Östängs gård

En gård för omställning

Sida 2 av 45

Varför bor vi på en gård?

För några dagar sedan fick vi en fråga på vår blogg kring hur man, om man inte vill köpa gård, kan förbereda sig för framtiden. Frågan var ställd utifrån vårt boktips Gratislunchen som diskuterar vårt oljeberoende samhälle och att vi behöver inse att den typen av samhälle har ett slut. Frågan fick mig att fundera under morgonrundan och jag insåg att den inte gick att besvara i en kommentar. Det kommer istället att bli två blogginlägg. Detta första om bakgrunden till varför vi själva bestämde oss för att skaffa gård. Nästa blogginlägg kommer att handla om vad man kan göra för att ställa om utan att köpa en gård.

Vi själva började vår resa 2005 då Jonas fick ett telefonsamtal från en god vän som frågade om han hade läst något av Kjell Aleklett om Peak Oil. Det hade han inte gjort men började genast googla begreppet. Det visade sig att det i princip inte fanns något alls skrivet om Peak Oil på svenska. På den tiden hade vi små barn och bodde i ett radhus med minimal trädgård. Det gjorde att de flesta kvällar spenderades hemma. Jag jobbade som konsult och gjorde många arbetstimmar kvällstid för att ha så mycket tid med barnen som möjligt och Jonas satt mitt emot och googlade Peak Oil. Många timmar gick åt till att försöka utröna om det var en trovärdig framtidsbild eller bara ett skrämskott. Hela våra liv har vi vetat att oljan är en ändlig resurs, men att utvinningstakten skulle tvingas sjunka redan i vår egen livstid kändes overkligt. Om det var en realistisk framtid, vad skulle det innebära för oss och våra barn i framtiden?

Det var frustrerande att det inte fanns något skrivet på svenska så Jonas registrerade webbsidan energikris.nu och började lägga upp information på den utifrån vad han hittade. Sidan finns fortfarande kvar som ett museum över vad som skrevs i ämnet på den tiden. Vi pratade och pratade, läste och pratade. Begreppet Peak Oil ställde hela vår världsbild på huvudet och vi insåg att det här var något som skulle få konsekvenser för hela vårt samhälle. Ingen mår bra av känslan av att ingenting göra så de första saker vi gjorde var att skaffa en mindre bil, sätta in en täljstenskamin och köpa en bit skog för att kunna säkra vår värmeförsörjning. Vi läste och pratade och var ganska vilsna eftersom vi inte hittade några andra som var beredda att ifrågasätta sin livsstil. Vi hade redan innan många miljömedvetna vänner som funderade utifrån att minska sina koldioxidutsläpp men få som ville förändra sitt sätt att leva i grunden. I ärlighetens namn så ville vi nog inte heller det. Vi famlade oss fram och försökte inrätta vårt radhusliv så att vi skulle kunna klara oss med mindre fossil energi.

Ju mer vi läste och diskuterade desto klarare blev det för oss att vi bara höll på med kosmetiska lösningar. Vårt samhälle är  fossilberoende långt bortom att använda bensin och diesel. Inget vi köper i någon affär är oberoende av fossil energi. Mat odlas med hjälp av dieseldrivna traktorer, konstgödsel och bekämpningsmedel tillverkas av fossil energi, förpackningar, transporter – ja allt vi konsumerar är fossilberoende. Vi har byggt upp ett samhälle där alla varor körs till butiken och där lagren är så små så det skulle endast ta några dagar innan de var tömda.

När den insikten började trilla ner hos oss insåg vi att vi skulle behöva lära oss att odla vår egen mat. Vi började med att odla upp sandlådan som barnen växt ur. Det gav oss ungefär tre kvadratmeters odlingsyta men inte många kilo mat. Därför skaffade vi så småningom en kolonilott tillsammans med några vänner. Vi lärde oss att odla och gick på alla föreläsningar vi kunde hitta samt läste allt vi kom över. Jonas gick en biodlingskurs och vi skaffade våra första bikupor. Fortfarande var tanken att bo kvar i vårt radhus. Vi älskade det livet. Nära till allt. Cykelavstånd eller gångavstånd. Enda gången vi använde bilen var när vi skulle åka till vår skog eller hälsa på vänner. Men det var också mentalt påfrestande. Vi kände oss allt mer utanför och konstiga. Människor omkring oss var ganska obenägna att diskutera det som för oss hade kommit att bli en avgörande faktor. Det var dessutom både intressant och spännande. Tyckte vi men inte alla andra.

Så träffade vi på Nicole Foss. En engelsk dam som på denna tid var boende i Kanada och skrev för The Oil Drum. Hon övergick senare att skriva för The Automatic Earth. Foss är akademiker med en fantastisk brittisk accent och underbar att lyssna på men hon svänger sig med en del begrepp som först gör att det blir svårt att förstå. Den parameter som hon bidrog mest med i vårt sätt att tänka var energi som en förutsättning för ekonomi. Vi hade ganska dålig insikt i vårt ekonomiska system. Vi trodde till exempel att det var Riksbanken som skapade våra pengar och att de pengar som bankerna lånade ut var pengar som andra satt in. Därmed var det ett ganska tryggt system. Det blev mycket att lära om. I själva verket är bara 3-5 % av alla pengar i Sverige utgivna av riksbanken som sedlar och mynt och resten skapas av privata banker när någon tar ett lån. Ju mer pengar vi lånar desto mer pengar finns i rörelse i vårt samhälle och kan omsättas i badrumsrenoveringar, studsmattor, bilar och resor. Nicole Foss huvudtema är att en vikande energitillgång kommer först att visa sig inom ekonomi och allra först inom den finansiella sektorn. Pengar som lånas ut. Vi funderade en hel del över detta och att Sverige är ett av de land i världen där privatpersoner är mest skuldsatta. Den insikten skrämde oss en del där vi satt i vårt radhus med lån.

