Östängs gård

En gård för omställning

Kategori: Uncategorized (sida 1 av 13)

Julmarknad på Vikaryd

Idag har vi varit på julmarknad på Vikaryd. Det är andra året för oss på denna trevliga julmarknad. Vädret var inte det bästa men det kom mycket folk ändå. Vi hade med oss grönkål, brysselkålsstockar, vintersquash och vitlök från grönsakslandet men det som sålde mest var vår äppelmust från Alingsås Mobila Musteri. Besökarna fick provsmaka varm must som vi kokat med kanelstång och kall must. Många ville därefter ha med sig en bag-in-box hem. Honungen sålde också bra och äggen tog som vanligt slut. Efter fem timmar på julmarknad så är man rätt så trött men då är det bara att åka hem och skörda mer brysselkål och grönkål samt ladda bilen full med mer must. Detta är vår sista julmarknad för i år men vi kommer definitivt tillbaka nästa år. 

Forskning om en framtid bortom BNP-tillväxt

I morgon presenteras forskningen av ett fyra år långt forskningsprojekt på KTH. Forskarna har tittat på fyra scenarier som skulle innebära ett liv utan för stora koldioxidutsläpp. De fyra scenariorna presenteras i var sitt blad som finns att ladda ner om du följer länkarna.

Vi har bivit besökta och intervjuade först av forskningsprojektet och sedan av Vetenskapsradion klotet. Lyssna på Jonas, mig, Esau och Efraim på https://sverigesradio.se/vetklotet

Bra mat

En stor skillnad mot innan vi hade gård är att vi numer äter mycket bra mat från fantastiska råvaror. Under stor del av året är grönsakerna från våra egna odlingar. Lök, vitlök, potatis, rödbetor, palsternackor har vi från egen odling hela året. Vintersquash, grönkål och brysselkål har vi fram till en bit in på våren. Ägg har vi egna året om. Lammkött, fårkött och griskött har vi så mycket vi vill ha. Att vara självförsörjande på julskinka känns väldigt fint. I år har vi slaktat fyra tackor. En hel del av deras kött malde vi till färs. Några stekar sparade vi men sedan åkte vi till Claessons i Falköping med resten. Där har vi lämnat in kött tidigare och varit väldigt nöjda. I år rökte vi sex stycken fårfioler. Det är kanongott och håller sig länge. 

Förra året gjorde vi två olika sorters korv men en var mycket godare än den andra så i år satsade vi bara på den smala korven. 

Nu har vi  dryga 20 kilo korv i frysen. Det är bra mat att servera wwoofare i sommar. Enda problemet med så stor tillgång på eget kött och grönsaker är att det är väldigt svårt att få plats i frysarna. .. och om en månad ska vi slakta två grisar.

En galen vecka

Det har verkligen varit en galen men rolig vecka. Eftersom det var så många som lämnade in äpplen på marknaden i lördags så hade vi äpplen kvar att musta i söndags. Först skulle vi dock fånga in 22 tackor och lamm som skulle köras till Trollhättan för slakt. I år gick det utan problem och ingen rymde från transporten. Vi fick in alla 22 i två hästsläp som vi lånat och körde iväg. Även avlastningen gick smidigt och vi kunde köra hem och sätta igång med mustningen. Själva mustningen går vid det här laget ganska smidigt men rengöringen tar lång tid. Vi var klara vid halv tiotiden. I måndags hände inte något speciellt så vi började städa undan på gårdsplanen, tvättade båda släpen och körde tillbaka ett av dem samt röjde efter lammen. På tisdagen jobbade Jonas så jag åkte och hämtade skinnen på slakteriet och sedan skulle de saltas in. Eftersom slakteriet inte hunnit allt de hade planerat (slaktaren fick sitta och vänta n¨ågra timmar på en vårdcentral) så fick jag åka och hämta skinn även på onsdagen och salta in dem när jag kom hem. Jonas jobbade heldag och avslutade dagen med första tillfället på sin kvällskurs ”Första huset”. Torsdagen gick åt för att skörda till REKO-ringen, köra tillbaka hästsläp nummer två och göra i ordning mustvagnen inför helgen. På kvällen var det REKO-ringsutlämning. Det är alltid trevligt även om det denna gång ösregnade och blåste hårt.

