Östängs gård

En gård för omställning

Sida 3 av 83

Gräva diken

Innan solen gick ner i förrgår så hann jag testgräva lite. Den lilla skopan satt på så jag grävde ett dike längs med bågväxthuset. Det fungerade men det var inte optimalt för att förankra plasten till växthuset.

Nästa dag inleddes med att montera på planskopan som är bredare och som dessutom har inbyggd hydraulisk släntfunktion så att den kan vinklas lite åt höger eller vänster.

Det här kändes bättre så det var bara att sätta igång.

Daniel hade nämnt att bara en gång under de nio åren som han har ägt grävaren så hade den vält. Jag var på väg att välta efter tio minuter men började efter det att ställa maskinen lite på diagonalen. Då gick det att lägga ifrån sig jorden lång borta på sidan utan att tippa. Den väger visserligen bara 1,6 ton, en mygga bland andra grävare, men den skulle ändå vara tung och otymplig att hantera om den låg på sidan.

Efter några timmar var båda sidorna grävda. Det kommer att krävas lite manuellt arbete med spade för att jämna till men det mesta är gjort.

Nästa grävjobb var att förbereda för en kulvert i ett dike på betet. Korna vandrar över bäcken och det gör att vattnet rinner dåligt. Samtidigt har vi inget bra ställe att passera diket med traktor. Om vi lägger ner någon form av vägtrumma som är tillräckligt bred så kan både kor, får och traktorer använda den bro som skapas.

Den lilla Kubotan är förvånansvärt kraftfull och extremt lättanvänd. På bilden ovan har jag ställt mig en bit från bäcken eftersom marken är mjuk. I fronten sitter ett schaktblad som kan fällas upp och ner en decimeter ungefär. När den är hårt nedfälld mot marken blir maskinen stabil. Det blir en ganska stor hög med gegga vid sidan men vattnet rinner mycket bättre i bäcken.

Sista arbetet blev att rensa bäcken vid äppelodlingen. Den nedre delen var ett träsk. Ingen dålig sak i sig. Näringsämnen fördröjs och om jag minns rätt så återgår en del av näringskvävet till luften. Men vattennivån höjs med tiden och små träd börjar skicka ut rötter i det ständigt blöta diket. Så det var läge för en rensning.

Uppe till vänster syns den lilla damm som bildades efter en hel del grävande. De tegelfärgade bitarna är mynningen av en gammal igensatt dränering som dolde sig under bäckens botten. När jag stötte på den så rev grävaren loss en flisa och då såg det ut så här:

Vattnet kom från en dräneringsbrun som står i anslutning till bäcken, ca 7-8 meter uppströms. Den har alltid varit full med vatten trots alla våra försök att rensa den på slam och ha spolat rent i till- och utlopp. Under perioder har vi till och med placerat en dränkbar pump i brunnen för att sänka vattennivån. Nu sjönk nivån brunnen en halvmeter på några minuter och det är verkligen goda nyheter.

Den nedre delen av äppelodlingen, den där hönsen har varit, har varit för sorgligt dåligt dränerad. Det har funkat bra under torra perioder men har varit mycket geggigt efter regn. Vi hade svårt att veta var stoppet satt. Var det i åkern på andra sidan vägen eller var det kanske uppe i äppelhagen? Nu är kanske det problemet löst. Till sommaren får vi veta.

Liten grävmaskin

I eftermiddags kom Daniel med sin grävmaskin som vi behöver några dagar. Det är en halvgammal Kubota i gott skick. I helgen skulle den få ett oljebyte men Daniel fick lite feeling och passade på att måla upp den lite.

Storleken på grävmaskiner verkar anges i maskinens vikt utan skopa. I det här fallet väger den 1,6 ton. ”Enåenhalvtonnare” är en vanlig storlek och det som gör denna till en marginellt större maskin är att den är extrautrustad med det som på en bil skulle vara en kofångare. Kofångaren består av 100 kg gjutjärn som, i och med att den extra vikten är placerad längst bak, ger den lilla grävmaskinen lite större kapacitet. Det ska bli spännande att gräva i morgon.

