Östängs gård

En gård för omställning

Kategori: Uncategorized (sida 1 av 13)

Travers

Våra får tycker om hö när de får mat av oss under vinterhalvåret. De tycker om ensilage med, men vi tycker oss se att de gillar hö bättre, trots att ensilaget är ”färskt”. Första säsongen vi tog in löshö så slog vi det med ett gammalt slåtteraggregat som krånglade mest hela tiden. Kanske inte så mycket för att det var gammalt utan för att slåtterbalkar med fram-och tillbakagående knivar är en långsam och känslig manick. Höet luftades med hjälp av en kombinerad hösprätt och strängläggare. Sedan krattade vi ihop höet för hand och lastade det på vårt bilsläp med hjälp av släkten.

När vi kom in i ladan lastade vi av det sammanpressade höet för hand med högafflar. Sedan fick det ligga i högar tills vi matade fåren med det.

Året därefter hade vi köpt en rotorslåtter. Rotorslåttern är vi väldigt nöjda med och använder fortfarande men den kombinerade vändaren/strängläggaren visade sina bra och dåliga sidor. Den var bra på att sprätta hö men mindre bra på att stränga. Vi lassade även detta år på bilsläpet och körde in i ladan och la i högar.

Tredje året köpte vi en ny (ny för oss, naturligtvis. Inte i närheten av ny) icke-krånglande strängläggare och en självlastarvagn. Vagnen lastar ombord höet och det är skönt men det bästa är nästan att den även lastar av höet när man kommer in i ladan. Till detta år hade vi också byggt ett höloft för att höet ska ligga luftigt så vi inte riskerar att det möglar. Problemet var bara att få upp allt hö på höloftet. Till det använde vi wwoofare som hade olika metoder. En del slängde upp höet med högaffel medan andra lassade bigbags fulla som de sedan släpade upp på loftet. Vi hjälpte naturligtvis också till.

I år, vårt fjärde år, så har vi fått igång traversen i taket på ladan. Till att börja med fungerade den alldeles utmärkt och vi kunde använda ett nät, med för stora maskor, till att forsla höet upp på höloftet.

Efter ett tag började dock två funktioner av fyra på traversen krångla. Vi kunde bara hissa diagonalt så vi kunde bara köra upp och bort till höloftet medan vi fick dra för hand till baka. Nätet krånglade en hel del så vi övergick till att lassa i bigbags som vi lyfte upp och tömde. Nu är allt hö uppe men det är märkbart mindre än förra årets förstaskörd. Torkan har helt enkelt gjort att det växt dåligt. Nu har vi fått en hel del regn det sista så vi hoppas på en bättre andraskörd. Det lär dock bli foderbrist i landet eftersom många inte fått någon vidare skörd. Det lär också bli problem med tillgång på halm eftersom säden hade det tufft i majvärmen. De som odlar säd pratar om korta strå. Många uppskattar den långa perioden med varmt och soligt väder – men det är inte någon hit när det gäller att producera mat. Vare sig köttproduktion, grönsaker eller säd mår bra av en hel månad med sol. Särskilt inte i början av säsongen när allt ska växa.

Vi är i alla fall nöjda med att allt hö är inne. Till nästa år ska vi försöka få tag på en gripklo för att ersätta nät och bigbags. Sättet att hantera hö år från år har förändrats mycket och vi hittar sätt och utrustning som är bättre och bättre. Nu tycker vi nästan att vi nått ett tillvägagångssätt som är acceptabelt. Vi tycker om enkla maskiner som är rimliga i pris. Det här gäller på område efter område. Ju mer vi lär oss desto effektivare metoder hittar vi.

