Vi vill egentligen inte ha myskankor. Det är lika bra att erkänna. Vi har hittills haft mignonankor som man blir glad av varje gång man ser dem. De får en alltid på gott humör och är oerhört söta och charmiga. De äter sniglar precis som myskankor så det har känts bra. Men vi har haft otur och våra mignonankor travade helt enkelt iväg en dag. De bestämde sig för att flytta just när de skulle börja tjänstgöra för året som snigeldödare.

Vi försökte få tag på nya mignonankor men det är ont om dem. Vi hittade inga på tillräckligt nära håll och eftersom snigelsituationen är som den är kändes behovet av ankor stort. Vi fick kontakt med några som har mignonankor och myskankor men som bara hade myskankor till salu så det var bara att ge upp och köpa dessa två.

De är inte vackra och inte heller speciellt charmiga men de kanske vinner i längden. Eftersom alla djur får namn på G i år så döptes de till Gerben och Gunilla. Nu har vi hägnat in med elstaket utefter odlingen så de kan röra sig längst hela kanten och ta de mördarsniglar som är på väg in från de våta markerna.

Det här är Gunilla. Hon är mindre än hanen Gerben och inte lika ful. Vi vingklippte båda två på ena sidan för att de inte ska flyga iväg och bli tagna av räven.

Här är hanen Gerben som är mycket rödare i ansiktet och en rejäl anka. Vi som är vana vid mignonankor blev lite tagna på sängen av de krafter han visade prov på. Man får hålla hårt för att ha en chans.

Problemet hittills är att Gerben och Gunilla inte verkar ett dugg intresserade av att utforska sin inhägnad. De står i princip still på samma ställe och verkar väldigt konfunderade. Än så länge så är de inte riktigt till hjälp i kriget mot sniglarna.

Sniglarna har dock minskat betydligt de senaste dagarna. Från att ha varit långt över 1000 stycken på morgonpromenaden till ett hundratal idag. Så om Gerben och Gunilla bara fattar meningen med sina liv så ser vi kriget nästan som vunnet.