Östängs gård

En gård för omställning

Etikett: ankor

Ällingar

Eller ankungar som de oftast kallas numera. Vår lilla ankflock består av två vita systrar och ett mörkt par som inte är nära släkt med varandra. De verkar trivas tillsammans och vid juletid började de plötsligt lägga ägg. De är inte som moderna höns som lägger ägg nästan hela året utan bara under den period då det passar bra. Vilket vi tänkte skulle vara våren. Men det tyckte inte ankorna. Till en början låg det ägg lite här och där i redet men efter ett par veckor så valdes några ägg ut och hamnade i ett rede. De andra nio fick ligga kvar längs väggarna. Den mörka honan har varit mest aktiv med att ruva men minst en av de vita har deltagit. De är så lika varandra… kanske har båda vita ruvat? Även hannen, eller ”draken” som det hette förr har varit med om att ruva.

Vi har inte riktigt trott på projektet med att ruva ankägg med is på golvet och allmänt kallt och ruggigt, så vi var inte riktigt redo när det pep i ankburen. Sex ankungar hade kläckts. En hade tyvärr trillat ner och dött men fem fanns kvar.

Snabbt fick vi fixa en lite barnavdelning på golvet. Värmelampa och lite halm borde öka överlevnadschanserna. Vi gjorde i ordning en plastback med halm, vattenskål och äggula utblandad med vatten. Ankmamman och ällingarna flyttades ner i den och värmelampan sattes på lagom avstånd. Alla fem verkade pigga och vi lämnade dem där med sin mamma. Enligt en vän som är duktig på ankor bör vi ge dem äggula och startfoder uppblött i vatten. Vi hade inte något startfoder utan fick åka in till Backlunds och handla. Det visar sig att de gillar äggula men ratar startfodret så när de överlevt några dygn får vi nog börja blanda ut äggulan så att de vänjer sig vid startfodret.

Nästa dag när vi kom ut hade ankmamman återgått till sina vuxna kamrater och ankungarna var ensamma i sin låda. Vi försökte lyfta i mamman flera gånger men hon vägrade. Då försökte vi med en av de andra honorna men utan att lyckas. När vi kom ut nästa gång var de fortfarande ensamma och en av dem hade badat i vattenskålen och var blöt och nedkyld. Vi fick ta in den och värma upp den med hårblåsen. Den repade sig förvånandsvärt snabbt så vi kunde sätta ut den igen.

Idag på morgonen mådde alla bra och vi åkte till jobbet efter att ha gett dem mat. Lite oroligt kändes det så jag åkte hem tidigare för att titta till dem. Fortfarande inte någon ankmamma som verkade bry sig och två ankungar var rejält medtagna. de var kalla och blöta vilket gjorde att vi bestämde oss för att ta in allihop i köket och stänga till så inte katterna kan kalasa på ankungar. En av de våta visade sig hämta sig rätt så snabbt när den kom in i värmen och kunde återvända till de andra. Den svagaste däremot var illa däran och det var tufft att se.

Den kunde inte stå upp utan trillade omkull hela tiden. Hårfön och handduk under en halvtimmes tid gjorde att den så småningom hämtade sig och till slut fick vi i den lite uppblött äggula. Vi värmde den en stund till och satte sedan tillbaka den till de andra. Nu är den lika pigg som sina syskonoch fnattar omkring i lådan. Eftersom de gärna fnattar omkring även i mat- och vattenskålarna vågar vi inte sätta ut dem i ladugården igen.

Dålig idé att kläcka fram ankungar mitt i vintern men eftersom vi inte styr över det så får vi göra det bästa av situationen. Nu får ankungarna bo i köket i värmen så får vi se vad det blir av dem så småningom. Söta är de i alla fall.

Ankor

Det gäller att sätta stopp när man känner att man startat upp för många projekt samtidigt…

I söndags var vi iväg till Ullfarmen för att hämta ull till odlingarnas gångar. De hade ett stort gäng ankor som snattrade omkring på gårdsplanen. Direkt när vi kom dit så frågade de om vi ville köpa några men vi skulle ju inte starta några nya projekt så vi sa naturligtvis nej. Sedan lastade vi ullen och köpte tre ankor.