Växthus gånger två

I förodlingskammaren står några brätten kålrabbi, majrova och vitkål.

De borde planteras ut nu men inget av våra växthus är i planteringsbart skick.

En sen kall vinter har gjort att allt har blivit fördröjt och planerna får göras om. Men det är inte någon större fara med det för de tidiga sådderna för tidig skörd i tunnel var ändå bara ett test i år. Det är ett större problem att all plats i förodlingskammaren är upptagen och många brätten återstår att så redan denna vecka.

Det börjar närma sig. Jag gör fyra varv om dagen och nu är det nog fem varv kvar totalt så innan helgen bör det vara klart och sedan ska jag bara bygga ett bubbelplastrum inuti växthuset så kan jag börja flytta ut plantor. All sten i bakkant på växthuset kommer att göra stor skillnad när det gäller att hålla frostfritt i detta växthus. Förra året bestod denna vägg av röd plåt som inte ens var riktigt tät så det kommer att bli stor skillnad.

Jag gör plats för två stycken fönster i bakkanten av väggen som jag ska försöka montera automatvädring på för att inte det ska bli överhettning i växthuset. Idag visade termometern 30 grader så det kan nog behövas. På fredag ska blandaren lämnas tillbaka så det är inte mycket tid kvar.

Ju högre jag kommer desto värre blir det eftersom jag måste klättra på stege och samtidigt ha med all sten och bruk upp. Jag löser det genom att stapla grönsaksbackar upp och ned och ställer brukbaljan på dem.

Sedan försöker jag räkna ut vilka stenar jag kan behöva och lägger dem vid baljan innan jag klättrar upp men det är ofta jag felbedömt eller glömt något så det blir många klättringar upp och ner.

Samtidigt jobbar Jonas på det andra växthuset. Där ska 35 linor spännas upp mellan bågarna för att motverka att plasten säckar ihop om det blir mycket snö.

Det är högt och många bågar så även Jonas spenderar dagarna med att klättra upp och ner för stegar. När solen gått ner så gör ingen av oss speciellt många knop.

Kosters Trädgårdar

Sedan 2014 har vi ett permakulturgäng som träffas en gång om året hemma hos varandra för att titta på verksamheten på stället med permakulturögon. Vi var för andra gången på Skenora gård på Ingarö utanför Stockholm i februari i år och det var tänkt att bli årets träff men för ett tag sedan hörde Helena von Bothmer av sig och bad att vi skulle lägga in en extra träff på Koster med kort varsel. Alla i gänget kunde inte komma med men jag och Susanne åkte upp och övriga fanns med på länk.

De flesta av oss i permakulturgänget har verksamheter som inte påverkats så mycket av corona men på Kosters Trädgårdar som vanligtvis har tusentals besökare varav många norrmän så märks pandemin mycket mer. Förra säsongen var naturligtvis inte som vanligt. Det kom andra grupper av besökare i form av hemestrande svenskar och bland annat detta satte igång tankar hos Helena och hennes man Stefan och bidrog till nya funderingar kring verksamhetens utformning. Det var vad de ville att vi skulle titta på. Deras barn var också med. Benjamin på plats och Siri på länk från Stockholm.

Första passet försökte vi lyssna in vad alla i familjen egentligen vill. Det är inte någon lätt uppgift vare sig för oss som frågar eller för dem som blir utsatta för våra frågor. Det handlar om känslor och upplevelser och sådant är ju inte alltid lätt att få fatt på. Helena Ullmark var med på länk från Gotland och ställde frågor hon med. Sedan gick jag och Susanne en runda och försökte fundera igenom vad vi hade hört.

