Den absolut viktigaste lärdomen man kan göra när man odlar, enligt mig, är att man aldrig kommer ihåg någonting. Den kommer jag ihåg i början av varje säsong och är jätteduktig med att sätta ut skyltar, lappar och märka upp det jag gör. Sedan brukar verkligheten komma ifatt och lärdomen är som borta. Det blir sporadiska skyltar med förkortningar som inte går att förstå senare eller slarvigt skrivna skyltar som är helt oläsliga efter ett tag. I våras satte vi fyra sorters potatis. Det var i början av säsongen och där varje sort började stack vi ner en tydlig lång pinne där det stod sortnamn och hur många rader av sorten som satts. Vi odlade Cheri, Amadine, Montreal och Swift. Cheri och Amadine hade vi eget utsäde sedan tidigare och de andra två köpte vi in 25 kilo av varje sort. Potatis visade sig vara väldigt lätt att sälja och till nästa år vill vi odla mer. Eftersom det är svårt att få tag på större mängd utsäde till rimligt pris på nära håll så är det lite krångligt. Tanken var därför att spara tillräckligt så att vi kunde dubbla mängden potatis till nästa år.
Den sort som vi skördade först var Swift som är en extremt tidig potatis. Vår var skördeklar en dryg vecka innan midsommar. Det var fortfarande i början av säsongen. Skördade rader täcktes med markduk och de rader där nästa års sättpotatis fanns var väl synliga däremellan.
Övriga tre sorters potatis har blivit skördade lite här och var. Det beror delvis på att vi och våra wwoofare har skördat allteftersom vi har velat ha potatis att äta. Vid några tillfällen har det blivit en större skörd till någon marknad eller för försäljning men då har det ofta varit bråttom så man har varit glad när man hittat en rad att börja skörda på. Inga markeringar längre, inget system. 
Frågan som inställer sig är då. Var är potatisen? Det går inte att se vad som är rader med potatis eller rader utan potatis. Ogräset har trimmats regelbundet men inte rensats så allt hade förvandlats till en grön matta. Här har jag nu legat i två dagar och letat potatis.
Ofta har sorken hunnit före mig. I kanten av fältet har kvickroten vuxit rätt igenom potatisar och vissa har knäpparlarver krupit in i. Greptag efter greptag har långsamt tömt fältet. Första sorten, Swift, var lätt att få upp och där fick vi ihop 50 kilo sättpotatis precis som beräknat. Andra sorten, Montreal, skulle också ha varit 50 kilo men det visade sig bara finnas cirka 25 kilo kvar. Övriga två sorter fanns så vi har att äta i vinter plus en del till utsäde men det fanns inte alls lika mycket som vi trodde. Så kan det gå. Till nästa år ska allt märkas upp noga. Igen.
En glädjande upptäckt var i alla fall att kvickroten har fått ge sig på de flesta ställen. Det är bara utefter kanterna som den är ett stort problem. Därmed ser vi fram mot att gräva nästa års beting på 24 bäddar.
Potatisen lagrar vi i vår jordkällare under huset. Den finns bakom den här vackra dörren. 
Innanför dörren finns en lång gång som leder in till två ”bås”.
Därinne är det lågt till tak så det är jobbigt att bära in lådor eftersom man inte kan gå rak. 
En smal stenvägg delar av källaren i de två båsen. 
Taket är gjort av väldigt stora stenar på över en meter i längd. 
Tanken är att jordkällaren ska fyllas med morötter, rödbetor, lök medan grönkål, palsternackor och purjo får stå kvar i landet. Så småningom kommer vi att bygga någon form av hyllsystem här inne men det får bli ett annat år.
Det slår mig så här i efterhand att det kanske inte är så krångligt att köpa sättpotatis ändå.
Ventilationen har helt enkelt varit för dålig så de allra flesta har möglat. 
Det blev att slänga dem i komposten. 
