Sverige påverkat. Bisamhällen som inte får mänskligt stöd går under inom en treårsperiod. Stöd innebär att människan hjälper till att minska mängden varroa till en tolerabel nivå. Det kan ska på flera sätt. Vi använder oxalsyra. Syran blandas i sockervatten och sprutas på bina som en ljummen vätska. Sockret ska bidra till att bina slickar av varandra och att oxalsyran ska spridas till så många bin som möjligt på kort tid. Den hastiga pH-sänkningen dödar kvalstren. Det finns behandlingsmetoder som använder kemikalier men det finns några nackdelar med det. Dels så finns det alltid en liten risk för att bekämpningsmedlet hamnar i vaxet och honungen, dels kan man räkna med att kvalstren utvecklar resistens mot de aktiva kemikalierna. Det är möjligt att varroa kan bilda resistens mot pH-chocker men oxalsyra är ganska ofarligt och finns naturligt i vax och honung i låga doser.
Behandlingen går ut på att bina ska få en vinter med måttlig mängd varroa i kupan. Varroan kan bara fortplanta sig genom att krypa in en cell där det finns en bilarv. Drottningen lägger inga ägg efter sensommaren så hela vintern måste varroakvalstren sitta fast på vuxna bin och vänta på bättre tider. De håller sig vid liv genom att bita hål på binas skal och suga i sig vätska. Genom hålen kan virus, svamp och bakterier angripa bina, så många kvalster ger ett svagare samhälle.
Oxalsyran kan inte komma in till larver eller bin som fortfarande är i cellerna, så det är viktigt att vänta tills alla bin har krupit ut. När november är här är det dags för behandling.
När jag köpte min första kupa av en biodlare i föreningen så fick jag med ett rejält förråd av täckglas. Säljaren hade kommit över ett skyltfönster och låtit skära det i småbitar. Jag förstod inte värdet av dem förrän jag behövde komplettera med fler täckglas.
Jag hade beställt 12 täckglas, 6 mm tjocka, med måtten 42×14 cm och det var precis det jag fick. Priset var lite högre än väntat, 48 kr/st, men de håller å andra sidan i många år. Glasmästaren berättade att 6 mm tjocka glas kräver att man, efter ristningen med diamanten, tar i till man tror att bänken ska gå sönder och sedan lite till. Då kan man bryta av det.
Snygga glasskivor.
Vi försöker att undvika att störa bina i onödan. Därför har foderlådorna fått vara kvar sedan bina fick sitt socker. Nödlösningarna som ersatte täckglasen har också fått vara kvar. Byggplast och tunna plexiskivor fungerar egentligen men plasten blåser lätt iväg och plexiglasen kommer inte att hålla i längden. Så det känns bra att få lägga på nya täckglas.
Nästa gång ska vi beställa lite längre glas. Våra kupor har ganska tjocka väggar och det är onödigt att låta glasskivorna trilla ner på bin om man råkar lägga dem lite fel.
Och så var det behandlingen.
Vi använder det rammått som kallas lågnormal och vi invintrar alltid på två lådor som står på varandra. Om bina fått för sig att de ska sitta på den undre lådan måste den övre lyftas av. ganska tungt eftersom ungefär hälften av 27 kg sockerlösning finns i lådan. I den här kupan fanns bina i den övre lådan men de var några centimeter ner mellan vaxkakorna så de syns inte.
Under försommaren är bin i allmänhet vänliga till sättet. de har en sommar framför sig och vill inte riskera sitt liv genom att sticka någon om man inte provocerar dem.
På hösten är det annorlunda. Deras enda möjlighet att överleva vintern är att behålla honungen (eller sockret som vi har lurat på dem) och många bin är redo att offra sitt liv för samhället. I ett par samhällen luktade det bigift så fort kupan öppnades. Doften av giftet triggar andra bin att gå på krigsstigen och det blir lite upphetsad stämning vilket det sällan blir under sommaren. Om man inte råkar tappa en låda eller liknade, förstås.
Nu bar det sig inte bättre än att jag hade slarvat när jag stängde bidräkten. Ett tre centimeters glapp i blixtlåsen fram på halsen. Ett bi kröp in och blev säkert klämd av tyget, eller ville mig bara illa, och stack vid nyckelbenet. Jag hade hunnit med hälften av samhällena och funderade på att ta av mig dräkten för att ta bort gadden men dels så kände jag hur solen gick ner, dels hade jag flera bin gående på mig och det skulle ta tid att veta om jag var bifri innan jag kunde ta av mig. Så jag fortsatte att arbeta. Efter två samhällen till så började det kännas som att det svullnade inne i öronen, sedan blev läpparna annorlunda och jag fick slem i munnen. Det här var inte bra, men jag bet ihop och avslutade med de sista två samhällena. Det var ändå det sista jobbet med bina för året och det kändes bra att det blev klart.