Sparrisbädd

Vi har odlat sparris förut på vår kolonilott. De behöver ett par år för att växa till sig innan man kan börja skörda. Vi fick skörda ett år och sedan köpte vi gård och sålde kolonilotten. Det kändes lite surt men vi flyttade med oss några plantor som fick leva ett hårt liv där vi inte gjorde i ordning någon riktig bädd utan de fick kämpa mot ogräset. När vi sedan fick hit en grävare som fixade avloppet så blev det deras slutgiltiga död. Men nu har vi en sparrisbädd igen. Att anlägga en sparrisbädd var en av sakerna på vår wwooflista inför säsongen och vår första wwoofare Anna från Italien valde att anlägga den. Vi har tänkt ha perenna växter runt om odlingsbäddarna som en barriär mot ogräs och sniglar. Tanken är att sarga bäddar som löper längst nätet med plankor och att sedan sätta bockad plåt på träplankorna som ett stopp mot åtminstone en del av sniglarna. På sikt kommer vi att gräva bort all kvickrot mellan dessa bäddar och grönsaksbäddarna och anlägga gångar med träflis. Det kommer förmodligen inte att ske förrän till hösten men med sparrisbädden är vi en bit på väg. 

Det är ett styvt jobb att gräva bort all kvickrot och alla skräppor. Men ska man sarga bädden så är det lika bra att göra det ordentligt. Sargarna kommer förhoppningsvis att stoppa det mesta av rotogräset. Yttre sargen fästs i rådjursstaketet. Vi kan använda vårt eget sågade virke vilket känns bra. 

Mellan sargarna har Anna grävt 50 centimeter djupt och luckrat med bredgrepen. Sedan har hon öst i en massa hästgödsel, täckt med jord för att sedan lägga ut rötterna efter varandra på rad.

Alla rötter ska spridas ut åt sidan. Sedan täckte hon med sex centimeter jord till att börja med. 

Vi har köpt 100 plantor från Semenco. De levererades i en stor säck och ser rätt lustiga ut. 

Bädden är 25 meter lång så det var mycket att gräva, sarga och gödsla men Anna är en gammal hästtjej och är grym på att jobba. 

Alla våra wwoofare väljer projekt från en lista som de vill genomföra. Anna valde sparrisbädden och tur var väl det för annars hade de nog inte kommit i jorden. När projektet är klart får de designa en skylt och sätta upp så alla ser vem som gjort jobbet. 

När sparrisen växt sig 50 centimeter hög lägger man på mer jord för att täcka rötterna och sedan är det bara att vänta. Om tre år kommer vi att kunna skörda en sparris om dagen från varje planta om det vill sig väl. 

Tack och lov för wwoofare!

Boktips – Gratislunchen

En av de största orsakerna till varför vi lämnade staden och köpte en gård på landet var peak-oil. Insikten om att vårt oljeberoende samhälle snart når den punkt när uttaget av fossila bränslen har nått sin produktionstopp. Inte så att olja tar slut utan att produktionen inte kan öka mer. Det är en fråga som vi mötte först 2005 och som vi sedan ”hårdstuderade” under många år. Frågan var om peak-oil var något som skulle påverka oss? Det tog oss några år att förstå vidden av problemet och det var först när vi verkligen insåg hur extremt oljeberoende vi alla är som vi bestämde oss för att göra något drastiskt som att köpa en gård och bli bönder. I princip allt vi använder innehåller olja; mediciner, mat, schampo, hudvårdsprodukter, kläder, skor, konstgödsel, bekämpningsmedel, vindkraftverk, solceller, elbilar, ja i princip allt vi använder och tar i har antingen producerats eller transporterats med hjälp av olja.

Under de år som vi försökt förstå begreppet peak-oil och dess konsekvenser har vi läst artiklar och böcker och lyssnat på föreläsningar och sett på filmer. De två personer som vi tycker bäst beskriver problemet och dess kommande konsekvenser är två kvinnor. Nicole Foss som vi hade förmånen att få lyssna på under en föreläsning i Göteborg skrev länge på en site som heter The Automatic Earth. Om någon vill se en längre intervju med henne så finns det på youtube. Hennes styrka är att hon kopplar samman kunskaper om vårt oljeberoende med kunskaper om vårt ekonomiska system. Den andra kvinnan heter Gail Tverberg som driver bloggen Our finite world. Båda dessa damer är oerhört skarpa och har mycket att säga. Det är inte några enkla saker så man får ofta lyssna flera gånger eller läsa många artiklar innan det klarnar. Det finns så klart många män som också skrivit artiklar och gjort filmer i ämnet men de här två kvinnorna står ut som de som påverkat oss mest.