Centralt för familjen von Bothmer är omsorgen om det de har omkring sig. Många har besökt restaurangen och kanske tagit en kort sväng i trädgården och platsen andas något speciellt som kan vara svårt att sätta fingret på men till stor del beror det nog på hela familjens omsorg om den plats de har tagit på sig att förvalta. Den ursprungliga restaurangen är byggd i halmbalsteknik. Toaletterna är komposttoaletter. Skyltar talar om jorden och vikten om att ta hand om jord och skapa ny levande jord. Gemensamt för alla fyra i familjen är en kreativ sida som tar sig uttryck genom bland annat musik, drama, konst och keramik.

På Kosters Trädgårdar hålls kurser i permakultur och odling. Det ges guidade turer i naturen och mat och dryck som serveras är närproducerad och ekologisk till stor del. Många av grönsakerna kommer ifrån den egna trädgården. Allt är väldigt genomtänkt och djupt grundat i Helena och Stefans syn på världen.

Många som tittar in på en pizza eller en fika kanske inte ser mer än själva restaurangen men gården är åtta hektar stor och sträcker sig långt bortom dammen vid restaurangen.

Där går fåren och betar och går man en bit träffar man på diverse konstverk. Den här platsen ger så mycket. God mat, ett medvetet utbud, omsorg om naturen, kulturupplevelser och annat som behövs för att skapa en plats där besökarna kan må bra även om de bara tar del av en liten del av allt som erbjuds. Familjen von Bothmer bor i ett vitt hus precis vid vägen där alla turisterna passerar när de ska in mot restaurangen. Sommartid är det enormt mycket folk som går precis utanför huset varenda dag. För oss andra som bor på landet där besökarna snarast räknas i ental eller tiotal verkar det lite körigt.

Susanne och jag tog hjälp av våra vänner på distans och funderade och ritade och funderade igen.

På söndag var det dags för redovisning och vi presenterade ett antal olika scenarios för hur familjen kan ta sig vidare och utveckla platsen.

Koster är värt ett besök. Har du inte varit där än så passa på i sommar. Besök då Kosters trädgårdar och se dig omkring ordentligt. Läs på skyltarna, studera toaletterna, fundera över utbudet i både restaurangen och gårdsbutiken, titta på odlingarna, jordfabrikerna och ta en promenad bortom dammen vidare ner bland skulpturerna.

Efter tre intensiva dagar lämnade Susanne och jag Koster. Det är en speciell plats och vi ser fram mot att få komma tillbaka.

Växthusmur

Onsdag och torsdag denna vecka har vi haft Malena Kinberg från Mamma Mur på besök. Hon har försökt lära oss att mura med lera. Vi har länge funderat över bakväggen i växthuset och insåg till slut att vi inte skulle klara av att mura upp muren utan hjälp. Vår vän Maria tipsade om Malena. De har jobbat mycket ihop på gamla byggnader. Maria med trä och Malena med att mura. De har båda gått på Da Capo i Mariestad och är inriktade på kulturbyggnader och byggnadsvård.

Maria håller verktygen vassa och vässar snickarpennan med yxa

Vi har haft en dialog med Malena fram tills i onsdags och fått i uppgift att samla ihop 600 liter lera, två kubikmeter sand, två lådor hackad halm och ett par hinkar klippt fårull.

Hela onsdag förmiddag gick åt att förbereda inför murningen. Jonas, Maria, Magnus, Malena och jag förberedde allt.

Bruk skulle blandas och ett blandningsrecept skulle testas fram. Hur mycket sand man ska ha i avgörs av hur ren leran är. En del lera innehåller i sig rätt mycket sand från början och då får man minska andelen sand. Vi kom fram till receptet tre delar lera, åtta delar sand, 1/2 del bindmaterial.

En vanlig tombola fungerar inte riktigt bra för lerbruk så Malena tog med sig Maggan som är Malenas tvångsblandare.

För att leran ska blandas ut ordentligt så måste blandaren gå minst en halvtimme. Vi började med att hälla i tre delar sand och tre delar lera och så fick det snurra runt en stund innan vi fyllde på med vatten och resterande sand.

