Kategori: ankor (Sida 1 av 3)

Nytt vatten – ny start

Vi har varit iväg på familjesemester. För första gången på åtta år åkte hela familjen iväg på skidresa till Åre över jul. Vi brukade åka på en årlig skidresa innan vi skaffade gård men de senaste åtta åren har vi varken haft råd eller känt att vi har haft tid. Nu kallade vi in vänner, släkt och grannar som djurvakter och gav oss av med nattåget. Bara att få återuppleva det tillsammans med våra nu vuxna barn kändes väldigt bra.

Ylva älskar utförsåkning och har verkligen längtat. Jonas är inte lika pigg på skidor utan ville se Trondheim, caféer och annat trevligt. Dag tre blev Ylva påkörd i backen och skadade två knän, en fotled och ett revben. Därefter blev det mest vila i soffan för henne. Surt, men sånt händer. Vi har ändå haft en trevlig semester med mycket umgänge, god mat och framför allt avkoppling.

Djuren har blivit väl omhändertagna och gosade med. Det känns fantastiskt bra att ha många människor omkring oss som ställer upp och gör det möjligt för oss att vara borta.

Ankorna fick nytt vatten i badkaret så fort vi kom hem. Det är det bästa de vet. Även om vi byter ofta så blir det smutsigt väldigt fort men varje gång vi byter så blir de som tokiga och fulla av liv.

Nu ska vi bara se till att få alla kroppsdelar i skick inför säsongsstart.

Anktillskott

Under den gångna sommaren har vi haft en fin liten flock med ankor som efter lite inledande bataljer verkade trivas tillsammans. Detta trots den sneda könsfördelningen, det var fem hanar och en hona.

Igår kompletterade vi med två honor till, en svart-grön och en vit. Vi hoppas att de kommer att trivas och att vi kanske till och med får ällingar framåt våren. Vi hoppas verkligen att det inte blir äggkläckning runt nyår som vi har varit med om tidigare.

För att ge dem lite mer utrymme har vi placerat dem i två utrymmen. De mörka för sig och de vita för sig. Vi får se hur de två vinterflockarna kommer att komma överens. De vita fick badkaret och de andra får hålla tillgodo med ett duschkar.

Rävbesök

Idag var vi hemma och jobbade båda två. Vi gick ut hårt med var sin lista och det flöt på bra så det kändes som om flera punkter skulle kunna strykas innan lunch. Då får man genast känslan av att listans slut är inom räckhåll – vilket är väldigt ovanligt och i princip aldrig inträffar. Det hindrar inte att man hoppas.

Strax före förmiddagsfikat hörde jag en busvissling från Jonas som stod vid ankdammen. Han ville att jag skulle komma. Under ett träd precis vid ankornas damm låg en räv.

Den hade gnagt sig in genom en bräda och låg nu och vilade ihoprullad precis vid vattnet.

I dammen simmade ankorna omkring och brydde sig inte ett dugg om räven. Jonas stod stilla och jag smög försiktigt framåt, rädd att skrämma den.

Den tittade ömsom på mig och ömsom på Jonas men gjorde ingen ansats till att smita iväg eller gömma sig.

Den bara låg helt stilla. Den såg inte sjuk eller mager ut. Pälsen var blank och hullet bra så vi blev allt mer konfunderade.

Det är fascinerande att få se en räv på så nära håll.

Att kunna fotografera på det avståndet kändes skumt.

Rävar är verkligen vackra djur och vi ser dem titt som tätt men de har aldrig varit inne på gårdsplanen förut.

Våra korkade ankor hade inte ens vett att hålla sig på avstånd utan gick upp bredvid räven för att se om vi kom med mat.

Vi visste först inte vad vi skulle göra utan stod tittade på räven som tittade på oss. Till slut insåg vi att räven trots sitt friska utseende måste vara skadad på något sätt. Annars hade den sprungit därifrån. Vi ringde jaktlaget och grannarna för att få tag på en jägare. Vi har bara var sin halv jaktlicens vilket kändes som en brist i detta läge.