På fredagen skjutsade vi iväg vår sista wwoofare för i år, Julia från Tyskland, som åkte vidare till nästa gård. Sedan var det skörd för hela slanten eftersom höstmarknaden kräver mycket större volymer än en vanlig matmarknad. Klockan tre till sex på fredagen hade vi gårdsbutiken öppen. Jonas åkte till slakteriet på eftermiddagen för att hämta köttet och när han kom tillbaka till gården skulle alla slaktvikter kontrolleras, fakturor skrivas ut och sedan kom folk och hämtade lådor i gårdsbutiken samtidigt som Jonas åkte vidare till Alingsås för att lämna ut resten. När vi stängt butiken klockan sex skulle vi ta hand om de köttlådor vi själva skulle ha. Allt är styckat men ska paketeras i påsar. Några fårfioler ska vi skicka till rökning och en del fårkött ska lämnas in för att bli korv. En del kött skulle malas och sedan skulle allt in i frysen.

På lördagen var det höstmarknad på Nolbygård. Jag sålde grönsaker och Jonas och Tilda mustade på plats.Nolbygårds höstmarknad är trevlig. Vi hade inte bästa marknadsvädret men det var ändå en trevlig dag. Sedan skulle marknaden plockas ihop för i år. Alla tält, bord och skyltar skulle packas in i bilen och köras hem. Eftersom det regnade rätt rejält var allt blött. Väl hemma skulle musteriet rengöras och sedan skulle gårdsbutiken göras i ordning för söndagens Matfest. Östängs gård finns med som ett av besöksmålen på ”Matkartan” som guidar besökare till lokalproducenter i Västsverige under. Hela arrangemanget kallas för Matfest och genomförs för femte gången.

En del saker behövde dessutom kompletteringsskördas.

På söndag morgon gjorde vi skyltar och åkte ut med till vägen, skördade det sista, tog hand om djuren och gjorde i ordning inför öppnandet. Vi öppnade klockan elva men redan klockan tio stod de första kunderna på kö med äpplen till musteriet så det var bara att köra igång. Det kom väldigt mycket folk första halvan av dagen men sedan lugnade det ned sig en del. Det är jätteroligt att ha folk på gården. De vandrade runt och hälsade på grisar och hönor och handlade grönsaker och lämnade in äpplen. Klockan tio i fyra kom sista gänget med äpplen. Vi gör VÄLDIGT god must och det är verkligen uppskattat. Pressresterna uppskattas dessutom av djuren och när de har fått vad de ska ha använder vi resten som täckmaterial i odlingarna. Sedan stängde jag igen butiken och packade väskan och körde till Skara. Där sitter jag nu i lugn och ro på ett hotellrum och tar det lugnt medan Jonas städar musteriet och tar hand om alla djuren. Jag ska gå på en blåstjärnankurs i villkorad läkemedelsanvändning. Jag ska lära mig att ge läkemedel till kor, får och grisar och ser fram emot tre dagar på bortaplan.

Nu är i princip säsongen över. Vi har inte mycket grönsaker kvar att skörda och det lilla vi har kommer vi att sälja via REKO-ringen i Alingsås. Ni som vill köpa våra grönsaker får antingen gå med där eller vänta till veckan efter midsommar då vi slår upp portarna för gårdsbutiken och Nolbygårds Matmarknad igen. Det har varit en arbetsam säsong och nu ser vi verkligen fram mot en något lugnare period. Nästa år ska vi inte planera in slakten samma vecka som både höstmarknad och matfest. Men roligt har det varit!

Travers

Våra får tycker om hö när de får mat av oss under vinterhalvåret. De tycker om ensilage med, men vi tycker oss se att de gillar hö bättre, trots att ensilaget är ”färskt”. Första säsongen vi tog in löshö så slog vi det med ett gammalt slåtteraggregat som krånglade mest hela tiden. Kanske inte så mycket för att det var gammalt utan för att slåtterbalkar med fram-och tillbakagående knivar är en långsam och känslig manick. Höet luftades med hjälp av en kombinerad hösprätt och strängläggare. Sedan krattade vi ihop höet för hand och lastade det på vårt bilsläp med hjälp av släkten.

