En gård för omställning

Ällingar

Eller ankungar som de oftast kallas numera. Vår lilla ankflock består av två vita systrar och ett mörkt par som inte är nära släkt med varandra. De verkar trivas tillsammans och vid juletid började de plötsligt lägga ägg. De är inte som moderna höns som lägger ägg nästan hela året utan bara under den period då det passar bra. Vilket vi tänkte skulle vara våren. Men det tyckte inte ankorna. Till en början låg det ägg lite här och där i redet men efter ett par veckor så valdes några ägg ut och hamnade i ett rede. De andra nio fick ligga kvar längs väggarna. Den mörka honan har varit mest aktiv med att ruva men minst en av de vita har deltagit. De är så lika varandra… kanske har båda vita ruvat? Även hannen, eller ”draken” som det hette förr har varit med om att ruva.

Vi har inte riktigt trott på projektet med att ruva ankägg med is på golvet och allmänt kallt och ruggigt, så vi var inte riktigt redo när det pep i ankburen. Sex ankungar hade kläckts. En hade tyvärr trillat ner och dött men fem fanns kvar.

Snabbt fick vi fixa en lite barnavdelning på golvet. Värmelampa och lite halm borde öka överlevnadschanserna. Vi gjorde i ordning en plastback med halm, vattenskål och äggula utblandad med vatten. Ankmamman och ällingarna flyttades ner i den och värmelampan sattes på lagom avstånd. Alla fem verkade pigga och vi lämnade dem där med sin mamma. Enligt en vän som är duktig på ankor bör vi ge dem äggula och startfoder uppblött i vatten. Vi hade inte något startfoder utan fick åka in till Backlunds och handla. Det visar sig att de gillar äggula men ratar startfodret så när de överlevt några dygn får vi nog börja blanda ut äggulan så att de vänjer sig vid startfodret.

Nästa dag när vi kom ut hade ankmamman återgått till sina vuxna kamrater och ankungarna var ensamma i sin låda. Vi försökte lyfta i mamman flera gånger men hon vägrade. Då försökte vi med en av de andra honorna men utan att lyckas. När vi kom ut nästa gång var de fortfarande ensamma och en av dem hade badat i vattenskålen och var blöt och nedkyld. Vi fick ta in den och värma upp den med hårblåsen. Den repade sig förvånandsvärt snabbt så vi kunde sätta ut den igen.

Idag på morgonen mådde alla bra och vi åkte till jobbet efter att ha gett dem mat. Lite oroligt kändes det så jag åkte hem tidigare för att titta till dem. Fortfarande inte någon ankmamma som verkade bry sig och två ankungar var rejält medtagna. de var kalla och blöta vilket gjorde att vi bestämde oss för att ta in allihop i köket och stänga till så inte katterna kan kalasa på ankungar. En av de våta visade sig hämta sig rätt så snabbt när den kom in i värmen och kunde återvända till de andra. Den svagaste däremot var illa däran och det var tufft att se.

Den kunde inte stå upp utan trillade omkull hela tiden. Hårfön och handduk under en halvtimmes tid gjorde att den så småningom hämtade sig och till slut fick vi i den lite uppblött äggula. Vi värmde den en stund till och satte sedan tillbaka den till de andra. Nu är den lika pigg som sina syskonoch fnattar omkring i lådan. Eftersom de gärna fnattar omkring även i mat- och vattenskålarna vågar vi inte sätta ut dem i ladugården igen.

Dålig idé att kläcka fram ankungar mitt i vintern men eftersom vi inte styr över det så får vi göra det bästa av situationen. Nu får ankungarna bo i köket i värmen så får vi se vad det blir av dem så småningom. Söta är de i alla fall.

2 kommentarer

  1. Louise

    å trevlig läsning”. Räknar med att det kommer fortsatta uppdateringar om de ”små liven”.

    • Ylva Lundin

      De små liven har blivit vuxna nu. Alla överlevde inte men det är kanske inte heller något man kan förvänta sig när mamman överger dem.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

© 2020 Östängs gård

Tema av Anders NorenUpp ↑