Fram till den dag vi stötte på Peak Oil-begreppet hade vi försökt leva miljövänligt. Vi köpte ekologiskt, second hand och cyklade mycket – men inte mer än så. 2005 till 2011 försökte vi hålla kvar det livet men samtidigt säkra upp så vi kunde värma vårt hus och skaffa lite mat även om samhället krackelerade.  När vi började resonera på djupet utifrån miljö-peak-oil-ekonomi så blev bilden en annan och vi sålde radhuset och flyttade in i en husvagn i fem månader. Planen var att åka på en längre resa för att visa våra barn att man kan leva på många olika sätt och vara lyckliga ändå. Resan gick i september med tåg via Ryssland, Mongoliet, Kina och vidare ner i Sydostasien. Vi reste med tåg och bodde i mongoliska tält, på billiga guesthouse och i sovvagnar med 66 bäddar i samma kupé. När vi kom hem igen så flyttade vi tillbaka in i husvagnen i fem månader i väntan på att hitta vår gård. Den rätta gården dök inte upp och när hösten närmade sig fick vi tag i en hyreslägenhet som vi bodde i fram till hösten 2014. När väl rätt gård dök upp så var den något större än vad vi ville ha men med många fördelar. Nu bor vi här och har i dagsläget inte några planer på att flytta.

Vår egen resa kan förklaras med Elisabeth Kübler Ross modell över hur människor hanterar kriser de ställs inför.

Innan vi visste om Peak Oil så var allt lugnt. Vi bor i radhus, flyger på semester och renoverar. Det finns inga större problem.

  1. Förnekelse: Alla har fullt upp med sitt och vi har fullt upp med vårt.
  2. Ilska: Det är ju inte klokt att politikerna tar tag i detta. De borde lagstifta så alla tvingades…
  3. Förhandling: Vi kan bo kvar i radhuset om vi skaffar skog och mindre bil. Dessutom, världen har bytt energikälla förr. Byt ut olja och kol mot biogas och fusion. Hur svårt kan det vara?
  4. Depression: Det kommer att gå åt helvete alltihop. Vad faan kan vi göra? Inget intresse från vanligt folk och ännu mindre från politiker.
  5. Acceptans: Nu är det som det är. Peak Oil är inte ett problem utan ett predikament. Nu kavlar vi upp ärmarna och gör det bästa av den situation vi hamnat i.

Det konstiga är att människor som vågar diskutera de här frågorna ofta blir kallade för pessimister när de påtalar att vårt nuvarande komplicerade samhälle kanske inte kan fortgå i all oändlighet. Men jag ser det inte som speciellt pessimistiskt. Det komplexa högeffektiva samhälle vi skapat med hjälp av oljan har så många baksidor. Stressade föräldrar där båda jobbar heltid och barn som tvingas vara på förskola och fritids längre tid än vad föräldrarna orkar vara på jobbet. Jakt på statusprylar, resor och renoveringar som gör att folk skuldsätter sig upp över öronen. Allt färre måltider som äts tillsammans och allt fler inbokade möten och aktiviteter. Folk mår inte speciellt bra i Sverige idag trots att vi har det ”bättre” materiellt.

Få människor som känner mig och Jonas skulle se oss som pessimistiskt lagda. Vi är oftast ganska nöjda med livet och har en tro på att vi människor ska kunna skapa något bra tillsammans i framtiden. Däremot tror vi inte att vi kan upprätthålla vårt nuvarande resursslukande konsumtionssamhälle men det ser vi inte heller som önskvärt. Vi har valt att köpa en gård för att vi tycker att det ger oss en möjlighet att utvecklas. Vi älskar att lära oss nya saker och på en gård finns det alltid mer att lära. Vi har hur många spännande projekt som helst på gång och det ger oss tillfredsställelse och utmaningar i princip varje dag. Vi ser inte detta som en uppoffring utan som en spännande utmaning. Vi hade inte tagit det här, ganska stora, steget om vi inte hade upplevt det som roligt, intressant och spännande.

Om framtiden kan vi bara gissa. Vi vet inte om vi kommer att drabbas av en snabb kris eller om Peak Oil kommer att visa sig som en långsam process. I början av vår resa trodde vi nog mer på en snabb krasch men nu börjar vi allt mer tro att det kommer att visa sig som en långsam nedmontering av det system vi har idag. Kanske med inslag av plötsliga ”hack” när detaljer brister eller försvinner. De som upplevde Romarrikets fall var nog inte medvetna om att det var det som de upplevde utan det kallades så av historiker först efteråt. Kanske har nedmonteringen redan börjat? Vad är i så fall tecknen?

  • att det är svårare att få tid på en vårdcentral?
  • att skolan inte får tillräckligt med resurser så att eleverna når målen?
  • att vi lånar till konsumtion istället för att skaffa oss resurser innan köp?
  • att den accepterade vägen till välstånd inte går via arbete utan via spekulation?
  • att kreditsystemen hackar så att räntan pressas mot minus för att folk ska fortsätta att låna?
  • att demokratin fungerar allt sämre i allt fler samhällen
  • att klyftorna ökar i samhället så att de rika får större del av den tillväxt som sker och gruppen relativt fattiga blir större.
  • att vi inte längre har någon beredskap för hur vi ska klara livsmedelstillgången vid en kris?

I maj kommer det gå ut ett häfte till alla svenska hushåll från MSB (Myndigheten för samhällsskydd och beredskap) som kommer att innehålla information om att alla svenska hushåll ska klara sina egna basbehov utan samhällets hjälp i upp till en vecka vid händelse av kris. Är det ett tecken? Det kan vi inte veta förrän senare.

Det finns en längre artikel med fler tankar som jag skrev för några år sedan till antologin ”Att svära i kyrkan”. Om någon vill läsa den så finns hela antologin med alla kapitel att läsa online på Steg3:s blogg.

Oftast skriver vi mest om det dagliga arbetet på gården. På något sätt så känns den här typen av texter svårare att skriva eftersom det är ett så allvarligt ämne. Vi anser absolut inte att vi vet vad som kommer att hända och allt vi skriver här ovan kan naturligtvis ifrågasättas. Detta är dock den analys vi gör efter 13 års funderande.