De behöver, enligt säljaren, vänja sig vid sitt nya hem innan man släpper ut dem för att de ska veta var de hör hemma och inte gå iväg. Därför placerade vi dem i en bur inne i hönshuset för att de och hönsen skulle få vänja sig vid varandra. I dag släppte vi ut hönorna ur hönsgården så att ankorna skulle få hela hönshuset och hönsgården för sig själva. P1110037Det vill säga alla hönor utom en som håller sig för sig själv. Hon är inte riktigt vuxen än och får inte vara med de andra. Men hon ville gärna bli kompis med ankorna och var framme vid deras bur för att bekanta sig. P1110039

Ankorna vi köpt är av sorten Mignon vilket betyder söt på svenska. Visst är de enormt söta. Speciellt den vita som nästan ser konstgjord ut. Drakarna (hanarna) väger cirka 1 000 gram och honorna 900 gram. Man känner igen drakarna på att en eller ett par stjärtfjädrar står upp lite medan honorna har raka stjärtfjädrar. Äggen ska väga minst 40 gram, dvs mindre än ett stort hönsägg.  Mignonankan härstammar troligtvis från Nederländerna.

P1110056Vi valde medvetet olika färger på våra mignonankor. Draken är vit och sedan har vi en svart hona och en viltfärgad. De är tydligen duktiga på att flyga men inte lika duktiga på att landa. Det ska bli roligt att se. P1110063De ska vara bra på att ruva så förhoppningsvis har vi en hel flock om ett tag. Hos hönsen är det ju ofta kamp mellan hanarna och har man fler än en tupp kan det bli bråk. Detsamma gäller inte för ankor som oftast vill vara i par med en drake och en hona. Det gör att man inte behöver slakta ut drakarna på samma sätt som tuppar.

De var lite skeptiska till att lämna buren först men när de väl tog steget ut så blev det fart på dem. P1110081Vi har haft vatten inne i deras lilla bur hela tiden men fått fylla på många gånger om dagen. Det är viktigt att de alltid har tillgång till vatten men vi har inte kunnat låta dem bada inne i lilla buren. Det märks att de har saknat det. 

Vår tanke är att de ska bo i hönshuset till att börja med vilket enligt säljaren går utmärkt. Vi har två dammar på gården och grannen har ett vattenfyllt grustag så det lär inte bli brist på vatten att bada i för ankorna.  Vi vill dock gärna att de håller sig nära gårdscentrat så när vi började anlägga insektsträdgården så grävde vi ner en gammal miniplastdamm som vi hittat i vedboden från förra ägaren.

Till nästa säsong så räknar vi med snigelinvasion. Våra grannar har mängder av sniglar och vi har hittat några hos oss även om de inte varit många. Agneta och Anni-Frid håller ställningarna ner mot den sanka delen men de lär anfalla från andra håll också. Vi har pratat om snigelstaket men frågan är om vi kommer att hinna få upp det innan nästa odlingssäsong och i så fall, hur effektivt det blir. Kanske är det klokare att jobba med levande bekämpning i form av ankor.

P1110085Det vanligaste är att folk skaffar myskankor för att bekämpa sniglar men de skiter något helt enormt och smutsar ner väldigt. De går också gärna lös på blommor och kan äta upp mycket av det man vill ha kvar. Detta ska inte gälla mignonankor. Om det stämmer vet vi inte än men vi hoppas att vi blivit rätt informerade. Om det stämmer så tänker vi oss att de ska få gå inne i trädgården på dagarna. Om det inte stämmer får vi ändra på planen längre fram. Nu har de i alla fall en liten damm i insektsträdgården. Vi har därmed direkt tillgång till gödselvatten. Vi antar att de skitar ner en del i vattnet så att dammen behöver tömmas med jämna mellanrum och då kan vi helt enkelt hinka upp vattnet och använda det för att vattna blommorna.

På engelska kallas rasen Call Duck, eftersom mignonankor i sitt ursprungsområde använts som lockfåglar vid jakt på vilda sjöfåglar. Storleken var viktig när man skulle ha en anka i rockfickan på väg till jaktpasset.

Frågan som återstår att lösa är hur vi fixar vatten på vintern om det blir riktigt kallt. De måste kunna bada så i värsta fall får vi fylla en balja med ljummet vatten. Det kommer bli mycket vatten att bära i så fall. Vi hoppas på en mild vinter.

 

© 2019 Östängs gård

Tema av Anders NorenUpp ↑