Större delen av våra liv så har vår julmat bestått av det som affärerna har kunnat erbjuda. När vi var små fanns många bönder så då hände det att våra föräldrar köpte en halv gris och gjorde egen julskinka. Jag minns att skinkan hade ben i mitten. Det var alltid ganska krångligt när man skulle skära den. Sedan följde många år när julskinka köptes i affären, färdigsaltad så man bara kunde ta hem och lägga den i ugnen. Ju mer medvetna vi blev desto viktigare blev det att få tag på ekologiskt, så de sista åren har vi letat upp en lokal slaktare som återigen har kunnat leverera en halv gris. Det har känts bra men långt ifrån så bra som när vi i år har ätit julskinka från våra egna grisar. Men det är inte bara skinkan som kommer ifrån vårt eget. I år har vi ätit ägg, brysselkål, grönkål, morötter, potatis och lök från egna odlingar. Dessutom har vi ätit egna revben, köttbullar och eget rökt bacon.
Först när man odlar egen brysselkål förstår man hur den växer. Små huvuden direkt på stammen med stora blad emellan. De som sitter lägst är ganska angripna av larver så man får vara noga när man rensar.
En stock blir en hel kastrull full med brysselkål. Till julafton kokade vi dem med salt och åt som de var men några dagar senare kokade vi dem mycket kortare, stekte vår egen bacon med egen lök och blandade som en varm sallad. Väldigt gott. 
I landet ser brysselkålen inte mycket ut för världen så här års men under bladen döljs de små huvudena. Man kan tydligen skörda brysselkålen och lagra den i jordkällare. Då tar man in hela stocken. Jag tycker det är smidigare att låta den stå kvar i landet så skördar vi när vi vill ha. Bladen går till fåren som extra julgodis och det är populärt. 
Grönkål äts som långkål på vårt julbord. En halländsk specialitet som jag åt för första gången hemma hos mina svärföräldrar. Man river av bladen från stjälkarna och sköljer dem. 
Sedan kokar man grönkålen i buljong tills den blir mjuk. Därefter steker man den i smör och så tillsätter man lite grädde, peppar och salt på slutet. Det är väldigt gott till skinka. Vi gjorde också en sallad på finhackad grönkål, äpplen och valnötter med en dressing av äppelcidervinäger, honung och olja. Några dagar senare upprepade vi salladen men la till granatäppelkärnor. Det är gott vilket som. 
Inte heller grönkålen ser mycket ut för världen så här års. Plantorna på bilden har gett 90 kilo grönkål den här säsongen vilket kanske är svårt att tro. Man skördar bladen längst ner under hela säsongen. Nu är det bara några blad på toppen kvar. Till våren när det börjar växa igen kommer det att växa ut nya små blad så vi kan få en tidig vårsallad. 
När vi tagit de sista bladen på en stock får fåren stocken att knapra på. Det är också populärt. 
Egenmald fläskfärs och lammfärs blandades med egna ägg och gjordes till köttbullar som kryddades med bland annat egenodlad chilli.
Så var det det här med skinkorna. Vi har saltat in två skinkor som legat i saltlag i över två veckor. Det gjorde vi inte för att vi tänkte att vi behövde två skinkor på julbordet utan för att det inte fanns plats i frysarna. Man lägger dem i saltlag för att de ska dra in salt ända in i mitten. De sista dagarna har de legat i vanligt vatten som vi bytt varje dag för att minska sältan i köttet. Våra skinkor var rätt stora. 12.9 kilo skinka är inte något man kan köpa i affären och kanske inte heller riktigt önskvärt. Benet är kvar i. Vi inbillar oss att det borde bli saftigare så. 
Vi tänkte att vi skulle ugnsbaka skinkan men kände oss lite osäkra på sältan. Googlade en del och hittade många människor som fått slänga en hel skinka då den varit oätligt salt. Vi funderade fram och tillbaka. Vissa sidor ger rådet att man ska smaka på vattnet för att se om sältan är bra. Det smakade som havet gör på västkusten, men betyder det att skinkan är lagom salt? Vi kände oss osäkra. Då kom vi på att vi kunde skära av lite av skinkan och steka för att provsmaka. 
Spänningen var stor när skinkan lades på vörtbrödet för att ätas.
Det var väldigt salt. Inte oätligt men inte heller gott. Det var bara att ge sig och försöka leta fram en kastrull som var stor nog. 12,9 kilo ÄR mycket. Att koka skinkan istället för att baka den i ugn innebär att mer salt dras ur köttet och det blir inte lika salt. Flera grytor vi prövade var för små. 
Till slut hittade vi en konserveringsgryta där skinkan gick i. Vi har en induktionsspis och grytan är av aluminium så vi fick leta upp en kokplatta och så satte vi igång med ett 10-timmarskok. 
Skinkan blev god men lite för torr. När vi hade skurit flera skivor och kommit längre in i skinkan upptäckte vi också att saltet inte dragit ända in. Vi har använt salt blandat med nitritsalt. Nitrit är egentligen inte bra men hjälper till med konservering och ökar livsmedelssäkerheten en del. Det gör också att skinkan blir röd och inte grå. De bitar som var grå i färgen smakade helt annorlunda eftersom saltet inte dragit in där. Nästa gång (om det blir en nästa gång) kommer vi att använda en spruta och spruta in saltet i köttet om skinkan är så stor. Kanske vågar vi då också strunta i nitritet. Vi känner oss kaxigare och kaxigare ju mer vi experimenterar. Eftersom vi inte åt upp all skinka så har vi delat skinkan i bitar och fryst in. De grå bitarna kommer att bli pyttipanna och de rosa kommer serveras som skinka.
Två dagar efter jul var vi tvungna att ta hand om skinka nummer två. Den hade då dragit i vatten ännu fler dagar och vi chansade därför på att ugnsbaka den. Det tog 12 timmar men skinkan var väldigt god. Mycket godare än den kokade. Vi åt av den en måltid och skivade sedan upp resten och frös in för att ha till pizzor, smörgåsar och annat under 2017. 
Många människor frågar oss om vi har flyttat ut på landet för att bli självförsörjande. Det har aldrig varit vår strävan. Vi har inte alls pratat i de termerna. Vi vill producera mat till fler än oss och förhoppningsvis kunna leva på vad gården ger. Men ett jullov som detta när vi går till jordkällaren, frysen, hönshuset eller landen mer än vi åker till affären så inser vi att vi är självförsörjande på ganska mycket. En del mat har vi blivit självförsörjande på av bara farten. Det är en väldigt trevlig känsla. 
Lämna ett svar