När vi kom in i ladan lastade vi av det sammanpressade höet för hand med högafflar. Sedan fick det ligga i högar tills vi matade fåren med det.

Året därefter hade vi köpt en rotorslåtter. Rotorslåttern är vi väldigt nöjda med och använder fortfarande men den kombinerade vändaren/strängläggaren visade sina bra och dåliga sidor. Den var bra på att sprätta hö men mindre bra på att stränga. Vi lassade även detta år på bilsläpet och körde in i ladan och la i högar.

Tredje året köpte vi en ny (ny för oss, naturligtvis. Inte i närheten av ny) icke-krånglande strängläggare och en självlastarvagn. Vagnen lastar ombord höet och det är skönt men det bästa är nästan att den även lastar av höet när man kommer in i ladan. Till detta år hade vi också byggt ett höloft för att höet ska ligga luftigt så vi inte riskerar att det möglar. Problemet var bara att få upp allt hö på höloftet. Till det använde vi wwoofare som hade olika metoder. En del slängde upp höet med högaffel medan andra lassade bigbags fulla som de sedan släpade upp på loftet. Vi hjälpte naturligtvis också till.

I år, vårt fjärde år, så har vi fått igång traversen i taket på ladan. Till att börja med fungerade den alldeles utmärkt och vi kunde använda ett nät, med för stora maskor, till att forsla höet upp på höloftet.

Efter ett tag började dock två funktioner av fyra på traversen krångla. Vi kunde bara hissa diagonalt så vi kunde bara köra upp och bort till höloftet medan vi fick dra för hand till baka. Nätet krånglade en hel del så vi övergick till att lassa i bigbags som vi lyfte upp och tömde. Nu är allt hö uppe men det är märkbart mindre än förra årets förstaskörd. Torkan har helt enkelt gjort att det växt dåligt. Nu har vi fått en hel del regn det sista så vi hoppas på en bättre andraskörd. Det lär dock bli foderbrist i landet eftersom många inte fått någon vidare skörd. Det lär också bli problem med tillgång på halm eftersom säden hade det tufft i majvärmen. De som odlar säd pratar om korta strå. Många uppskattar den långa perioden med varmt och soligt väder – men det är inte någon hit när det gäller att producera mat. Vare sig köttproduktion, grönsaker eller säd mår bra av en hel månad med sol. Särskilt inte i början av säsongen när allt ska växa.

Vi är i alla fall nöjda med att allt hö är inne. Till nästa år ska vi försöka få tag på en gripklo för att ersätta nät och bigbags. Sättet att hantera hö år från år har förändrats mycket och vi hittar sätt och utrustning som är bättre och bättre. Nu tycker vi nästan att vi nått ett tillvägagångssätt som är acceptabelt. Vi tycker om enkla maskiner som är rimliga i pris. Det här gäller på område efter område. Ju mer vi lär oss desto effektivare metoder hittar vi.

Sparrisbädd

Vi har odlat sparris förut på vår kolonilott. De behöver ett par år för att växa till sig innan man kan börja skörda. Vi fick skörda ett år och sedan köpte vi gård och sålde kolonilotten. Det kändes lite surt men vi flyttade med oss några plantor som fick leva ett hårt liv där vi inte gjorde i ordning någon riktig bädd utan de fick kämpa mot ogräset. När vi sedan fick hit en grävare som fixade avloppet så blev det deras slutgiltiga död. Men nu har vi en sparrisbädd igen. Att anlägga en sparrisbädd var en av sakerna på vår wwooflista inför säsongen och vår första wwoofare Anna från Italien valde att anlägga den. Vi har tänkt ha perenna växter runt om odlingsbäddarna som en barriär mot ogräs och sniglar. Tanken är att sarga bäddar som löper längst nätet med plankor och att sedan sätta bockad plåt på träplankorna som ett stopp mot åtminstone en del av sniglarna. På sikt kommer vi att gräva bort all kvickrot mellan dessa bäddar och grönsaksbäddarna och anlägga gångar med träflis. Det kommer förmodligen inte att ske förrän till hösten men med sparrisbädden är vi en bit på väg. 