Till slut fick vi tag på jaktledaren som ringde en annan i jaktlaget och inom en timme var han på plats med ett hagelgevär och sköt räven. Under tiden turades vi om att stå och vakta räven. Vi ville inte att den skulle slinka iväg om den var svårt skadad.

Det visade sig att rävens ena ben var brutet och svansen var nästan helt av. Den måste ha blivit påkörd av en bil och tagit sig upp till oss för att desperat få tag på något lätt byte att äta. Den gnagde av en bräda vilket måste ha tagit en bra stund. Väl inne i ankornas hägn kom den inte åt dem då de lätt simmar ut i dammen. Den stackars räven gav då helt enkelt upp och la sig under trädet tills vi kom och hittade den. Sorgligt.

Listorna blev inte slutgjorda idag heller.

Mördarsnigelproblem!!!

Vi har problem med mördarsniglar men utvecklar metoder för att klara av att trots allt odla. Vi har som strategi, förutom ankor, el-snigelstaket, dagliga rundor med järnferramol, att odla ett överskott av plantor så vi har att ersätta de uppätna med. I går när vi kollade över bädden med grönkål blev jag glad över att det vara var cirka 20 % som behövde återplanteras. Grönkålen är första bädden av 18 med kål och det var där vi började gårdagens jobb. Sedan följde bäddar med majrova, vitkål, kålrabbi, rödkål, spetskål, salladskål och alla såg bra ut. Inga plantor alls som behövde återplanteras. Nu brukar grönkålen vara mest populär bland sniglarna så det var ungefär vad vi räknade med.

I bädd 16 planterade vi ner 99 plantor och det vad den sista bädden av tre broocolibäddar. De andra två fanns under fiberduk i bädd 17 och 18 och där skulle vi bara byta ut fiberduken mot kålnät. Eftersom vi har en del rotogräsproblem från det hållet odlar vi de sista två bäddarna i markduk. När vi lyfte på fiberduken visade det sig att 100% av alla plantorna var uppätna av sniglar.

Vi försår alltid 120 plantor (2 brätten) till en bädd där vi behöver 99. Det ger oss 21 plantor att ersättningsplantera per bädd. Men när två hela bäddar blir helt utraderade så finns det inte plantor så det räcker. Plantan nedan är den som klarat sig ”bäst” och den fick helt enkelt stå kvar då vi inte hade plantor så det räckte. Vi sådde ett nytt frö bredvid så får vi se vilken som klarar sig bäst.

Det blir ingen tidig broccoli på Östängs Gård i år. Frågan är om det blir någon broccoli alls.

Ällingar 2022

Vår lilla ankflock verkar ha tappat sin koll på hur lång en vinter brukar vara. För andra gången börjar de att lägga ägg i mellandagarna, fortsätter en bit in i januari och börjar sedan att ruva. Vi har åtta vuxna mignonankor varav minst tre är honor.

Flocken har delat upp sig i två grupper. En bestående av tre vita ankor där honan bestämde sig för att rätt ställe att ruva var inne i en storsäck med halm.

Där gjorde hon ett litet bo och började lägga ägg.

Den här honan var först med att börja ruva och hon valde helt enkelt ett hörn av rummet. Hon är lite av en ledare bland alla åtta och det är inte mycket som rubbar henne.

Plötsligt en dag så hade det fötts två ankungar i storsäcken som velade omkring i rummet.

Vi lyfte in dem i en back med halm med tillräckligt låga kanter för att mamman skulle kunna ta sig ur och i men ändå tillräckligt höga för att ällingarna skulle hålla sig där under värmelampan. De fick vatten i en skål med låga kanter. Små ällingar är duktiga på att ställa till det för sig och så här års har de svårt att hålla värmen.

