Författare: jonas (Sida 26 av 52)

Holkkontroll

När vi tog över gården fanns det ungefär ett dussin starholkar på uthusen. Varje vår har vi varit bortskämda med att stararna kommer och spelar och tjattrar. Några veckor senare stressar de till holkarna med maskar och larver hängande från näbbarna. Den som passerar under en holk uppmanas högljutt av ungarna i holken att komma med mat. Nu på stubben!

Det är väldigt trevligt med stararnas korta och hektiska närvaro. Så fort vi börjar bli vana vid dem har ungarna blivit flygfärdiga och plötsligt lugnar det ner sig lite över gårdsplanen.

Någon vecka senare kommer tornseglarna svepande med sina typiska skrik. Eftersom de lever på flygande insekter kan de inte komma innan myggor, flugor och annat bevingat har kläckts. Tornseglarna flyttar in i starholkarna och efter ett par veckor hörs en annan sorts fågelungeläte från holkarna. Det är fantastiskt att ha tornseglarna svischande över våra huvuden och höra hur de landar i holken med en smäll.

Våra uthus har inga tegeltak. Hade det funnits tegeltak, gärna med enkupigt tegel, hade tornseglarna förmodligen häckat under takpannor men nu får de hålla tillgodo med starholkarna. Vi har två nybyggda tornseglarholkar som ingen flyttat in i ännu. Långa och låga med öppningen nära golvet så att ungarna ska kunna ta sig ut.

Under vintern har en misstanke legat och grott. Tänk om det är så att tornseglarnas ungar inte kan klättra ur holken när det är dags att flyga? Starungarna kan förmodligen flaxa upp till hålet men tornseglare kan väl inte ens fälla ut vingarna i en starholk? De kanske dör en sorglig död i redet medan föräldrarna tvingas flyga söderut när insektsommaren är över? Om det var så kanske stararna städar ut de döda tornseglarna när de flyttar in året därpå. Detta kändes inte bra så det bara att åka till Biltema. Där säljer de en inspektionsspegel för en rimlig peng.

Den har en fiffig dubbel-led och är dessutom utdragbar.

Upp med stegen intill en av de två holkar vi med säkerhet visste var bebodda av både starar och tornseglare förra året. Ingen av holkarna går att öppna, därav inköpet av en inspektionsspegel.

Sedan var det bara att ta fram mobilen för att försöka ta kort på spegeln.

Det var inte enkelt men efter ett par försök så blev det en bild.

Det gick att se botten av holken. Gamla fjädrar och annat äckel, men inga tornseglarlik!

Efter ett tag upptäckte jag att det gick att skjuta in mobilens hörn och ta ett kort nedåt med blixt. Enklare och tydligare.

Båda holkarna var påtagligt ofräscha men ungarna verkar ha kunnat klättra ut och flyga med sina föräldrar. Kanske kommer stararna att städa ur holkarna innan de lägger ägg? Eller så bryr de sig inte utan gör det så hemtrevligt det går bland bajskulor och trasiga fjädrar.

I förrgår dök de första stararna upp. Sedan dess har de hållit sig borta på grund av sur-väder, men de är snart tillbaka under några hektiska veckor och det ska bli lika trevligt som vanligt!

Hålbom

För ett par år sedan köpte vi en hålbom till traktorn. Vad den skulle användas till minns jag inte men det fungerade inte, så den blev liggande. Fram till förra veckan. Efter en extra jobbig upplevelse med att backa in skogskärran mellan två granar så trillade polletten ner och hålbomen plockades fram.

Hålbommen är blank och fin. Resten ser ut som det gör på gamla traktorer. Lite rost, mycket järn, gammal färg och lite alger. Bommen sitter mellan trepunktlyftens dragarmar. Det finns några olika storlekar för trepunkten. Gamla Grållen hade kategori 1, vår Ferguson 165 har kategori 2 och modernare traktorer har kategori 3. kanske finns det kategori 4 numera? Inom en kategori är alla sprintar, hål och kulleder av vissa mått. Bra tänkt.

På bilden syns att snökedjorna har sett sina bästa dagar. Nödlagningar med extra kätting och en drös med shackel håller ihop det hela men inte är det snyggt. Men vedlasset kom upp för lilla branta backen med hjälp av dem så vi ska inte klaga. Det var lögn att komma upp utan kedjor så det var bara att lasta kedjorna i en skottkärra. Sen gick det. (Med nöd och näppe…)

Kärran satt tidigare kopplad med det som brukar kallas för lantbruksdrag. På traktorn mellan dragarmarna sitter en ståltunga med ett hål i. På vagnen sitter två tungor över varandra, även de har hål. En sprint genom de tre hålen håller normalt fast kärran vid traktorn.

Det har varit två problem med den ursprungliga kopplingen. Det ena är att vagnens mittbalk har tagit i däcken vid kraftiga svängar. Det är inte ofta som den sortens manöver behövs, men i alla fall. Det stör när det inte går att svänga som planerat.

Det andra problemet är att det varit svårt att backa. Det låter kanske underligt men det har att göra med att den ursprungliga kopplingen sitter så nära traktorns bakaxel. Vid backning så händer det mycket lite i sidled vid kopplingen även om traktorn svänger ganska mycket.

