Till slut gick det inte att skjuta upp längre. Det var dags att lägga om vallen på två små åkrar. Vi har bävat inför att hantera åkermark på allvar.
Det kan bero på att vi inte vet hur man gör, men det gäller ju nästan allt vi håller på med på gården. Kanske är det för att hela grejen med att plöja, harva och så är typiskt och centralt för en bonde. Kanske till och med gör att en bonde är en bonde? Plöjningstävlingar har funnits länge och är ett tecken så gott som något på att det är viktiga och förmodligen svåra saker.
Vi saknar naturligtvis fortfarande en hel del manicker på gården, plog är en av de dem. Så vi slapp ge oss på den, som vi tror, svåra plöjningen. Grannen Richard passade på när plogen ändå satt på traktorn. Enligt honom är det kul att plöja så förmodligen är det lite utmanande att få det bra.
Det blev bra. Jorden vändes upp och ner på hela fälten och bara några enstaka små grästuvor kunde anas i det brun-svarta. På bilden syns det lite i framkanten. Det är nog där plogen lyftes tillfälligt, eller hur det nu gick till. Vi var inte hemma så vi fick se det färdiga resultatet. Efter plöjningen hade Richard även bultat med en ringvält.
Nu var det dags att harva. Skulle harven fungera? Kan någonting för 500 kr fungera när det verkligen behövs? Kommer traktorn att fungera? Den har ju visat vissa sidor emellanåt, skulle den göra det nu?
Inte då. Allt fungerade som det skulle så det var bara att köra kors och tvärs över de båda skiftena. Det finns inte mycket att ställa in, men om tryckstången kortades eller gjordes längre så betedde harven sig väldigt olika.
Så här såg det ut efter några vändor med harven.
Lite jämnare med några grästorvor som ligger och torkar under några soliga dagar.
Det lilla skiftet sluttar en del. Det har tunt jordtäcken på skogssidan vid de blå bikuporna, så plogen hoppade en del. Det är dessutom lite sankt på andra sidan och gränsar till en bäck som inte ska fyllas med jord. Det här skiftet var nog svårare att plöja.
Harvningen fick fram en hel del stenar ur marken. De som var större än krocketklot bars undan. En var för stor att lyfta men traktorn kom till undsättning. Det blev några odlingsrösen.
Vi var förmodligen för noggranna. Om alla harvningar skulle resultera i ett gäng stenrösen skulle de finnas runt många åkrar och så är det ju inte. Möjligen i Småland.
På onsdagen kom fröerna vi hade beställt. Olssons frö har ett fantastisk utbud när det gäller vallfröer. Det är ju bra men ger också problem. Vilken blandning ska man beställa om man vill ha en vall för får som ska fungera som hö, ensilage och bete? Den ska dessutom ge nektar till bin och vara långliggande, dvs. inte göras om på 6-8 år. Vi gillar ju egentligen inte bar jord så vi vill plöja så lite som det bara går.
Olssons har löst detta genom att inte ha en webb-shop. De har kataloger och prislistor på nätet men tar alla beställning via telefon. Om man vet hur stora fält man har och vad man vill ha vallen till så blir man lotsad av kunnig personal. Han satt och räknade fram och tillbaka ganska länge. Hade vi önskat en omöjlig kombination?
När det väl var färdigräknat hade vi beställt detta:
Olssons fröblandning som består av Timotej 45%, Rödsvingel 15%, Ängsgröe 15%, Ängssvingel 15%, Engelskt rajgräs 10%. Fröblandningen kom i 10 kg säck som var minsta storleken. Vi skulle använda 6 kg. Den här blandningen kompletterades med 1kg Kummin, 2 kg Käringtand, 1, kg Svartkämpe och 1 kg Cikoria.
Käringtandfröna skulle först ympas med en bakteriekultur.
Sedan var det bara att blanda allt och röra om. Riktiga bönder gör kanske inte detta i på hallgolvet.
Sedan gick vi ut och spred fröna så gott det gick. Vi tog var sitt skifte.
Det gick inget vidare. Richard hade varnat oss för att man gärna sprider för mycket i början vid handsådd. Det gäller att vara snålare än man tror är möjligt. Vi spred alldeles för mycket i början och nivån i hinkarna sjönk för snabbt.
Vi löste det så gott vi kunde genom att fylla på med mer Olssons fröblandning.
Efter sådden kom Richard med ringvälten. Nu blev de båda fälten så där manchester-snygga som de kan vara på”riktiga” gårdar. Kul!
Sedan var det bara att vänta på regnet som kom dagen efter, precis som SMHI hade lovat.
Det har kommit flera lugna skurar efter det. Lufttemperaturen ska stiga lite också. Det passar perfekt. Vi vill gärna att fröerna ska vara snabba så att det hinner växa lite innan ogräsen hämtar sig från plöjningen.
Första omläggningen av vall har varit lite nervöst, men roligt. Vi kommer att få traktens ojämnaste vall men det kan nog fungera som fårmat under några år.
Varje år ger föreningen ut en katalog där man listar alla fröer som medlemmarna erbjuder. Vill man ha några fröer så skickar man ett kuvert som innehåller frankerat kuvert med sin egen adress på samt en egenvikt fröpåse med namnet på den sort man är intresserad av påskrivet. Bra också om man skriver sitt eget medlemsnummer på påsen ifall den man skickar sin önskan till vill nå en. Alla medlemmar är listade i katalogen. 
Vi började med att diskutera vad det finns för anledningar till att man inte ska odla egna fröer. 
Men ganska snart övergick vi till att diskutera varför man ska odla frö själv. Det första man kommer att tänka på är kanske att man sparar några kronor om man slipper köpa fröer men det finns många andra orsaker som att man genom ett eget urval kan förädla sorter så att de passar de egna förhållandena eller att man säkerställer att den sort man verkligen gillar finns kvar ifall fröfirman man brukar köpa ifrån skulle sluta sälja den. Vi pratade också om hur viktigt det är att bevara kunskapen när det gäller att odla frö så att vi kan bevara så många sorter som möjligt inför framtiden och slipper vara beroende av de stora fröfirmorna.
Många sorters fröer har försvunnit med åren och så har även mycket kunnande när det gäller fröodling. Utbudet av fröer minskade mycket under 1900 talet och utbudet blev allt mer likriktat. Vi fick t.ex. se en jämförelse mellan hur många sorter fröfirman Sellbergs sålde 1895 med vad Weibulls saluförde 1995.