För några år sedan kom det ut en bok på svenska som heter Gratislunchen. Den är skriven av kulturjournalisten Therese Uddenfeldt som ägnat fem år av sitt liv åt att skriva boken. Det började med panik över klimatfrågan men när hon satte sig in i ämnet så bytte hon ganska snart fokus och blev mer och mer intresserad av begreppet peak-oil. Fördelen med Uddenfeldt jämfört med Foss och Tverberg är att hon är mycket mer lättillgänglig. Hon har ett levande språk med hänvisningar till konst och litteratur som gör boken spännande och den är svår att sluta läsa. Recensionerna av hennes bok har varit översvallande. Svenska dagbladet skriver bland annat ”Therese Uddenfeldt har skrivit en vacker och häpnadsväckande bok – som drar ner byxorna på vårt oljeberoende samhälle.” Det är en vacker bok. Lätt att ta till sig och med ett målande språk som gör att man vill läsa vidare.

Expressen skriver ” ”Gratislunchen” är en nykter, intelligent, välbalanserad bladvändare. Den hade gärna fått vara dubbelt så lång, tre gånger så lång – och när kände man senast så för en svensk fackbok? Jag behöver inte ens klaga på språket, som är utmärkt, eller bokens upplägg, som är föredömligt genomtänkt och varierat. Uddenfeldt håller internationell toppklass, och drar fram som en Karin Johannisson på Red Bull.”

Uddenfeldt har gjort ett gediget jobb. Hennes egen litteraturlista är nio sidor lång. Boken är späckad med fakta och beräkningar som att om vi skulle ta alla tillgängliga produkter från världens jordbruk och konvertera dem till drivmedel skulle det bara täcka 25 procent av transportsektorns energibehov.  Det sätter dagens debatt om att vi ska driva alla flyg på biobränsle i en ny dager. Vad ska vi i så fall äta?

Hon går igenom termer som entropi, exergi, EROI. Begrepp som kan tyckas svåra men som Uddenfeldt mycket pedagogiskt förklarar. Det är förmodligen en fördel att hon själv var ganska okunnig i de här frågorna när hon började sina studier för att skriva boken. Faktagenomgångar vävs samman med konkreta exempel. Vi får till exempel följa med till Storbritannien i september 2000 då några bönder blockerade ett raffinaderi med sina traktorer för att protestera mot det höga bränslepriset. Det tog inte många dagar innan fler följde efter och snart var alla Storbritanniens 18 raffinaderier blockerade. Efter några dagar hade 3000 bensinmackar slut på bensin, Brandkåren, ambulansen, polisen blev tvungna att begränsa sina utryckningar och fick order om att inte köra mer än 35 km/h. Operationer började ställas in, tåg slutade gå, djur svalt ihjäl, skolor stängde, sophämtningen avbröts, kollektivtrafiken stod still, folk började hamstra livsmedel, mackanställda misshandlades, några livsmedelskedjor ransonerade viss mat, bankerna fick ont om kontanter, industrin stod utan råvaror. Sedan löstes krisen och allt återgick till det normala. Det som skedde i Storbritannien år 2000 borde ha fått fler människor att inse att vi är oerhört sårbara men förmodligen är det få som ens har hört talas om händelsen.

Uddenfeldts tes är att det inte spelar någon roll om vi lyckas ställa om vårt samhälle så det blir fossilfritt med hjälp av ny teknik. Problemet är istället att hela vår omättliga livsstil bara skapar andra problem. Solceller, elbilar och vindkraft och alla andra teknikfixar ställer krav på andra ändliga resurser på ett lika ohållbart sätt. Vi borde inte sträva efter fler, större och snabbare utan färre, mindre och långsammare. Vi borde sträva efter att vara nöjda istället för missnöjda.