När jag väl kom in fick jag lägga mig på soffan med benen högt men det blev inte så mycket bättre. Vi ringde 1177 och fick rådet att åka till akutmottagningen. Där fick vi gå före kön och fick bums två olika mediciner och en adrenalinspruta i benet. jag hann bli röd på hela övre halvan av kroppen och var ganska matt. Medikamenterna hjälpte dock inom 20 minuter. Sedan blev det ett par timmar under observation innan vi kunde åka hem.
Det här var något som inte fick hända. Jag försöker att hålla antalet bistick så nära noll det går. Vissa år går det men vissa inte. Kanske är det att jag får få bistick jämfört med många andra biodlare som gjorde att jag fick en allergisk reaktion? Det finns ett talesätt att bistick inte är farligt för biodlaren utan för hans hustru. (Ganska tydligt att talesättet är från tiden då biodlingen var en renodlat manlig sysselsättning.) Eller så berodde det på att biet stack på ett känslig del av kroppen, nära viktiga delar av immunförsvaret.
Jag kommer att bli kallad till en allergiutredning som jag hoppas visar att jag inte har blivit överkänslig för bigift utan att detta var en engångshändelse. Vi får se. Nu har vi i alla fall en adrenalinpenna hemma för säkerhets skull. Så kan det gå.
Vi träffades hos Carolina som driver företaget Jordarv utanför Vara. Hon producerar i första hand bladgrönsaker och kryddgrönt till restauranger. 
Vi som träffades håller alla på med grönsaksodling för försäljning. Tanken med träffarna är att diskutera det som vi känner behov av. Det är andra frågor som väcks i den här gruppen jämfört med andra odlingsgrupper. Var köper man förpackningsmaterial bäst? Vilka stövlar håller längre än en säsong? Har någon hittat handskar som håller vätan och kylan ute så här års? Hur gör ni för att täcka ut ogräs? Vad är era bästa sorttips? osv. 
Nu ska här sättas fler bäddar vitlök.
Vanessa till exempel valde att laga vårt växthus. När hon ändå var igång byggde hon en hylla till växthuset där vi kan ställa våra plantor och förvara våra saker. Med femtiotalsdekor!
Alexia och Eleonor byggde en fågelholk i franska färger samt glasade alla våra järnfönster som vi nu har börjat sätta in i ladugården.
André bygger har varit hos oss länge och gjort många olika saker men just nu håller han på att skrapa gårdsplanen med traktorn så att vi kan grusa den och slippa ta oss fram i gyttja. 
Trädgården är full med olika skyltar som manar till eftertanke och reflektion. Ett gammalt dött träd har målats rött och vid foten av trädet har någon planterat en humleplanta. Bredvid står en skylt som berättar om humle och dess historia.
I trädgården står en rälsbuss. Även det ganska knäppt om man tänker efter. Rälsen är inte ens trettio meter. Den används av människor som vill fika på Nolbygårds ekocafé och bageri men som vill vara lite för sig själva. Man kan köpa fika i en korg som man tar med sig ut i rälsbussen om man hellre vill sitta där än i trädgården. Förra veckan var det musikfestival på scenen framför rälsbussen och ibland är det sagoläsning för barn.
Blommor är planterade i rabatterna och i krukor som står efter gångarna. Trädgården sköts av människor som arbetstränar i Nolbygårds intresseförenings regi. De får vara med och utveckla platsen till den oas det är. 
Rälsbussens lillebror i form av en elbil står ofta parkerad på gården. I den levereras bröd in till staden. På sidan av bilen står Amnesti Nu! #Vi står inte ut. Få företagare vågar ta så tydlig ställning som Lasse Bagare. På Nolbygård finns många människor med hjärtat på rätt ställe och kanske är det där hemligheten med platsens dragningskraft ligger. 
Men det är inte bara människor och hundar som tas om hand på Nolbygård. Valter Samuelsson som driver Hus till Hus är en mästare när det gäller att vårda gamla byggnader. Det gamla boningshuset som idag rymmer café, ett revisionsföretag och Ullabutta sömnad och design är varsamt renoverat med miljövänliga material och målat med linoljefärg. I lokalerna får lokala konstnärer möjlighet att ställa ut sina alster så det hänger alltid nya tavlor på väggarna. 
Maria Söderberg som driver Ullabutta sömnad och design syr unika klädesplagg av återvunna tyger, spillbitar från Mariedal design och av gamla tyger som hon hittat på olika ställen. Kläder med känsla som inte gör så stora miljömässiga avtryck på vår planet. 
På Hus till Hus kan alla som vill vårda byggnader hitta detaljer till sina hus. Gammalt byggnadsmaterial återbrukas på detta sätt. På Hus till Hus finns också massa rekvisita som används i olika filmer. En verksamhet som inte är så känd bland besökarna men en dag kanske vi får se en avdelning där dessa föremål ställs ut. Det vore fint. 
Gamla föremål får nya uppgifter som den här sängen som nu blivit en blomsterplantering.
Det odlas i bäddar och växthus och växer överallt. Växthuset är naturligtvis byggt av gamla återvunna fönster som ger det en alldeles speciell känsla. 
Nolbygård drivs och befolkas av människor som har omsorg om sin omgivning. Är det därför vi känner oss så välkomna?