Muren ska bli nästan elva meter lång och tre meter hög. Det var en väldans massa räknande innan vi kom fram till mursteget 6,6 cm. Ett mursteg är en kvarts sten plus fog och det mått som allt utgår ifrån. Vi använder oss av hela stenar, trekvartsstenar, halvstenar och pettringar vilket betyder en kvarts sten.

Vid varje ände satte vi upp två stolpar där höjderna för varje varv markerades. Mellan dessa stolpar, som vägdes in mycket noggrant så de blev lodräta, spänns ett murarsnöre som man följer hela tiden. Snöret flyttas ett steg uppåt för varje varv.

Sedan skulle stenarna borstas rena från damm och vi gjorde fyra stationer med en murarbalja och hela stenar, halvstenar, trekvarter och pettringar. Vi fick ägna en hel del tid åt att klyva stenar så att vi hade alla format framme.

Därefter la vi ut hela nedersta varvet för att pröva så allt stämde.

Bakom muren finns den gamla lutans vägg. Där finns ett antal reglar och vi har förstärkt regelverket ordentligt. Tre stolpar finns utefter väggen och vid var och en av dessa bestämde vi att vi skulle göra en tjockare mur. Dels för att det gör hela muren mer stabil och dels för att det bryter av ordentligt så att den långa muren blir mer levande.

Vi tillverkade också kramlor som ska användas för att fästa muren vid reglarna bakom. Vi har försökt hitta kramlor att köpa men inte lyckats med det så då tillverkade vi våra egna. De fästs i märlor som spikas in i reglarna och så hakas kramlan i. Visst utrymme för rörelse finns i och med att märlan inte spikas ända in.

Malena satte upp lappar på väggen som dels beskrev hur dessa tjockare partier skulle muras och dels beskrev vårt förband. Det kommer att bli ett munkförband med fyra olika skift. Munken är en halvsten som flyttas i sidled för att få fogarna att inte hamna över varandra men utan att det blir ett statiskt intryck. Halvstenen (munken) hoppar ett kort steg åt höger på varv två och sedan ett långt steg åt höger på varv tre. På varv fyra hoppar munken ett kort steg åt vänster för att sedan hoppa ett långt steg åt vänster på nästa varv. Sedan upprepas det hela.

Först efter lunch var det dags att börja mura. Jonas var tvungen att åka till jobbet så vi var fyra kvar som ansvarade för var sin del av muren mellan de tjockare ”pelarna”.

Pelarnas fyra olika varv

Det ser lätt ut när Malena gör det men det tar tid att lära sig. Lerbruket läggs på muren och fördelas i två strängar med mursleven. Sedan läggs första stenen på plats. På nästa sten läggs bruk på änden som vetter mot första stenen och bruk läggs återigen i två strängar. Sedan läggs sten nummer två på plats och anpassas dels i sidled och dels i höjdled. Snöret löper två millimeter utanför murväggen och i höjd med stenen och det är viktigt att hålla koll på båda.

Lera är mycket mer förlåtande än när man murar med kalkbruk eller cement så om det inte blir bra kan man ta loss stenen igen och skrapa av leran ner i baljan och börja om. Om man lagt en sten och justerat in den så bör man inte flytta på den igen sedan för då blir fästet inte lika bra.

Det kändes väldigt bra att ha Malena där för att kunna fråga och få tips. Hon hade tålamod med oss alla och gav fortlöpande information och delade med sig av sina kunskaper. På torsdagen började arbetet redan klockan sju och sedan murade vi hela dagen och ändå hade vi inte gjort mer än en tredjedel när dagen var slut. Det tar tid men blir väldigt snyggt.

Efter två intensiva dagar så har vi inte hjälp av vare sig Malena, Magnus eller Maria utan resten av muren får vi fixa själva. Det känns trots allt rätt så ok och som om vi faktiskt har fått lite koll på det där med murning redan efter två dagar.

Röret är ett gammalt dräneringsrör och kommer att användas för att dra in vattenslang.