Den 10 april kommer Therese Uddenfeldt till Alingsås under Framtidsveckan. 19.45 kommer hon att föreläsa på Palladium. Föreläsningen är gratis och alla är välkomna. Det ska bli mycket spännande att höra vad hon har att säga. Hela Framtidsveckans program finns på www.alingsas.framtidsveckan.net och där finns över 120 programpunkter att välja mellan.

 

Fröer

Beställningen såg inte så enorm ut tyckte vi men idag kom andra leveransen fröer. Dessa tillsammans med förra veckans leverans och alla de fröer vi har kvar från föregående år lär räcka så vi kan leverera både till Nolbygårds Matmarknad och till REKO-ring Alingsås plus sälja i vår gårdsbutik på fredagar under nästa säsong. Nu ska de bara bäddarna grävas klart, gödslas, bredgrepas, växter ska förkultiveras, sås, bäddarna ska flammas och rensas, skadedjur ska bekämpas, sådder ska täckas och sedan ska allt skördas. Vi ser fram mot säsongen. 

Grusväg

Vi bor 300 meter in på en grusväg som sedan fortsätter till ytterligare två gårdar och en villa. Före vår gård finns tre hus så sammanlagt är vi 6 bostäder längs vägen. Grusvägen är ingen egen fastighet utan ägs av oss som bor här och det är också vår skyldighet att sköta om den. Vi får ett litet bidrag till vägunderhåll från Alingsås kommun. Bidraget är så pass stort så det räcker till att köpa ett lass grus vartannat år men det räcker absolut inte till något arbete. För att vägen över huvud taget ska fungera hänger det alltså på att de boende efter vägen sköter om sin väg. Om det är längre grusvägar så brukar det finnas en vägförening. Det gör det inte i vårt fall. Inte heller några avtal om vem som ska göra vad. 

En grusväg kräver mer underhåll än vad vi trodde. Det bildas ganska snabbt sådana här hålor där vatten samlas. Vissa delar av grusvägen sluttar och då blir det märkbart färre hålor. Första sträckan av vägen är platt och efterhand växer gräs och annat upp på sidorna och bildar vallar som gör att vattnet inte rinner bort.  

Det som behöver göras regelbundet är att gräva i sidan så att vattnet kan rinna av. När en håla väl bildats måste den fyllas igen för annars blir den bara större och större. Förr var ju alla svenska vägar grusvägar och de flesta var förmodligen i bedrövligt skick. De breda däcken på nutidens bilar fördelar trycket jämnare vilket minskar risken för att göra spår men ökar risken för att skyffla vatten framför sig och på så sätt skapa gropar.

Att fylla igen hålor tar tid eftersom det går åt mycket mer grus än vad man tror. Man måste också fylla mer än själva hålet eftersom gruset pressas ihop när bilar kör på det. 

Tre skopor grus gick det åt för att laga de hålor som uppkommit och då känns det väldigt bra att ha en traktor. Att göra det här jobbet med skottkärra går naturligtvis men det tar väldigt mycket mer tid. 

Det har regnat en hel del det sista och grannens åker är vattenfylld till en del. Idealt så hade vägen varit som en lång kulle, svinrygg sade vissa, med avrinning åt båda håll utan de jordvallar som syns på bilden. Vi borde ta och skrapa bort mer av grässvålen så blev det inte så mycket att gräva men vi har inte vågat oss så långt ut med traktorn. I de flesta fall kanske det är så att kantgräset tas bort när dikena restaureras men det dröjer nog innan det sker längs vår väg.

Med några meters mellanrum gräver vi diken i grässvålen för att skapa avrinning och sedan fylls håla efter håla igen. 

När vi flyttade in så sköttes både vägunderhåll och snöskottning av en äldre herre som bor på en av gårdarna. Det har inte känts rätt att han ska göra allt jobb så när vi fått i ordning på maskiner och förstått hur saker och ting ska göras så har vi försökt att ta över en del av sysslorna. Skönt att få ut och jobba igen efter några dagars vila och för mycket julmat.

