Att stanna upp

Idag har det varit oerhört vackert. En sådan där dag så man blir lycklig av att vara ute även om kylan biter i näsan och i tårna. Man paltar på sig lager efter lager när man ska ut och jobba men efter ett tag när man fått upp värmen åker lager efter lager av igen. Djurens vatten fryser och man får fylla på med ljummet men de verkar trivas i kylan trots allt. Själv är man glad att man har kläder att reglera den med. Jonas och Lars började dagen med att fälla några granar. De kapades upp i 1,5 meters längder som lätt transporteras till vedbacken i vår, nu igen, fungerande Piaggio Porter.

Vedbacken ser bättre ut i år än förra året. Vi är långt ifrån i mål med vedklyvningen men stapeln byggs på allteftersom. 

Det är något visst med takdropp som frusit.

Man måste bara stanna upp och njuta av ögonblicken. Till och med vår rostiga traktor gör sig fint i vinterskrud.

Iskristallerna på vissa ytor är enorma.

Hönorna går inte gärna ut ur hönshuset men de har i alla fall en vacker hönsgård. Vissa skönhetsfläckar på gården rår inte ens vinterskruden på. 

Solen är magisk så här års och redan märks det att dagarna blir längre. 

Plogad väg där bilar packat snön går bra att åka spark på trots att det är grusväg.

Det är inte många dagar på ett år som det går att åka spark så det gäller att passa på när det väl går. 

Men återigen känner man att man vill stanna upp och bara ta in allt det vackra.

Men man blir också sugen på att köpa en ny kamera eftersom verkligheten överträffar allt som vi lyckas fånga på bild.

Till och med ett avstjälpt lass med stockar blir vackert.

Avslutade arbetsdagen med att klyva och stapla lite ved i solnedgången. Textmässigt blev det inte så innehållsrikt inlägg den här gången men det är nog så den här dagen varit. Lite svår att beskriva i ord.