Det är därför vi har två olika svar på den vanligaste frågan från besökare: Varför har ni flyttat ut på landet? Om det är en tillfällig besökare och tiden är knapp ger vi det enkla, snabba och nästan sanna svaret är att vi ville prova på att göra något annat och att det är roligt att lära sig nya saker. Om besökaren återkommer eller stannar längre så vi vet att vi har tid med en  reflekterande diskussion förklarar vi ungefär som vi gjort i detta inlägg. Egentligen skulle vi alltid vilja ge det längre svaret men det går inte. långt ifrån alla människor orkar granska sin framtids möjligheter och vilka är vi att tvinga dem till det?

 

Öppen gård 15 april

Välkomna att besöka oss på Östängs Gård den 15 april. Då är det Framtidsvecka i Alingsås så vi passar på att ha öppet på gården mellan 10.00 och 16.00. Vi kommer att ha guidade visningar klockan 10.00, 12.00 och 14.00 men du har också möjlighet att gå runt och titta som du vill. Förhoppningsvis kommer vi att ha nyfödda lamm man kan få gosa med. Den här våren är det annars väldigt svårt att säga vad vi har att visa upp. Om snön har försvunnit kommer vi förmodligen att ha hämtat hem två små gyltor men det vågar vi inte lova. Vi har i alla fall hönor, bin, ankor, katter och får. Vi odlar i fasta bäddar och har en skogsträdgård och en äppellund. Det krävs inte någon anmälan och det kostar inte någonting. ‘

Välkomna önskar Ylva och Jonas

Öppen gård på Östäng

Boktips – Gratislunchen

En av de största orsakerna till varför vi lämnade staden och köpte en gård på landet var peak-oil. Insikten om att vårt oljeberoende samhälle snart når den punkt när uttaget av fossila bränslen har nått sin produktionstopp. Inte så att olja tar slut utan att produktionen inte kan öka mer. Det är en fråga som vi mötte först 2005 och som vi sedan ”hårdstuderade” under många år. Frågan var om peak-oil var något som skulle påverka oss? Det tog oss några år att förstå vidden av problemet och det var först när vi verkligen insåg hur extremt oljeberoende vi alla är som vi bestämde oss för att göra något drastiskt som att köpa en gård och bli bönder. I princip allt vi använder innehåller olja; mediciner, mat, schampo, hudvårdsprodukter, kläder, skor, konstgödsel, bekämpningsmedel, vindkraftverk, solceller, elbilar, ja i princip allt vi använder och tar i har antingen producerats eller transporterats med hjälp av olja.

Under de år som vi försökt förstå begreppet peak-oil och dess konsekvenser har vi läst artiklar och böcker och lyssnat på föreläsningar och sett på filmer. De två personer som vi tycker bäst beskriver problemet och dess kommande konsekvenser är två kvinnor. Nicole Foss som vi hade förmånen att få lyssna på under en föreläsning i Göteborg skrev länge på en site som heter The Automatic Earth. Om någon vill se en längre intervju med henne så finns det på youtube. Hennes styrka är att hon kopplar samman kunskaper om vårt oljeberoende med kunskaper om vårt ekonomiska system. Den andra kvinnan heter Gail Tverberg som driver bloggen Our finite world. Båda dessa damer är oerhört skarpa och har mycket att säga. Det är inte några enkla saker så man får ofta lyssna flera gånger eller läsa många artiklar innan det klarnar. Det finns så klart många män som också skrivit artiklar och gjort filmer i ämnet men de här två kvinnorna står ut som de som påverkat oss mest.

För några år sedan kom det ut en bok på svenska som heter Gratislunchen. Den är skriven av kulturjournalisten Therese Uddenfeldt som ägnat fem år av sitt liv åt att skriva boken. Det började med panik över klimatfrågan men när hon satte sig in i ämnet så bytte hon ganska snart fokus och blev mer och mer intresserad av begreppet peak-oil. Fördelen med Uddenfeldt jämfört med Foss och Tverberg är att hon är mycket mer lättillgänglig. Hon har ett levande språk med hänvisningar till konst och litteratur som gör boken spännande och den är svår att sluta läsa. Recensionerna av hennes bok har varit översvallande. Svenska dagbladet skriver bland annat ”Therese Uddenfeldt har skrivit en vacker och häpnadsväckande bok – som drar ner byxorna på vårt oljeberoende samhälle.” Det är en vacker bok. Lätt att ta till sig och med ett målande språk som gör att man vill läsa vidare.

Expressen skriver ” ”Gratislunchen” är en nykter, intelligent, välbalanserad bladvändare. Den hade gärna fått vara dubbelt så lång, tre gånger så lång – och när kände man senast så för en svensk fackbok? Jag behöver inte ens klaga på språket, som är utmärkt, eller bokens upplägg, som är föredömligt genomtänkt och varierat. Uddenfeldt håller internationell toppklass, och drar fram som en Karin Johannisson på Red Bull.”

Uddenfeldt har gjort ett gediget jobb. Hennes egen litteraturlista är nio sidor lång. Boken är späckad med fakta och beräkningar som att om vi skulle ta alla tillgängliga produkter från världens jordbruk och konvertera dem till drivmedel skulle det bara täcka 25 procent av transportsektorns energibehov.  Det sätter dagens debatt om att vi ska driva alla flyg på biobränsle i en ny dager. Vad ska vi i så fall äta?

