78-varvaren lagad!

För några år sedan blev vi vid en 78-varvsspelare på en loppis. En resegrammofon. De var en anspråkslös grammofon men den fungerade och när stämningen var den rätta kunde vi njuta av musik och rasp från stenkakor.

När jag skriver ”vi” så är det inte riktigt sant. Ylva har inte riktigt tagit till sig den kulturhistoriska rikedom som kommer till den som lyssnar på 78-varvare. Den tiden kanske kommer. Eller inte. Hur som helst, jag gillar det och det var en trist stund när något i grammofonen gick sönder och den tystnade.

Det gick något år innan lite googling visade att det kanske skulle gå att fixa till maskinen. Det vanligaste felet är att fjädern går sönder. Fjädern är ganska kraftfull och det finns många goda råd för hur man ska skydda sig innan det är dags att gå i närkamp. Latexhandskar, vanliga arbetshandskar duger inte, täckta armar och skyddsglasögon.

När dosans lock till slut kommit av så det ut så här. Fjädern ligger där den ska men den inre änden har gått av. Det var bara att ta på sig skyddsgrejerna och dra ut fjädern.

Det var inte så illa som vissa hade varnat för men å andra sidan var jag förvarnad. Fjäderns yttre ände sitter fortfarande fasthakad i niten i burksidan.

För att kunna bearbeta fjädern måste den avhärdas. Den trasiga änden gick att kapa och runda hörnen på men sedan var det stopp. Det härdade fjäderstålet är för hårt för att bearbeta på vettigt sätt. Fram med gasolbrännaren. När tre centimeter på änden varit glödande rött ett tag fick stålet svalna sakta. Sedan gick det bra att borra hål.

Nu sitter den inre änden fastskruvad på axeln i mitten, burken har sanerats och fått nytt fett. Dags att få fjädern på plats. På med superhandskarna…

Inga problem. Någon vecka senare är det äntligen dags att montera ihop grammofonen. Den grå tingesten till höger är tratten som är gjord av zinkplåt. Resegrammofonernas trattar finns under skivtallriken.
Tilda ville vara med. Bra att ha med någon som har god syn och små fingrar.

Det är inte många delar.

Här saknas dosan med fjädern men hastighetsregulatorn syns tydligt. Tre mässingsvikter roterar med axeln som är lodrät på bilden. De är fästa på fjäderblad som låter vikterna slungas ut när axeln roterar. Då flyttas mässingsskivan uppåt i bilden tills den möter en tygklump som bromsar skivan. Skivan roterar med samma varvtal som vikterna som då saktar ner vilket gör att skivan släpper från tygklumpen. Varvtalet hålls konstant. Det går att justera hastigheten genom att flytta på tygklumpen så att den kommer närmare eller längre bort från skivan. Fiffigt.

Innan monteringen fick alla lager och glidytor en droppe symaskinsolja.

Sådär. Nu ska locket på.

Garrard No 20 verkar ha tillverkats från 1930 och ca 30 år fram i tiden.

Efter lite klurande så kunde vi montera motorn på en tunn skiva. Här skruvas armen till hastighetsregleringen fast.

Klart! En charmig manick som mest består av tjock papp.

Vilken skiva ska få äran att få låta vid nypremiären? Det fick bli Yngve Stoor.

Vi delade på en semla, lyssnade och var ganska nöjda med oss själva.

Grammofonen hade stått still så länge att jag inte kom ihåg vilket håll den skulle rotera på men det löste sig. Det finns inte mycket som kan krångla på en resegrammofon. Och skulle den här krångla så är det lite tur att jag råkade vinna en auktion på Tradera på en ungefär likadan. Budet lades när jag inte visste hur den där fjädern skulle hanteras. Så kan det gå.

Nog är det snyggt med gjutjärn och mässing!