Det är ett styvt jobb att gräva bort all kvickrot och alla skräppor. Men ska man sarga bädden så är det lika bra att göra det ordentligt. Sargarna kommer förhoppningsvis att stoppa det mesta av rotogräset. Yttre sargen fästs i rådjursstaketet. Vi kan använda vårt eget sågade virke vilket känns bra. 

Mellan sargarna har Anna grävt 50 centimeter djupt och luckrat med bredgrepen. Sedan har hon öst i en massa hästgödsel, täckt med jord för att sedan lägga ut rötterna efter varandra på rad.

Alla rötter ska spridas ut åt sidan. Sedan täckte hon med sex centimeter jord till att börja med. 

Vi har köpt 100 plantor från Semenco. De levererades i en stor säck och ser rätt lustiga ut. 

Bädden är 25 meter lång så det var mycket att gräva, sarga och gödsla men Anna är en gammal hästtjej och är grym på att jobba. 

Alla våra wwoofare väljer projekt från en lista som de vill genomföra. Anna valde sparrisbädden och tur var väl det för annars hade de nog inte kommit i jorden. När projektet är klart får de designa en skylt och sätta upp så alla ser vem som gjort jobbet. 

När sparrisen växt sig 50 centimeter hög lägger man på mer jord för att täcka rötterna och sedan är det bara att vänta. Om tre år kommer vi att kunna skörda en sparris om dagen från varje planta om det vill sig väl. 

Tack och lov för wwoofare!

Boktips – Gratislunchen

En av de största orsakerna till varför vi lämnade staden och köpte en gård på landet var peak-oil. Insikten om att vårt oljeberoende samhälle snart når den punkt när uttaget av fossila bränslen har nått sin produktionstopp. Inte så att olja tar slut utan att produktionen inte kan öka mer. Det är en fråga som vi mötte först 2005 och som vi sedan ”hårdstuderade” under många år. Frågan var om peak-oil var något som skulle påverka oss? Det tog oss några år att förstå vidden av problemet och det var först när vi verkligen insåg hur extremt oljeberoende vi alla är som vi bestämde oss för att göra något drastiskt som att köpa en gård och bli bönder. I princip allt vi använder innehåller olja; mediciner, mat, schampo, hudvårdsprodukter, kläder, skor, konstgödsel, bekämpningsmedel, vindkraftverk, solceller, elbilar, ja i princip allt vi använder och tar i har antingen producerats eller transporterats med hjälp av olja.

Under de år som vi försökt förstå begreppet peak-oil och dess konsekvenser har vi läst artiklar och böcker och lyssnat på föreläsningar och sett på filmer. De två personer som vi tycker bäst beskriver problemet och dess kommande konsekvenser är två kvinnor. Nicole Foss som vi hade förmånen att få lyssna på under en föreläsning i Göteborg skrev länge på en site som heter The Automatic Earth. Om någon vill se en längre intervju med henne så finns det på youtube. Hennes styrka är att hon kopplar samman kunskaper om vårt oljeberoende med kunskaper om vårt ekonomiska system. Den andra kvinnan heter Gail Tverberg som driver bloggen Our finite world. Båda dessa damer är oerhört skarpa och har mycket att säga. Det är inte några enkla saker så man får ofta lyssna flera gånger eller läsa många artiklar innan det klarnar. Det finns så klart många män som också skrivit artiklar och gjort filmer i ämnet men de här två kvinnorna står ut som de som påverkat oss mest.

För några år sedan kom det ut en bok på svenska som heter Gratislunchen. Den är skriven av kulturjournalisten Therese Uddenfeldt som ägnat fem år av sitt liv åt att skriva boken. Det började med panik över klimatfrågan men när hon satte sig in i ämnet så bytte hon ganska snart fokus och blev mer och mer intresserad av begreppet peak-oil. Fördelen med Uddenfeldt jämfört med Foss och Tverberg är att hon är mycket mer lättillgänglig. Hon har ett levande språk med hänvisningar till konst och litteratur som gör boken spännande och den är svår att sluta läsa. Recensionerna av hennes bok har varit översvallande. Svenska dagbladet skriver bland annat ”Therese Uddenfeldt har skrivit en vacker och häpnadsväckande bok – som drar ner byxorna på vårt oljeberoende samhälle.” Det är en vacker bok. Lätt att ta till sig och med ett målande språk som gör att man vill läsa vidare.

