Här hänger våra grisar i var sin viltsäck så inga flugor eller annat kryp kommer åt dem. Griskött behöver tydligen inte hänga för att möras som t.ex. nötkött. Men det gör inte något om det hänger några dagar. Vi tänkte att det kunde hänga till fredag men när kylan kom såg vi i några inlägg att griskött helst inte bör hänga när det är för kallt. Eftersom jag (Ylva) inte lönearbetar på tisdagar och kunde vara hemma på gården satte jag igång att stycka vid halv två på tisdagen. Vi gissar att grisarna vägde ca 200 kilo hängande var. För att över huvud taget kunna hantera dem själv så började jag med att ta bort frambogarna och la dem i slaktbackar. Sedan tog jag tigersågen med nya fräscha blad och sågade igenom ryggraden uppifrån och ned. Det var lättast att göra när grisen fortfarande hängde. Det var dock inte lätt. Bladet blev väldigt slött väldigt snabbt så hälften av jobbet fick göras med vår handköttsåg. Sedan kom problemet med att få ner grisen på ett bord utan att bordet tippade eller att slaktkropparna hamnade på ladugårdsgolvet. Vi hade hissat upp grisen med block och talja och gjort fast den i en stolpe på andra sidan ladugården. Jag fick fira ner en liten bit, gå över och lägga kropparna till rätta. Gå tillbaka och fira en bit till, lägga tillrätta, fira, lägga till rätta om och om igen. Flera gånger var bordet på väg att tippa men det gick bra till slut. Sedan stod jag där med två halva griskroppar och ingen aning om hur jag skulle göra. Vi hade skrivit ut diverse styckningsschema som såg väldigt tydliga ut innan man stod inför en griskropp på riktigt. Jag fick gå in och leta upp instruktionsvideos på youtube och kom då fram till att det kan vara klokt att dela upp kroppen i tre delar. Fram-, mitt- och bakdel. När jag gjort det hade äldsta dottern kommit hem och kunde hjälpa mig att bära in sex väldigt tunga slaktbackar i köket. Sedan spenderade jag eftermiddagen och kvällen med att stycka gris. Handsåg och jaktknivar samt en yxa var de verktyg jag hade till hands. Det gick relativt bra fast en professionell styckare hade nog gråtit av förtvivlan om hen sett min framfart. En skinka på våra grisar vägde dryga tolv kilo så bara de fyra skinkorna blev 48 kilo kött. Styckade sidfläsk och la i saltlag som vi sedan ska röka när det legat till sig ett tag. Två skinkor la jag i saltlag och kryddlag och en hink blev full av lägg som ska rimmas och ångkokas till fläsklägg. Sedan styckade jag benfria karréer, fläskkotletter, tjocka revben, tunna revben, stekar, grytbitar, ister som sparas till korv, fett som blir fågelmat och korv, ben som ska gå till hundar osv. Frysarna fick några påsar i taget i sig för att inte höja temperaturen. Det är ont om plats eftersom där ligger en hel del grönsaker och kantareller. Som tur är har vi extrafrysar ute i slungrummet som kan tjäna som infrysningsfrysar. Det går inte att lägga ner hur många kilo kött som helst i en frys på en gång.
Timmarna gick och händerna värkte mer och mer. När klockan hade blivit halv ett på natten gav jag upp och baxade ner en mittdel i en slaktback och körde ut den i ladugården med hjälp av en säckakärra. Då var jag trött. På onsdag morgon skulle jag på möte inne i Alingsås men vid 11 tiden var det dags att sätta igång igen. Vår granne Guillaume kom då som en räddande ängel och hjälpte till. Vi delade gris nummer två och styckade och styckade och styckade. Det är mycket roligare när man är två och mycket lättare när man har någon att diskutera med. Det blev nog snyggare styckdetaljer dag två men i slutet blev det fler kottlettrader än delade kotletter och ganska mycket kött som blev korv och bacon. Vi höll på till halv sju men då var allt klart förutom rengöring. Så skönt! Fördelen med det som saltas in är att det inte tar upp frysplats än i alla fall. Sedan får vi se till att vi ätit upp en hel del när de är färdigsaltade. Det känns i alla fall väldigt bra att ha eget kött ifrån grisar som varit glada in i det sista. Vi kommer inte att köpa kött på väldigt väldigt länge. Var var då Jonas när det här pågick kanske någon undrar? I en bastu i Härnösand 🙂 Vi hade tänkt stycka när vi båda var hemma men vädret gjorde att vi fick sätta igång tidigare. En utbildning med Jonas jobb råkade ligga samtidigt.