Det känns väldigt bra att använda sand och lera som vi grävt upp ur vår egen åker och blanda det med lite av halmen som vi har till våra får. Alla stenar har vi fått begagnade dels från ett nedbrunnet mejeri utanför Floby och dels från en riven skorsten i grannbyn Långared. Deras olika karaktär gör muren levande.

Nya skinn

I veckan har vi fått vår årliga leverans från Tranås skinnberedning. Vi hade fått en preliminär leverans satt till vecka 4-5 men på grund av rådande omständigheter blev leveransen fördröjd och kom först nu vecka 10. Det gör inte något eftersom vi säljer flest skinn på hösten men det är alltid lika spännande.

I år hade alla skinn en väldigt fin glans. Det är vi enormt nöjda med. Tidigare år så har något eller några skinn varit något mattare i locken men nu hade alla den skinande glansen som man vill ha på gotlandsfår.

Färgerna varierade mycket mer än tidigare år då alla varit ganska jämnt grå. Nu gick de från mörkt grått.

Till väldigt ljusa skinn.

Ålen över ryggen var väldigt framträdande på några av skinnen och det brukar vara populärt bland kunderna.

Ett skinn hade vi sett extra mycket fram mot att få hem och det var skinnet efter vår bagge Totoro. Eftersom han varit hos oss i tre år så var det skinnet rejält mycket större än alla de andra.

Ett riktigt fint skinn med bra glans och varierande färg. Tyvärr visade det sig att just det skinnet hade blivit skadat. På bilden ovan kan skadan anas.

Drar man isär locken så syns skadan tydligt.

Drar man inte isär skadan syns den nästan inte men det spelar inte så stor roll då det ändå har stor inverkan på vad man kan sätta för pris på skinnet.

Vi är trots allt väldigt nöjda med alla skinn och i morgon ska vi hänga upp dem i affären.

Rågång

Idag var Susanne på besök. Alltid lika trevligt och alltid hamnar vi i samtal om kulturhistoriska spörsmål. Idag nämnde jag att jag hade tittat på kartan från Laga skifte 1843 och det dröjde inte länge innan vi var ute med ett långt måttband i vintersolen och letade efter gränsmarkeringar.

Rostig järnpinne syns dåligt bland allt annat brunt men den finns längst ner på stenen.

Efter lite mätande och funderande böjer sig Susanne ner, skrapar bort några löv och har snabbt hittat den första gränsmarkeringen. Hon blir ganska nöjd.

Vi hade en lite speciell karta att gå efter. 1924 hade de som bodde i vårt hus och grannen kommit överens om att en bit av deras gemensamma gräns nog behövde justeras. De kallade till sig en lantmätare och två lokala vittnen för att få det juridiskt korrekt. Resultatet blev ett dokument på 14 sidor. Första sidan ser ut så här:

KARTA
över
rågång mellan
3/16 mtl. litt B och 3/16 mtl litt. C
ÖSTÄNG nr. 1
uti
Långareds socken av Älvsborgs län;
upprättad vid rågångsutstakning år 1924 av
Signatur
Distriktlantmätare

Det är ju en pampig titel. Det där med litt. B och litt. C hänvisar till den befintliga fastighetsombildningen som gjordes vid Laga skifte 80 år tidigare. Byn Gäckelgärde bestod av fem gårdar. Alla bostadshus, undantagsstugor och fähus stod i en ganska tät klunga. Laga skifte betydde att byn sprängdes och att de fem gårdarna fick sammanhållna marker. Gårdarnas marker kallas för A, B, C, D och E. På kartan syns byggnaderna i den gamla byn tillsammans med lantmätarens raka linjer som är de nya gränserna.

Så har då ägaren till C retat sig på att gränsen bakom boningshuset bara är en meter bort och att en gränsvinkel är en bit ut i en väg. Lantmätaren kallas in.

När lanmätaren gjort sitt arbete måste alla få möjlighet att komma med invändningar. Två, lite olika kungörelser lästes upp i Långareds kyrka den 29:e juni och den 31 augusti 1924. Båda gick ut på att den som ville kunde få se handlingar och karta vid vissa tillfällen. Första gången hos Janne Andreasson och andra gången hos Fritz Jansson.