Hon går igenom termer som entropi, exergi, EROI. Begrepp som kan tyckas svåra men som Uddenfeldt mycket pedagogiskt förklarar. Det är förmodligen en fördel att hon själv var ganska okunnig i de här frågorna när hon började sina studier för att skriva boken. Faktagenomgångar vävs samman med konkreta exempel. Vi får till exempel följa med till Storbritannien i september 2000 då några bönder blockerade ett raffinaderi med sina traktorer för att protestera mot det höga bränslepriset. Det tog inte många dagar innan fler följde efter och snart var alla Storbritanniens 18 raffinaderier blockerade. Efter några dagar hade 3000 bensinmackar slut på bensin, Brandkåren, ambulansen, polisen blev tvungna att begränsa sina utryckningar och fick order om att inte köra mer än 35 km/h. Operationer började ställas in, tåg slutade gå, djur svalt ihjäl, skolor stängde, sophämtningen avbröts, kollektivtrafiken stod still, folk började hamstra livsmedel, mackanställda misshandlades, några livsmedelskedjor ransonerade viss mat, bankerna fick ont om kontanter, industrin stod utan råvaror. Sedan löstes krisen och allt återgick till det normala. Det som skedde i Storbritannien år 2000 borde ha fått fler människor att inse att vi är oerhört sårbara men förmodligen är det få som ens har hört talas om händelsen.

Uddenfeldts tes är att det inte spelar någon roll om vi lyckas ställa om vårt samhälle så det blir fossilfritt med hjälp av ny teknik. Problemet är istället att hela vår omättliga livsstil bara skapar andra problem. Solceller, elbilar och vindkraft och alla andra teknikfixar ställer krav på andra ändliga resurser på ett lika ohållbart sätt. Vi borde inte sträva efter fler, större och snabbare utan färre, mindre och långsammare. Vi borde sträva efter att vara nöjda istället för missnöjda.

Den 10 april kommer Therese Uddenfeldt till Alingsås under Framtidsveckan. 19.45 kommer hon att föreläsa på Palladium. Föreläsningen är gratis och alla är välkomna. Det ska bli mycket spännande att höra vad hon har att säga. Hela Framtidsveckans program finns på www.alingsas.framtidsveckan.net och där finns över 120 programpunkter att välja mellan.

 

Förodling av potatis

Förra året började vi förodla potatis 12 mars. Jämfört med förra året så är vi alltså sex dagar efter. Tittar man ut genom fönstret så misstänker man snarare att vi är ute alldeles för tidigt. Snön täcker fortfarande hela odlingen. Vi får se hur det går men idag började vi i alla fall förodla potatis. Vi kommer att sätta fem olika sorters potatis i år men vi nöjer oss med att förodla sorten Orla. Det var en ny sort för oss förra året men vi var mycket nöjda med den. Den är tidig och finns att köpa ekologisk. Den höll sig också väldigt länge så den har rätt bra lagringsegenskaper. Förra året förodlade vi massor av potatis. I efterhand fattar vi inte varför. Det är ju bara de som ska upp till midsommar som man behöver få igång så här tidigt och inte ens till midsommar äter man hur mycket potatis som helst. Förra året startade Nolbygårds Matmarknad helgen innan midsommar men trots att vi började tidigare förra året så blev inga potatisar klara eftersom våren var så kall. Vi tog upp till vårt eget midsommarkok men inte för att sälja. I år ska inte Nolbygårds Matmarknad köra igång förrän efter midsommarhelgen så det är inte lika bråttom. Får vi potatisar innan midsommar så kommer vi att sälja i vår lilla självbetjäningsbutik och kanske också via Rekoringen. Förra året odlade vi all potatis i rader men i år tänker vi utnyttja tre av de upphöjda odlingsbäddarna till den tidiga potatisen. Vi tänker att de borde komma igång tidigare där eftersom de upphöjda bäddarna fortare blir varma. Resten av potatisen ska vi även i år odla i rader på en yta där vi först har haft grisar under våren. Vi har tingat två gyltor som vi ska hämta så fort vintern är över.

Ett problem förra året var att få isär potatisens rötter när de skulle ner i jorden. De hade växt ihop och vi fick vara lite brutala för att få isär dem. Därför testade vi i år att göra papperskrukor av tidningspapper och fylla med jord. Sedan la vi i en potatis i varje kruka. Tanken är att plantera ner hela krukan när de ska ut för att skydda rötterna så mycket som möjligt. Vi orkade inte göra papperskrukor till 25 kilo potatis utan gör ett test i år med en plåt papperskrukor för de minsta potatisarna. De övriga la vi på plåtar fyllda med jord precis som förra året. Får se om det blir någon skillnad. Nära potatisar hade redan fått en liten grodd men de flesta har inte vaknat till liv än. Sådde lite nyzeeländsk spenat från eget frö också. Håller tummarna för att det tar sig. 

Purjon växer på bra men alla borde planteras om. Det lär vi inte hinna prioritera så en del kommer få egen plugg och andra kommer att få stå kvar och trängas i tråg.

Skruv

Länge trodde jag (Ylva) att det bara fanns spårskruv och stjärnskruv. Behövde jag en skruv så tog jag helst stjärnskruv eftersom den var lättare att få i. I hela min uppväxt har jag använt mejslar och inte skruvdragare och jag vet inte hur många gånger jag har svurit när speciellt spårskruvmejslarna har hoppat ur spår.

I helgen har jag städat i verkstaden. Det var verkligen på tiden.

Vi har fått massa materiel från olika människor och ofta hänger det med någon låda med blandat innehåll. Skruvar, spikar och odefinierbara pryttlar. Vi pratar inte om en blandlåda utan snarare tio eller femton. Igår påbörjade jag den första sorteringen i fraktionerna skruv, spik och övrigt. Vi spikar inte så ofta längre. Skruv har ju fördelen att man kan ångra sig och skruva ur skruven igen medan det är svårare om man använt spik. Då blir det ofta märken. Spikarna hamnade därför i en gemensam blandad låda och kommer att få stanna där. När vi vill spika har vi ganska många kartonger att välja på och vill vi fördriva tiden så rotar vi i lådan.