Etikett: slakt (Sida 1 av 2)
Så var det dags. Egentligen skulle grisarna ha slaktats redan förra hösten men då hann vi inte med. Vi har också velat fram och tillbaka om vi ska skaffa kultingar eller ej. Nu blev det inte så utan i lördags slaktade vi Agneta och Anni-Frid. Lite sorgligt var det. Mats kom för att hjälpa till och det kändes väldigt tryggt och bra. Han hjälpte oss när vi slaktade lammen förra hösten och vi vet att han har bra hand om djur och gör det på ett respektfullt sätt. Till vår hjälp fick vi också Sara och Milú.
Vi förberedde en fålla utanför grishagen. Grishagen är förvandlad till lervälling så där kunde vi inte slakta. Vi hade förberett med extra god mat som bröd, päron och äpple så grisarna var pigga på att gå in i fållan. Tanken var att vi skulle bedöva dem med bultpistol för att sedan avbloda dem men det är stora djur med liten träffyta och de hade inte någon tanke på att stå still för att underlätta för oss. Till slut insåg vi att riskerna var för stora att vi skulle missa hjärnan så Mats fick avliva dem med älgstudsaren istället. Vi tog Agneta först och Anni-Frid åt glatt vidare och brydde sig inte ett dugg om att kompisen slaktades bredvid.
Sara och Milú tog hand om blodet som ska bli blodpudding. Det gäller att vispa tills det svalnat. Anni-Frid brydde sig verkligen inte ett dugg om vare sig skott eller att kompisen låg död vid sidan om. Vi hade förberett oss på att det kanske skulle bli oroligt så vi ville vara så snabba som möjligt och ta livet av båda innan vi tog hand om kropparna. Grisblod har verkligen en enormt röd kulört. Det blir ganska mycket
Grisarna var så stora så slaktkropparna fick hissas upp med traktor och skogskran. Det vanligaste är att man skållar grisar för att bli av med håren och sedan har man skinnet kvar. Våra grisar är till största delen Linderödssvin och därför hårigare än vanliga produktionsgrisar. Därför flådde vi dem istället för att skålla av håren. De var dessutom så stora att det skulle bli riktigt besvärligt att skålla dem.
Allt skinn ska skäras bort och sedan ska huvudet avlägsnas.
Sedan skär man upp buken för att få ut inälvorna. Man tar också ett trikinprov som man skickar in för analys. Förhoppningsvis visar det inte något konstigt utan vi kan använda allt kött.
Sedan la vi upp slaktkroppen på bilsläpet och backade in det i ladugården för att hissa upp det med block och talja. Där ska de sedan hänga fram till onsdag när vi hinner ta hand om dem.
Efter tre och en halv timme hade vi slaktat, flått och hängt båda grisarna. Det gick över förväntan och var inte så otäckt som vi hade ställt in oss på. Men lite sorgligt känns det allt.
Idag var det dags. Vi skulle för första gången ta död på en helt frisk tupp. Vi har tidigare nackat sjuka hönor men aldrig tidigare tagit livet av en frisk fågel. VI förberedde med huggkubben på plats, bra belysning och slipad yxa.
Alla hönor och tuppar satt lugnt på sina pinnar och sov när det var dags så vi kunde enkelt gå in och lyfta ner Caligula. Han var helt lugn och vi kunde lyfta ut honom. De andra hönorna och tupparna fortsatte att sova på sina pinnar.
Själva slakten gick bra. Först ett bedövande slag, sedan nackning. En del blod och sprattel i en dryg minut.
Sedan var det dags att flå honom med hjälp av en instruktion från Internet. Vassa slaktknivar fram och så följa instruktionerna steg för steg.
Det finns flera olika varianter på nätet. Den här började med att ta bort fötterna. Ett snitt och så kom ett lår fram.
Sedan in med händerna för att lossa skinnet från köttet. Enligt instruktionen skulle det ta cirka 40 minuter men vi som aldrig har gjort detta förut fick nog hålla på längre. Det blir en hel delmuskelarbete när skinnet och kroppen ska skiljas åt.