De fjorton sidorna ger en fin inblick i tidens byråkrati. Tidpunkten är ju en bit in på det förra seklet så texten är inte någon gammalsvenska men gärna lite högtravande snirklig. En bra formulering visar sig genom att allt får plats i en menin g. Ett av dokumenten har rubriken Förening:

Förening
Vid lantmäterisammanträde denna dag rörande utstakning av rågången emellan å ena sidan 3/16 mtl Östäng 13, litt. B och å andra sidan 3/16 mtl Östäng 14, litt C uti Långareds socken hava undertecknade rågrannar förenat oss om att gränsen emellan sagda hemmansdelar för all framtid skall vara den sträckning efter vilken å marken hävdats samt denna dag råslagts och å karta upptagits.

Östäng den 22 juli 1924
Fritz Jansson Arvid Svantesson

Hur ser då kartan ut i lite förstorat skick?

Gamla gränsen är den tunna heldragna linjen nära vårt hus. Nya gränsen är den streckade och i nedre änden står tecken som jag tolkade som 25. Susanne visste bättre och förklarade att det betyder Dubb i Sten. Det var nu vi gav oss ut med måttband och Susanne blev nöjd efter sitt fynd.

Efter det var det bara att mäta. Måtten på kartan stämde ner till decimetern. Det finns två gränsmarkeringar längs linjen, båda är markerade som små kvadrater. Vid båda står bokstäverna rn. Vi kom inte på vad de står för med det spelar ingen roll eftersom det på båda platserna fanns en ca 30 cm hög platt sten i linje med gränsen. Praktisk att syrensnåren saknar löv just nu. Måttet stämde med 26, 15 m från Susannes dubb.

Nu skulle vi hitta den sista gränsmarkeringen som skulle vara 65, 0 meter från den första markeringen och bestå av en metalldubb i en sten som är stor nog att inte komma på avvägar.

Vi hittade stenen som borde vara den rätta men när vi krafsade runt den så fanns där ingenting. Då lyfte vi bort några stenar som vi själva lagt upp när vi anlade vinterhagarna till fåren. Där var den. Lite annorlunda med en ring men det är ingen tvekan om att vi har hittat rätt.

Nu vet vi var gränsen är. Vi har tidigare ungefär vetat var den gick men nu vet vi exakt.

Att ta in lantmätare kostar alltid pengar. Ofta avskräckande mycket. Det sista dokumentet i bunten är lantmätarens kostnadsspecifikation. Där tas upp fjorton olika kostnader som 2 kungörelser á 50 öre styck, 2/3 arbetsdag för sammanträde som kostade 8 kronor mm. Totalkostnaden slutade på 52 kronor och 32 öre. Var det mycket eller lite 1924? Jag vet inte.

Tack Susanne för att du kom och hjälpte oss att förstå oss på vår gårds historia lite bättre. Kom snart tillbaka!

Droppbevattning

Vi har än så länge inte använt oss av droppbevattning. Den största anledningen till det är nog att vi inte har haft växthus tidigare och då får man ju hjälp av regnet när det gäller bevattning. Åtminstone de flesta år. 2018 var ett undantag men då klarade vi bevattningen eftersom en dam gav oss en bevattningsanläggning som hon inte behövde längre. Med den följde sju stycken vattenspridare av kyrkogårdsmodell. Vi har ändå tänkt att vi vill ha underbevattning eftersom det är så vattenbesparande jämfört med att vattna ovanifrån.