Expressen skriver ” ”Gratislunchen” är en nykter, intelligent, välbalanserad bladvändare. Den hade gärna fått vara dubbelt så lång, tre gånger så lång – och när kände man senast så för en svensk fackbok? Jag behöver inte ens klaga på språket, som är utmärkt, eller bokens upplägg, som är föredömligt genomtänkt och varierat. Uddenfeldt håller internationell toppklass, och drar fram som en Karin Johannisson på Red Bull.”

Uddenfeldt har gjort ett gediget jobb. Hennes egen litteraturlista är nio sidor lång. Boken är späckad med fakta och beräkningar som att om vi skulle ta alla tillgängliga produkter från världens jordbruk och konvertera dem till drivmedel skulle det bara täcka 25 procent av transportsektorns energibehov.  Det sätter dagens debatt om att vi ska driva alla flyg på biobränsle i en ny dager. Vad ska vi i så fall äta?

Hon går igenom termer som entropi, exergi, EROI. Begrepp som kan tyckas svåra men som Uddenfeldt mycket pedagogiskt förklarar. Det är förmodligen en fördel att hon själv var ganska okunnig i de här frågorna när hon började sina studier för att skriva boken. Faktagenomgångar vävs samman med konkreta exempel. Vi får till exempel följa med till Storbritannien i september 2000 då några bönder blockerade ett raffinaderi med sina traktorer för att protestera mot det höga bränslepriset. Det tog inte många dagar innan fler följde efter och snart var alla Storbritanniens 18 raffinaderier blockerade. Efter några dagar hade 3000 bensinmackar slut på bensin, Brandkåren, ambulansen, polisen blev tvungna att begränsa sina utryckningar och fick order om att inte köra mer än 35 km/h. Operationer började ställas in, tåg slutade gå, djur svalt ihjäl, skolor stängde, sophämtningen avbröts, kollektivtrafiken stod still, folk började hamstra livsmedel, mackanställda misshandlades, några livsmedelskedjor ransonerade viss mat, bankerna fick ont om kontanter, industrin stod utan råvaror. Sedan löstes krisen och allt återgick till det normala. Det som skedde i Storbritannien år 2000 borde ha fått fler människor att inse att vi är oerhört sårbara men förmodligen är det få som ens har hört talas om händelsen.

Uddenfeldts tes är att det inte spelar någon roll om vi lyckas ställa om vårt samhälle så det blir fossilfritt med hjälp av ny teknik. Problemet är istället att hela vår omättliga livsstil bara skapar andra problem. Solceller, elbilar och vindkraft och alla andra teknikfixar ställer krav på andra ändliga resurser på ett lika ohållbart sätt. Vi borde inte sträva efter fler, större och snabbare utan färre, mindre och långsammare. Vi borde sträva efter att vara nöjda istället för missnöjda.

Den 10 april kommer Therese Uddenfeldt till Alingsås under Framtidsveckan. 19.45 kommer hon att föreläsa på Palladium. Föreläsningen är gratis och alla är välkomna. Det ska bli mycket spännande att höra vad hon har att säga. Hela Framtidsveckans program finns på www.alingsas.framtidsveckan.net och där finns över 120 programpunkter att välja mellan.

 

Fröer

Beställningen såg inte så enorm ut tyckte vi men idag kom andra leveransen fröer. Dessa tillsammans med förra veckans leverans och alla de fröer vi har kvar från föregående år lär räcka så vi kan leverera både till Nolbygårds Matmarknad och till REKO-ring Alingsås plus sälja i vår gårdsbutik på fredagar under nästa säsong. Nu ska de bara bäddarna grävas klart, gödslas, bredgrepas, växter ska förkultiveras, sås, bäddarna ska flammas och rensas, skadedjur ska bekämpas, sådder ska täckas och sedan ska allt skördas. Vi ser fram mot säsongen. 