Snö

Att få jobba hemma på gården idag känns fantastiskt. Det är så vackert ute även om himlen är ganska mörk.

Allt är täckt av snö och på något sätt lugnar det ner verksamheten betydligt. Värmde upp på morgonen med snöskottning och tog sedan hand om djuren. De håller sig gärna inne trots att de kan välja själva. Tog sedan en promenad. Det hinner vi inte ofta men nu när sista marknaden för i år är gjord så finns det plötsligt tid. Skakade av snö från våra nysatta äppleträd. Vi har satt tre sorter och mittenradens träd har inte fällt alla löv. Det gör att snön lägger sig och blir tung. Vi har inte fäst träden vid vajer vilket vi borde gjort men vi tänkte vänta med det till våren för att träden skulle stadga sig lite. Vi trodde inte att det skulle vara något problem för dem förrän de bar frukt. Vi trodde inte att Ingrid Marie skulle spara sina löv och därmed bli tunga av snö.

Satte mig sedan ett par timmar med redovisningen av leaderprojektet. Kanske inte den roligaste sysselsättningen men väldigt skönt att projektet är beviljat så vi kan komma igång med det arbetet.

Varvade med lite utomhussysslor när skrivbordsjobbet blev för tråkigt.

Framåt kvällen blev det 7-8 minusgrader och stjärnorna lyste upp snön. I morgon ska det bli tögrader och då försvinner vintermagin för den här gången. Så är det att leva i Västsverige

Julklappstips

På vår webbsida under rubriken Fårskinn hittar ni våra skinn från Östängsgård. Vi säljer ekoskinn, tvättbara skinn och mattskinn. Kanske känner du någon som vill ha ett vackert skinn i julklapp. Vill du känna på skinnen så kommer vi ha dem med oss i morgon till Vikaryds julmarknad. Bor du långt bort så kan du beställa via mail till info@ostangsgard.se

Våra egna favoriter är de oklippta skinnen med lång härlig ”hippielock”.

8720 närbild

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Men vi säljer även klippta skinn, både ekologiskt garvade och tvättbara. Mer information om varje skinn hittar du om du klickar på länken Fårskinn.

8713 närbild

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vi är inte KRAV-certifierade men använder inte några bekämpningsmedel eller konstgödsel. Fåren äter till största delen det foder som vi producerar själva. När det inte räcker köper vi ensilage från en närbelägen KRAV-certifierad gård. Våra får går ute året om. När de är i sin vinterhage kan de gå in i stallet då portarna alltid står öppna men de väljer själva när de ska gå ut. Våra skinn garvas på Tranås skinnberedning som garvar sina skinn i Sverige.

 

Novembersnö

Traditionen bjuder att det i november ska komma lite överraskningssnö. Så även i år.

Snön började falla vid åttatiden på söndag morgon och höll på till eftermiddagen. Rönnsumaksträdet i trädgården har lutat betänkligt sedan sensommaren och det räckte med ett snöfall för att det skulle lägga sig ner. Tung snö.

Fint att se på.
Det knakade och brakade emellanåt när trädtoppar bröts och föll till marken. Vi får inventera skogen så småningom.

Nätet runt odlingen gav upp. Tung snö som sagt. Det var enkelt att åtgärda men det krävdes att vi lyfte på hela nätet och skakade av snön innan linan sattes samman igen. Det viktigaste var att få bort snön innan temperaturen begav sig ner mot flera minusgrader. Då kan den frysa fast och bli riktigt besvärlig.

 