I år ska vi försöka få upp vår växthustunnel så i veckan anlände vår beställning från Waterboys. Vi har träffat på dem flera gånger förut bland annat på odlardagarna och de ger ett väldigt proffsigt intryck. Alla odlare vi känner har beställt sina bevattningsanläggningar från just Waterboys och det känns skönt att inte behöva välja bland massor av olika firmor. Så här ser delarna ut:

  • 1 rulle DripNet PC 500 meter
  • 2 stycken Tryckregulatorer R20 2,5 bar
  • 40 stycken 12x16x12 mm T-anslutningar
  • 10 stycken 17/16 mm kulventiler i plast
  • 2 stycken lamellfilter R20 0,13 mm
  • 40 stycken M42 Hanslutstycke KXV 76
  • 60 stycken droppslangsförankring
  • Alltihop gick på 7245 kronor

Från vänster: Lamellfilter, Tryckregulator (det fanns ställbara men det som inte finns kan inte gå sönder), Kulventil, Ändstopp (slangen ska gå genom båda ringarna och vecket som bildas stoppar vattnet), T-rör för vanlig 1/4-tums trädgårdsslang, Förankring.

För att bevattningsanläggningen ska fungera behöver vi dra vatten fram till växthusets mitt och det kommer vi att göra med en vanlig vattenslang. På vattenslangen kommer vi först att koppla en huvudkran så vi kan slå av allt vatten ute i växthuset ifall något skulle gå fel. Därefter följer en T-koppling så vi får en tappvattenkran om vi vill bevattna sådder och annat ovanifrån. På det andra utloppet på T-kopplingen kommer vi att sätta en tryckregulator som tar ner vattentrycket till 2,5 bar som det ska vara i droppbevattningsslangarna istället för 4-5 bar som det är annars.

Därefter kopplar vi in ett filter som ser till att vattnet inte för med sig massa partiklar som sätter igen droppslangarna.

Efter filtret hamnar ytterligare en T-koppling så vi får en slang som går ut till vardera halva av växthuset. På var och en av dem kommer vi att sätta en enkel timer så vi kan vrida på hur länge vi vill att bevattningen ska vara igång.

Efter timern går det två slangar längst mittgången i växthuset och vid varje bäddkortsida fästs två droppslangar per bädd.

Vår vana trogen så har vi nog överplanerat en smula och kanske beställt några saker i onödan. Många klarar sig utan kulventiler och har mycket få förankringspunkter men det blir lätt så här vid beställning utanför våra erfarenheter.

Droppslangen är en DripNet PC med hål var 30 centimeter. Vi trodde att den skulle vara tung och ohanterlig men hela rullen gick att lyfta med en hand. Droppslagsförankringsspik håller slangen på plats i bäddarna och i slutet på varje slang sätts ett ändstopp.

Så här ser droppställena ut i närbild. Det syns att det sitter någon fiffig plastgrej på insidan av varje droppställe. Huvuduppgiften för ”grejen” är (om vi har fattat rätt) att den stryper flödet vid högre tryck och öppnar mer vid lägre tryck. Tanken är att det ska komma ungefär lika mycket vatten ur droppställena i början och slutet av slangen.

Droppslangen finns bara att köpa i 500 meters längder så vi kommer att få slang över till vårt andra växthus plus att det blir ytterligare längder över som vi kommer att lägga i salladsbäddarna bland annat.

Timrarna kommer vi att köpa på Biltema

Waterboys har varit med på alla tre odlardagar som varit. Den här gången var de med digitalt och gav ett erbjudande på tio procent till alla som deltog i odlardagarna. Det kändes som ett fint erbjudande som dessutom gjorde att vi fick beställt i tid och inte i sista stund som det annars lätt kan bli. Det bästa är nog nästan att man kan ringa till Waterboys och att de tar sig tid att förklara. De har ett gediget kunnande som de gärna delar med sig av.

Skenora gård igen

Miriam och hennes två bröder äger Skenora men Pella och hennes familj hyr ett av de fyra boningshusen på gården.

Förra helgen var jag på den årliga permakulturträffen och denna gång besökte vi Skenora gård på Ingarö utanför Stockholm. Det var mycket trevligt att vara tillbaka hos Pella Larsdotter Thiel och Miriam Thiel.

Vi i det här gänget träffades första gången 2014 och sedan dess har vi träffats varje år hos någon som ingår i gruppen. Under tre dagar utforskar vi hur gården vi är på kan utvecklas. Vi har varit på alla gårdar en gång så nu är vi inne på andra rundan och det är fint att få komma tillbaka och se vad som har hänt sedan sist.