Idag tog jag mig an skruvarna. I mitt nya liv så rör jag mig med bra skruvdragare och väldigt många olika skruvar och tillhörande bit. Det är inte min förtjänst. Jonas är grym på skruv och har fått mig att förstå att skruvarnas värld är mycket mer mångfacetterad än vad jag kunde drömma om.. Jag tror han kan se skillnad på alla. Jag har en bra bit kvar tills jag är fullärd så skruvsortering är en bra övning för mig. Jonas kommer att få ”rätta” mig senare vilket kan betyda att han får sortera om en del. Alla spårskruv åkte i återvinningen. De väcker för många gamla minnen. Sedan sorterades skruvarna i torks, stjärnskruv och pozidrive. Köper vi nya skruv idag så köper vi alltid torks eftersom de väldigt sällan hoppar ur spår. Jag levde väldigt länge innan jag lärde mig att skilja på stjärnskruv och pozidrive. De jag brukar kalla stjärnskruv heter Phillips men de som har ett extra kryss heter Pozidrive.

Därefter skulle skruvarna sorteras i gipsskruv, spånskiveskruv, montageskruv och skruv med huvud, alltså utan försänkning.

Gipsskruvarna är gjorda för att gå in i skivan så man kan spackla över dem. Därför är huvudet svängt på undersidan så att pappen följer med mjukt utan att spricka. Spånskruveskruvarna har spår på undersidan  av skallen för att borra lite och sätta sig fast i skivan. Jag undrar hur många spånskivor jag skruvat fast med gipsskruv och hur många gipsskivor jag misshandlat med spånskiveskruv?

Montageskruv har som en extra platta under själva huvudet så de inte går in i skivan alls. De har jag använt när jag skruvade fast 4 mm plywoodskivor på det bärbara hönshuset. Det finns montageskruv i väldigt många olika längder.

Vissa skruvar har som ett kulligt huvud. De ser jag inte att jag har någon användning för men man vet aldrig.

Dessutom finns det skruv för utomhusbruk och för inomhusbruk. När det gäller de skruv vi köper idag så är den sorteringen lätt eftersom utomhusskruven är mässingsfärgade och inomhusskruven är blanka.

Det finns också skruv med hals och utan hals. De med hals använder man när man inte vill att den yttre brädan/skivan ska fästa i skruven utan dras mot den underliggande trät.

Till slut hittade jag en montageskruv med fyrkantigt hål. Den har jag inte någon aning om vad det är för något. Frågan är om den ska få en egen låda?

Det tråkiga med dagens övning  är att det alltid finns en låda till när man är klar med en. Det lär dröja många dagar tills jag är klar.

Kyla

Nu är det månaden mars som borde vara en vårmånad. Det verkar inte som om den har förstått det. Vi har fruset vatten i kranen i ladugården och bär vatten inifrån köket till djuren. Våra hinkar med vattennipplar kan vi inte använda till hönsen. I och med att nipplarna är i metall så fryser de ganska fort. Hönorna får istället vatten i skålar. Fårens hink är helt frusen när vi kommer ut på morgonen och så även på kvällen. Vi har flera hinkar och bär in en frusen och hänger ut en ny med ljummet vatten. Den frusna hinken får stå inne och tina så vi kan fylla den med ljummet vatten nästa gång vi ska ut. Ankornas badkar är kallt. Ibland har det en hinna av is på sig. Den får vi slå hål på och så fyller vi på med ljummet vatten. Idag hittade vi en nerkyld anka i badkaret. Det var inte någon is på men man såg att hon inte mådde bra. Hon såg helt enkelt frusen ut. Vi fick värma henne under värmelampa och efter en liten stund mådde hon märkbart bättre. Vi ville byta vatten i badkaret men avloppsröret ifrån badkaret var fruset. Efter en halvtimme med värmefläkt mot röret så kunde vi tappa ut vattnet. Man får gå många gånger om man ska fylla ett badkar med vatten i hinkar. När det var gjort var det roligt att se ankorna som såg ut att njuta rejält i badet. Det är väldigt mycket mer arbete med djuren när det är minusgrader. Vi är glada att vi inte har heltidsjobb utan att någon är hemma de flesta dagarna och kan sköta om djuren.

Det märks att vi lever i Västsverige  och att den här vintern har skilt sig från de övriga tre vi har upplevt på Östäng. Korta köldknäppar är enkla att hantera. Vatten tar lite tid på sig att frysa och inomhustemperaturen i fähuset drar sig långsamt ner mot frostgrader. Den snälla typen av vinter klaras av utan isolerade vattenhoar eller elvärmda slangar och om det blir en sådan nästa gång så kan vi tåla att bära vatten ibland. Om det blir den bistra vintertypen med flera veckor utan plusgrader nästa år får vi nog investera i lite värmeteknik.

Flyttbart hönshus – nästan klart

Nu återstår bara målning och papp på nocken – sedan är det klart. Vi behöver dock vänta på plusgrader innan vi kan måla så det får vänta några dagar. Hönshuset väger mellan 30-40 kilo men det är svårt att väga. Vi lyfter det dock lätt på två personer. För att få det så lätt som möjligt har vi använt klena 2″1″ reglar, 4mm plywoodskivor och murarnät. Enda detaljen som inte följer de måtten är rampen som vi gjort av en 8mm plywoodskiva.

Vi började med en ide´ som vi gjorde en ritning av. Utifrån ritningen byggde vi en prototyp av klenvirke för att kunna mäta ordentligt. 

Sedan började vi bygga en bottenram som är 250 cm lång och 110 cm bred. Vi förstärkte alla hörn med en trekantig träbit för att få stadga. 

Sedan fäste vi fyra snedsträvor a 145 centimeter upp till en 110 centimeters nockbräda. Redan då var bygget tämligen stabilt. Sedan gjorde vi golvreglar och utrymme för rampen. Vi har använt 4 mm plywood även som golv. I ena änden byggde vi ett kollektivrede. I redet och i motstående bjälke fäste vi sittpinnen på 70 centimeter. Det visade sig dock inte bli så bra. Enligt Jordbruksverket ska det vara minst 20 centimeter till väggen från en sittpinne och det klarade vi men eftersom taket sluttar inåt så misstänkte vi ändå att hönorna inte skulle trivas. Därför sänkte vi sittpinnen med hjälp av bandjärn. På så sätt så blir det lite trängre för dem att gå in i redet men det tror vi inte blir något problem. 