Deras mamma visade sig inte vara jättebra utan var ofta någon annan stans än hos sina små. En av dem hade svårt att gå från födseln och trillade omkull rätt som det var. Den råkade även trilla i vattnet och blev blöt.

Vi försökte värma den med en byggfläkt…

…och den fann sig väl tillrätta i Tildas hand.

Till slut somnade den.

Deras mor var hos dem ibland men ofta var hon ute på vift så till slut dog den svaga ankungen och så var det bara en kvar.

Den andra ankan hade då fött två ällingar. Hon är en grym mor och är hos sina små hela tiden. Går hon ifrån hörnet så tar hon med sig sina små ut men ser sedan också till att de kommer tillbaka. En dag när vi kom ut så hade hon adopterat den andra ankungen som hade hoppat ur sin back. Den har nu två mammor. Den svarta tar hand om den hela tiden och den vita kommer och hälsar på ibland. Vi hoppas att de kommer att klara sig nu. Vi hade även en tredje anka som ruvade men mest på skoj för hon var väldigt sällan på sina ägg utan var mest ute på annat. Nu har vi tagit bort alla ägg så att de kan koncentrera sig på att få de här små att överleva så får vi se om de vill ruva längre fram i vår när vädret passar bättre.

Mördarsnigelätande ankor

Vi tycker om våra mignonankor. De simmar i sin damm, vaggar omkring i flock, är lågmälda och framför allt, äter mördarsniglar. När eftermiddagen har börjat bli kväll så brukar de leta upp någon som ser ut att kunna ge dem mat. De tjatar lite och då är det enklast att göra dem till viljes och att stänga in dem för kvällen.

I går kväll passade jag på att ta en film av dem där de kommer på rad efter mig och under tiden jag filmade fick jag syn på att en av de vita hade hittat en mördarsnigel under vår korta promenad. På filmen syns det att det även en grå anka som bär på sniglar.

När de kommer fram till mig så stannar de upp. Jag står ju i vägen för dem. Då passar de båda ankorna att svälja sina sniglar. Det tar lite tid. Sniglarna ska tydligen hamna rätt i munnen innan de slinker ner och godbiten ska ju dessutom bevakas så att ingen annan snor den. Sniglarna hamnar på marken ibland och då tittar de andra med intresserad blick.

Ljudet blir konstigt mot slutet av filmen. Har ingen aning vad det kan bero på.

Ny artikel om oss på Östäng

För ett tag sedan var en journalist från ETC här och gjorde ett reportage. Det ska bli ett av tre i en serie om människor som valt att flytta ut på landet från staden. Journalisten Karin Annebäck ringde en dag och frågade om hon fick komma hit. Vi har ärligt talat tappat räkningen på hur många journalister och forskare som har varit här för att de är intresserade av vårt livsval.

En del kommer inte ut på plats utan vill snabbt avverka intervjun visa skype eller telefon och de reportagen brukar inte bli lika bra. Den här gången kom journalisten ut och hade dessutom gott om tid, var intresserad och ställde många frågor.

Vi tycker att reportaget blev ett av de bättre. Läs gärna här.

Mignonankor – igen

Ni som följer vår blogg vet att vi saknar våra mignonankor och att vi är tämligen skeptiska till våra myskankor. Ända sedan våra mignonankor försvann har vi letat efter nya. Jonas har ringt mängder av telefonsamtal och letat på nätet utan att få napp.

Men idag kom de hem – våra nya fina mignon. Vi ville helst ha vita men vilken färg som helst fick duga i detta läge.

En vit blev det i alla fall.

Vi har gjort i ordning en liten hage av kompostgaller där de ska få bo de första dagarna så de vänjer sig vid sitt nya liv.

De är bara två månader gamla och vi är dels lite oroliga för vad Gerben och Gunilla ska tycka och dels för att det ska komma någon fiende ovanifrån.

Vi vet inte kön på dem än men några av varje sort borde det vara när vi fick sex stycken. Än har de inte ätit någon snigel men Jonas kom å andra sidan inte hem med dem förrän klockan nio ikväll.