Oxalsyra och bistick

Varroa destructor, vilket namn! Det är ett kvalster som i långa tider har levt som parasit på en art av vildbin men kunde kliva över till ”tambin” efter lite klantiga blandningsförsök. Sedan dess har den spridit sig bland honungsbin och idag är större delen av Sverige påverkat. Bisamhällen som inte får mänskligt stöd går under inom en treårsperiod. Stöd innebär att människan hjälper till att minska mängden varroa till en tolerabel nivå. Det kan ska på flera sätt. Vi använder oxalsyra. Syran blandas i sockervatten och sprutas på bina som en ljummen vätska. Sockret ska bidra till att bina slickar av varandra och att oxalsyran ska spridas till så många bin som möjligt på kort tid. Den hastiga pH-sänkningen dödar kvalstren. Det finns behandlingsmetoder som använder kemikalier men det finns några nackdelar med det. Dels så finns det alltid en liten risk för att bekämpningsmedlet hamnar i vaxet och honungen, dels kan man räkna med att kvalstren utvecklar resistens mot de aktiva kemikalierna. Det är möjligt att varroa kan bilda resistens mot pH-chocker men oxalsyra är ganska ofarligt och finns naturligt i vax och honung i låga doser.

Behandlingen går ut på att bina ska få en vinter med måttlig mängd varroa i kupan. Varroan kan bara fortplanta sig genom att krypa in en cell där det finns en bilarv. Drottningen lägger inga ägg efter sensommaren så hela vintern måste varroakvalstren sitta fast på vuxna bin och vänta på bättre tider. De håller sig vid liv genom att bita hål på binas skal och suga i sig vätska. Genom hålen kan virus, svamp och bakterier angripa bina, så många kvalster ger ett svagare samhälle.

Oxalsyran kan inte komma in till larver eller bin som fortfarande är i cellerna, så det är viktigt att vänta tills alla bin har krupit ut. När november är här är det dags för behandling.

När jag köpte min första kupa av en biodlare i föreningen så fick jag med ett rejält förråd av täckglas. Säljaren hade kommit över ett skyltfönster och låtit skära det i småbitar. Jag förstod inte värdet av dem förrän jag behövde komplettera med fler täckglas.

Jag hade beställt 12 täckglas, 6 mm tjocka, med måtten 42×14 cm och det var precis det jag fick. Priset var lite högre än väntat, 48 kr/st, men de håller å andra sidan i många år. Glasmästaren berättade att 6 mm tjocka glas kräver att man, efter ristningen med diamanten, tar i till man tror att bänken ska gå sönder och sedan lite till. Då kan man bryta av det.

Snygga glasskivor.

Vi försöker att undvika att störa bina i onödan. Därför har foderlådorna fått vara kvar sedan bina fick sitt socker. Nödlösningarna som ersatte täckglasen har också fått vara kvar. Byggplast och tunna plexiskivor fungerar egentligen men plasten blåser lätt iväg och plexiglasen kommer inte att hålla i längden. Så det känns bra att få lägga på nya täckglas.

Nästa gång ska vi beställa lite längre glas. Våra kupor har ganska tjocka väggar och det är onödigt att låta glasskivorna trilla ner på bin om man råkar lägga dem lite fel.

Och så var det behandlingen.

Vi använder det rammått som kallas lågnormal och vi invintrar alltid på två lådor som står på varandra. Om bina fått för sig att de ska sitta på den undre lådan måste den övre lyftas av. ganska tungt eftersom ungefär hälften av 27 kg sockerlösning finns i lådan. I den här kupan fanns bina i den övre lådan men de var några centimeter ner mellan vaxkakorna så de syns inte.

Under försommaren är bin i allmänhet vänliga till sättet. de har en sommar framför sig och vill inte riskera sitt liv genom att sticka någon om man inte provocerar dem.

På hösten är det annorlunda. Deras enda möjlighet att överleva vintern är att behålla honungen (eller sockret som vi har lurat på dem) och många bin är redo att offra sitt liv för samhället. I ett par samhällen luktade det bigift så fort kupan öppnades. Doften av giftet triggar andra bin att gå på krigsstigen och det blir lite upphetsad stämning vilket det sällan blir under sommaren. Om man inte råkar tappa en låda eller liknade, förstås.