Runt om hela konstruktionen har vi satt murarnät. Det har två kvadratcentimeters hål och hjälper till att staga upp konstruktionen ytterligare. De nedersta 20 centimetrarna är täckta med plywood för att hönorna inte ska sprätta ut jord ur bäddarna. På ena sidan huset fäste vi en hel skiva. På gavlarna har vi sågat ett hål och satt in ett nät för ventilation. Eventuellt så ska vi även sätta på luckor framför näten om det blåser mycket. På en sida har vi gjort två dörrar. Även där har vi använt 4 mm tjock plywood men satt på lister för att få dörrarna stabila. Den vänstra dörren är mindre och öppnar bara till redet och utrymmet ovanför. Under den dörren har vi satt nät för utegården. Den högra dörren däremot går hela vägen ner så vi kommer åt utegården där vi kommer att hänga in vatten och mat. Båda dörrarna går att öppna samtidigt. Vi har inte gjort någon öppning i stora utedelen för om vi behöver komma åt där så är det bara att lyfta hela buren. 

I varje kortända har vi gjort ett trähandtag där man får in två händer. På så sätt blir det lätt att lyfta hela konstruktionen så att hönorna kan göra nytta på nästa ställe. Tanken är att vi flyttar huset på morgonen innan rampen fälls ner och hönsen släpps ut. 

Så här ser det färdiga bygget ut. Nu är det bara att hoppas att hönorna ska trivas. 

Trossbottenfynd

Den som rotar i ett gammalt hus stöter förr eller senare på något som påminner om husets historia. I vårt fall har det varit ganska sparsamt med fynd. Vi vet av en inskription på en skorsten att huset byggdes 1904. Officiellt byggdes huset 1907 men det lär bero på någon lagändring. Förvånansvärt många hus har 1907 som byggår, men de kan alltså vara äldre.

Vi har bara ägnat boningshuset ett förstrött intresse och lagt energi på marken och ekonomibyggnader, men nu behövde vi fixa lite med huset. Bland annat så grävde vi ur en halv hink sågspån runt en golvbrunn som behövde bytas ut. Sågspån är inget vidare som isolering. Dels så har det bara halva isoleringsvärdet jämfört med kutterspån som i sin tur är något sämre än moderna material. Dessutom så sjunker sågspånet ihop med tiden. Det gör att även om trossbotten var helt full med sågspån från början så bildas med tiden ett tomrum över sågspånet. Det är alldeles under golvbrädorna och där sipprar det in kall luft. Det gör att golvet känns kallt vilket ofta kompenseras med extra hög rumstemperatur och innetofflor.

Hur som helst, under sågspånet låg tidningssidor som trasslades till och gick sönder. Nu har vi hunnit titta på dem och de är en härlig tidsresa.

Det första visar Fritiof Nansens knän och skidor. Tidsepoken är i alla fall densamma som byggåret.
Det verkar vara en novell till vänster och kanske är det samma berättelse till höger. Vad gör då Nansen i mitten?

Annonser är underhållande. När slutade folk att äta järnsocker?

Bland stärkande medel intager jernet det förnämsta rummet, men kan icke enbart begagnas, hvarför Tekniska Fabriken Jernsocker i Stockholm i handel utsläppt ett det mest lämpliga jernpreparat; benämnt Jernsocker, som efter samråd med läkare endast tillverkas af för menniskokroppen mycket välgörande beståndsdelar.”  Reklam med stuns!

Att detta kaffesurrogat rekommenderas av framstående professorer och läkare känns tryggt.

Efter lite pussel fick vi en hel spritreklam. Systembolaget var inte påtänkt, även motboken skulle dröja något decennium.

Snygg annons med extra poäng för den pekande handen. Det är svårt att bedöma prisnivån. Är det billigt eller dyrt? Det bör inte ha varit allt för högt pris på dropparna eftersom det kom en lag om alkoholransonering några år senare.

Under spritreklamen finns både en gullig galoschreklam och ett tryckår. Tidningen verkar vara åtta år äldre än huset.

Minihönshus för grönsaksbäddar

Minihönshus för grönsaksbäddar har varit dagens projekt. För några veckor sedan gjorde vi en ritning och byggde en prototyp av klenvirke. I veckan så har vi klyvt reglar till 2″1″ dimension för att kunna bygga stabilt men lätt. Ska man vilja flytta runt ett hönshus mest varje dag så ska det gå enkelt att göra. Det ska inte väga för mycket så det känns jobbigt. Därför använder vi ganska klena reglar och 4 mm plywood. Började med att göra en ram och förstärkte hörnen ordentligt. Tänker att en stabil botten är nödvändigt om konstruktionen ska stå på en ojämn bädd och flyttas runt hela säsongen. Sedan blev det knivigt att få till konstruktionen i toppen. För att få det stabilt sågade vi ut en bit ur varje snedsträva där vi skulle fästa nockbrädan. Det var svårt att få det att bli bra och det krävdes både en del tankeverksamhet och tester innan det blev ok. I och med den styva bottenkonstruktionen så blev bygget stabilt ganska snabbt. Det är lättare att få stabilitet med en trekantig konstruktion än med en med raka uppåtstående väggar. Det hade kanske varit snyggare med lodräta väggar men nu får funktionen gå före. 

Sedan satte vi några tvärreglar där vi la plywood på som ska bli hönshusets golv.

Ur golvet ska vi fälla ner rampen som hönorna ska gå upp och ned för. Själva hönshuset hamnar 50 cm över mark så att hönorna kan söka skydd under. Utegården blir 140 centimeter lång plus 110 centimeter under huset. I ena änden gjorde vi ett 35 cm djupt kollektivrede. Utanför redet har vi fäst en pinne som hönorna ska sitta på på natten. Enligt jordbruksverket ska varje höna ha 15 cm pinne att sitta på. Vår pinne är 70 cm så vi kan ha tre hönor och en tupp. Tanken med hela konstruktionen är att hönorna ska hjälpa oss att bereda bäddarna. De kommer att äta upp ogräs och ohyra och samtidigt gödsla jorden. Konstruktionen är en halv bädd lång så när vi skördat en halv bädd kan vi sätta på buren och sedan flytta den när vi skördat resten. Om hönorna är klara med en bädd och vi inte har någon ny ledig så kommer vi att flytta deras bur till gräsmattan mellan odlingarna.