Hålbommen gör att vagnen kommer längre bak vilket gör att den inte tar i hjulen även om man svänger mycket.

Nu har hålbommen varit med om några resor inom vedproduktionen och det har fungerat riktigt bra. Det är naturligtvis viktigt att dragarmarna sitter fixerade i sidled och eftersom våra armar glappar lite här och där så tappas en del av precisionen vid backningar men det är i alla fall mycket bättre än tidigare. Ett bra köp som bara skulle hitta sin uppgift!

Ällingar – The movie

De är små men förmodligen har de vuxit för de äter med god aptit. Eller, vi vet ju inte hur mycket av maten som hamnar i magarna. Det vi ser är den mat som hamnar på lådans väggar. De tar mat i munnen och sedan skakar de kraftigt på huvudet. Det stänker åt alla håll. Det mesta hamnar på väggarna men en del hamnar på syskonen. De är oftast fläckiga av mat men nu har de börjat att putsa sig energiskt. Mer energiskt än effektivt.

Lådan var ren några timmar tidigare. Det som syns är motsatta sidan mot där maten står, ändå har det hunnit att bli ganska fläckigt. Värmelampan ger ett konstigt ljus men behövs för att de ska hålla värmen i brist på ankmamma. Som de säger i Göteborg: En go´gäng de där!

Ällingar

Eller ankungar som de oftast kallas numera. Vår lilla ankflock består av två vita systrar och ett mörkt par som inte är nära släkt med varandra. De verkar trivas tillsammans och vid juletid började de plötsligt lägga ägg. De är inte som moderna höns som lägger ägg nästan hela året utan bara under den period då det passar bra. Vilket vi tänkte skulle vara våren. Men det tyckte inte ankorna. Till en början låg det ägg lite här och där i redet men efter ett par veckor så valdes några ägg ut och hamnade i ett rede. De andra nio fick ligga kvar längs väggarna. Den mörka honan har varit mest aktiv med att ruva men minst en av de vita har deltagit. De är så lika varandra… kanske har båda vita ruvat? Även hannen, eller ”draken” som det hette förr har varit med om att ruva.

Vi har inte riktigt trott på projektet med att ruva ankägg med is på golvet och allmänt kallt och ruggigt, så vi var inte riktigt redo när det pep i ankburen. Sex ankungar hade kläckts. En hade tyvärr trillat ner och dött men fem fanns kvar.

Snabbt fick vi fixa en lite barnavdelning på golvet. Värmelampa och lite halm borde öka överlevnadschanserna. Vi gjorde i ordning en plastback med halm, vattenskål och äggula utblandad med vatten. Ankmamman och ällingarna flyttades ner i den och värmelampan sattes på lagom avstånd. Alla fem verkade pigga och vi lämnade dem där med sin mamma. Enligt en vän som är duktig på ankor bör vi ge dem äggula och startfoder uppblött i vatten. Vi hade inte något startfoder utan fick åka in till Backlunds och handla. Det visar sig att de gillar äggula men ratar startfodret så när de överlevt några dygn får vi nog börja blanda ut äggulan så att de vänjer sig vid startfodret.

Nästa dag när vi kom ut hade ankmamman återgått till sina vuxna kamrater och ankungarna var ensamma i sin låda. Vi försökte lyfta i mamman flera gånger men hon vägrade. Då försökte vi med en av de andra honorna men utan att lyckas. När vi kom ut nästa gång var de fortfarande ensamma och en av dem hade badat i vattenskålen och var blöt och nedkyld. Vi fick ta in den och värma upp den med hårblåsen. Den repade sig förvånandsvärt snabbt så vi kunde sätta ut den igen.

Idag på morgonen mådde alla bra och vi åkte till jobbet efter att ha gett dem mat. Lite oroligt kändes det så jag åkte hem tidigare för att titta till dem. Fortfarande inte någon ankmamma som verkade bry sig och två ankungar var rejält medtagna. de var kalla och blöta vilket gjorde att vi bestämde oss för att ta in allihop i köket och stänga till så inte katterna kan kalasa på ankungar. En av de våta visade sig hämta sig rätt så snabbt när den kom in i värmen och kunde återvända till de andra. Den svagaste däremot var illa däran och det var tufft att se.

Den kunde inte stå upp utan trillade omkull hela tiden. Hårfön och handduk under en halvtimmes tid gjorde att den så småningom hämtade sig och till slut fick vi i den lite uppblött äggula. Vi värmde den en stund till och satte sedan tillbaka den till de andra. Nu är den lika pigg som sina syskonoch fnattar omkring i lådan. Eftersom de gärna fnattar omkring även i mat- och vattenskålarna vågar vi inte sätta ut dem i ladugården igen.

Dålig idé att kläcka fram ankungar mitt i vintern men eftersom vi inte styr över det så får vi göra det bästa av situationen. Nu får ankungarna bo i köket i värmen så får vi se vad det blir av dem så småningom. Söta är de i alla fall.

« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2025 Östängs gård

Tema av Anders NorenUpp ↑