Sist vi var på Skenora gjorde vi en plan för trädgården mitt på gården där växthuset ligger och där hade det hänt grejor. Många odlingsbäddar och massor med fruktträd var planterade. Trädgården sköts av Miriam och Pella tillsammans med andra i Omställning Ingarö.

Första dagen är det alltid rundvandring för att beskåda det som hänt och för att få kläm på vilka utmaningar som väntar.

Miriam visade oss runt på ett nyinköpt stycke mark med stor potential.

Helena Ullmark var med oss via Zoom från Gotland. En skillnad som märks när vi kommer tillbaka till ett ställe för andra gången är dels att vi redan känner oss hemtama så introduktionen tar inte lika lång tid men också att det kommer att handla mindre om den fysiska planeringen och mer om människorna på gården och de relationer och nätverk som de ingår i. Det är en spännande utveckling.

När vi förstått vad gårdsägarna vill ha ut av oss så får de inte vara med längre utan då tar ett intensivt arbete vid när vi som är på besök försöker mejsla ut vad som skulle kunna vara nästa steg i utvecklingen på gården. Vi har blivit allt bättre på det här och även om vi i början av diskussionerna inte har en aning om vart vi kommer att ta vägen så lyckas vi hittills alltid med gemensamma krafter att komma fram till ett förslag på riktning. Den skissas ner på papper och skrivs på listor.

Sista dagen är det dags för presentation. Miriam och Pella får ta del av våra tankar och idéer.

Det blir alltid mycket skratt, frågor och förvånade kommentarer vid de här redovisningarna. En del av förslagen upplevs nog som rätt utmanande men någonstans mellan våra förslag och verkligheten kommer Skenora gårds invånare att hamna. Tack Pella och Miram för trevliga dagar.

Häljebo såg

Våra vänner Maria och Magnus berättade för någon månad sedan om en ”bysåg” som de hade upptäckt. Den låg visserligen i en annan kommun, men inta alls långt borta. I går åkte vi dit.

Vi hann inte längre än till Trampverkstan i Knutstorp innan vi stötte på ett bra tips. Både Magnus och Maria är hopplösa virkessamlare och de hade byggt ett väderskydd för virkestrave som var mer genomtänkt än de som vi brukar få till.

Plåtarna ligger fastklämda så att de inte blåser iväg och de är lite bredare än traven i sig. Snyggt! Det bästa är nog att virket går att dra ut utan att regnskyddet behöver tas bort eller ens lossas. Tack för tipset!

Efter några kilometer på tjälsjuka vägar kom vi till Dan-Erik på Häljebo såg. Vi inledde med att inspektera Magnus och Marias beställning som låg på en trave med golvbrädor.

Det mesta virket verkar vara hämtat lokalt men för att få riktigt tätvuxet till vissa ändamål hämtar han in norrlandsvirke.

Sedan började vi att snoka bland de höga travarna.

Vi frågade om lite andra träslag som ask och al. Då gick vi till ett annat lager.

Vi försökte se ut som att vi visste vad vi letade efter.

Här och var fick vi hjälp av anteckningar om träslag och ålder.

Det var faktiskt lite överväldigande. Den bästa strategin är nog att veta precis vad som önskas, inte att gå omkring och leta efter köplusten. Den fanns hela tiden.

Dan-Erik berättade att han hade pensionerat sig och beskrev det som att ”nu har jag gått ner till heltid”. Priserna verkar vara mycket rimliga så vi kommer att komma tillbaka, med en specificerad lista.

Hur är det möjligt att vi bor mindre än en halvtimmas resa från ett sånt här ställe i sex år utan att vi har hört om det? Vi pratar ju trots allt om virke och trädimensioner med ganska många. Det finns kanske en Dan-Erik för oss alla, ibland vet vi bara inte om det.

« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2021 Östängs gård

Tema av Anders NorenUpp ↑