Nedre delen kommer täckas med 4 mm plywood cirka 20 cm upp för att hönorna inte ska krafsa ur jorden ur bäddarna. Ovanför det kommer vi att sätta murarnät eftersom det är stabilare än kycklingnät. Taket kommer också att kläs med nät. Själva huset kommer att kläs med 4 mm plywood. På bortre sidan av huset i bilden ovan kommer vi att bygga en ”dubbeldörr” så att vi enkelt kan öppna för att skrapa undan bajs och tömma redet. När hönorna gått ned för rampen på morgonen så kan man enkelt dra upp rampen igen och öppna luckan för rengöring. Under huset kommer vi att hänga en matare och en vattenautomat så att de kan äta under tak.

Att bygga nya saker efter egna tankar är väldigt roligt. Vi har en fantastisk verkstad med kapsåg och klyvsåg som verkligen underlättar jobbet. Dessutom har vi alla möjliga andra verktyg som kommer väl till pass. Framför allt gillar vi vårt multiverktyg där man enkelt kan såga bort små detaljer för att få in skivor i hörnen t.ex. Bra verktyg och en bra yta att vara på är verkligen något vi uppskattar. En verkstad med värme hade visserligen varit pricken över i men det få bli något annat år.

Permakulturdesign på Kosters Trädgårdar

Sedan i torsdags har jag (Ylva) varit med Pella Thiel och Miriam Thorén från Skenora Gård på Ingarö, Susanne Velander Vretare från gården Sven Nils i Mannarp och Helena Ullmark från gården Elfvabjer hos Helena von Bothmer på Kosters Trädgårdar för att göra en Permakulturdesign. Årets höjdpunkt! Det är fjärde gången vi träffas och gör den här typen av design. Första året träffades vi på Östäng, andra på Skenora Gård, tredje på Sven Nils och nu på Koster. Helena och Stefan von Bothmer har bott på Koster sedan många år. Helena har lång erfarenhet av Permakultur och de flesta av oss andra har gjort vår PDC (Permakultur Design Course) med henne som lärare.

Vi sammanstrålade i Göteborg för vidare färd upp till Strömstad där vi tog Kosterbåten ut till Sydkoster där Helena mötte oss. Första kvällen gick åt till att uppdatera varandra på vad som hänt sedan vi sågs sist för ett år sedan och att försöka sätta oss in i de behov som vi skulle försöka adressera på Kosters Trädgårdar. Platsen är redan designad utifrån Permakulturprinciper och vi funderade nog en hel del lite till mans på vad vi skulle kunna bidra med i designväg. Vi tog en rundtur i det tilltagande mörkret ner till växthuset där Helena sått en hel del i krukor som stod på underbevattningsmattor och golvvärmeslingor. Vi gick också ner och pratade med Anna och Ida i restaurangen och tog oss ett glas vin och inspekterade den nya tillbyggnaden som rymmer bageri, kylrum, frysrum, personalutrymmen och förråd. Själva restaurangen är byggd av halmbalar medan tillbyggnaden är gjord av träullit med takisolering av cellulosafibrer. Efter en kväll med många samtal utkristalliserade sig ett behov av att finna kopplingar mellan Kosters Trädgårdar och det omgivande lokalsamhället. Helena och Stefan har en tydlig vilja att påverka samhället i hållbar riktning och insikten om att vi aldrig är hållbarare än vårt omgivande samhälle får oss att inse att det inte räcker att designa den egna gården eller platsen. Därför blev vårt uppdrag att hitta kopplingar mellan Kosters Trädgårdar och det omgivande samhället genom att identifiera möjliga aktiviteter och samarbeten. Hur ökar man kontakterna? Hur får man fler kosterbor att samarbeta och bygga nätverk? Hur involverar man ungdomar och boende på Koster i en gemensam strävan efter ett gott samhälle där människor trivs och lever i samklang med naturen? Hur ökar man Kosters resiliens?

Befolkningen på Koster har minskat med 60 personer de senaste sex åren och är nere på runt 300 personer. Minskningen gäller alla åldersgrupper förutom de över 65. Andelen pensionärer är 42% och medelåldern är 55 år. Det finns fortfarande en skola på ön men den är ständigt nedläggningshotad. Problemet är inte att det saknas jobb på Koster för de finns. Problemet är snarare att fastighetspriserna är så höga så de hus som säljs går till fritidsboende med god ekonomi. Ett annat problem är att båtarna inte går så bra kvällstid vilket gör att det är svårt att pendla in till fastlandet om man bor på öarna.

När det gäller turisterna är situationen en annan eftersom turistströmmen ständigt ökar. Koster är fantastiskt. En lugn miljö med vacker natur. Årligen kommer ungefär 300 000 turister till Koster. Kosters Trädgårdar har ett rykte långt utanför Koster. Förmodligen har de flesta svenskar som intresserar sig för permakultur eller odling hört talas om Helena von Bothmer och det är årligen många, framför allt unga människor, som kommer till Kosters Trädgårdar som volontärer, wwoofare, praktikanter, kursdeltagare eller för att jobba i restaurangen. Från början drevs restaurangen av Stefan och Helena själva men nu drivs den av ett kooperativ. Det som odlas i trädgården utanför restaurangen och i växthuset en bit bort säljs i gårdsbutiken eller till restaurangen. Det finns dock ett stort behov av mer matproduktion under sommarhalvåret för att alla turister ska få mat ifrån ön.