Grusväg

Vi bor 300 meter in på en grusväg som sedan fortsätter till ytterligare två gårdar och en villa. Före vår gård finns tre hus så sammanlagt är vi 6 bostäder längs vägen. Grusvägen är ingen egen fastighet utan ägs av oss som bor här och det är också vår skyldighet att sköta om den. Vi får ett litet bidrag till vägunderhåll från Alingsås kommun. Bidraget är så pass stort så det räcker till att köpa ett lass grus vartannat år men det räcker absolut inte till något arbete. För att vägen över huvud taget ska fungera hänger det alltså på att de boende efter vägen sköter om sin väg. Om det är längre grusvägar så brukar det finnas en vägförening. Det gör det inte i vårt fall. Inte heller några avtal om vem som ska göra vad. 

En grusväg kräver mer underhåll än vad vi trodde. Det bildas ganska snabbt sådana här hålor där vatten samlas. Vissa delar av grusvägen sluttar och då blir det märkbart färre hålor. Första sträckan av vägen är platt och efterhand växer gräs och annat upp på sidorna och bildar vallar som gör att vattnet inte rinner bort.  

Det som behöver göras regelbundet är att gräva i sidan så att vattnet kan rinna av. När en håla väl bildats måste den fyllas igen för annars blir den bara större och större. Förr var ju alla svenska vägar grusvägar och de flesta var förmodligen i bedrövligt skick. De breda däcken på nutidens bilar fördelar trycket jämnare vilket minskar risken för att göra spår men ökar risken för att skyffla vatten framför sig och på så sätt skapa gropar.

Att fylla igen hålor tar tid eftersom det går åt mycket mer grus än vad man tror. Man måste också fylla mer än själva hålet eftersom gruset pressas ihop när bilar kör på det. 

Tre skopor grus gick det åt för att laga de hålor som uppkommit och då känns det väldigt bra att ha en traktor. Att göra det här jobbet med skottkärra går naturligtvis men det tar väldigt mycket mer tid. 

Det har regnat en hel del det sista och grannens åker är vattenfylld till en del. Idealt så hade vägen varit som en lång kulle, svinrygg sade vissa, med avrinning åt båda håll utan de jordvallar som syns på bilden. Vi borde ta och skrapa bort mer av grässvålen så blev det inte så mycket att gräva men vi har inte vågat oss så långt ut med traktorn. I de flesta fall kanske det är så att kantgräset tas bort när dikena restaureras men det dröjer nog innan det sker längs vår väg.

Med några meters mellanrum gräver vi diken i grässvålen för att skapa avrinning och sedan fylls håla efter håla igen. 

När vi flyttade in så sköttes både vägunderhåll och snöskottning av en äldre herre som bor på en av gårdarna. Det har inte känts rätt att han ska göra allt jobb så när vi fått i ordning på maskiner och förstått hur saker och ting ska göras så har vi försökt att ta över en del av sysslorna. Skönt att få ut och jobba igen efter några dagars vila och för mycket julmat.

Snö

Att få jobba hemma på gården idag känns fantastiskt. Det är så vackert ute även om himlen är ganska mörk.

Allt är täckt av snö och på något sätt lugnar det ner verksamheten betydligt. Värmde upp på morgonen med snöskottning och tog sedan hand om djuren. De håller sig gärna inne trots att de kan välja själva. Tog sedan en promenad. Det hinner vi inte ofta men nu när sista marknaden för i år är gjord så finns det plötsligt tid. Skakade av snö från våra nysatta äppleträd. Vi har satt tre sorter och mittenradens träd har inte fällt alla löv. Det gör att snön lägger sig och blir tung. Vi har inte fäst träden vid vajer vilket vi borde gjort men vi tänkte vänta med det till våren för att träden skulle stadga sig lite. Vi trodde inte att det skulle vara något problem för dem förrän de bar frukt. Vi trodde inte att Ingrid Marie skulle spara sina löv och därmed bli tunga av snö.

Satte mig sedan ett par timmar med redovisningen av leaderprojektet. Kanske inte den roligaste sysselsättningen men väldigt skönt att projektet är beviljat så vi kan komma igång med det arbetet.

Varvade med lite utomhussysslor när skrivbordsjobbet blev för tråkigt.

Framåt kvällen blev det 7-8 minusgrader och stjärnorna lyste upp snön. I morgon ska det bli tögrader och då försvinner vintermagin för den här gången. Så är det att leva i Västsverige

Äldre inlägg

© 2018 Östängs gård

Tema av Anders NorenUpp ↑