Nu bar det sig inte bättre än att jag hade slarvat när jag stängde bidräkten. Ett tre centimeters glapp i blixtlåsen fram på halsen. Ett bi kröp in och blev säkert klämd av tyget, eller ville mig bara illa, och stack vid nyckelbenet. Jag hade hunnit med hälften av samhällena och funderade på att ta av mig dräkten för att ta bort gadden men dels så kände jag hur solen gick ner, dels hade jag flera bin gående på mig och det skulle ta tid att veta om jag var bifri innan jag kunde ta av mig. Så jag fortsatte att arbeta. Efter två samhällen till så började det kännas som att det svullnade inne i öronen, sedan blev läpparna annorlunda och jag fick slem i munnen. Det här var inte bra, men jag bet ihop och avslutade med de sista två samhällena. Det var ändå det sista jobbet med bina för året och det kändes bra att det blev klart.

När jag väl kom in fick jag lägga mig på soffan med benen högt men det blev inte så mycket bättre. Vi ringde 1177 och fick rådet att åka till akutmottagningen. Där fick vi gå före kön och fick bums två olika mediciner och en adrenalinspruta i benet. jag hann bli röd på hela övre halvan av kroppen och var ganska matt. Medikamenterna hjälpte dock inom 20 minuter. Sedan blev det ett par timmar under observation innan vi kunde åka hem.

Det här var något som inte fick hända. Jag försöker att hålla antalet bistick så nära noll det går. Vissa år går det men vissa inte. Kanske är det att jag får få bistick jämfört med många andra biodlare som gjorde att jag fick en allergisk reaktion? Det finns ett talesätt att bistick inte är farligt för biodlaren utan för hans hustru. (Ganska tydligt att talesättet är från tiden då biodlingen var en renodlat manlig sysselsättning.) Eller så berodde det på att biet stack på ett känslig del av kroppen, nära viktiga delar av immunförsvaret.

Jag kommer att bli kallad till en allergiutredning som jag hoppas visar att jag inte har blivit överkänslig för bigift utan att detta var en engångshändelse. Vi får se. Nu har vi i alla fall en adrenalinpenna hemma för säkerhets skull. Så kan det gå.

 

Market Gardening

I onsdags åkte jag (Ylva) på träff med odlarkollegor. Vi träffades hos Carolina som driver företaget Jordarv utanför Vara. Hon producerar i första hand bladgrönsaker och kryddgrönt till restauranger. Vi som träffades håller alla på med grönsaksodling för försäljning. Tanken med träffarna är att diskutera det som vi känner behov av. Det är andra frågor som väcks i den här gruppen jämfört med andra odlingsgrupper. Var köper man förpackningsmaterial bäst? Vilka stövlar håller längre än en säsong? Har någon hittat handskar som håller vätan och kylan ute så här års? Hur gör ni för att täcka ut ogräs? Vad är era bästa sorttips? osv. 

Det finns inte någon bra term för sådana som vi. På engelska är termen ”Market Gardening” och står för att man odlar för att sälja på den lokala marknaden. Alla i gruppen finner vägar att göra det via REKO-ringar, torghandel, andelsjordbruk, prenumerationer eller till lokala restauranger och affärer. För och nackdelar med de olika försäljningskanalerna diskuterades också. 

En lång stund diskuterades kompost och gödsel och olika tankar kring hur försvarbart det är att köpa in kompost. Hur skapar vi kretslopp i det vi gör så vi inte blir beroende av insatsvaror i större mängder utifrån?

Den kanske viktigaste frågan ”Hur vi får hållbarhet i våra företag både ekonomiskt och när det gäller tiden vi lägger ner” insåg vi skulle ta för lång tid så den sköt vi upp till nästa träff som blir redan i november.

Det är en värdefull grupp med enormt mycket kunskap som ger inspiration och nyttiga insikter. Det är också trevligt att träffas i varandras verksamheter. Man får alltid nya tips och idéer när man ser hur andra gjort. Man hittar också alltid saker som man blir lite avundsjuk på som Carolinas fina stallbyggnad. 

Med hem fick jag 4,5 kilo prima utsäde av vitlök. En annan deltagare hade beställt lite för mycket och tog med för att se om vi andra behövde och det var det fler än jag som gjorde. Nu ska här sättas fler bäddar vitlök.

Äldre inlägg

© 2018 Östängs gård

Tema av Anders NorenUpp ↑