Detta är bakgrunden till den designuppgift som vi tog oss an. En design som utgår ifrån permakulturens tre grundtankar. Fredag morgon började med frukost och en rundtur i omgivningarna i ett snötäckt landskap. Snö är vackert och lägger sig som en förlåtande matta över allt grått och brunt i naturen. Alla ljud blir lägre och på Koster där det nästan inte finns några motorfordon blir det magiskt. Vi diskuterade och funderade och samlade på oss fakta, anekdoter och intryck. Sedan gick vi tillbaka in och försökte jobba utifrån Looby Macnamaras Design Web. Vi hade också principerna bakom Permakultur som utgångspunkt. 

Vi började med att identifiera visionen: Ett samhälle med välmående människor i samklang med naturen. Därefter tittade vi på vilka aktörer som kan finns till hjälp med att förverkliga visionen. Hembygdsföreningen, Strömstads kommun, fastboende på Koster, Kosterhavsförvaltningen, turister med flera. Hur kan alla samverka för att nå visionen. Vi försökte också identifiera begränsningar och gamla mönster som kan verka som hinder i arbetet men som kan gå att bryta om man adresserar dem på ett annat sätt. Därefter övergick vi till att spåna idéer kring vad en kan göra. Alla idéer skrevs ner på lappar som vi sedan sorterade i olika områden. Under sorterandet väcktes nya idéer och fler lappar fick skrivas. De områden vi identifierade var kommunikation, ökad produktion och ökade kopplingar till bygden.

Vill en påverka sin omgivning är kommunikation en mycket viktig del. Mycket som görs på Kosters trädgårdar är självklart för dem som lever och verkar där men kanske inte för besökaren. Vi diskuterade vikten av subjektivitet på hemsidan och möjligheten att bjuda in andra på Koster att finnas och synas i trädgården. En ökad produktion av ägg är dels en inkomstkälla men också ett sätt att kommunicera med köparna. Genom att informera om hur hönorna lever och samverkar med odlingarna kan förståelsen ökas för ekosystemet och för de kopplingar som eftersträvas inom permakultur.  Kanske skulle en till och med kunna hyra ut sommarhönor för dem som vill pröva på att äga höns under en begränsad tid?I anslutning till trädgården finns ett nybyggt toaletthus med komposttoaletter. På så sätt kan näringsämnen i bajs och kiss tas tillvara och användas för att gödsla grödor. För många människor kan det kännas främmande och därför är det viktigt att informera om varför de har valt den här lösningen istället för vanliga spoltoaletter. Annars kan det uppfattas som ett val gjort för att det är billigare trots att det är ett mycket medvetet val utifrån hållbarhetstanken. Det finns en skulpturpark bakom restaurangen. I den har det byggts ett hus i samklang med naturen. Husets tak har fått anpassa sig till en tall som växer på platsen. Det är vackert och väcker förmodligen många tankar hos besökaren. På hönshusets vägg hänger tre svarta tavlor med information. Vi identifierade behovet av fler skyltar med korta texter på fler ställen i trädgården för att medvetandegöra besökarna och få dem att tänka till.

Att skapa delaktighet på Kosters Trädgårdar kan bland annat uppnås genom att till exempel bjuda in skolans elever till att bygga fågelholkar som de sätter sina namn på och som sedan får hängas upp i trädgården. Det kan leda till en diskussion om biologisk mångfald och göra att eleverna känner att de är välkomna på platsen. Vi föreslog också att en skulle sätta upp skyltar som pekar ut möjligheten till vandringar genom trädgården ut i naturreservatet. Ju fler människor som rör sig i området desto fler kontakter kan skapas. 

Alla idéer kopplar på ett eller annat sätt till varandra och vi försökte se hur olika aktörer på Koster genom våra idéer kunde bli en del av en större helhet. Det kommer att byggas nya bostäder på Koster för att locka fler fastboende till ön. Trots att befolkningen minskar så finns det inte massa tomma hus utan de ägs av sommargäster. Billiga bostäder kan få fler att flytta till Koster. Kan en då locka unga entreprenörer som vill producera livsmedel i olika former så kan självförsörjningsgraden öka och fler finna sin utkomst ifrån ön. Vi diskuterade, att med Stadslandet i Göteborg som förebild, om man i samarbete med kommunen kunde få igång fler grönsaksodlingar. Klimatet är bra, avsättning för grödorna finns redan och bra jordar finns också. Kunnande i grönsaksodling finns redan på Kosters trädgårdar så förutsättningarna är goda. Det finns mycket mer att säga kring designen vi gjorde men det kan räcka så länge. På lördag förmiddag efter frukost var det dags för presentation.

Vi fick chans att berätta om våra idéer för Helena, Ida och Jonathan. Ida är ansvarig för odlingarna på sommaren tillsammans med Helena och Jonathan har tidigare varit lärling på Kosters trädgårdar och är ni inne i en diplomeringsprocess inom permakultur med Helena som handledare. Därefter var det dags att avsluta och packa ihop för hemfärd. Trötta, fulla av idéer och nöjda gav vi oss av mot båten.

Färjan tar cirka 40 minuter in till Strömstad. Inte värre än att ta tåget från Alingsås till Göteborg. Det borde inte vara ett hinder men upplevs ändå som ett av många.

På kajen stod Helena och vinkade av oss. Vi hoppas att hon är nöjd med resultatet. Vi var i alla fall eniga om att vi allihop har fått nya idéer kring hur vi kan utveckla våra egna platser. Nästa gång vi ses kommer att vara i januari eller februari 2019 på Östängs Gård. Vårt arbete på gården tar avstamp i den design dessa människor gjorde i oktober 2014 då vi tog över gården. Då lade vi upp en fyraårsplan för utvecklandet av gården. Vi följer den inte slaviskt men känner att vi ändå är på god väg att förverkliga många av de tankar som uppkom den helgen i oktober. Det kommer att bli mycket spännande att tillsammans med detta kompetenta gäng lägga upp kommande planer. 

Länkar till tidigare träffar:

Skenora Gård

Sven Nils

« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2018 Östängs gård

Tema av Anders NorenUpp ↑