Det är mycket lätt att bli förtjust i dessa små ankor!

Mördarsniglar rullade i kornkross

Gerben och Gunilla har varit en besvikelse. Myskankor är kända för att äta mördarsniglar och lägga många ägg men våra två spenderar dagarna stående still på samma ställe. Här äts inga sniglar och läggs inga ägg. Vi skulle ljuga om vi påstod att de där två är våra favoritdjur på gården.

Sedan någon vecka tillbaka har vi ställt matskålen längre och längre bort så de varit tvungna att gå en bit för att äta. De har därmed blivit något mer rörliga men deras inhängnad är full av mördarsniglar så det verkar inte som om de har fattat sin uppgift.

Idag när jag kom ut var matskålen tom och de följde mig dit vilket de inte brukar göra. De verkade hungriga så jag tog en mördarsnigel och la i skålen och hällde lite kornkross över. Gerben attackerade först. Tog mördarsnigeln och lyfte ur den ur matskålen och la den vid sidan om.

Jag la tillbaka den i skålen och hällde ytterligare kornkross på den men inte mer. Då gick Gunilla fram och åt först upp kornkrossen runt snigeln men tog sedan även snigeln och mumsade i sig.

Eftersom vi inte har brist på sniglar gick jag raskt och hämtade tre till och hällde kornkross på och då kom även Gerben och tog en snigel. Han såg måttligt road ut. Det verkade inte smaka speciellt bra men när väl första snigeln slunkit ner så tog han en till och Gunilla den andra.

Jag gick och hämtade ytterligare fyra och la i skålen utan att hälla kornkross på och även de gick ner. Sedan fick de rejält med kornkross utan sniglar som belöning.

Kanske finns det hopp.

Gerben och Gunilla

Vi vill egentligen inte ha myskankor. Det är lika bra att erkänna. Vi har hittills haft mignonankor som man blir glad av varje gång man ser dem. De får en alltid på gott humör och är oerhört söta och charmiga. De äter sniglar precis som myskankor så det har känts bra. Men vi har haft otur och våra mignonankor travade helt enkelt iväg en dag. De bestämde sig för att flytta just när de skulle börja tjänstgöra för året som snigeldödare.

Vi försökte få tag på nya mignonankor men det är ont om dem. Vi hittade inga på tillräckligt nära håll och eftersom snigelsituationen är som den är kändes behovet av ankor stort. Vi fick kontakt med några som har mignonankor och myskankor men som bara hade myskankor till salu så det var bara att ge upp och köpa dessa två.

De är inte vackra och inte heller speciellt charmiga men de kanske vinner i längden. Eftersom alla djur får namn på G i år så döptes de till Gerben och Gunilla. Nu har vi hägnat in med elstaket utefter odlingen så de kan röra sig längst hela kanten och ta de mördarsniglar som är på väg in från de våta markerna.

Det här är Gunilla. Hon är mindre än hanen Gerben och inte lika ful. Vi vingklippte båda två på ena sidan för att de inte ska flyga iväg och bli tagna av räven.

Här är hanen Gerben som är mycket rödare i ansiktet och en rejäl anka. Vi som är vana vid mignonankor blev lite tagna på sängen av de krafter han visade prov på. Man får hålla hårt för att ha en chans.

Problemet hittills är att Gerben och Gunilla inte verkar ett dugg intresserade av att utforska sin inhägnad. De står i princip still på samma ställe och verkar väldigt konfunderade. Än så länge så är de inte riktigt till hjälp i kriget mot sniglarna.

Sniglarna har dock minskat betydligt de senaste dagarna. Från att ha varit långt över 1000 stycken på morgonpromenaden till ett hundratal idag. Så om Gerben och Gunilla bara fattar meningen med sina liv så ser vi kriget nästan som vunnet.

« Äldre inlägg

© 2023 Östängs gård

Tema av Anders NorenUpp ↑