Det var svårt att få ut alla inälvor ordentligt.
Till slut var alla fjädrar borta och vi kunde väga upp 1,4 kg tupp. Hittade ett recept på Coq au vin och gick ut och hämtade morötter, lök och purjolök i landet samt vitlök i förrådet. Nu puttrar en gryta på spisen. Hoppas att det blir gott.
Det var mycket lättare än vad vi förväntade oss. Det känns bra att äta kött från djur som haft det bra hela livet. Kyckling är nog annars något av det värsta köttet man kan äta ur djurrättssynpunkt.
Det har varit en ganska jobbig vecka. Betygssättningstider på jobbet, en del extra möten och aktiviteter kombinerat med ett kök som inte är färdigt tillsammans med allt vanligt som händer på en gård. Idag var det dock tänkt att bli en relativt lugn dag. Farmor och farfar kom på besök. Vi har köpt en begagnad vedspis, eller kökspanna som den nog ska kallas eftersom den är vattenmantlad. Det innebär att man förutom att laga mat på den kan använda den för att värma vatten. Tanken är att vi ska skaffa en ackumulatortank i badrummet på andra sidan väggen så att vi kan elda i köksspisen och få varmvatten på samma gång. Så småningom tänker vi även koppla in solvärme på taket så man inte behöver elda i spisen på sommaren. Dagens jobb var alltså att fundera ut hur vi ska dra vattenledningarna från kökspannan till badrummet bakom köksskåpen. Riktigt hur det ska göras vet vi inte ännu men dagens jobb för farfar och Jonas var att fundera ut det. Farmor hade förberett lunch hemma så hon stod för matserveringen vilket känns väldigt lyxigt. Jag kunde därför gå ut i solskenet och ta hand om djuren, limma en bänkskiva och börja klyva läkt för att bygga luftspalt i en vägg i sädesmagasinet. Lagom till lunch kom Sara och Guillaume. Sedan satte Guillaume igång att gräva ut för dränering runt sädesmagasinet medan Sara byggde vidare på utedasset. Efter ytterligare någon timme dök Agneta och Lasse upp. De har inte varit här på ett tag så det var roligt att få besök av dem igen. Vi hade tid att planera för några kommande projekt och så dök två bilar med jägare upp som berättade att de hade skjutit ett vildsvin som gått iväg och nu skulle de in och söka rätt på det. Lasse och Agneta gav sig av igen och då kom jägarna tillbaka och berättade att vildsvinet dött på vår mark. Det innebar tydligen att vi fick det. Sådant händer tydligen på landet. Det var tydligen bara att tacka och ta emot. De hade dessutom tagit ut inälvorna så det kändes som ett relativt rimligt projekt att avsluta lördagen med. Vi har knappt sett ett vildsvin på nära håll och som tur var så var det ett litet och inte en fullvuxen galt. Vi bredde ut plast på köksbordet och bar in kroppen där. Sen var det bara att försöka lista ut hur man skulle göra för att flå djuret. I det läget är man glad över Internet. En film på youtube så fick vi klart för oss att vi skulle hantera kroppen ungefär som vi hanterade lammen när vi slaktade dem. Sen var det bara att slipa våra slöa köksknivar och sätta igång. Först skär man upp skinnet ner till varje ben och skär av tassarna. Till skillnad från när vi flådde lammen så behövde vi inte vara rädda för att skada skinnet den här gången vilket var en rejäl lättnad. Sedan flår man av skinnet ner över sidorna. Eftersom vi inte har någon riktig bänk för ändamålet fick vi lägga under ett par vedträ som höll kroppen på plats. Vi hängde upp kroppen i ladan i en bjälke till det blivande utedasset och började dra av skinnet. Det var svårt runt svansen och analöppningen och vi kände oss rätt tafatta och gjorde nog inte riktigt på enklaste sättet. Skinnet var ändå rätt enkelt att dra av. Dags att avlägsna huvudet. Nu ska kroppen hänga några dagar innan den styckas. Vi anmälde också till SVA att vi ville ha påsar för trikinprov skickade till oss. Man skär av en bit kött och skickar in för att de ska kolla så att köttet inte innehåller trikiner. Det går tydligen snabbt när påsarna väl anlänt. Hålet där skottet gått ut syns tydligt på sidan av slaktkroppen. En bra dag som avslutades med glögg i köket.