Två år i rad har vi missat att ställa våra färgburkar frostfritt. Det är lite pinsamt att erkänna för man tänker att man borde lära sig. Det känns surt när man öppnar en färghink och möts av grynig obrukbar falu rödfärg. 
När man dessutom har två stora hinkar med samma sörja blir det extra surt. Vi googlade en del och alla färgfabrikörer som tillverkar falu rödfärg hävdar att det inte går att göra något åt frusen färg utan att den bara är att slänga. Efter ytterligare googlande hittar man flera diskussionsforum där flera hävdar att det visst går att fixa färgen genom att man kokar om den. Förr gjorde man rödfärg genom att blanda ut vetemjöl i vatten som man kokade upp. Sedan tillsatte man pigment och järnvitriol och kokade ytterligare en stund varefter man tillsatte linolja. Användarna i diskussionsforumen påstår att man kan koka upp färg som frusit och på så sätt få den brukbar igen. 
Det har vi prövat idag. 
Det kändes rätt hopplöst länge och vi rörde och rörde men när man kom upp i kokande temperatur hände något med den gryniga massan.
Färgen blev allt mer lik ofrusen falu rödfärg. Det kändes helt klart värt att testa så vi målade våra odlingsbänkar. 
Det är inte hela världen om det inte blir bra där. Vi testar för att se om färgen går att rädda. Håller det så kommer vi inte att dra oss för att använda vår omkokade färg även på byggnader men det känns bra att testa på något lite mindre seriöst först.
Etikett: Falu rödfärg
I höstas rullade Sara och Guillaume in stommen, som skulle bli utedass, i ladan. De har sedan varit här allt som oftast under vintern och snickrat och designat. Tanken med utedasset är framför allt att man inte ska behöva gå in i huset när man är ute och jobbar med leriga skor och skitiga kläder men också för att ta tillvara urinen och sprida det på gräsmarker som gödning.
Att rulla in stommen var ganska enkelt och gjordes på två personer tack vare att vi monterat två hjul under. Efter en vinters snickrande var vikten en helt annan och vi har bävat lite för hur vi ska kunna rulla ut det igen. Att göra det på två personer var inte att tänka på så i lördags när vi råkade få besök av Sofia och David från Dalarna tillsammans med Sara, Agneta och Lasse så var det bara att hugga i och börja rulla. 
För att staga upp dasset fäste vi två långa reglar på var sin sida så vi skulle kunna vara många att dra. 
Några styrde och några knuffade och det gick över förväntan.
Så fort det var på plats så greppade Agneta penseln och började måla med falu rödfärg. 
Det tog inte lång tid innan allt var målat. 
Sedan skulle hjulen monteras av men det var inte helt lätt eftersom vi var tvungna att med hjälp av spett som hävarm först palla upp dasset så hjulen gick att komma åt. 
Väl på plats skruvade vi på trappan och monterade skylt och fågelholk. 
Inuti satte vi upp porslinstallrikar med lokala motiv, hängde upp handdukar och dassrullar samt fyllde vattencisternen med tvättvatten. 
Vattentoaletter som blandar kiss och bajs gör att det blir svårt att ta tillvara näringen sedan. Blandningen stinker dessutom kraftigt. Vårt utedass har en sits som heter Dass-Isak som gör att urinet hamnar i ett hål som har en slang kopplad till sig. 
Slangen leds ut genom väggen och hamnar i en hink med lock som vi grävt ner i marken. Man spolar med en mugg vatten. Urinet luktar naturligtvis en del men inte lika illa som urin-bajs-blandning. I urin finns könshormoner, bland annat östrogen från kroppen och från p-piller. När det gäller vattenmiljöer är könshormoner en miljöfara som kan förstöra könsutvecklingen hos fiskar och andra vattenlevande djur, men på land är det inte samma sak. På land bryts östrogenet ner ganska snabbt och ansamlingen av könshormoner i åkermark påverkas tydligen mer av kogödsel än av människo-urin.
Ovanför slangen sitter en glasflaska. Tanken är att flugor som lockats in i dasset ska dras mot ljuset och flyga in i flaskan istället för att surra omkring under sitsen. Bajset hamnar i en tunna som står innanför en lucka i bakre väggen. En näve sågspån ska i också. Bajstunnan får stå ett halvår eller mer, sedan gräver vi ner de förmultnade resterna.
Luckan gör att det är lätt att tömma eftersom man inte behöver lyfta tunnan. 
Sara och Guillaume ska ha stort tack för vårt fina dass och Agneta ska ha stort tack för målningen i rekordfart. Sofia, David och Tilda ska ha tack för att ett ganska tungt dass kom på plats.
På söndag förmiddag var allt klart innan vi öppnade gården för visning och på måndag kom Sara och Guillaume förbi och kunde beskåda slutresultatet. 
Det obligatoriska kungaporträttet saknas naturligtvis inte. 
